Etikettarkiv: Easy Rider

HWY: An American Pastoral (1969)

TheDoors_xxxx-xx-xx__cover_1287442896filmspanarnaGenre: Poetiskt drama, Kortfilm, Non-film, Direct cinema
Produktionsland:
USA
Manus: Paul Ferrara, Babe Hill, Frank Lisciandro, Jim Morrison
Regi: Paul Ferrara
Längd: 51 min
Skådespelare: Jim Morrison

Jim Morrisons filmprojekt. En non-narrativ film i vilken han spelar en karaktär vi får följa med under promenader, bad, danser och de andra aktiviteter en amerikansk dagdrivare företar sig med.

The Doors-sångaren Jim Morrison började sin konstnärliga karriär genom att studera film på UCLA Film School och är i grunden en poetisk berättare som flera gånger uttryckte att nästa steg i hans liv kunde bli ett helhjärtat fokus på poesi, författande och film.

Året 1969 låg han faktiskt bakom (samt spelade huvudrollen i) en drygt 50 minuter lång kortfilm i väldigt sparsmakad independentstil som andas Direct Cinema/Cinéma Vérité och kan jämföras med Easy Rider (1969 – läs min recension här) och Terrence Malicks tidiga filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension här).

Waiting for you to 
Come along.
Waiting for you to 
Tell me what went wrong.

This is the strangest life
I’ve ever known.
[…]
Can’t you feel it, 
Now that spring has come.
That it’s time to live
In the scattered sun.

hwy jim morrison

Den har samma svävande, drömska ton – som om upplevelsen sker i meditativt tillstånd, och det enda som sägs är en vagt ihoplänkad monolog ett par gånger från Morrison själv.

Vi följer en ensam man (spelad av Morrison) som klär på sig efter ett bad i ett vattendrag någonstans kring Mojaveöknen i USA. Mannen vandrar sedan längs med en oändlig motorväg i gassande hetta. Han försöker lifta med förbipasserande bilar. Han ser barn som leker. Han fortsätter vandra tills han får lift av en ansiktslös chaufför i en bil. Små, små saker i en vandrares liv.

There’s a killer on the road, His brain is squirmin’ like a toad.
Take a long holiday, Let your children play.
If ya give this man a ride, Sweet memory will die.
Killer on the road, yeah.

hwy leap

Det är väldigt drömskt hög och väldigt minimalistiskt berättat, men samtidigt räcker det för mig. Känsloberättande och atmosfär istället för handling. En viss saknad av mer stämningsfylld musik känner jag dock av men annars ligger filmen märkligt nära kärnan i Morrisons intimt fria poesi.

Faktiskt kan Jim Morrisons kortfilm HWY räknas som den första riktiga independentfilmen i den amerikanska nya vågen, då den gjordes innan flaggskeppet Easy Rider men fick aldrig samma genomslag. WHY ratades olyckligt i Los Angeles när Manson-familjens mordritualer överskuggade allt annat och Morrison hann aldrig ge filmen någon mer chans till distribution innan han dog.

”Essentially there’s no plot; no story in a traditional sense. A person, played by me, comes down out of the mountains and hitchhikes his way through the desert into a modern city, which happened to be L.A., and that’s where it ends. It’s a very beautiful film.” – Jim Morrison

hwy jim morrison 2

Efter HWY hade Jim Morrison och beat-poeten Michael McClure ett flertal potentiella filmprojekt på gång tillsammans – bland annat en film där Morrison skulle spela Billy the Kid, men framtiden tog en vändning och vi fick aldrig se vad som verkligen kunde ha blivit av Jim Morrisons filmskapande.

Den här filmen ger dock ett konstnärligt intressant eko som vissa skulle sänka som ungdomligt pretentiöst och intetsägande, men som jag enbart tycker ger känslan av hopp och frihet. Dom bästa känslorna.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Fotnot: Vill du ha en djupare och betydligt bättre djupdykning i meningen med HWY (som givetvis står för ”highway”) så läs då denna underbara recension av John Kolak från Doors.com.

Annonser

Tema ”På väg” – underbara resor på film

filmspanarnaBloggnätverket Filmspanarna är tillbaka och månadens tema är ”På väg”. Två ord som tillsammans kan betyda så många olika saker, men jag har valt att fokusera på att lista tio stycken minnesvärda filmer om karaktärer på resande fot – med bil, båt, motorcykel, tåg, buss, gräsklippare eller just till fots…

Resan ska vara en medveten, lång, pågående och central röd tråd i filmens berättande. Därför kvalificerar sig exempelvis inte vissa James Bond-filmer trots att huvudkaraktären reser mellan ett flertal länder under filmens gång. Inte heller Lost in Translation får därför vara med, hur mycket jag än skulle vilja det. Skildringen ska alltså utspela sig ”på vägen” men det ska finnas en förutbestämd slutdestination.

Nedan följer min presentation av några personliga karameller i kronologisk ordning, som skildrar resefärden (både utantill och innantill om huvudet) för några vitt skilda karaktärer, men som alla på något sätt verkar söka efter känslan av frihet…

Easy Rider (1969)

EASYRIDER-SPTI-14.tif

Denna motorcykelfilm skildrar förmodligen både bikers, hippies, flower power och droger bättre än någon annan film.

Filmen fullkomligen osar av frihetskänsla och är dessutom inspelad helt efter den attityden, utan några regelmässiga produktionspärrar alls. Detta faktum och det populära genomslaget det fick gjorde den till en milstolpe och ett slags startskott för det nya, independentinriktade och samhällskritiska Hollywood som sedan pågick i ett decennium – också kallat ”filmhistoriens guldålder”.

Skådespelarna Dennis Hopper (Apocalypse Now, The Texas Chainsaw Massacre 2, Blue Velvet), Peter Fonda (Dirty Mary Crazy Larry, Ulee’s Gold) och Terry Southern – manusförfattaren till fantastiska Dr. Strangelove (1964), har skrivit manuset och Dennis Hopper regisserade själv filmen (inte sällan på droger). Resultatet är både flummigt och hypnotiskt i en underbar smet.

I huvudrollerna spelade dessutom Hopper, Fonda och före detta b-filmskådisen Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, Chinatown, The Shining) i sin stora genombrottsroll. Easy Rider är förmodligen den ultimata road-movie-skildringen och ett måste för alla som är filmintresserade!

”They’ll talk to ya and talk to ya and talk to ya about individual freedom. But they see a free individual, it’s gonna scare ‘em.”

Apocalypse Now (1979)

apocalypsenowbdcap1_original

Även om Francis Ford Coppolas (Gudfadern-trilogin) Apocalypse Now utspelar sig på en resa längs med en flod i Vietnamkrigets hetta så är det ändå en slags road-movie med båt och som knappast går i dur. Filmen har en väldigt unik känsla som balanserar mellan hallucination och mardröm, utan att någonsin lämna verkligheten.

Apocalypse Now är mästerlig på så många sätt och även om slutet förbryllar många åskådare så är det – med Martin Sheen och Marlon Brando i två elektriska roller, det oumbärliga slutet för en sådan här surrealistisk vansinnesfärd in i helvetet. För övrigt är Moog-soundtracket så passande att jag får gåshud bara jag nämner det. Briljant!

Stand By Me (1986)

stand-by-me-1986-07-g

Denna Stephen King-baserade film av mångfacetterade skådisen/regissören Rob Reiner (Spinal Tap, When Harry Met Sally, Misery) är en liten, stor skildring av hur unga pojkar bokstavligt talat vandrar in i vuxenlivet genom ett omtumlande äventyr till fots. Fyra barnskådisar gör ett sjuhelsikes jobb med att gestalta de skilda karaktärernas kval, med bortgångne River Phoenix (Running On Empty, My Own Private Idaho, Dogfight) i en av de förkrossande barnrollerna (blir du inte tårögd av bilden ovanför så vet jag inte vad).

Filmen är själva definitionen av ett barndomsäventyr och nästan alla kan nog känna igen sig i kvalen som barnen ställs inför. Den har en särskild plats i mitt hjärta eftersom jag själv som 6-åring rymde iväg med en kompis på ett skogsäventyr där vi tillsammans besteg berg, sprang mot stupkanten, drömde om pinnglass och badade i en bottenlös branddamm tillsammans – allt för att hitta min väns borttappade knallpulverpistol någonstans där i den farliga skogen.

”I never had any friends later on like the ones I had when I was twelve. Jesus, does anyone?”

The Land Before Time (1988)

f5355433ccf3354e34c228da3780da91

Det här var en av mina absoluta favoritfilmer när jag var ett litet barn! Min dinosauriebesatthet fick verkligen utlopp i denna historia om hur den lille långhalsen Lillefot ser sin mamma dödas av tyrannosauren ”Vasstand”. Tack vare sin godhet enar han ett gäng dinosauriebarn vid namn Cera, Petrie, Kvacky och Tagg och i en hård, förhistorisk värld försöker de hålla ihop för att tillsammans hitta ”Den stora dalen” långt bortom de mörka bergen.

Det är den fantastiske barnfilmanimatören Don Bluth (Micke och Molle, The Secret of NIMH, An American Tail, All Dogs Go To Heaven, Rock-a-Doodle, Thumbelina, Anastasia) som har regisserat denna underbara historia, med George Lucas och Steven Spielberg som producenter. Landet flr Länge Sedan har fått mer än ett tiotal uppföljare och jag hann se många av dem innan jag blev ”för stor”.

Bluths barnfilmer hade en alldeles egen stil där han skildrade ovanligt mörka och tunga ämnen om livet, för att vara för yngre barn. Detta gjorde han dock med stor framgång och när Disney-filmerna (som Bluth började sin karriär hos) hade en lågperiod så tog Don Bluths filmer världen med storm. Några av mina finaste barndomsminnen har jag genom flera av hans filmer!

Wild at Heart (1991)

large_wild_at_heart_blu-ray_3

Min absoluta favoritregissör, David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks), har aldrig brytt sig om gränser när det kommer till film. Wild at Heart bygger på Barry Giffords romaner om Sailor och Lula och Lynchs filmatisering är en Trollkarlen från Oz-tolkning som lika mycket som en road-movie ur en påknarkad voodoo-doktors fantasi.

Lust blandas med ångest som blandas med Elvis Presley som blandas med tunga, våta drömmar och Nicolas Cage tillsammans med Laura Dern briljerar, för att inte tala om Harry Dean Stanton, Jack Nance och Willem Dafoe i rollen som det oefterhärmelige psykopatpervot Bobby Peru! Sekvensen med Chris Isaaks låt ”Wicked Game” är ren och skär filmmagi!

”This whole world is wild at heart and weird on top.”

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

e5eacc58bcc8833d27e8d1d6600f64cf

Glöm allt vad berusning och orgasmer heter. Vissa barnfilmer har satt sådana avtryck att man uppfylls av en oövervinnerligt stark nostalgisk känsla som får en att flyga fritt inombords och känna att det inte finns något härligare på jorden än just den känslan! För mig är det två filmer som framkallar just det här känslosvallet och det är Resan till Melonia (1989) och allra mest Resan till Amerika: Fievel i Vilda Västern!

Även om barnfilmskaparen Don Bluth inte hade något med uppföljaren till hans An American Tail (1986) att göra så besitter den ändå en sällsamt vuxen, poetisk känsla som säger mer om livet för mig än de allra flesta filmer.

Denna storslagna westernfilm berättar om hur den judisk-ryska invandrarmusen Fievel tappar bort sin familj på tågresan som ska ta dem till en förlovad stad ute på prärien som utlovar guld och gröna skogar och helt fri från hungriga katter som terroriserar mössen i hamnstaden. Fievel gör allt för att komma ikapp sin familj men på vägen mot mussamhället i den ”vilda västern” stöter han på det ena hindret efter det andra.

Samtidigt blir Fievels kattkompis Tiger lämnad av sin kattfru när hon vill söka lyckan i den beryktade hundstaden och Tiger bestämmer sig för att haka på Fievels resa för att vinna tillbaka hans kvinnas kärlek. Han får oväntad hjälp av en avdankad hund-sheriff vid namn Wille Slurp (vars engelska dubbröst blev legenden James Stewarts sista roll före sin död) och det hela utvecklar sig till en episk, romantisk och tragisk berättelse om vad verklig lycka är.

Musiken och sångerna i filmen är av himmelsk kvalitet, skriven av James Horner (Star Trek II, Aliens, Bravheart, Titanic). Särskilt ett par sånger från Fievels syster – som drömmer om att bli en hyllad sångartist, griper verkligen tag i magen innifrån!

A Goofy Movie (1995)

1094022

Janne Långbens Galna Film är ett till barndomsminne som väcker otroligt varma känslor hos mig. Det var en film jag såg om och om igen oavsett hur gammal jag blev och skildrandet av Janne Långbens ”far-och-son”-bilsemester med hans motvillige son Max präglade även mina egna bilsemestrar i livet.

Det är en väldigt varm film och med en skum humor som jag kan skratta åt även idag, blandat med en i botten mycket seriös skildring av hur en positiv pappa vill att hans son ska få uppleva samma nostalgiska fiskeresa som han själv fick uppleva med sin far, medan sonen inte kan släppa tankarna på sommarromansen med en skolkamrat och hur han missar hennes live-sändningsfest av den stora Powerline-konserten – årets händelse och hans tillfälle att vinna hennes kärlek.

Resan med hans far Långben blir dock allt annat än händelselös mot alla odds och även denna film bjuder på musikaliska ögonblick som inte går att ogilla och som inombords fått mig att otaliga gånger fantisera om att uppleva något lika häftigt som Max Långben i skolaulan!

The Straight Story (1999)

The Straight Story fGVPu1ofsWnOmfI4qf23k9hKLcz

The Straight Story är ironiskt nog David Lynchs – de absurdas mästares, mest raka film. Manuset är inte skrivet av Lynch själv utan delvis av hans före detta fru och producent, Mary Sweeney. Filmen är dessutom Disney-producerad vilket låter som en total missmatch tillsammans med Lynch.

Den verklighetsbaserade historien om Alvin Straight är dock en förbisedd pärla och på något sätt en anti-version av Easy Rider, så till vida att medan Easy Rider följde unga, frihetssökande män utan någon fysisk slutdestination och på snabba motorcyklar så får vi i The Straight Story istället följa en gammal man som åker genom USA på något så osexigt som en gräsklippare, för att träffa sin döende bror och ta itu med sitt förflutna. Frihetskänslan finns dock ändå där, minst lika stark och genuin.

Anledningen till att han kör gräsklippare istället för bil beror på att hans försämrade syn och hörsel, som gjort att han inte har rätt att köra bil och inte heller någon närstående som kan köra honom. Filmen är så fylld av värme, poetiska iakttagelser och inspiration att det är en skam att filmen inte hyllats mer.

Just skildrandet av riktigt gamla personer hör inte till vanligheterna i filmindustrin så det är med glädje jag inser värdet av att David Lynch valde att filma manuset, då det med största sannolikhet aldrig hade sett bioduken annars. Richard Farnsworth (före detta stuntman och inte skådespelare) briljerar i huvudrollen och Cissy Spacek (Badlands, Carrie, The Help) är fenomenal i rollen som hans utvecklingshandikappade dotter och hjälpande stöd.

”Well, the worst part of being old is rememberin’ when you was young.”

Almost Famous (2000)

almost-famous-almost-famous-61998_1024_7681

Musikskribenten/filmskaparen Cameron Crowe (Fast Times at Ridgemont High, Jerry Maguire, Elizabethtown) golvade i princip alla som har någon slags kärlek för musik i och med sin självbiografiska ”coming-of-age”-skildring om en mycket ung musikskribent som får följa med ett lovande rockband och deras groupies på turné genom USA.

Resan blir så mycket mer än bara en tillfällig sommarromans för den unge skribenten och vi får följa med hela vägen, ackompanjerat av ett fantastiskt soundtrack som innehåller allt och lite till från den musikaliska tidsperioden. Det är en lång film med en drös av minnesvärda ögonblick – bland annat ett drogparty som går snett och en flygupplevelse med Elton John-musik som etsat sig fast på mångas näthinnor.

Livet längs vägen är fruktansvärt bra skildrat och Philip Seymour Hoffman (Boogie Nights, Capote, The Master) dyker upp i en helt fantastisk biroll som skivförsäljare och musiknörd.

“The only true currency in this bankrupt world is what you share with someone else when you’re uncool.”

Into the Wild (2007)

into the wild blu-ray2

Det finns ytterst få filmer som kan förändra ditt liv om du ser den. Into the Wild är dock just en sådan.

Friheten som vanligtvis suveräne skådespelaren Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) förmedlar genom sin regi är helt magnifik. Den verklighetsbaserade historien (skriven av Jon Krakauer) om hur raketforskarsonen Christopher McCandless vandrar genom det amerikanska landskapet utan pengar men med miljarder kubik av frihet, för att förverkliga drömmen om att nå Alaskas skogar och leva helt på naturens villkor.

Emile Hirsch (Taking Woodstock, Milk) är som gjuten för rollen som den frihetssökande, unge natursjälen som offrar sin civiliserade karriär för att hitta sitt rätta jag. Utöver det bjuder filmen på minst ett dussin suveräna skådespelarinsatser genom karaktärerna han möter på sin långa färd, jätteinspirerande, specialskriven musik av Eddie Vedder (Pearl Jam) och ett ögonblicksfoto och naturvyer som får mig att tappa andan. Det här är en av 2000-talets stora filmhöjdpunkter och filmer som skildrar naturens storslagenhet lika bra görs verkligen inte ofta.

Jag minns att när jag såg den första gången tvingades jag stoppa filmen med cirka en kvart kvart, men när jag trots en dags avbrott sedan såg klart den avslutande kvarten drabbades jag av ren eufori över filmupplevelsen jag varit med om.

Hade jag gjort en lista över filmer som hittar kärnan i själva meningen med livet så står Into the Wild och stampar, frustar och ekar mellan träden och bergen om att få vara högst på den listan.

”I read somewhere… how important it is in life not necessarily to be strong… but to feel strong.”

Gå nu in på de andra filmspanarnas bloggar och se vad dom har skrivit kring temat ”På väg”!

I Jukeboxen: ”The Red Telephone” (Love)

Love. Denna fantastiska grupp hade en kortlivad framgångsperiod på andra halvan av 60-talet, men som satt stora musikaliska avtryck därefter.

Framför allt är albumet Forever Changes (1967) allmänt betraktat som ett bortglömt mästerverk och låten ”The Red Telephone” är bara en av många minst lika bra låtar från denna klassiker.

Jag upptäckte Love för första gången i och med sången ”Seven and Seven is” från albumet Da Capo, samma år. En rivig, speciell låt som jag genast inhandlade vinylsingeln av och efter lite snabb inläsning på gruppen förstod jag att Forever Changes var ett album att rikta öronen på om och om igen.

Slutet av 60-talet var verkligen musikens förlovade tid då musiken verkligen kändes och att gräva fram olyssnade låtskatter från denna tid är något av det vackraste vi kan ägna våra liv åt.

Det psykedeliska soundet från ”The Red Telephone” och hela albumet Forever Changes återupplivar vid varje lyssning den drömska tillvaro som ungdomarnas hippierevolution blivit en bild av. Lantliga USA-miljöer, Woodstock-festivalen, Easy Rider, sorglösa ungdomar i en sårbar ungdom.

Loves sound påminner bland annat om Led Zeppelin och The Doors, till vissa stora delar. Den sistnämnda gruppen hade dessutom Love som uttalad förebild för deras egen musik. Endast Gud vet vad Love hade kunnat uträtta om bara frontmannen Arthur Lee inte hade tappat förståndet av drogerna han tog och sparkade resten av uppsättningen efter framgångarna med Forever Changes.

I filmsammanhang dyker låten upp i Ang Lees passande pärla Taking Woodstock, från 2009. Får du mersmak av tidsåldern låten är hämtad ifrån, eller Woodstockfestivalen i sig, så se den filmen! Den förtjänar mycket mer respekt än vad den fick och är en personlig favorit hos mig.

Framför allt ska du dock lyssna på gruppen Love och drömma dig bort till en tid som nog är verkligare i fantasin än vad den var i verkliga livet, men som jag och många med mig likt förbannat skulle kunna offra en hand för att få uppleva.