Etikettarkiv: Hippie

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.

903a1a6802afe8192c0249c4872555fa

Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,

Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.

Pink Floyd - Piper At The Gates Of Dawn - Front

Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.

Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.

sgt-pepper

Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.

Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.

I Jukeboxen: ”The Red Telephone” (Love)

Love. Denna fantastiska grupp hade en kortlivad framgångsperiod på andra halvan av 60-talet, men som satt stora musikaliska avtryck därefter.

Framför allt är albumet Forever Changes (1967) allmänt betraktat som ett bortglömt mästerverk och låten ”The Red Telephone” är bara en av många minst lika bra låtar från denna klassiker.

Jag upptäckte Love för första gången i och med sången ”Seven and Seven is” från albumet Da Capo, samma år. En rivig, speciell låt som jag genast inhandlade vinylsingeln av och efter lite snabb inläsning på gruppen förstod jag att Forever Changes var ett album att rikta öronen på om och om igen.

Slutet av 60-talet var verkligen musikens förlovade tid då musiken verkligen kändes och att gräva fram olyssnade låtskatter från denna tid är något av det vackraste vi kan ägna våra liv åt.

Det psykedeliska soundet från ”The Red Telephone” och hela albumet Forever Changes återupplivar vid varje lyssning den drömska tillvaro som ungdomarnas hippierevolution blivit en bild av. Lantliga USA-miljöer, Woodstock-festivalen, Easy Rider, sorglösa ungdomar i en sårbar ungdom.

Loves sound påminner bland annat om Led Zeppelin och The Doors, till vissa stora delar. Den sistnämnda gruppen hade dessutom Love som uttalad förebild för deras egen musik. Endast Gud vet vad Love hade kunnat uträtta om bara frontmannen Arthur Lee inte hade tappat förståndet av drogerna han tog och sparkade resten av uppsättningen efter framgångarna med Forever Changes.

I filmsammanhang dyker låten upp i Ang Lees passande pärla Taking Woodstock, från 2009. Får du mersmak av tidsåldern låten är hämtad ifrån, eller Woodstockfestivalen i sig, så se den filmen! Den förtjänar mycket mer respekt än vad den fick och är en personlig favorit hos mig.

Framför allt ska du dock lyssna på gruppen Love och drömma dig bort till en tid som nog är verkligare i fantasin än vad den var i verkliga livet, men som jag och många med mig likt förbannat skulle kunna offra en hand för att få uppleva.