Biografiska skildringar: Top 6-10

10. Badlands (1973)

N84dZ

”He needed me now more than ever, but something had come between us. I’d stopped even paying attention to him. Instead I sat in the car and read a map and spelled out entire sentences with my tongue on the roof of mouth where nobody could read them.”

Terrence Malicks debutfilm Badlands presenterade världen för en högst särpräglad filmskapare och konstnärlig filosof. Hans transcendenta stil som fått ännu mer utlopp i efterföljande filmer som Days of Heaven (1978) och The Tree of Life (2011) visar sig direkt I denna hans första film.

Hängivenheten åt att hitta de djupaste känslorna vi oftast bara får utlopp för i våra drömmar kommer till liv redan här, där vi får följa en 25-årig James Dean-influerad kringströvare (Martin Sheens genombrottsroll) på jakt efter högre mening med livet än att bara låta det gå. Med på hans resa mot horisonten följer en 15-årig, naiv tjej (Cissy Spaceks genombrottsroll) och tillsammans bildar dom ett speciellt par där säkandet efter deras öde blir en mörk saga, som en flykt från vardagen och en eld som smattrar längre och längre in mot stubinens rot.

Badlands hämtar inspiration från Bonnie and Clyde (1967) och denna films regissör – Arthur Penn, välsignade helhjärtat Malicks filmprojekt. Badlands influerade sedan i sin tur till filmer som Thelma and Lousie (1991), Natural Born Killers (1994), Kalifornia (1993) och True Romance (1993), varav den sistnämnda hämtade nyckelmusik från just Badlands.

Vad gör då denna film på en biopics-lista in the first place? Jo, för även fast filmens dystopiska skildrande av ett USA på väg att förlora kontrollen över sin upphöjda dröm hade en tydlig koppling till verkligheten så tystades den ner medan filmen var som mest aktuell. 19-årige Charles Starkweather och hans kompanjon – den 14-årige Caril Ann Fugate, gav sig nämligen ut i Nebraska och Wyoming tillsammans och dödade 11 personer inom loppet av nio dagar.

Vad tänker sådana människor egentligen när dom begår sådana handlingar? Ett möjligt svar på det utforskar Malick på ett likdelat underbart och skrämmande sätt i denna uppenbarelse/omen till film. Även om Malicks karriärsgenomgående tema om hur naturen är det som leder oss människor inte är lika… ledande i denna film så är det en mycket bra ingång i hans filosofi.

Öppna fält, tomma vägar mot världens ände och ensamma människors mest personliga tankar låter tittaren öppna sig för en sällsam upplevelse… om du vågar.

9. Butch Cassidy and The Sundance Kid (1969)

936full-butch-cassidy-and-the-sundance-kid-screenshot

”You should have let yourself get killed a long time ago when you had the chance. See, you may be the biggest thing that ever hit this area, but you’re still two-bit outlaws. I never met a soul more affable than you, Butch, or faster than the Kid, but you’re still nothing but two-bit outlaws on the dodge. It’s over, don’t you get that? Your times is over and you’re gonna die bloody, and all you can do is choose where.”

Jag fick förmånen att se George Roy Hills alternativa western-feelgood/biografiska skildring om charmören Butch Cassidy och revolverundret Sundance Kid på stor duk för endast en vecka sedan och jag måste säga att jag blev golvad av den übermysiga stämningen som Hill skapat tillsammans med den elektriska kemin mellan huvudkaraktärerna – spelade av Paul Newman och Robert Redford. Tillsammans ångar dom på i dialog, aktion och samspel mot odödlighet.

Den amerikanska westerngenren har aldrig sett något liknande varken förr eller senare. Filmen kan liknas vid känslan av en dröm man aldrig vill vakna upp ifrån.  Det går knappt att beskriva upplevelsen bättre än så.

8. Once Upon a Time in America (1984)

Once-Upon-a-Time-in-America

‘As boys, they made a pact to share their fortunes, their loves, their lives. As men, they shared a dream to rise from poverty to power. Forging an empire built on greed, violence and betrayal, their dream would end as a mystery that refuse to die.’

Sergio Leone (A Fistful of Dollars, The Good the Bad and the Ugly, Once Upon a Time in the West) är den förste regissören jag tog till mitt filmhjärta och hans spaghetti westerns har för alltid legat i toppen på listan över bästa och mäktigaste filmupplevelser. Hans detaljhantverk och pampiga perfektionism när det kommer till uppbyggnad, visualitet och musikalisk känsla är så vitt jag kan komma på oöverträffad i filmhistorien.

I och med Once Upon a Time in America flyttade hans sin spelplats till emigrationens USA och med samma episka vidder som i sina westernoperor skildrade han den smutsiga berättelsen om uppbyggnaden av det moderna samhället i ”Det förlovade landet i väst”. Att försöka sig på det några år efter att dom två första Gudfadern-filmerna cementerats som två av världens absolut bästa filmer genom tiderna kräver en stark ryggrad, men Leone gör den generationsomspännande berättelsen till något eget.

Ennio Morricones överdådiga musik och tålamodet vid små, rysningsframkallande ögonblick gör den runt fyra timmar långa helaftonsupplevelsen till en nästan livsomvälvande upplevelse. Slutsekvensen fick mig att i princip krypa ihop i en euforisk fosterställning när jag först såg den, men efter år av reflekterande kring karaktärernas moral har jag blivit mer oviss om var jag ska placera filmen. Det kan vara bland det bästa jag någonsin sett inom rörlig bild, men det kan också vara Leone och Morricone som förblindat mig likt en hopplöst förälskad, så att jag inte kan se bakom dess storslagenhet.

När jag skriver det här blir jag givetvis genast väldigt sugen på att se den igen och ta reda på det. …och visst ja, boken som filmen bygger på är i sin tur en självbiografisk upplevelse från författaren, vilket gör det här till en väldigt löst baserad biografisk skildring, men likväl en biografisk skildring.

7. I’m Not There. (2007)

im_not_there_2007_2

”People are always talking about freedom. Freedom to live a certain way, without being kicked around. Course the more you live a certain way, the less it feel like freedom. Me, uhm, I can change during the course of a day. I wake and I’m one person, when I go to sleep I know for certain I’m somebody else. I don’t know who I am most of the time.”

Jag håller Bob Dylan som min absoluta favoritartist inom musikens värld. Hans texter har en mystik som träffar närmare och personligare än i stort sett allt men samtidigt håller huvudpersonen – artisten själv, i skuggan av sina tusen personas.

Han tycks byta liv för varje album som släpps, från bluessökaren, folksångaren, rock ‘n’ roll-diggaren, stonerpoeten, countryromantikern, gospelmannen, konstnären, radiorösten, författaren, domedagsprofeten, den pånyttfödde… Han har passionerat gått i alla skor som nuddat jorden och lika glatt tagit av sig dem alla.

Därför är Todd Haynes (Velvet Goldmine, Far From Heaven, Mildred Pierce) porträtt av hans karriär ett smått genialiskt försök att skildra denna aldrig avstannande ikon och konstnärliga inspiration med kompromisslös frihet som största ledstjärna. I’m Not There sätter aldrig Bob Dylans namn på sina sex karaktärer och sex perioder som återspeglar essenser av Dylans eget liv.

Istället får vi se suveräna – vitt skilda tolkningar av Marcus Carl Franklin, Ben Whishaw, Cate Blanchett, Heath Ledger, Christian Bale och Richard Gere. Eller för att omdefiniera det efter filmens poster; Alla spelar dom Bob Dylan, men Bod Dylan är inte där.

6. Into the Wild (2007)

Into The Wild large_299318

Från John Krakauers bok som filmen bygger på och som samlar Christopher McCandless nedskrivna ord: ”I’d like to repeat the advice that I gave you before, in that I think you really should make a radical change in your lifestyle and begin to boldly do things which you may previously never have thought of doing, or been too hesitant to attempt. So many people live within unhappy circumstances and yet will not take the initiative to change their situation because they are conditioned to a life of security, conformity, and conservatism, all of which may appear to give one peace of mind, but in reality nothing is more damaging to the adventurous spirit within a man than a secure future. The very basic core of a man’s living spirit is his passion for adventure. The joy of life comes from our encounters with new experiences, and hence there is no greater joy than to have an endlessly changing horizon, for each day to have a new and different sun.”

Sean Penns (The Indian Runner, The Pledge) film om unge Christopher McCandless individuella resa bort från samhället, mot Alaska och in i sig själv är till ganska stor del spekulerande då det enda man kan utgå ifrån är hans egna dagboksanteckningar och vittnesmål från ett antal människor han träffade på vägen, men essensen av den är det som är viktigt snarare än förhållandet till det verkliga händelseförloppet och personen.

Hans förakt mot människans sociala mönster och utbrott för att få känna riktig frihet – friheten från behov och friheten från trygghet, är något så djupt rotat inom många av oss att det märks hur pass skildringen påverkar folk i det samhälle som vi trots allt har fängslat oss i.

I min ständiga diskussion kring filmen med människor kan jag särskilt kategoriera två typer av personer. Cynikern som förstår berättelsens budskap om en fri själ, samt cynikern som anser det naivt och dumdristigt att söka efter frihet på det sätt som McCandless gör och att han i mångt och mycket är en egoist.

Jag ska inte gå in på min teori om att egoism är kärnan till allt oavsett hur medmänskliga vi är. Istället ska jag gå in på hur jag alltid – sedan första gången jag såg Into The Wild, har tyckt att Christopher McCandless/Alexander Supertramp varit en intressant karaktär just eftersom han är så bångstyrigt självstyrd och stundtals både dumdristig och dum, men trots det förstått precis vad han är ute efter och inspirerats av just det, snarare än just honom.

Han gör misstag, vilket gör honom mänsklig och han målas varken upp som en martyr eller en frälsare, utan som en man inspirerad av något större och det är det där större som är filmens drivkraft. Att den dessutom berättas genom ögonen från någon som gör misstag till och med mot dem som älskar honom gör endast filmen mer mänsklig.

Vårt sökande efter Jesusgestalter får inte lura in oss i ett följe, utan vi måste alla hitta vår personliga väg. Hellre då söka efter den än att slå sig till ro och tro att trygghet är vägen till utveckling, när det är precis tvärtom.

Annonser

5 thoughts on “Biografiska skildringar: Top 6-10”

  1. Även här har jag sett fyra av dina fem filmer. Men flera av dessa ser jag inte som bio-pics, knappt ens ”based on a true story”, mer ”inspired of actual events”…

    Badlands: klassikern, vacker, men inte Malick’s bästa. Butch Cassidy and the Sundance kid: jag fick inte nöjet att se den på stor duk. Tyckte den var ok. Once upon a time…: såg den för evigheter sedan, var mäkta imponerad, nu är jag sugen på att se om den. Into the wild: bio-pic?? Såg den på filmfesten, var det år 2007? Tyckte den var seg.

    Den enda jag inte sett är I’m not there. Jag var inte där.

  2. Nä, då var jag mer med på dina 11-15-filmer 😉 Once upon… skulle jag nog inte karakterisera som en biopic. Into the Wild var ok men I’m Not There såg jag inte ens klart. Underlättade väl inte att jag inte gillar Dylan, musikerbiopics är svåra på det sättet.

  3. 10 + 7 har jag ej sett.
    9 är en trevlig film med bra skådisar.
    8 torde vara med bland mina all time tio favoritfilmer.
    7 sällar jag mig bland den andra gruppen cyniker. Filmen är relativt bra – kanske lite småseg. Dock blir jag inte det minsta fascinerad av huvudpersonen – i mina ögon är han ganska korkad.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s