Etikettarkiv: Roky Erickson

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är dags för en psykedelisk spotifylista igen och denna vecka har jag kommit fram till den fjärde i ordningen. Sjukdom förhindrade mig från att kasta ut ett inlägg igår, men idag tar vi nya tag. Kvaliteten på uppsättningen är hysterisk, till och med så här långt ner i listningen. det är bara att ta in det över en rejäl hög koppar te och se hur många lyssningar som behövs för vissa låtar att öppnas upp i ditt huvud.

Tre sorters grädden jag vill lyfta fram lite extra ovanpå moset är;

The Jimi Hendrix Experienced - August 27, 1967

”Splash 1 (Now I’m Home)” av The 13th Floor Elevators, som kom redan 1966 och tillsammans med övriga låtar från LP:n The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators och satte ribban för vad psykedelisk rock var. På ”Splash 1” var även det musikaliska tempot så där långsamt som åtminstone jag uppskattar lite extra från dem, även om texterna oftast sölar fram jättehärligt. Men instrumenten kan vara riktigt stressiga och då är dom tillbakalutade styckena välkomna.

Deras märkligt innovativa instrument ”electric jug” – den elektriskt amplifierade kannan eller vad sjutton det kallas på svenska, användes inte alls i denna låt. Roky Ericksons band var mycket mer än deras geniala flugor. Det egna finns där i sångtexten och tempot. Dom hade en karaktär i deras musik som inte gick att blanda ihop med något annat som gjorts och det är helheten mer än enstaka låtar som låser upp deras mystik och essens, men detta spår är en av mina favoriter när det kommer till att framkalla just den där skogsdoftande, häxlyftande 13th Floor Elevators-magin.

The neon from your eyes is splashing into mine.
It’s so familiar in a way I can’t define.
And now I’m home.
And now I’m home.
And now I’m home, to stay.

productimage-picture-moby-grape-at-the-ark-concert-poster-3916

”Mobius Trip” av H.P. Lovecraft, från 1968 års album H.P. Lovecraft II – ett album som mycket, oerhört, tragiskt nog inte finns på Spotify, men jag rekommenderar att köpa det i så kallad fysisk form för att ta del av hela upplevelsen med låtar som ”Blue Jack of Diamonds” och bokstavligt lovecraftinfluerade ”At the Mountains of Madness”. Ryktet säger att detta album var det första som spelades in helt och hållet under påverkan av LSD.

Just detta stycke är en oerhört harmonisk tripprapport, som hämtad från en oas i Paradiset. Musiken i harmoni med sopransången (eller vad det kallas – jag är ingen musikexpert) ÄR musikalisk harmoni av bästa sort. En vetekudde kan inte framkalla värme bättre än ”Mobius Trip”.

In the park the air is cleaner
And the smell of grass is greener
Do you think that this could be the place
In the world, where only time’s erased
It happened just like every body said
You crossed the line and never left your head

a7707b2bb27a57687c6ff8697a88f4ce

”I Walk on Guilded Splinters” av Mac Rebennack under pseudonymen Dr. John Creaux aka Dr. John the Night Tripper, från albumet Gris-Gris (1968). Ett hypnotiskt voodoostycke från New Orleans rökigaste träskmarker, på en flotte bland kladd, som lämnar en känsla av mållöst, förhäxat groove. Jag kan inte recitera musikinstrument. Mina försök skulle aldrig kunna representera briljansen i ljudbilden. Den här låten är en upplevelse över allt sånt.

Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters
Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters

‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up, ‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up

Och här är hela den psykedeliska spotifylistan med dessa tre låtar och 27 andra, för dig att lyssna på. Nästa vecka kommer – inte helt oväntat, plats 91-120.

Annonser

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.

903a1a6802afe8192c0249c4872555fa

Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,

Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.

Pink Floyd - Piper At The Gates Of Dawn - Front

Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.

Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.

sgt-pepper

Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.

Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.

Mixtapes: Den bästa halloweenmusiken (spotify)

Halloween-banner-2014halloween-mix-tape

Här bjuder jag på min egen personliga mixtape på det aktuella temat ”halloween”. Något jag tänkte göra fler gånger framöver, då det är så fruktansvärt roligt att knåpa ihop tematiserade spellistor!

Detta ”halloween-blandband” innehåller 55 spår med 3 timmar av handplockad musik från dom senaste 100 åren som jag älskar var och en för sig. Det finns förhoppningsvis många spår du inte har hört förut och som nu kan få en plats även i din egen halloweenmusik-blandning (för en sådan har du väl?). Annars har du nu fått ett ultimat blandband helt gratis.

Det är både så kallad partymusik och mer stämningsfylld, långsam musik men mestadels lättlyssnat och kvalitet rakt igenom. 

Det finns förhoppningsvis en hel del låtar du kan spela på helgens halloweentillställningar. Jag föredrar dock att lyssna på sådan här musik ensam, när jag exempelvis tar en promenad, åker bil eller bara sitter inne och bevittnar regnet och blåsten utanför fönstret.

Trevlig lyssning!

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost