150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 121 till 150

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka igen med den allra sista psykedeliska spotifylistan i min ”Top 150”- serie.

Här följer som vanligt tre godbitar av dom totalt 30, som jag vill berätta lite extra om för att få dig att pressa ner trynet i låtskatten och börja nosa…

”In the Land of Grey & Pink” av proggbandet Caravan, från albumet med samma namn utgivet 1971. Det ”Canterbury Scene”-hemmahörande desertmålet har en sån underbart harmonisk resekänsla. Lite Resan till Melonia eller Den Oändliga Historien men med ett mer uppvuxet, vidsträckande sinne. Rytmen är beroendeframkallande (på ett bra sätt) och musiken lättar nästan både fysiskt och mentalt. Tydligen inspirerades Richard Sinclair av en molnen i solnedgången vid Heme Bay på Kent Coast, vilket säger en del om titeln. Den ultimata hippielåten, sade någon.  Den här kan komma att avancera i samlingen och då får du helt enkelt leta efter den i en av övriga spotifylistor.

In the land of grey and pink where only boy-scouts stop to think
They’ll be coming back again, those nasty grumbly grimblies
And they’re climbing down your chimney,
yes they’re trying to get in
Come to take your money, isn’t it a sin, they’re so thin
They’ve black buckets in the sky, don’t leave your dad in the rain
Cigarettes burn bright tonight,
they’ll all get washed down the drain

”Jugband Blues” av Pink Floyd, från deras andra album A Saucerful of Secrets (1968). Det sista bidraget från deras ”crazy diamond” Syd Barrett, som vid denna tid sparkades från bandet då hans okontrollerbara originalitetbeteende hade blivit för mycket för övriga bandmedlemmar, som ville ha stabilitet framför konstant irrationalitet och egendomligheter när nu karriären tagit fart på allvar. Konstant påverkan av LSD, mandrax och kändisskapets turbulens (vilket överstimulerar serotoninverkstaden till depression) hade gjort sitt på  Syds redan sköra psyke och måttet var rågat.

Låten är något av Pink Floyds första memoar över Barretts öde – hans mytomspunna, nervösa sammanbrott (”Shine On You Crazy Diamond” och ”Wish You Were Here” är två senare). Barrett skildrade med texten hans alienering från inte bara bandet utan hela omvärlden. Sorglig, mörk och starkt symbolisk text och ton. Han ville att ”Jugband Blues” skulle ackompanjeras av en gigantiskt orkester från frälsningsarmén som skulle spela precis vad dom ville, oavsett vad bandet i sig spelade. För att låna bandmanagern Andrew Kings egna citering av Syds önskemål – en ”massive Salvation Army freak-out”, men där protesterade producenten Norman Smith. Resultatet är i klassisk ”sydmania” som börjar i 3/4-takt, övergår i 2/4-takt och avslutar i 4/4-takt. När Barrett lämnade bandet sammanfattade han sin komplicerade utgång till Melody Maker med ”I suppose it was really just a matter of being a little offhand about things”.

And the sea isn’t green
And I love the queen
And what exactly is a dream
And what exactly is a joke.

”Dominoes” av Syd Barrett, från hans andra soloalbum Barrett, utgiven 1970.  Med bakgrunden av Syd Barretts uppbrott med Pink Floyd passar det bra att lyfta fram en av hans finaste soloalster. Inte världens mest enkla låt att lyssna på. Den intensiva frånvaron av glädje och ro är påtaglig, hur nu den meningen gå ihop. ”Is” ringar in hans känsla post-floyd. Här hjälpte floydersättaren och gamle vännen David Gilmour tillsammans med andre floydmedlemmen Richard Wright att producera albumet, så gott dom kunde. Vid det här laget kände inte Syd för att spela samma låt likadant två gånger och han hade stora problem att över huvud taget skapa något i närvaro av övriga musiker.

Den textmässigt mästerliga ”Dominoes” har en intressant historia även musikaliskt. David Gilmour hade misslyckats att få ett gitarrsolo från Syd gång på gång och föreslog att teknikerna skulle spela den övriga musiken baklänges för att se om Syd kunde få ut något nytt tänk ur den omtwistade takten. Syd svarade med att spela ett enligt Gilmour fantastiskt solo som gav en klockrent kuslig touch baklänges, som kommen från ingenstans och på första försöket. Allt sammantaget skildrar ”Dominoes” väldigt träffande Barretts märkliga färd in i dom nästföljande drygt 35 åren av mystisk frihet i sin totala avskärmning och ensamhet.

It’s an idea, someday
In my tears, my dreams
Don’t you want to see her proof?
Life that comes of no harm
You and I, you and I and dominoes, the day goes by

Och här är avslutligen dom 121-150 sista låtarna i min sammanställning över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken genom tiderna. Jag hoppas du kunnat utvinna en del nyupptäckta låtar i och med detta lilla projekt.

Fortsättningsvis kommer jag skriva vidare lite mer kring dom 20 favoriter jag har, låt för låt, som du hittar i min separata serie ”Psychedelic Rock Top 20”.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 91 till 120

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Jag är tillbaka med nästa psykedelisk spotifylista – den näst sista i denna serie. Två och en halv timme ytterligare av helt underbar musik. Turn on, tune in, drop out.

Här följer tre urplock som jag spontant känner för att lyfta fram lite extra, i vanlig ordning…

”Fresh Air” av Quicksilver Messenger Service. Från albumet What About Love (1970). Det San Francisco-baserade bandets stora hit är en tuggande låt och då tänker jag egentligen inte alls på sångtexten, som är ett väldigt envist mantrande om hur en ung kvinna tar upp låtkaraktärens tankar och medvetande. Hur dom tillsammans andas in den friska luften för att förenas i varannan. Låttitelns möjliga poäng som en symbol för den höga gräsröken fungerar alldeles utmärkt på ett annat plan, men jag blir mycket mer inspirerad på tanken att det är en ”high” med hjälp av den rena luften som dom uppnår. Enkelt och talande. Men, nej, den här låtens tuggande känner jag i det ovanligt engagerande musikarrangemanget som maler på med en strålande glädje och sorglös livslust. Idealisk partymusik, substansberikad eller ej.

I love you, yes I do, babe, and I love you, I do, sweet lips.
Ooo, have another hit of sweet California sunshine, ooo, have another hit.
Take me home, take me home, take me home with you,
Take me home, I wanna go home with you, little girl.
Ooo, have another hit of fresh air, ooo, have another hit.

”Scarecrow” av Pink Floyd. Släpptes först som en b-sida 1967 till singeln See Emily Play men fick till skillnad från a-sidan en plats även på debut-LP:n The Piper at the Gates of Dawn, samma år. Ett kort stycke på dryga två minuter från dom tidiga åren av bandets då kreativa yrväder, Syd Barrett (tillika ansiktet för mina filmbetygsymboler). Han har själv uttryckt just Scarecrow som hans favoritsång av dom han skrev. Det är också den starkast folkmusikbetonade låten Pink Floyd gjorde enligt mitt tycke, där Barrett står för all text och uppbyggnad. Även om den till en början kändes som något av en bagatell som kom och gick på skivan, har den med tiden vuxit i inflytandet och jag hamnar idag i ordentlig stämning av Barretts identifierande med fågelskrämman. Barretts karaktäristiska sagopoesi skiner starkt och mycket vackert här.

The black and green scarecrow as everyone knows
Stood with a bird on his hat and straw everywhere.
He didn’t care.
He stood in a field where barley grows.

His head did no thinking
His arms didn’t move except when the wind cut up
Rough and mice ran around on the ground
He stood in a field where barley grows.

The black and green scarecrow is sadder than me
But now he’s resigned to his fate
‘Cause life’s not unkind – he doesn’t mind.
He stood in a field where barley grows.

”Voodoo Chile” av The Jimi Hendrix Experience. 15 minuter musikalisk glädje och det längsta studiospåret Hendrix spelade in under sin karriär, från mästerverket Electric Ladyland (1968). Nivån på musik som ett levande uttrycksmedium definierades med rätta om när Jimi Hendrix gick loss i sitt spelande, för aldrig har väl musik runnit fram på ren, uttrycksfri harmoni så mycket varken förr eller senare?

Det här stycket är utformat som ett studiojam med en slags livebetonad inramning, som Hendrix spelade in sent en kväll när han drog med sig ett gäng musiker från en klubbspelning tidigare samma sena kväll. Bland musikerna förekom organisten Steve Winwood från psychbandet Traffic och basisten Jack Casady från Jefferson Airplane. Hendrix började spela utan att förbereda övriga musiker på låtens upplägg och allt blev färdigt på ett par tagningar. Ren och skär njutning att höra. Allt är Hendrix egna kreativa förvandling av gamla bluesinfluenser som Muddy Waters, John Lee Hooker, B.B. King i en utvidgande, kosmisk och bluesmusikkrönikerande psykedelia. Jamstycket blev sedan basen för desto mer spelade låten ”Voodoo Child (Slight Return)”, som The Jimi Hendrix Experience spelade in dagen därpå.

The night I was born
I swear the moon turned a fire red
Well my poor mother cried out ”lord, the gypsy was right!”
And I seen her, fell down right dead

[…]

He took me past to the outskirts of infinity,
And when he brought me back,
He gave me a venus witch’s ring
And he said ”Fly on, fly on”
Because I’m a voodoo chile, yeah, voodoo chile

Och här är nu platserna 91-120 på min lista över dom 150 bästa låtarna inom den psykedeliska rocken.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är dags för en psykedelisk spotifylista igen och denna vecka har jag kommit fram till den fjärde i ordningen. Sjukdom förhindrade mig från att kasta ut ett inlägg igår, men idag tar vi nya tag. Kvaliteten på uppsättningen är hysterisk, till och med så här långt ner i listningen. det är bara att ta in det över en rejäl hög koppar te och se hur många lyssningar som behövs för vissa låtar att öppnas upp i ditt huvud.

Tre sorters grädden jag vill lyfta fram lite extra ovanpå moset är;

”Splash 1 (Now I’m Home)” av The 13th Floor Elevators, som kom redan 1966 och tillsammans med övriga låtar från LP:n The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators och satte ribban för vad psykedelisk rock var. På ”Splash 1” var även det musikaliska tempot så där långsamt som åtminstone jag uppskattar lite extra från dem, även om texterna oftast sölar fram jättehärligt. Men instrumenten kan vara riktigt stressiga och då är dom tillbakalutade styckena välkomna.

Deras märkligt innovativa instrument ”electric jug” – den elektriskt amplifierade kannan eller vad sjutton det kallas på svenska, användes inte alls i denna låt. Roky Ericksons band var mycket mer än deras geniala flugor. Det egna finns där i sångtexten och tempot. Dom hade en karaktär i deras musik som inte gick att blanda ihop med något annat som gjorts och det är helheten mer än enstaka låtar som låser upp deras mystik och essens, men detta spår är en av mina favoriter när det kommer till att framkalla just den där skogsdoftande, häxlyftande 13th Floor Elevators-magin.

The neon from your eyes is splashing into mine.
It’s so familiar in a way I can’t define.
And now I’m home.
And now I’m home.
And now I’m home, to stay.

”Mobius Trip” av H.P. Lovecraft, från 1968 års album H.P. Lovecraft II – ett album som mycket, oerhört, tragiskt nog inte finns på Spotify, men jag rekommenderar att köpa det i så kallad fysisk form för att ta del av hela upplevelsen med låtar som ”Blue Jack of Diamonds” och bokstavligt lovecraftinfluerade ”At the Mountains of Madness”. Ryktet säger att detta album var det första som spelades in helt och hållet under påverkan av LSD.

Just detta stycke är en oerhört harmonisk tripprapport, som hämtad från en oas i Paradiset. Musiken i harmoni med sopransången (eller vad det kallas – jag är ingen musikexpert) ÄR musikalisk harmoni av bästa sort. En vetekudde kan inte framkalla värme bättre än ”Mobius Trip”.

In the park the air is cleaner
And the smell of grass is greener
Do you think that this could be the place
In the world, where only time’s erased
It happened just like every body said
You crossed the line and never left your head

”I Walk on Guilded Splinters” av Mac Rebennack under pseudonymen Dr. John Creaux aka Dr. John the Night Tripper, från albumet Gris-Gris (1968). Ett hypnotiskt voodoostycke från New Orleans rökigaste träskmarker, på en flotte bland kladd, som lämnar en känsla av mållöst, förhäxat groove. Jag kan inte recitera musikinstrument. Mina försök skulle aldrig kunna representera briljansen i ljudbilden. Den här låten är en upplevelse över allt sånt.

Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters
Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters

‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up, ‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up

Och här är hela den psykedeliska spotifylistan med dessa tre låtar och 27 andra, för dig att lyssna på. Nästa vecka kommer – inte helt oväntat, plats 91-120.

Psychedelic Rock Top 20 – #18 – Within You Without You (The Beatles)

#18. Within You Without You
(framförd av The Beatles)

We were talking, about the space between us all
And the people, who hide themselves behind a wall of illusion
Never glimpse of truth, then it’s far too late, when they pass away

The Beatles är ett brittiskt popband som på oerhört kort tid gjorde några av musikhistoriens mest inflytelserika sånger och album, som satte avtryck på allt inom kulturen, även utanför musiken – ja, även utanför kulturen. Dom grundades i Liverpool av medl… Nej, jag tror givetvis inte att du levt under en sten eller nyss anlänt till Tellus och inte har en aning om vilka The Beatles är. Förstås.

Jag personligen har aldrig nött in mig på The Beatles katalog så pass att jag kan ge en tillförlitlig preliminärbedömning kring vad jag tycker om deras skapande. Jag har lyssnat på en knapp handfull album av dem och några av dem endast en eller två gånger, men att tala om psykedelisk musik och inte ta med beatlarna i sammanhanget är nästan hädelse, då dom var – och är fortfarande, oerhört ledande när det kommer till experimentiellt och lekfullt skapande av musik och album med konceptuell karaktär. Samt att göra musik under influenser av öppnande droger som LSD. Det var den lilla, essentiella detaljen också. Det galna albumet Sgt. Pepper’s Lonely Hearts Club Band gav ett gudalikt intryck på mänskligheten när det släpptes 1967 och är det enskilt största albumet någonsin när vi pratar om något eller allt av detta, så är det bara.

”Within You Without You” är det enda spåret på LP:n som inte skrevs av varken John Lennon eller Paul McCartney. Istället var det George Harrison som skrev, komponerade och sjöng in låten utan någon av övriga medlemmars inblandning. Han tog istället hjälp av Neil Aspinall och en hel drös indiska musiker som var verksamma i London för att skapa ett stycke dominerat av indiska och orientaliska instrument, där Harrison själv spelade sitar, tamburin och akustisk gitarr. På detta lades även violiner och cellos. Harrison lät sig musikaliskt influeras av sitarikonen Ravi Shankar för musikupplägget, genom bland annat en drygt 40 minuter lång radiosession med Shankar som han lyssnat på under skalbaggebandets spirituella inspirationsresa till Indien.

We were talking, about the love we could all share, when we find it
To try our best to hold it there, with our love
With our love, we could save the world, if they only knew

Try to realize it’s all within yourself no-one else can make you change
And to see you’re really only very small,
And life flows on within and without you

Vad gäller musikens psykedeliska aura är den oerhört djupt påtaglig i den filosofiskt spejande texten. Ta in den, studera den och låt dig sväva iväg i idéer om vad den försöker beskriva, för den är sofistikerad som få. Faktiskt brukar den psykedeliska musikens trippiga inslag bestå av utsvävande experimentmusik över ganska enkla, lättförståeliga texter, men ”Within you…” är ett av dom där få undantagen där texten är trippen medan musiken trots allt får sägas vara ganska traditionell, åtminstone ur indisk mening. Närvaron i den är dock hög som ett hus.

Sedan är förstås texten djupt påverkad av dom österländska filosofiernas tankegångar, men dom som vet, vet att LSD:n och liknande psykedelikor öppnar upp vår hjärnas förmåga att enklare ta in och förstå dessa oerhört svårgreppbara, spirituella saker som vår plats i existense. ”Within you…” är i högsta grad som dom mer konkreta fragmenten i en djupt insiktsfull resa av upplysande på konstruktiva hallucinogener. Livet som flyter på, inom dig, utom dig och genom dig. En enkel låt om Nirvana och hur allt hänger ihop. Det är bara att applådera.

Jag är en av alla dom som förstått att George Harrison var den i Beatles som tilltalade mig mest, då dom låtar han skrev sannolikt skulle ta upp hälften av platserna om jag skulle handplocka ett tiotal av mina favoritsånger från Beatles. Inte minst på den mer psykedeliskt inriktade fronten. Detta är inte heller den enda bidraget från Beatles i sig på min lista över dom 20 bästa låtarna inom den psykedeliska rockmusiken. Det finns en till låt som jag trots allt drabbats av ännu mer intensivt än denna, lite högre upp…

We were talking, about the love that’s gone so cold and the people,
Who gain the world and lose their soul
Then you may find, peace of mind, is waiting there
And the time will come when you see we’re all one,

And life flows on within and without you

---

---

Tidigare i serien:
#19. Koeeoaddi There (The Incredible String Band)
#20. White Rabbit (Jefferson Airplane)

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är fredag igen och denna vecka har jag kommit fram till den tredje spellistan i min serie med dom 150 (cirka 200 om jag räknar bubblarlistan) bästa låtarna från den psykedeliska rocken – enligt mitt tycke.

Eftersom det nu börjar skymtas ett mönster i min entusiastiska listrelease är det inte någon överraskning att veckans lista innehåller låtarna på plats 31-60.

Ska jag plocka fram några russin ur denna lista skulle jag kunna rekommendera tre inte helt kända låtar lite extra:

”Planet Caravan” av det inte helt okända mörkerrockbandet Black Sabbath. Ja, Ozzy Osbourne och kompani gjorde en låt med kosmiskt tema som är kraftigt psykedelisk både i text och musik. Närvaron är så närvarande att du svävar mitt i rummet av den, men med en blöt känsla mitt i allt. Att inte denna hamnade bland dom 30 bästa är något jag emellanåt inte ens förstår själv, men i framtiden kanske den avancerar uppåt trots den atomtäta konkurrensen.

”Cloud Song” av The United States of America (från deras enda album, med samma namn) är ett litet svävande mästerverk, som jag mycket väl kommer kasta rätt upp i ”top 30” på sikt. Titeln beskriver känslan av sig självt. Om planetsången Planet Caravan är lite blötsvävande, är denna molnsång motsägelsefullt nog lätt som bomull och oerhört rogivande. Dorothy Moskowitz lent dragna röst ligger andligt över den orientaliskt upplösta instrumentcirkeln och vaggar som en levande, rosa röksvans. Men det är ju ”bara” musik, det här.

”We took the wrong step years ago” av Hawkwind. Denna borde också vara på ”top 30”. Vad gör den här? Vad håller jag på med? Konkurrensen är så hög, så är det bara. Låten är kosmisk, filosofisk och profetiskt. Det känns som att det är en gud som blickar ner över planeten Jorden från rymden och konstaterar hur vi människor slösar bort våra liv på fel saker. Hur vi skövlar marken för pengar och inte för frukt, dödar för makt och låser våra egon i ångest. Perspektivet ovanifrån gör att han ser klart, så att han kan trilla ner i sin människokropp igen och hitta tillbaka till harmonin. Fantastisk text och musikvågorna får mig att se det där perspektivet, med alla landskapen.

In i spellistan, följ den och lyssna tills du storknar.