Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

…

4. Schindler’s List (1993)

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

…

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

…

2. Lasermannen (2005)

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

…

1. The Elephant Man (1980)

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

…

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…

Call Girl (2012): Palme-debatten och varför jag anser att filmskaparna är nobla, inte fega

Det känns som att filmens påstådda skildrande av den avlidne statsministern Olof Palme som sexköpare har debatterats precis överallt i och med den svenska filmen Call Girl (2012), av Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain (Lasermannen, Upp Till Kamp).

Jag ska kortfattat uttrycka min åsikt i denna storm – särskilt eftersom det upptagit mitt intresse stort de senaste åren och framför allt den senaste månaden, med familjen Palmes uttryckta oro och anmälan i fredags, som den väldigt sammanträffande toppen som skymmer och avdramatiserar resten av isberget som filmen skildrar.

Min recension av filmen som denna text handlar om hittas här, för den som vill läsa mer vad jag tycker om den.

Först ska jag tydliggöra att jag inte hyser något hat mot Olof Palme eller ens dragit någon sluats att han faktiskt skulle ha köpt sex av minderåriga under 70-talets prostitutionsguldålder. Jag älskar Palme som en förebild och har alltid gjort. På biovisningen av dokumentären Palme (2012) i höstas fylldes mina ögon upprepade gånger av både sorgetårar – för tomrummet efter honom, och glädjetårar – för hans mod och vilja att ta fighten.

Jag har dock ingen naiv tro att en människa i allmänhet ska kunna undslippa någon form av misstanke eller anklagelse enbart för ens godhet. Vi är inte stöpta i svart eller vitt. Mördare kan vara de snällaste människor bortsett från när de begår sina brott och förebilder kan också göra dåliga saker. Människan är komplex.

Michael Jackson är ett exempel på det. John Lennon är ett exempel på det. Muhammad Ali också. Elvis Presley likaså.

Palme visade prov på att utföra väldigt goda handlingar och att inspirera med just sitt mod, men på 70-talet, när hans politikerkollegor blev misstänkta som sexkunder, då sviktade även hans mod.

Att statsministern i filmen Call Girl är formad som en fiktiv person i samma yrkesmässiga sits som Palme var under tidpunkten för verklighetens bordellhärva är solklar.

Palme köpte dock sannolikt inte sex utan gjorde sig ”endast” skyldig till att mörklägga de andra politikernas och pamparnas bordellaffärer.

”Snus är snus och strunt är strunt, om än i polisiära promemorior” sade Palme och viftade bort samtliga påståenden om att politiker skulle vara sexköpare i Doris Hopps call girl-verksamhet. Politiker hade sista ordet mot de prostituerade, mot poliser och mot folket.

Det orimliga i anklagelserna hade hans utredarteam på tre välkända yrkespersoner lyckats fastslå efter endast en dags utredning, trots att utredningsmaterialen bestod av långt mer material än det som skulle motsvara en dag att granska.

Palmes konkurrent och den kommande statsministern – Centerpartiets Thorbjörn Fälldin, dementerade sanningshalten i namnen som misstänktes vara inblandade i sexköparkretsar av den enkla anledningen att hans eget namn fanns med på listan. Han tyckte alltså att eftersom han själv ärligt kunde säga att han var oskyldig så måste även alla andra vara det, eftersom dom står på samma lista.

Inga förhastade slutsatser där inte.

Jag ser det – till skillnad från diverse känsliga tyckare, som en logisk lösning att låta filmens statsminister påminna om den tidens statsminister just för autencitetens skull, så nära det går utan att aldrig benämna honom under namnet Olof Palme eller privat skildra honom som Olof Palme.

Ramen för Palme finns där tydligt, men statsministern som privatperson är betydligt mer okarismatisk och glassigt ointressant än vad Palme var, genom den lättsmälta gestaltningen av skådespelaren Magnus Krepper. Han använder liknande ordval i sina tal, men han talar, för sig och rör sig som en betydligt mindre intellektuell politiker än vad Palme gjorde.

Likheterna finns alltså i de stora handlingarna, men i privatliv och ide mer närgångna detaljerna finns det inga tecken på Palme och därigenom är karaktären snarare en karikatyr – en påhittad ram, än ett närgånget porträtt.

Allra viktigaste argumentet till filmens fördel i frågan är dock faktumet att filmens viktigaste karaktär, ”Iris”, baseras på verklighetens Eva Bengtsson.

Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet och hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon tillägger dock att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld.

Hon har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen.

Detta trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är det farligaste krutet i utredningen. Minderårig. Intagen på ungdomsanstalt. Statseliten som påstådda kunder vid upprepade tillfällen. Bekräftat av en drös människor – inklusive de utredare som arbetade hårdast med att ta reda på sanningen.

Allvarligt? Nej, inte tillräckligt tydligen.

Eva Bengtsson påstår också själv att hon haft Olof Palme som kund – något som hon insåg först efteråt när hon såg honom på TV genom de aktuella valkampanjerna, i samma veva som bordellhärvan halvhjärtat nystades upp.

Hennes slutsats kan vara fel och hennes vittnesmål blev aldrig taget som så pass ”seriöst” att någon kunde bevisa det eventuella brottet tydligare än så, även om det enligt henne fanns utredare som slog i bordet och röt att hon skulle passa sig jävligt noga vad hon sade när hon började tala om Palme.

Kanske var det så att utredare var rädda för att skriva under papper som pekade ut statsministern just eftersom det kunde äventyra deras arbetsheder. Men det kunde också vara så att de inofficiella vittnesmålen rörde vid något som – ve och fasa, kunde vara sant och att poliser blivit beordrade uppifrån att inte gå vidare ifall ytterligare politiska nyckelpersoner såsom statsministern nämns. Det sistnämnda har bekräftats från poliskällor.

Justitiemord skall av politiker undvikas till varje pris och det finns alltid människor som arbetar för att det ska undvikas – oavsett vad som är sanningen. Det har vi i veckorna sett prov på även i andra politiska sammanhang (Sverigedemokraterna).

Mårten Palmes anledning till att filmen anmäls bygger på att filmen skildrar en Palme-lik person köpa sex av en minderårig. Något han – och i stort sett alla andra pressmänniskor jag hört i frågan, påstår saknar någon som helst grund.

Mårten Palme och övriga utgår då uppenbarligen ifrån att Eva Bengtssons ord – den minderåriga flickans ord, inte är relevant idag och aldrig har varit relevant i fallet. Vi kan tala till en död statsministers fördel, men vi kan inte försvara en av samhällets verkliga offer – inte då, inte nu.

På grund av utredningens rökridåer får vi aldrig veta säkert hur det låg till med Palme och många av de andra misstänkta statsmännen, men filmen lyfter åtminstone upp frågan för oss att reflektera kring, istället för att endast behandla den som ”något vi inte talar om”.

När media ifrågasätter filmens skildrande av verkligheten så glöms det bort att filmen, genom karaktären Iris, skildrar Eva Bengtssons upplevelser av vad som hände – precis som kreatörer inom filmmediet så ofta brukar skildra.

Upplevelser av verkligheten alltså, men aldrig verkligheten.

Även i filmen skildras statsministerkopplingen i den omtalade sexköparscenen väldigt vagt och utan något tydligt ansikte. Bilden fokuserar på Iris synvinkel, med mannen i rummet oskarp och fåordig. Skildringen i filmen är lika vag som Eva Bengtssons egna ord kring händelsen. En mycket ”viktig” man med status, men inget uppenbart ansikte.

Jag tycker inte att Marietta von Hausswolff von Baumgarten och Mikael Marcimain har gjort något fel i deras skildrande. De ger publiken en chans att dra samma koppling som Eva/Iris och se det genom hennes ögon. Inga namn nämnda, bara tolkningar.

Varför påstår jag då i mitt inlägg rubrik att filmskaparna bakom filmen Call Girl inte är fega? De kunde ju redan från första början ha sagt att de kontroversiella ”Palme-scenerna” bygger på Eva Bengtssons egna, påstådda upplevelser från verkligheten.

Jo, jag anser att de skyddar Eva Bengtsson i denna uppståndelse eftersom hon redan har blivit trampad på och utsedd till lögnerska genom hela hennes liv ända sedan de påstådda händelserna först nämndes. Hon har aldrig fått någon upprättelse trots ett flertal försök och att ställa henne i centrum för en anmälan mot hennes påståenden skulle vara som att sätta henne i samma hopplösa situation igen. Ensam mot familjen Palme och hela mediesverige och redo för en rättegång hon återigen är dömd att förlora.

Mikael Marcimain och Marietta von Hausswolff von Baumgarten tiger för att undvara Eva Bengtsson detta och för det är dom nobla och får min respekt.

Vissa tycker att filmskaparna är fega som inte nämner statsministern vid namn i filmen, om de nu ändå ska antyda honom i karaktären.

Skulle statsministern i filmen gå under namnet ”Olof Palme” så ska minst lika mycket justitieministern i filmen heta Lennart Geijer, rikspolischefen i filmen heta Carl Persson, konkurrerande partiledaren heta Thorbjörn Fälldin, chefen för spaningsroteln skulle heta Kurt Nyblom, chefsåklagaren heta Eric Östberg, kriminalinspektören och utredaren som är närmast lösningen skulle heta Ove Sjöstrand, hans utredande medhjälpare ska heta Morgan Svensson, och inte minst – flickhuvudrollen i filmen ska då heta Eva Bengtsson!

Varför är det ingen som påpekar förtal kring dessa människor, när dom används i filmen precis lika mycket och ännu mer än vad statsministern gör?? Vi bryr oss i ärlighetens namn inte om ifall dessa människor skildras på fel sätt för vi har inte bildat oss någon uppfattning om vad som skulle vara ”rätt” bild och de flesta orkar inte ens försöka.

Eva Bengtssons upplevelser är skrämmande, schockerande och viktiga att föra fram, men media låser sig – nu som på 70-talet, vid utpekanden mot Palme. Call Girl är så betydligt mycket mer än bara det enkelriktade diskussionsstoff den blivit i media de senaste veckorna. Många mäktiga personer har klarat sig alltför lindrigt undan i verkligheten.

Media har kommit att handla enbart om en av dem, så ännu en gång slipper männen med makten undan och Eva Bengtsson glöms bort. Världen är inte så värst annorlunda i sinne som vi vill få det till att tro…

Jag rekommenderar alla att läsa Janne Mattssons, Deanne Rauschers och Gösta Elmquists bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen (2004, 2012).

Boken som genom en massiv mängd intervjuer, utredningsmaterial och decennier av arbete dokumenterar det som aldrig riktigt fick komma upp till ytan när händelserna först var aktuella.

Händelserna i filmen baseras till största del på på dessa journalister och författares dokumentationer och i princip alla händelser i filmen känns ordagrant igen från denna boks uppgifter.

Att det fortfarande finns personer som är oense kring vad som ska tas på allvar och inte är uppenbart. Två sidor av händelserna länkar jag till här under.

Olof Palme var aldrig kund hos Doris Hopp

…Leif GW Perssons krönika om Palme-anklagelserna och den bordellhärva som han personligen spelade en nyckelroll i genom ”Geijer-affärens” uppdagande. Han bekräftade anonymt det PM som presenterade en lista av högt uppsatta som skulle vara utpekade som kunder hos Doris Hopps ”call girls” – säkerhetsrisker i det politiska toppskiktet och högst inblandade i själva utredningen.

Ett PM som före detta stasminister Olof Palme själv fick av rikspolischefen Carl Persson.

En lista som därefter publicerades i DN genom journalisten Peter Bratt (känd från avslöjandet av IB-affären). Listan togs dock tillbaka dagen efter, sedan Olof Palme i Riksdagen själv har tillbakavisat listan som ren lögn. DN fick böta och ursäkta sig med svansen mellan benen för deras ”falska avslöjande”.

Säga vad man vill om Olof Palmes briljans och godhet, men lögnaren i det här fallet var Olof Palme själv och det spelade oerhört stor roll i att bordellhärvan aldrig togs på det allvar den förtjänade.

Här länkar jag också till Deanne Rauschers och Gösta Elmqvists (två av författarna bakom nämnda bok Bordellhärvan: Makten, Männen, Mörkläggningen) läsvärda artikel på Newsmill, där de ifrågasätter Leif GW Perssons tyngd i Palme-frågan och hela utredningen:

”GW hindrar att sanningen om bordellhärvan kommer fram”

Avslutningsvis länkar jag till den briljanta radiodokumentären Bordellhärvan av P3 Dokumentär, som är en och en halv timmes nagelbitande och underhållande lyssning kring händelserna. Den funkar även som ett högst rekommenderat komplement till själva filmen Call Girl – oavsett om du ska se, eller redan har sett, filmen.

Bordellhärvan (P3 Dokumentär)

Mycket trevlig lyssning! Och har du inte sett Call Girl ännu på bio så gör det! Det är en strålande, välgjord film högt över svensk films vanliga standard. Ett tyckande jag verkar dela med Leif GW Persson dessutom.

Call Girl (2012)

Genre: Politisk thriller, Samhällsdrama
Regi: Mikael Marcimain
Manus: Marietta von Hausswolff von Baumgarten
Längd: 140 min
Skådespelare: Sofia Karemyr, Simon J Berger, Josefin Asplund, Pernilla August, Anders Beckman, Sven Nordin, David Dencik, Hanna Ullerstam, Sverrir Gudnason, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Jade Viljamaa, Julia Lindblom, Eddie Hultén, Jennie Silverhjelm

Stockholm, sent 70-tal. Det perfekta samhället. Politisk neutralitet och kärnkraft marscherar hand i hand med kvinnlig frigörelse och sexuell revolution.

Bara ett stenkast från regeringsbyggnader och ungdomshem ligger den förföriska och smutsiga världen av sexklubbar, stripshower, diskotek och lägenheter för intima möten. Den unga Iris blir rekryterad från samhällets bottenskikt till en hänsynslös värld där de med makt tar vad de vill ha.

Jag blev verkligen drabbad av Stockholm Filmfestivals sverigepremiär av Mikael Marcimains och Marietta von Hausswolff von Baumgartens politiska thriller. Det har för mig varit årets näst mest efterlängtade film och jag är sedan tidigare totalt frälst i Marcimains tv-mästerverk – miniserierna Lasermannen (2005) och Upp Till Kamp (2007).

Liksom i dessa så har Marcimain och hans eminenta filmteam lyckats fånga en überrealistisk tidsskildring. Call Girl utspelar sig i det stockholmska 70-talet.

Det senapsgula och polaroidbleka dammet lyser på minsta gatsten. De trånga jeansen, skrikande sminket och lagda friyrerna blandas med kartongkantiga volvobilar, blomgranna gardiner och cigarettrök var än kameran vänder blicken – till och med i de trånga stadslägenheterna.

Marcimains vilja att lägga stor vikt vid tidskänslan så kärleksfullt gör honom värd internationella priser just därför till att börja med, för inte ens i hela världens konkurrens kan jag komma på någon som gör det bättre än honom och hans filmteam. Filmen är i princip en 70-talsfilm rent utseendemässigt, tempomässigt och innehållsmässigt. En jävligt bra 70-talsfilm.

Tomas Alfredsons internationella debut, Tinker, Tailor, Soldier, Spy från förra året dyker också upp i bakhuvudet vad gäller tidskänslan i miljöer och människor – en film som Call Girls fotograf, Hoyte Van Hoytema, också fotade.

Hoytema ligger även bakom Marcimains tidigare framgångar som också satt honom på den svenska kartan. Dessutom har han förärat sig en internationell karriär tack vare bland annat Låt Den Rätte Komma In (2008) och The Fighter (2010) före nämnda Tinker Tailor…

I Call Girl rör han sig med sina karaktäristiska drag av autencitet blandat med iakttagande, tålmodig fantasi – ofta med lite avstånd till händelserna.

Filmen är modig för att vara svensk då det inte är någon liten historia med endast ett par karaktärer som skildras. Call Girl är istället en präktig ensemblefilm som följer politiker, polisen, ett litet ungdomsboende för hemlösa och bordellverksamheten.

Manusförfattare Marietta von Hausswolff von Baumgarten har valt att stabilisera alla dessa plattformar med ”huvudpjäser”. Inom politiken har vi den alltid lika utomordentlige David Dencik (Lasermannen, Tinker Tailor Soldier Spy, A Royal Affair), i rollen som partisekreteraren till filmens omtalade statsminister.

Han är givetvis inte lika framträdande som hans roll i Lasermannen för sju år sedan, men till och med en idiot ser att han gör precis allt i sina roller så pass att till och med en svettfläck skulle bli svår att ta ögonen ifrån om den spelades av David Dencik. Jag ber om ursäkt för den komplimangen.

Inom polisen ser vi Simon J. Berger som den idealistiske, grävande polisen John.

Berger hyllades senast för Jonas Gardells miniserie Torka Aldrig Tårar Utan Handskar (2012) och gör här ytterligare en väl utförd rollprestation. Han syntes inte minst även i Mikael Marcimains och Peter Birros senaste samhällsminiserie Upp Till Kamp (2007), i en liknande, bärande roll.

Simon J. Berger har alltid något vänligt över sig i de karaktärer han spelar, och även om de flesta påminner om varandra så känns han alltid väldigt trygg. Så även här. Uppenbarligen har han blivit en gullegris bland den unga publiken så hans framtidsutsikter är ju fortsatt goda inom mediet, alldeles oavsett om han gärna castas som ung, snäll men med huvudet högt eller inte.

Inom ungdomsboendet är det framför allt två tjejkaraktärer – Iris och Sonja, som filmen följer.

De två tjejerna är bägge nykomlingar, spelade av Sofia Karemyr och Josefin Asplund.  Mikael Marcimain ville ha två helt okända ansikten så att de inte kunde placeras i något annat klassiskt än den anonyma tillvaro de lever i genom karaktärerna i filmen. Bägge imponerar då de – och framför allt Karemyr, får ta störst plats av alla i filmen.

Hon spelar väldigt tystlåten och det är ibland svårt att veta ifall karaktärens attityd kommer från en ensamvargs självsäkerhet eller bara osäkerhet. Ibland talar hon som om hon är drogad och om det är meningen så gör hon det riktig bra. Hon fyller definitivt skorna i filmens mest krävande roll och i karaktären Iris vilsenhet är igenkänningsfaktorn hög.

En trevlig stjärna i kanten på ungdomshemmet är också den unga killen som är en av de två ansvariga för hemmet, spelad av mycket begåvade Sverrir Gudnason (Fröken Sverige, Upp Till Kamp, Wallander). Han går knappt att känna igen jämfört med den frispråkiga ungdomsrebellen han spelade i Upp Till Kamp.

Utseendemässigt går han faktiskt knappt att känna igen alls, med sitt rödhåriga affrofluff. Hans roll är relativt liten, men han sätter ändå avtryck som en av de extremt mjuka och vänliga omhändertagarna på det minst sagt vänsterskimrande ungdomshemmet.

Inom bordellverksamheten har vid dock filmens stora stjärna, då Pernilla August (Fanny & Alexander, Den Goda Viljan, Enskilda Samtal) gör en skådespelarprestation som slår knockout på den svenska filmscenen.

Hon spelar ”bordellmamman” Dagmar Glans – en fiktiv version av Doris Hopp, som var verklighetens bordelldrottning i Sverige på 70-talet. August växlar den opålitlige karaktärens olika personlighetsmasker som om det vore bytet mellan hennes mest ingångna skor.

Hennes självsäkra 70-talstugg är så underhållande. Bordellmannans sociala spel för att kontrollera marionettrådarna på hennes klienter är lika fascinerande att se både karaktärsmässigt som skådespelarmässigt och Pernilla August eliminerar all konkurrens om att få ytterligare en guldbagge.

Norske Sven Nordin (Röd Snö, En Fiende Att Dö För) som Dagmar Glans närmaste partner gör en klockren insats som slemmig gubbe för övrigt, med polisonger och svettlockig lugg.

Även Paris-etablerade Ruth Vega Fernandez gör en kanoninsats! Hon syntes även hon i Upp Till Kamp och är även ganska frekvent en biroll i de aktuella Johan Falk-filmerna sedan tre år tillbaka.

I Call Girl spelar hon Dagmar Glans kanske mest erfarna och exklusiva ”call girl” och även den kvinna som samarbetar närmast för att få verksamheten att gå ihop. Hon klär sig i pråliga, eleganta klänningar och pälsrockar, men i hennes ansikte blottas ständigt vemod och sorg likt ett sprucket ansikte på en skinande porslinsdocka.

Hon gör absolut en av filmens mest intressanta karaktärer och jag önskar med blandade känslor att hon skulle varit med ännu mer i handlingen, men just det faktum att hon medvetet seglar iväg lite avsides gör att karaktärens sorg förtärks ännu mer.

Har då filmen några brister alls?

Den saknar enligt mig ett starkare, tydligare skildrande av motivationen till varför de två hemlösa flickorna vill sluta med sina call girl-tjänster. Så mycket energi läggs på att till en början visa hur de fascineras av Dagmar Glans verksamhet och lockas till den, medan betydligt mindre energi läggs på att förklara varför de egentligen tappar smak för de inkomstbringande men skumma call girl-tjänsterna.

Jag – och många i publiken med mig, kan ju på egen hand dra slutsatser att flickorna känner sig mer och mer kränkta och att lockelsen till den exotiska call girl-lyxen börjar avta, men filmens största – och ändå endast marginella svaghet, är att filmskaparna tar för givet att alla ska fylla i den problematiken slentrianmässigt.

Viktigt att nämna är också att karaktären ”Iris” baserats noggrant på verklighetens Eva Bengtsson. Hon var 14 år när hon prostituerade sig genom bordellmamman Doris Hopps call girl-verksamhet på 70-talet.

Hon har själv uttalat att filmen är en väldigt realistisk bild av hennes upplevelser. Hon har dock förtydligat att verkligheten var ännu värre än vad filmen visar – att den endast skrapar på ytan av hennes dåvarande värld som prostituerad i Sverige.

Eva Bengtson har – trots upprepade försök och utredningar, aldrig fått upprättelse för det Doris Hopp drog in henne i som 14-åring under 70-talet. Få högt uppsatta vågar än idag ställa sig på hennes sida i händelserna. Hon har gång på gång betraktats som för ung för att tas på allvar i utredningen, trots att hon och de andra då minderåriga flickorna är själva nyckeln i densamma.

Filmen är fylld till både bredd och kant med fascinerande karaktärer och skådespelare. Den fantastiska synthfilmmusiken av Mattias Bärjed från bandet The Soundtrack Of Our Lives får inte glömmas bort, för den utkräver en guldbagge den med! Antagligen det bästa inom svensk filmmusik jag hört sedan Björn Isfälts (En Kärlekshistoria, Bröderna Lejonhjärta, Resan till Melonia) dagar – och det säger en del.

Det är ett brett soundtrack med distinkta basmelodier och pop blandat med rökigt jammande och tål att lyssna på många gånger även som eget verk. Det är nästan lika omfattande som själva filmen i sig. Finns bland annat att lyssna i sin helhet på Spotify (liksom Bärjeds filmmusik för Upp Till Kamp)!

Långfilmer av liknande slag utanför tv-rutan är svåra att finna i svensk filmhistoria – den bästa jag kan komma på är Fanny & Alexander (1982), men då gick den ändå som miniserie också.

Jag vill dock inte släppa faktumet hur fantastiskt snygg den här filmen är! Hoyte van Hoytema förvandlar allt han riktar sin kamera på till guld och fotot i Call girl är precis lika bra som det bästa han gjort. En snyggare, mer internationellt glimrande svensk film har jag knappt aldrig sett.

Det karaktäristiska, smutsiga och glammiga och Pernilla August praktdemonstration står lite framför själva dramat, men allting slår det mesta vi brukar se inom svensk film. Att en politisk thriller görs i Sverige är bara det ett framsteg och att det sedan görs med sådan genomtänkt finess kräver sitt stora erkännande.

En av svensk films stora triumfer på det nya milleniet och dessa räknar jag i princip på fem fingrar. Mikael Marcimain visar att han inte gör Sveriges i särklass bästa tv-draman utan även har en viktig position i att höja standarden på svensk film!

Imorgon kommer ett inlägg där jag enbart reflekterar kring Palme-debatten som filmen fått tampats med de senaste veckorna, kant i kant med hyllningarna.