Kategoriarkiv: Biografiska skildringar

Celebration of The Lizard: Jim Morrison i filmens värld

GZ_Jim_Morrison_Tournee

Ödlan är en symbol som representerar drömmande, hög sinneskänslighet gentemot levnadsmiljön, sökandet efter förändring och förmågan att lämna delar av sitt liv bakom sig för att påbörja nästa steg i livet.filmspanarna bred

Ödlan blev också en symbol för poeten och sångaren James Douglas Morrison. Jim var ikonisk frontman i det trollbindande, psykedeliska rock/jazz/blues-bandet The Doors på 60-talet och fram tills hans allt för tidiga död vid 27 års ålder, den 3 juli 1971 i Paris.

”This is the end, my only friend, the end
It hurts to set you free
But you’ll never follow me
The end of laughter and soft lies
The end of nights we tried to die
This is the end”

Denne alkoholiserade och spirituelle jesusinkarnation för den moderna erans drömmare benämndes av följare ofta med titeln ”The Lizard King”, då dom poetiska raderna i dikten ”The Celebration of the Lizard King” och låtversionen ”Not to Touch the Earth” skvallrade om en ödlekonung med makten och friheten att åstadkomma vad som helst. För fans blev det en spirituell beskivning av Morrison själv.

”Some outlaws lived by the side of a lake
The minister’s daughter’s in love with the snake
Who lives in a well by the side of the road
Wake up, girl, we’re almost home
[…]
We should see the gates by mornin’
We should be inside the evenin’
[…]
I am the Lizard King
I can do anything”

Eftersom månadens filmspanartema är det fantasifulla ”Det kryper och krälar” ville jag vara fantasifull och oförskämt långsökt fokusera på denne man kallad Jim Morrison, då min förkärlek för The Doors slagit glöd på senare tid.

Utöver att ha svalt album, inspelad poesi, radiodokumentärer, restmaterial och livespelningar med hull och hår så har jag även projicerat ett antal dokumentära och filmrelaterade verk om Jim Morrison och The Doors.

The_Doors_(1971)

Därför får det här temainlägget bli inledningen på en hyllning till Jim Morrison – ”The Lizard King” genom en liten resumé av vad jag sett av honom i det så kallade rörliga bildmediet. Utan större tidsmässigt mellanrum kommer jag därför publicera inlägg som recenserar följande filmiska produktioner med Jim Morrison i huvudrollen…

HWY: An American Pastoral (kortfilm, 1969)
An American Prayer (poesialbum, 1978)
The Doors (film, 1991)
Final 24: Jim Morrison – ”His Final Hours” (dramadokumentär, 2007)
Classic Albums: The Doors (dokumentär, 2008)
The Doors: When You’re Strange (dokumentär, 2009)

Så håll koll på min blogg för vidare Jim Morrison-läsning dom närmaste timmarna och dagarna!

il_fullxfull_48331176

Vill du läsa vad dom övriga filmspanarbloggarna och poddarna har att uttrycka sig på temat ”Det kryper och krälar”? Ja, det vill du. Då kan du följa dessa uppradade länkar till dem:

Jojjenito

Flmr

Fripps filmrevyer

Rörliga bilder och tryckta ord

The Nerd Bird

Har du inte sett den (podcast)

Har du inte sett den (blogg)

Fiffis filmtajm

Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

large_leaving_las_vegas_blu-ray10

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

4. Schindler’s List (1993)

schindlers_list_18

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

07

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

2. Lasermannen (2005)

laser

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

1. The Elephant Man (1980)

large_elephant_man_blu-ray1

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…

Biografiska skildringar: Top 6-10

10. Badlands (1973)

N84dZ

”He needed me now more than ever, but something had come between us. I’d stopped even paying attention to him. Instead I sat in the car and read a map and spelled out entire sentences with my tongue on the roof of mouth where nobody could read them.”

Terrence Malicks debutfilm Badlands presenterade världen för en högst särpräglad filmskapare och konstnärlig filosof. Hans transcendenta stil som fått ännu mer utlopp i efterföljande filmer som Days of Heaven (1978) och The Tree of Life (2011) visar sig direkt I denna hans första film.

Hängivenheten åt att hitta de djupaste känslorna vi oftast bara får utlopp för i våra drömmar kommer till liv redan här, där vi får följa en 25-årig James Dean-influerad kringströvare (Martin Sheens genombrottsroll) på jakt efter högre mening med livet än att bara låta det gå. Med på hans resa mot horisonten följer en 15-årig, naiv tjej (Cissy Spaceks genombrottsroll) och tillsammans bildar dom ett speciellt par där säkandet efter deras öde blir en mörk saga, som en flykt från vardagen och en eld som smattrar längre och längre in mot stubinens rot.

Badlands hämtar inspiration från Bonnie and Clyde (1967) och denna films regissör – Arthur Penn, välsignade helhjärtat Malicks filmprojekt. Badlands influerade sedan i sin tur till filmer som Thelma and Lousie (1991), Natural Born Killers (1994), Kalifornia (1993) och True Romance (1993), varav den sistnämnda hämtade nyckelmusik från just Badlands.

Vad gör då denna film på en biopics-lista in the first place? Jo, för även fast filmens dystopiska skildrande av ett USA på väg att förlora kontrollen över sin upphöjda dröm hade en tydlig koppling till verkligheten så tystades den ner medan filmen var som mest aktuell. 19-årige Charles Starkweather och hans kompanjon – den 14-årige Caril Ann Fugate, gav sig nämligen ut i Nebraska och Wyoming tillsammans och dödade 11 personer inom loppet av nio dagar.

Vad tänker sådana människor egentligen när dom begår sådana handlingar? Ett möjligt svar på det utforskar Malick på ett likdelat underbart och skrämmande sätt i denna uppenbarelse/omen till film. Även om Malicks karriärsgenomgående tema om hur naturen är det som leder oss människor inte är lika… ledande i denna film så är det en mycket bra ingång i hans filosofi.

Öppna fält, tomma vägar mot världens ände och ensamma människors mest personliga tankar låter tittaren öppna sig för en sällsam upplevelse… om du vågar.

9. Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969)

936full-butch-cassidy-and-the-sundance-kid-screenshot

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

8. Once Upon a Time in America (1984)

Once-Upon-a-Time-in-America

‘As boys, they made a pact to share their fortunes, their loves, their lives. As men, they shared a dream to rise from poverty to power. Forging an empire built on greed, violence and betrayal, their dream would end as a mystery that refuse to die.’

Sergio Leone (A Fistful of Dollars, The Good the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West) är den förste regissören jag tog till mitt filmhjärta och hans spaghetti westerns har för alltid legat i toppen på listan över bästa och mäktigaste filmupplevelser. Hans detaljhantverk och pampiga perfektionism när det kommer till uppbyggnad, visualitet och musikalisk känsla är så vitt jag kan komma på oöverträffad i filmhistorien.

I och med Once Upon a Time in America flyttade hans sin spelplats till emigrationens USA och med samma episka vidder som i sina westernoperor skildrade han den smutsiga berättelsen om uppbyggnaden av det moderna samhället i ”Det förlovade landet i väst”. Att försöka sig på det några år efter att dom två första Gudfadern-filmerna cementerats som två av världens absolut bästa filmer genom tiderna kräver en stark ryggrad, men Leone gör den generationsomspännande berättelsen till något eget.

Ennio Morricones överdådiga musik och tålamodet vid små, rysningsframkallande ögonblick gör den runt fyra timmar långa helaftonsupplevelsen till en nästan livsomvälvande upplevelse. Slutsekvensen fick mig att i princip krypa ihop i en euforisk fosterställning när jag först såg den, men efter år av reflekterande kring karaktärernas moral har jag blivit mer oviss om var jag ska placera filmen. Det kan vara bland det bästa jag någonsin sett inom rörlig bild, men det kan också vara Leone och Morricone som förblindat mig likt en hopplöst förälskad, så att jag inte kan se bakom dess storslagenhet.

När jag skriver det här blir jag givetvis genast väldigt sugen på att se den igen och ta reda på det. …och visst ja, boken som filmen bygger på är i sin tur en självbiografisk upplevelse från författaren, vilket gör det här till en väldigt löst baserad biografisk skildring, men likväl en biografisk skildring.

7. I’m Not There. (2007)

im_not_there_2007_2

”People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Course the more you live a certain way, the less it feel like freedom. Me, uhm, I can change during the course of a day. I wake and I’m one person, when I go to sleep I know for certain I’m somebody else. I don’t know who I am most of the time.”

Jag håller Bob Dylan som min absoluta favoritartist inom musikens värld. Hans texter har en mystik som träffar närmare och personligare än i stort sett allt men samtidigt håller huvudpersonen – artisten själv, i skuggan av sina tusen personas.

Han tycks byta liv för varje album som släpps, från bluessökaren, folksångaren, rock ‘n’ roll-diggaren, stonerpoeten, countryromantikern, gospelmannen, konstnären, radiorösten, författaren, domedagsprofeten, den pånyttfödde… Han har passionerat gått i alla skor som nuddat jorden och lika glatt tagit av sig dem alla.

Därför är Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far From Heaven, Mildred Pierce) porträtt av hans karriär ett smått genialiskt försök att skildra denna aldrig avstannande ikon och konstnärliga inspiration med kompromisslös frihet som största ledstjärna. I’m Not There sätter aldrig Bob Dylans namn på sina sex karaktärer och sex perioder som återspeglar essenser av Dylans eget liv.

Istället får vi se suveräna – vitt skilda tolkningar av Marcus Carl Franklin, Ben Whishaw, Cate Blanchett, Heath Ledger, Christian Bale och Richard Gere. Eller för att omdefiniera det efter filmens poster; Alla spelar dom Bob Dylan, men Bod Dylan är inte där.

6. Into the Wild (2007)

Into The Wild large_299318

Från John Krakauers bok som filmen bygger på och som samlar Christopher McCandless nedskrivna ord: ”I’d like to repeat the advice that I gave you before, in that I think you really should make a radical change in your lifestyle and begin to boldly do things which you may previously never have thought of doing, or been too hesitant to attempt. So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Sean Penns (The Indian Runner, The Pledge) film om unge Christopher McCandless individuella resa bort från samhället, mot Alaska och in i sig själv är till ganska stor del spekulerande då det enda man kan utgå ifrån är hans egna dagboksanteckningar och vittnesmål från ett antal människor han träffade på vägen, men essensen av den är det som är viktigt snarare än förhållandet till det verkliga händelseförloppet och personen.

Hans förakt mot människans sociala mönster och utbrott för att få känna riktig frihet – friheten från behov och friheten från trygghet, är något så djupt rotat inom många av oss att det märks hur pass skildringen påverkar folk i det samhälle som vi trots allt har fängslat oss i.

I min ständiga diskussion kring filmen med människor kan jag särskilt kategoriera två typer av personer. Cynikern som förstår berättelsens budskap om en fri själ, samt cynikern som anser det naivt och dumdristigt att söka efter frihet på det sätt som McCandless gör och att han i mångt och mycket är en egoist.

Jag ska inte gå in på min teori om att egoism är kärnan till allt oavsett hur medmänskliga vi är. Istället ska jag gå in på hur jag alltid – sedan första gången jag såg Into The Wild, har tyckt att Christopher McCandless/Alexander Supertramp varit en intressant karaktär just eftersom han är så bångstyrigt självstyrd och stundtals både dumdristig och dum, men trots det förstått precis vad han är ute efter och inspirerats av just det, snarare än just honom.

Han gör misstag, vilket gör honom mänsklig och han målas varken upp som en martyr eller en frälsare, utan som en man inspirerad av något större och det är det där större som är filmens drivkraft. Att den dessutom berättas genom ögonen från någon som gör misstag till och med mot dem som älskar honom gör endast filmen mer mänsklig.

Vårt sökande efter Jesusgestalter får inte lura in oss i ett följe, utan vi måste alla hitta vår personliga väg. Hellre då söka efter den än att slå sig till ro och tro att trygghet är vägen till utveckling, när det är precis tvärtom.

Biografiska skildringar: Top 11-15

15. Bonnie and Clyde (1967)

bonnieandclyde1967blurag

”You know what, when we started out, I thought we was really goin’ somewhere. This is it. We’re just goin’, huh?”

Denna gigantiska klassiker blev tillsammans med Easy Rider starten på den amerikanska filmens nya, mer fria och orädda våg som tog över på 70-talet.

Man kan säga att jag togs på sängen av Bonnie and Clyde när jag såg den för första gången. Allra mest fascinerad blev jag av hur Hollywoods störste kvinnotjusare genom tiderna Warren Beatty – mannen som enligt sina memoarer har legat med 12 775 kvinnor under sin ”karriär”, kunde spela en man med svårigheter att få till det med kvinnor i och med sin inkarnation av den sorglöse, självsäkre rånaren Clyde.

Jag tyckte det var något så kittlande vågat att låta honom spela impotent, för det är väldigt sällan det över huvud taget ens skildras på film. I efterhand har jag fått reda på att Clyde förmodligen var gay och inte impotent. Det vägrar jag dock acceptera. Det är betydligt mer uppseendeväckande och intressant ifall han skulle vara impotent. Även idag är det en betydligt mer rafflande tanke. Som om typ Brad Pitt skulle spela impotent. Clydes gayrykten är däremot ganska lama i vårt samhälle.

För övrigt fick jag i och med research för denna film nyss reda på att min favorit Emile Hirsch (Into The Wild, Prince Avalanche) och relativt okände Holliday Grainger (Jane Eyre, The Borgias) kommer porträttera det ökända tillika populära paret i en kommande miniserie. Ser lockande ut, särskilt med tanke på att rollen som Bonnie från början var påtänkt för Hillary Duff. Ingen slår dock Faye Dunaway från 60-talsversionen. Knappast.

14. Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark Thirty pic 4 CROPPED

”I’m going to smoke everyone involved in this op and then I’m going to kill bin Laden.”

Frågan ifall vi följer karaktärens liv eller karaktärens arbete har väl aldrig varit mer intressant än i Zero Dark Thirty? Just eftersom allt utanför Mayas arbete är totalt ointressant för henne. Hennes arbete är det enda hon bryr sig om i hennes liv – det ÄR hennes liv, och hennes arbete är att döda Osama Bin Laden.

Det var mycket spekulationer kring vad som egentligen var sant i filmatiseringen av denna väldigt konfidentiella Bin Laden-jakt. Fanns den av Jessica Chastain (The Tree of Life, Take Shelter, The Help) superbt spelade Maya-karaktären på riktigt och var hon i så fall verkligen en kvinna?

Svaret på det och mycket mer kring filmen går att läsa om här. Bland annat även om hur nyss framlidne James Gandolfini (Sopranos, Welcome to the Rileys) hanterade den känsliga situationen att spela en okänslig person som fanns i verkligheten.

13. Amadeus (1984)

tom_hulce_f_murray_abraham_amadeus_001

”Forgive me, Majesty. I am a vulgar man! But I assure you, my music is not.”

Det var evigheter sedan jag såg denna ambitiösa biografi om den store Wolfgang Amadeus Mozart, regisserad av tjeckiske regissören och biopicspecialsten Milos Forman (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, The People vs Larry Flynt, Man on the Moon). Den har dock satt ganska djupa, bestående spår i mig då den väckte stora känslor i en ung mans huvud om svårigheten med talang, beundran och underlägsenhet. Alieris relation till underbarnet Mozart var smärtsam, manisk och ändå så förståelig in i det sista.

Min allergi mot självdegraderande beundran gentemot andra har genom åren vuxit sig stark och eftersom det hjälpt mig enormt så har jag kanske en del att tacka den här filmen för?

12. Ed Wood (1994)

12091009145097306

”Cut! That was perfect!”

Tim Burton (Edward Scissorhands, Batman Returns, Big Fish) har aldrig varit någon favorit hos mig, men jag gillar hans tidigaste hängivenhet åt klassisk, gothisk skräck och hans skildrande av Ed Wood – världens bästa regissör på att göra världens sämsta filmer, är en sorglös kärleksförklaring som får mig att smälta och buga åt herr Burton.

Johnny Depp briljerar som Wood och Martin Landau (North by Northwest, Cleopatra) briljerar ännu mer som skräckikonen Bela Lugosi (Dracula personifierad). Inte nog med det så dyker Bill Murray upp som ett av världens mest smakfulla körsbär på toppen.

Den här – givetvis svarvita, filmen är en av dom mest kärleksfulla hyllningarna till filmkonsten i sig och att den berättar historien om ”den sämste av dem alla” är så klockrent! Jag glömmer aldrig hur god superkebabpizzan var som jag åt första gången jag såg Ed Wood. Magiskt.

11. Dog Day Afternoon (1975)

Dog Day Afternoon 1

”I’m a fuck-up and I’m an outcast. If you get near me you’re gonna get it… You’re gonna get fucked over and fucked out.”

Historien om hur en helt vanlig arbetarkille slår sig ihop med sin kompis för att råna en bank och använda pengarna för att hjälpa sin transexuelle pojkvän att göra ett könsbyte är för bra för att vara sann, förutom att det faktiskt var sant.

Mannen som Al Pacinos karaktär baserades på –  John Wojtowicz, hävdar dock att endast 30 procent av suveräne regissören Sidney Lumets (12 Angry Men, Network) skildring är sant, men han hyllar Pacinos porträttering av honom som äkta. Såklart. En djupgående dokumentär om hans liv som går under namnet The Dog (2013) har precis nått festivalpubliken efter 11 år i produktion och om den går det att läsa om här för det verkar onekligen intressant.

Vi får dock inte snacka Dog Day Afternoon utan att lyfta fram avlidne perfektionisten John Cazales (The Godfather I & II, The Conversation, The Deer Hunter) prestation som Pacinos medhjälpare. Vilken smärtsam inlevelse dom har tillsammans!

Filmspanarna: Based on a true story?

large_braveheart_blu-ray_6

Filmspanarna är tillbaka igen och månadens tema är ”Biopics/filmatiserade biografier”. Ganska förståeligt, då det är den sortens filmer som brukar ramla in i mängder på biografrepertoaren när internationella filmgalor vankas. The Butler, Nelson Mandela x2 och en Monica Zetterlund-film, inte minst.

filmspanarna

Jag kände direkt att jag ville göra en ganska klassisk lista på dom biopics jag gillar allra mest. I samma veva som jag knåpar ihop denna lista inser jag dock att jag behöver gå på djupet med vad som egentligen räknas som en filmatiserad biografi. Jag känner mig tvungen att förklara hur min definition av ”biopics/filmatiserade biografier” skiljer sig och hur jag snarare kort och gott går efter riktlinjen ”based on a true story/baserad på verkliga händelser”.

biopic (plural biopics)

  1. motion picture based on the life (or lives) of a real, rather than fictional, person (or people).

enligt en.wiktionary.org är en ”biopic” alltså en film baserad på en eller flera individers liv hämtade från verkligheten. Alla källor skiljer sig något, då vissa vill att en biopic ska begränsas till skildrandet av kända personers liv och några vill dessutom att ursprungsnamnen ska finnas med för att filmen ska kunna räknas.

Det brukar vara allmänt uppskattat att skildra en bestämd period i en persons liv som exempelvis i Johnny Cash-biografin Walk The Line (2005), snarare än att rada upp hela livet från barndom till död, som i Ray (2006) eller La Vie en Rose (2007).

06_walk_the_line_blu-ray

Själv är jag nöjd ifall filmen skildrar en historia som bygger på verkliga händelser från en eller några få personers perspektiv, men nödvändigtvis inte behöver förhålla sig särskilt mycket till sanningen utan endast utgå ifrån den. Det är väl hyfsat ”fair” ändå, för annars skulle konstnärligt fria och underbara filmer som Man on the Moon (1999), Braveheart (1995) eller Bronson (2008) aldrig varit aktuella i diskussionen om biografiska filmer.

Jag går dock isär i min bedömning när jag börjar titta på filmer som snarare skildrar händelser i sig – personers göranden, än lägger fokuset på en eller några personer. Filmer som All The President’s Men (1975), JFK (1991), Zodiac (2007) och The Social Network (2010) skildrar några verklighetsbaserade personer under nyckelperiod av deras liv, men där är det händelsen som är i strålkastarljuset snarare än personerna. Dessa tvingas jag räkna bort, men jag gillar det inte då det är sjudundrande filmer.

Jag skulle till och med vilja hävda att andravärldskrigsskildringen Idi i Smotri / Come and See (1985) ska tas med i diskussionen om huruvida det är en biografisk skildring eller en skildring av tid och miljö men inte person.

Visst, den är inte lika mycket en biografi i förstaperson, som en biografi över den turbulenta perioden och undergångsbådande miljön den vitryske lille huvudkaraktären vandrar genom. Trots det fanns det människor från tiden och miljön som kan vittna om snarlika upplevelser och livsberättelser.

0000225890

I den mer allmänkända andravärldskrigsskildringen The Pianist (2002) skildras hur verklighetens Władysław Szpilmans liv som framgångsrik pianist vänds upp och ner när krigets nazister jagar honom för att han är jude. Det är en berättelse hämtad från verkligheten, men biografin skrevs inte av honom i första hand och på grund av vissa stränga regler i utförandet ändrades dessutom viss karaktärisering.

Därefter överfördes boken till filmmanus och när regissören Roman Polanski väl skapade själva filmen lade han ner mycket energi på att förstärka detaljer från hans egen barndom som polsk krigsflykting och inte minst vittnesmål från hans far och anhöriga som också fick uppleva krigets bojor, nazisternas våld och koncentrationslägrens nedbrytande.

Kvar är en enormt stark film, men den största skillnaden mellan den och vitryska Idi i Smotri är att den sistnämnda saknar en bevisat existerande person och ett namn.

Vad jag vill säga är väl att personen kan vara relevant, men det är upplevelsen och vad vi som publik får ut av den som är det viktiga. ”Biopics/filmatiserade biografier” är en onödigt låsande subgenre jag gärna förbiser.

Och det där med att en biografi ska skildra en persons liv och inte en persons göranden… Bland det bästa fiktionens Margret Thatcher sade i biografin The Iron Lady (2011) är något väldigt sant som får mig att omdefiniera vad som är en biografisk skildring ännu en gång…

”It used to be about trying to do something. Now it is about trying to be someone.”

ironlady13551

Jag har gjort en ”15 i topp”-lista över filmer som – med självargumentationen i åtanke, följer mina riktlinjer för en biografisk skildring och där upplevelsen är något utöver det vanliga.

Min ovana trogen blev dock listan mer omfattande än jag från början såg framför mig och jag tänker därför dra ut på spänningen och läsningen för att förhoppningsvis kunna ge varje film på listan lite mer uppmärksamhet från dig som läsare. Därför publicerar jag fem filmer åt gången i tre inlägg var utspridda över detta dygn.

Till sist avslutar med ett bonusinlägg där jag tar upp fem hedersomnämningar som inte riktigt kom med men jag kunde inte låta dem bli parenteser endast för att utbudet till den huvudsakliga topplistan blev så ofantligt stort. Vissa filmer är – trots avsaknaden av vissa element, lite mer speciella än de flesta andra.

15 i topp:

Biografiska skildringar: Top 11-15

Biografiska skildringar: Top 6-10

Biografiska skildringar: Top 1-5

Bonus:

Biografiska skildringar: 5 hedersomnämningar (Kommer snart!)

henry_portrait_serial_blu-ray14

Nästan där:

A Beautiful Mind (2001), Hunger (2008), The Pianist (2002), Gorillas in the Mist (1988), Monster (2003), The Aviator (2004), Henry: Portrait of a Serial Killer (1986), Capote (2004), Man on the Moon (1999), James Dean (2001), Casino (1995), Boys Don’t Cry (1999), 23 (1998), Bronson (2008), Walk The Line (2005), Goodfellas (1990), The Queen (2006), Il Capitano (1991), My Week With Marilyn (2011), Hotel Rwanda (2004), Braveheart (1995), Moneyball (2011), Raging Bull (1980), Der Untergang (2004), The Hurricane (1999), Ray (2006), Milk (2008), The Iron Lady (2011), The Fighter (2010), Miracle (2004), The Last King of Scotland (2006), Maria Larssons Eviga Ögonblick (2008).

Slutnotering:

Något jag märkt i och med mitt ganska omfattande sållande bland ”biopics” genom filmhistorien är hur pass många filmer från 2000-talet som jag listat. Nog för att jag sett flest filmer från detta decennium överlag, men i och med det allt mer konkurrenskraftiga filmklimatet känns det som att den biografiska filmen fått en ”boom” just under detta millennium vi nu är inne i.

Dessutom känns det som att publiken i sin tur börjar ledsna på dessa filmer, men förändringen kommer nog – som med det mesta, först när vi återigen upplever en allmänt ekonomisk högkonjunktur.

Tills dess lär vi nog se några ytterligare Martin Luther King, Robert F. Kennedy, Albert Einstein, James Brown, Oscar Wilde, John Lennon, Cliff Richard, James Dean, Ronald Reagan, Kurt Cobain, Napoleon, Steve Jobs, Bill Gates, Pussy Riot och Marilyn Monroe skildras på vita duken.

filmspanarna bred

Läs nu vad de andra filmspanarna har skrivit om i deras tolkningar av temat ”biopics/filmatiserade biografier”!

Fripps Filmrevyer (Henke)
Flmr (Steffo)
Har du inte sett den? (podcast)
Jojjenito (Johan)
Filmitch (Johan)
Mode och Film (Rebecca)
Rörliga Bilder och Tryckta Ord (Sofia)
Fiffis Filmtajm (Fiffi)
Moving Landscapes (Lena)