Tema ”Tåg”: Filmkaraktärer som likt tågen går som på räls‏

Årets första filmspanartema är trevligt, då det är ”Tåg”, kort och gott. Sedan jag flyttade till Stockholm i augusti har det blivit en del tågresande fram och tillbaka mellan Dalarna och huvudstaden och jag uppskattar alltid en stunds avkoppling i tågmiljö.

Som tema är ”Tåg också något som öppnar för stora friheter, vilket jag därför har dragit nytta av.

Jag har valt att lista filmkaraktärer som likt tågen går som på räls. Det är dock en mer bokstavlig tolkning av uttrycket så min lita består av filmer, som innehåller karaktärer, som någon gång under filmens gång går på järnvägsrälsar. Mycket nöje!

…

Paris, Texas (1984)

Jag blir så glad när jag kan hitta rena bildbevis som stödjer mitt påstående om rälsgång och det gör att Harry Dean Stantons (Alien, Wild At Heart, Fire Walk With Me) karaktär i Wim Wenders drömska, lilla mästerverk har en given plats på min lista.

Och som han går sen! Han går och går och går som en av dom där duracellkaninerna som gick på reklam när jag var liten – fast oefterhärmelige Harry gör det i slow-motion. Det här är en mer realistisk och meditativt nedtonad version av Forrest Gump och Stanton och Nastassja Kinski lyser av elektricitet.

Staden Paris i Texas är faktiskt i sig ett järnvägscentrum och dessutom utsedd till ”the best small town in Texas” vilket inte är illa pinkat. Dock utspelas Wim Wenders film över huvud taget inte i staden trots titeln.

…

An American Tail: Fievel Goes West (1991)

Fievel i Vilda Västern är är en av mina två, tre absoluta favoritbarnfilmer (tillsammans med Resan till Melonia, Lejonkungen och möjligen Landet För Länge Sedan).

I den Don Bluth/Steven Spielberg/George Lucas-producerade filmens första akt beger sig den modige, slangbelleskjutande äventyrsmusen Fievel Muskewitz och hans polska familj med musexpressen för att söka lyckan i en nybyggarstad mitt ute på ökenprärien i den amerikanska Vilda Västern.

Fievel råkar i onåd med sitt nemesis Katt A. Strof och ramlar tyvärr av tåget, varpå den förrädiska hettan och törstandet efter vatten får honom att följa järnvägsrälsen för att hitta i ”ingenmansland”. Jag vet inte hur pass mycket han faktiskt går på rälsen, men filmen förtjänar sin plats på den här listan, så mycket magi som den gett mig!

Lone rangern Wille Slurp är kung och  ”Det Laaaaaaaata ögat” är ett givet triumfkort om man hamnar i bråk i gränder…

…

Schindler’s List (1993)

Steven Spielbergs förintelseskildring hade kunnat vara en väldigt stillastående roadmovie fast på järnvägsräls om det inte vore för att han valde att fokusera handlingen på annat istället och jag vill påstå att han tog rätt dramaturgiskt beslut ändå.

Att judarna vandrar längs med rälsen när dom blir befriade i slutet var det första jag tänkte på när jag listade Schindler’s List (ordvits! ”List”, ”lista” …ni fattar?!). Dessutom är rälsen i sig det enda raka spåret både in och ut ur koncentrationslägret och som bilderna visar kom rälsen till nytta ur flera avseenden.

…

Apan (2009)

Svenske regissören Jesper Ganslandt har genom filmer som Farväl Falkenberg (2006) och Blondie (2012) skildrat harmoni och disharmoni på ett genomarbetat sätt, men i filmen Apan som därimellan skildrades disharmonin på ett betydligt mer kraftfullt och olycksbådande sätt.

Som när komikerförknippade Olle Sarri hängset traskar upp på en tågräls mitt i skogen och endast är några hundradelar från att självmant bli överkörd av tåget som swiiissschhhar förbi med full styrka! Så kan det också gå, på räls.

…

Now or Never (1921)

Harold Lloyd är en ikonisk stumfilmsgigant främst ihågkommen för sina vågade aktioner på hög höjd, särskilt i Safety Last då han berömt hänger från ett klocktorn.

I Now or Never, som kom ut två år tidigare, för han ett fasligt springande både på räls, under tåg, i tåg och på tåg. Då ber man om att få medverka i månadens tågtema och så även på min rälsbundna promenadlista. Kolla bara på klippet nedan för att ta del av ytterligare strapatser från Harold Lloyd på räls…

…

Paranoid Park (2007)

En central del i denna – av Gus Van Sant (My Own Private Idaho, Elephant, Milk) regisserade filmen, utspelas vid en vagnstation och killen som filmen handlar om springer över ett antal rälsar faktiskt. En film jag behöver se om för att bilda mig ett mer bestående intryck, men en solklar kandidat på denna lista!

…

Dark of the Sun (1968)

Denna bortglömda krigsfilmpärla från 1968 som också går under namnet The Mercenaries – eller Sista Tåget Från Katanga på svenska, är ett måste att snoka fram och uppleva då den stadige kultskådisen Rod Taylor (The Birds, Inglourious Basterds) äger filmen i rollen som en tuff men mjuk legosoldat.

Tillsammans med ett team blir Rod värvad för att rädda en grupp europeer bosatta i Kongo från att råka i Simba-rebellernas händer under Kongo-krisen någon gång på 60-talet.  Filmen är en lång och explosiv kamp längs med järnvägsrälsen som ska ta dom till målet i ett romanbaserat krigsraffel i riktig The Expendables-anda – fast bra.

Filmen blev ganska ratad när den kom på grund av sitt rika innehåll av våld och tortyr, så det är föga förvånande att denna influerade Quentin Tarantino när han gjorde Inglourious Basterds (2009) 40 år senare.

Det helt gudomligt fantastiska och blytunga ledmotivet till Dark of the Sun (av Jacques Loussier) finns med i Tarantinos film på flera ställen och rejäle Rod Taylor gör en mycket värdig cameo som självaste Winston Churchill i nämnda film – med bravur!

Rod var faktiskt ena halvan av inspirationen för Brad Pitts karaktär ”Aldo Raine”, givetvis tillsammans med den än mer bortglömde kultskådisen Aldo Ray (Nightfall, What Did You Do In The War Daddy?, The Green Berets).

Birollsskådespelerskan Yvette Mimieux (som spelade med Rod Taylor i flera filmer) gav för övrigt namn åt Basterds-huvudrollen Shosanna Dreyfuss adoptivmoder, ”Madame Mimieux”. En karaktär som – trots att scener spelades in med henne porträtterad av asiatiske kvalitetsskådisen Maggie Cheung (In The Mood For Love, Clean), klipptes bort.

Så varför är denna film med på listan? Enkelt. Den utspelas oavbrutet längs med ett järnvägsspår och ser du det heta postermotivet så märker du att det springer minst en myrstack med Simba-rebeller på rälsen i samklang med typ alla filmens övriga karaktärer. Filmen är ett rent myller av rälskutande.

…

Hälsoresan (1999)

Stig-Helmer och Ole vandrar vilsna genom Dalarnas skog i knallgula kycklingdräkter och för att hitta tillbaka till civilisationen följer dom givetvis gamla hederliga bergslagenbanan. Klockren kvalificering för listan, med stilpoäng och guldstjärna i kanten.

…

The Good, The Bad and The Ugly (1966)

Det här är ett gränsfall, men Tuco slänger upp en tungburen fångvakt på rälsen för att kunna kapa handbojan han fängslats fast i vakten med. Dessutom vandrar dom under en räls när dom försöker spränga en bro. Som sagt; ett gränsfall hur mästerlig filmen än är, men man skulle kunna säga att fångvakten åtminstone följer spåret, höhöhö…

…

Stand By Me (1986)

Stand By Me är en fantastisk, FANTASTISK (!) ungdomsberättelse som bygger på Stephen Kings novell ”The Body”. Det är också den kanske mest värdiga kandidaten att få en plats på min lista.

Titta vad glada dom är över att gå som på räls! TITTA! När pojkgänget vandrar ut i skogen så blir rälsen i sig en slags karaktär som bollar med deras personer på olika vis och vid flera tillfällen. Vem minns inte då Corey Feldmans underbara karaktär ska utmana dom andra i vem som vågar vara kvar på rälsen längst, eller scenen när dom befinner sig mitt på en järnvägsbro?

Och vem minns inte det här ögonblicket? Om det fanns en Gud skulle jag be och tacka just nu…! Tack för alla filmögonblick på järnvägsrälsar!!

…

Det var det. Förmodligen har övriga filmspanarbloggare tolkat ”Tåg”-temat på fler sätt än mitt sätt, så spana in deras inlägg på temat och förkovra dig ännu mer i tågets bana på film.

Moving landscapes

Fredrik on film

Filmitch

The Velvet Café

Har du inte sett den (podcast)

Rörliga bilder och tryckta ord

Jojjenito

Fripps filmrevyer

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Stockholm Filmfestival: 12 Years a Slave (2013)

Genre: Historiskt drama, Biografi
Produktionsland: USA
Regi: Steve McQueen
Manus: John Ridely
Längd: 133 min
Skådespelare: Chiwetel Ejiofor, Benedict Cumberbatch, Michael Fassbender,Sarah Paulson, Lupita Nyong’o, Paul Giamatti, Paul Dano,Quvenzhané Wallis, Alfre Woodard, Dwight Henry, Adepero Oduye, Michael K Williams, Brad Pitt, Scoot McNairy, Ruth Negga, Garret Dillahunt

Solomon Northup är välutbildad och har talang för musik. Han bor med sin fru och sina barn i Saratoga i New York. En dag blir han kontaktad av två män som påstår sig jobba för en cirkus och Solomon tackar ja till att ackompanjera deras cirkusnummer på fiol under en kort period. Men efter att ha tagit ett glas med männen vaknar han omtöcknad och bunden och ställs inför den fasansfulla sanningen: han ska transporteras till södern som slav.

Steve McQueen blev en av mina absoluta favoritregissörer av modern tid när Hunger (2008) kom och sedan följdes upp med min personliga favorit, Shame (2011 – se recension!). Jag har längtat efter 12 Years a Slave – hans film om USA:s slavperiod, i flera år, redan före Shame såg dagens ljus. Höga ambitioner hos mindre mästare är något alldeles särskilt.

Av alla förväntansfulla saker med detta nya filmprojekt var jag bland annat mycket spänd på att se ifall han kunde ta en så pass traditionellt omspännande historia (perioddrama, många års tidsomfattning, många karaktärer, typiskt oscarsmaterial) och visa att han var rätt man för jobbet, med sin fäbless för rått och ovanligt ärligt filmberättande.

Dessutom fanns det funderingar kring hur pass mycket jag skulle kunna isolera den här filmen från Quentin Tarantinos slavskildring Django Unchained (2012 – se recension!), som kom mindre än ett år före denna. Nu behöver jag dock inte fundera längre och än mindre vara orolig. 12 Years a Slave är givetvis inte en tråkigare, mer traditionell kopia av Quentin Tarantinos underhållande westernexplosion.

Visst har dom rent miljömässiga likheter, men där 12 Years a Slave är ett seriöst försök att återberätta USA:s mörka och överskuggade slavhistoria så fungerar Django Unchained som en kraftfull satir över samma ämne – fast i westerntappning, och ett fyndigt skildrande av människans fascination för våld, sadism och maktförhållanden (just som Vincent Brown från Harvard University talar om i denna diskussion).

Det är två helt olika typer av filmer och det är bara fånigt att jämföra vilken film som skildrar slaveriet bäst för dom siktar inte efter samma reaktion. Det är som att jämföra Schindler’s List (1993) med Inglourious Basterds (2009). Vem fan gör det?

Jag sätter mig i Grands största salong, sista dagen på filmfestivalen. Stunden var äntligen kommen. Bredvid mig har två äldre kvinnor gjort en svensk klassiker och satt sig så att en tom stol bara väntar på att fyllas av mig, mitt framför duken.

Damerna småpratar om ditten och datten innan dom nämner filmen, som dom uppenbarligen är totalt blanka om. Dom måste ha vunnit biljetterna på nåt lotteri på arbetsplatsen eller nåt. Den ena undrar vad det är för typ av film egentligen? ”Är det nån komedi eller?” Den andra vet inte. ”12 Years a Slave… Visst är det en konstig titel ändå? Tycker du inte?” ”Jo, jo, visst är det det.”

Hon som verkade vara sugen på komedi höll för ögonen redan några minuter in i filmen och höll på att få andnöd efterhand – så långt kan jag säga.

Men så är det här knappast en film som håller tillbaka bara för att smeka ”feelgood junkies” medhårs heller. Den oerhörda, påfrestande kamp Solomon Northup får genomlida börjar ganska omedelbart då han luras in i en fälla för att kunna säljas som ett boskap för lättförtjänta fiffelpengar. Hädanefter kommer minnena av hans fria liv endast vara just minnen – drömmar, som han gång på gång rycks upp ur.

Solomon är dock fast besluten att kämpa för den frihet han har rätt till och tänker inte vika sig för dom slavägare som tror sig äga honom, men snart går det upp för honom att i den situation han har hamnat i finns det inga fördelar med att ifrågasätta något. Inte om man vill överleva.

”If you want to survive, do and say as little as possible. Survival’s not about certain death, it’s about keeping your head down.”

Att se en god, rättvis människa brytas ner på grund av sin heder och för sin benfasta tro på rättvisa är oerhört påfrestande att se. Regissör Steve McQueen har utforskat det i debutfilmen Hunger och här är det som hans erfarenheter slår blom.

12 Years a Slave viker inte en millimeter för att visa den brutalitet som härdar och förintar dom maktlösa slavarna. Med knäckande bildkompositioner av Sean Bobbit (fotografen bakom Hunger, Shame och årets andra bästa film, The Place Beyond the Pines) som fryser fast i bakhuvudet är filmen som en spark mot genitalierna.

En vagn i fågelperspektiv som avslöjar hur slavar packas som strömming. Kvarvarande på överarbetade händer som vibrerar ut i fingerspetsarna av utmattning. En närbild på ett ansikte vars ögon skriker efter hjälp.

Steve McQueen berättar – till filmens enormt vackra fotos försvar, att han inspirerats av konstnären Francisco de Goya, vars kusliga våldsmålningar är så starka just eftersom dom skriker; ”Titta! Titta på dem!”

Filmen regnar av definierande moment för vad McQueen vill säga. Detta minst lika skickligt som Spielbergs mästerverk Schindler’s List och heliga skrifters mytologiska berättande. Jag vill sträcka mig till att säga sådana stora ord eftersom det var precis den känslan jag fylldes av gång på gång. [Från och med nu avslöjar recensionen vissa händelser i filmen…]

Som när Solomon är på väg att undslippa slaveriet då hans vän i samma situation blir räddad av sin vite adelsbekant, men ignoreras då vännen inte vill riskera friheten han just återfått i sista stund.

Som när ingen ropar upp Solomons namn på slavsorteringen och allt ser ut att updagas som ett stort missförstånd, tills en en högfärd herre tvingar Solomon att följa honom då den slav han letar efter (”Platt”) inte verkar ha infunnit sig (läs; överlevt så långt).

Som när en den flitiga slavkvinnan Patsy – infödd i slaveri och evig fångenskap, tillverka dockor av gräs. Fina dock i vackra utstyrslar, vita och svarta.

Som när Solomon vill få tyst på en mammas sorg efter berövandet av hennes barn i slavförsäljningen och en konfrontation utbryter över hur man bäst bör hantera sin sorg och förtvivlan för att inte falla samman.

Som när Solomon hängs upp i ett träd och tvingas balansera sina tår i hal lera för att stötta kroppen från att inte hängas till döds. Hur hans kamp pågår i vad som känns som en evighet, medan ingen hjälper honom. Människor passerar, men alla vänder andra kinden till. Slavägare, arbetare och slavar. Här finns ingen hjälp alls att hoppas på. Du är dömd att överleva endast för din egen skull.

Steve McQueens berättarstil är här i sitt esse då hans långsamma kvarvarande vid situationen utan att distrahera scenen med klipp mjölkar fram en långt mycket högre uppfattning hos tittaren för vilken tortyr Solomon faktiskt går igenom. McQueen har förgyllt sina filmer på samma sätt förr, om man säger så.

Få glömmer sångnumret i Shame, då han väljer att låsa kameran på Michael Fassbenders ansikte tills en tår faktiskt trängs fram ur hans annars så känslodistanserade person, eller det senare soffsamtalet mellan Fassbender och Carey Mulligan som i en knappt tio minuter lång tagning blir en duell i superbt skådespelande.

För att inte tala om i Hunger, där han återigen låter Fassbender samt skådespelaren Liam Cunningham duellera mot varandra genom ett bordssamtal som pågår i dryga 17 minuter utan klipp! Ett världsrekord vad gäller scenlängd utan klipp sägs det och smått unikt filmskapande.

Steve McQueen är med andra ord inte bara en filmskapare med fallenhet för kontroversiella skildringar, utan sätter dessutom en mycket effektiv prägel på dem rent stilistiskt men det är aldrig avsett endast för stil utan är verkligen något som stärker dramatiken.

Dom definierande stunderna i 12 Years a Slave slutar dock inte där. Ögonblicket då en vit, arbetande ”nej”-sägare till slaveriet (spelad av Brad Pitt i hans karriärs stoltaste ögonblick) hamnar i diskussion med den sadistiskt destruktive slavägaren Epps (Michael Fassbender) och Pitts karaktär tydliggör sitt ogillande mot slaveriet.

På något vis lyckas Epps med sin brist på humanitet sätta Pitt på pottan och att se en så stor filmstjärna bli nergjord för en god sak är ett av filmens mest olustiga ögonblick. Pitts karaktär försöker hålla hedern uppe, men blir förudmjukad för sina goda tro. Samtidigt är det endast ett av minst ett dussin ”touchdowns” i storstilat skådespeleri från den felfrie giganten Fassbender (Hunger, Fish Tank, Prometheus).

När det kommer till storstilat skådespeleri så är han den här gången omringad av prestationer. Chiwetel Ejiofor (Children of Men, Love) bär filmen på sina axlar med en känslostorm som får mig att darra av ansträngning. Hans godhet och hans frustrerande kamp är i sig lika distinkta som piskrapp.

För att inte tala om mexikansk-kenyanske Lupita Nyong’o, som spelar den unga kvinnan Patsy som varit slav sedan födseln och endast hört om frihet genom sina medslavar. Den komplicerade desperationen i Patsy – bland det värsta jag skådat, kommer fram genom en häpnadsväckande bredd från en skådespelerska som osannolikt nog gör sin långfilmsdebut!

Listan kan göras lång med skådisar på toppen av sin förmåga; Michael K. Williams (The Wire, Boardwalk Empire), Sarah Paulsen (American Horror Story, Game Change), Paul Dano (Little Miss Sunshine, Prisoners), Benedict Cumberbatch (Sherlock, Star Trek Into Darkness), Paul Giamatti (Sideways, John Adams), Dwight Henry (Beasts of the Southern Wild). För att inte blir alltför långrandig kring vad varje aktör tillför ger jag dem istället en kollektiv, stående ovation då i stort sett samtliga oavkortat visar sig från sin bästa.

En av filmens mest trollbindande stunder i scenväg får jag inte glömma att nämna. Solomon går till ett närliggande plantagepalats för att hämta Patsy och bjuds på en tekoppsstund med husets svarta dam, spelad av Alfre Woodard (The Piano Lesson, Miss Ever’s Boys, Steel Magnolias).

Samtalet hon för med sällskapet når apokalyptisk stämning när hon berättar om hur hon står bakom sin härskande mans destruktiva maktspel i både bra och dåliga stunder, hellre än att arbeta som slav utan mänsklig rätt ute på fälten tills hon dör.

Hennes ord är skrämmande, men med det vi vid det här laget har i bagaget är det ännu mer skrämmande hur jag som tittare förstår hennes lortiga val och säkert själv skulle kunna gjort detsamma.

Dessutom ryser jag när jag inser hur slående den här positionen går att se som en metafor för den tyske medborgarens roll i ett nazistyrt stormaktsland, eller ännu mer kvinnans roll i en mansdominerad miljö. Jag börjar känna efter i salongen över hur många äldre kvinnor som kan identifiera sig med detta ojämna maktspel, där mannen varit en kugge för vardagspositionen i livet.

Vad Solomon och slavarna går igenom här är obeskrivligt, stötande och knäckande, men fler paralleller till vår samtid som är än mindre metaforiska går att se. Slavhandel sker än idag över hela vår jord. Den traffickingmarknad som Lukas Moodysson skildrade i Lilja 4-ever (2002) är ett direkt exempel på ett nästan identiskt händelseförlopp för oskyldiga människor och som vi gör alldeles för lite för att motverka.

Sånt här sker i Sverige, i våra egna städer, men det är först när vi ser det på film som vi känner allvaret i det.

Sedan kan vi tala om hur svarta än idag är en minoritet, hur välkänt det än må vara. Mer än 75 procent av dom karaktärer vi ser på film är vita skådespelare – bara en sådan sak. Spelar en svart skådespelare huvudroll i sin egen handling består handlingen oftast av ett tema om svartas rättigheter, eller så är huvudrollen ghettosnut eller ghettobrottsling.

Vår uppdelning mellan svart och vitt som om färger vore ett kriterium är fortfarande alltför tydlig. Slavskildringar görs fortfarande så pass sällan att var och en blir originell på ren basis. Det är med andra ord inte på något sätt jämställda förhållanden för ”icke-vita” ens i branschen 12 Years a Slave har skapats inom.

Jag kan inte beskriva det på ett bra sätt, men 12 Years a Slave är en lika komplett historiedemonstration av USA:s mörka slavhistoria på samma sätt som Schindler’s List är det för händelserna under Förintelsen. Skillnaden är att 12 Years a Slave är en betydligt mycket viktigare film än vad Schindler’s List är och jag hoppas att varje människa kan se det gigantiska värdet i Solomon Northups historia och Steve McQueens film.

Jag hoppas också att jag på Oscarsgalan kommer att få se denna som den stora vinnaren och för första gången på sex år känna att den vita, föråldrade mansjuryn har gjort rätt bedömning, för det här är en av årets två klart bästa filmer!

Feministisk slutnot: För att få det överstökat; filmen klarar Bechdel-testet minst en gång men förmodligen fler. Jag tänker framför allt på Patsys fikasamtal tillsammans med Alfre Woodards karaktär.

Fortsättningsvis; 12 Years a Slave är en film som skildrar förtrycket mot svarta människor som slavar i 1800-talets USA, men den stannar inte där utan skildrar i högsta grad förtrycket mot svarta kvinnor.

Den infödda slaven Patsy är den som får utstå överlägset mest våld trots att hon är en flitigare slav än fem män tillsammans.

Hon genomlider indragen vilotid, våldtäkt och en råpiskad rygg som är bland det vidrigaste jag sett på film. Hennes mentala ohälsa är en tortyr i sig att bevittna. Hon utnyttjas av sin vite ägare på långt värre sätt än någon man och ändå står hon rakryggad.

Dessutom visar se en mamma förlora sina egna barn för att aldrig se dem mer och på grund av att hennes sorg är för störande för dom vita människorna så tystas hon på det mest effektiva sättet – avrättning.

Vi får även en inblick i hur kvinnor som inte var slavar levde under adelns villkor. Man skulle kunna säga att 12 Years a Slave är en film som skildrar ett helvete för kvinnan lika mycket som den skildrar ett helvete för den svarta människan. Liksom rasismen ekar även kvinnoförtrycket kvar än idag.

Den svarta kvinnan var den mest utsatta under USA:s slavperiod och om det kan du läsa mer om i denna intressanta artikel från AlterNet. Den svarta kvinnan fungerade både som slav, sexslav och avelsdjur. Barn som föddes av slavar räknades nämligen per automatik som slavar och därför såg mången man sin chans att avla fram fler slavar till sitt stall. Trevliga tider.

Summeringsvis får faktiskt Patsy – mer än den i slutändan omåttligt lyckligt lottade Solomon Northup, stå som symbol för det tragiska livsöde som slaveriet innebar. Ingen räddning kom för henne för hon hade ingen att rädda henne.

Biografiska skildringar: Top 1-5

5. Leaving Las Vegas (1995)

”Sera… What you don’t understand is… No, see, no… You can never, never ask me to stop drinking. Do you understand?”

Nicolas Cage har en skådespelarkarriär olik dom flesta, med precis alla typer av roller i bagaget och ändock alltid ett starkt, eget avtryck på varje roll. Han är oftast hysterisk och positivt överspelande så pass att engagemanget ploppar ut genom ögonhålorna och hur mycket jag än älskar lågmäldhet så står jag bakom hans excentriska infall fullt ut.

Därför blev jag väldigt berörd när jag fick se honom i sin karriärs starkaste rolltolkning som också gav honom både en Oscar och en Golden Globe för ”bästa manliga huvudroll” 1995. Jag tänker på rollen som manusförfattaren Ben Sanderson i regissören/manusförfattaren Mike Figgis (The Loss of Sexual Innocence, Timecode, Hotel) adaption Leaving Las Vegas.

Cage spelar alltså en manusförfattare som harvar i hollywood, men efter att hans familj lämnat honom och ingen längre vill anställa hans tjänster så tröttnar han på sitt värdelösa liv, tar ut alla besparingar på banken och beger sig till Las Vegas för att spendera allt på alkohol och supa ihjäl sig ohämningslöst så fort han kan.

Väl där träffar han Sera (spelad av fantastiska Elisabeth Shue) – en prostituerad kvinna lika förlorad som honom. Tillsammans ser dom någon slags glädje mitt i det destruktiva eländet dom ”lever” i och Ben bestämmer sig för att ta sällskap med henne mot det bistra slutet.

Cage är en galen muntergök med en släpig uppsyn och i rollen som gravt alkholpåverkad ända in i fördärvet ger han en ny dimension – en sorgligare, men också mer levande och mänsklig dimension.

Man kan skratta åt hans infall, men här syns det vemodiga, tragiska i en man som vill dö med stil och det sorgliga i hur dom små fragmenten av ljusglimtar och kärlek oftast syns som mest i det absoluta mörkret. Svår alkolism har väl sällan porträtterats så bra som här?

Mike Figgis adapterade filmen efter en delvis självbiografisk roman av författaren John O’Brien, vars största framgång – näst efter hans romandebut med Leaving Las Vegas bestod, i att under pseudonym ha skrivit avsnitt 37 (Toys in the Attic) av den tecknade TV-serien Rugrats, 1992.

Hans självbiografiska roman om hur han på kanten av alkoholens stup hittade kärleken i en annan förlorad själ släpptes 1990. Fem år senare, två veckor efter att han fick veta att hans roman skulle filmatiseras, satte han en revolver mot sitt huvud och tryckte på avtryckaren. Enligt hans far var romanen Johns självmordsbrev.

…

4. Schindler’s List (1993)

”I could have got more out. I could have got more. I don’t know. If I’d just… I could have got more.”

Det ska sägas att det var länge sedan jag såg Steven Spielbergs (Jaws, E.T, Indiana Jones) magnum opus som är ”the World War II movie to end all World War II movies”, men avtrycken den satt är desto starkare då den på ett sånt omfattande plan visar allt det fruktansvärda som dom utsatta under Förintelsen fick utstå.

Till och med den store filmskaparen Stanley Kubrick lade sitt drömprojekt om att få skildra Förintelsen på hyllan när han fick nys om att Steven Spielberg skulle göra Schindler’s List, just eftersom han inte trodde att han kunde toppa den filmen. Det är stora ord när dom kommer från filmvärldens störste och mest ambitiöse perfektionist.

Spielberg erbjöds att filmatisera projektet redan 1983, men kände sig på den tiden inte mogen för innehållet och erbjöd det till andra regissörer.

Efter att manusförfattaren Steven Zaillian (Awakenings, American Gangster, Moneyball) arbetat fram ett manus tillsammans med regissören Martin Scorsese (Taxi Driver, The Last Temptation of Christ, Goodfellas) erbjöd Steven Spielberg sin vän Scorsese att byta tillbaka projektet mot remaken av thrillern Cape Fear (1992) och resten är filmhistoria.

Bilderna från filmen – varje scen var och en, är som dokument i sig från den hemska tiden. Jag minns avrättningen av en judisk man som fördröjs då pistolen kärvar. Jag minns den lilla flickan med röd kappa som får bli en utmärkande symbol för den oskuld som slaktades och brändes av nazisternas omänskliga överhetssinnen.

Jag minns Liam Neesons prestation som den så ovanlige industrimannen Oskar Schindler, när han förkrossad utbrister hur han kunde ha räddat fler judar. Hur han inte varit tillräckligt aktiv och hur han känner skuld inför alla dem som inte klarade sig.

Det är starkt och det är en av få filmer som nästan får anses vara perfekta.

…

3. The Assassination of Richard Nixon (2005)

”Who are these men? Who are these men, maestro, who keep us waiting at their feet? The meek shall not inherit the earth. The earth belongs to the bullies who do not care how they get to the top, as long as they arrive. I am an honest man, and if that is to be my undoing then so be it… but I will not go quietly.”

Förbisedda filmer som är riktigt jädrans bra får alltid en särskild plats i mitt hjärta. Denna film är precis en sådan och den passionerade favoriten Sean Penn (Dead Man Walking, Mystic River, Milk) gör sin imponerande karriärs allra bästa prestation i rollen som den välmenande och godhjärtade familjefadern och arbetsmyran Sam Bicke som  (förlagan hette Samuel Byck).

Filmen har en väldigt human kärna som likt Taxi Driver (1976) berör det förkrossande i att vilja passa in och bli accepterad för den man är, men bli besvarad med utstötthet, missförstånd och anklaganden. Bicke känner hur han allt mer förlorar hoppet om sina medmänniskor när han aldrig tillåts att räcka till.

Sean Penn är hjärtskärande i scen efter scen. Han har själv sagt att Sam Bicke är den mest krävande rollen han tagit sig ann och det syns verkligen. Det är tveklöst en av 2000-talets mest gripande rollprestationer enligt mig.

Filmen var först en påhittad idé snarlik slutresultatet, men under förarbetet märkte filmskaparna att en verklig händelse påminde starkt om deras idé och man bestämde sig för att låta den verkliga historien prägla ursprungsidén. Det säger mycket om filmens starka kärna.

…

2. Lasermannen (2005)

Autentisk filmmonolog hämtad från polisförhör med ”Lasermannens” sjätte offer – Erik Bongcam 1992, innan gripandet av John Ausonius:

”Jag tror inte ni ska leta efter en blond rasist. Jag tror gärningsmannen har utländska föräldrar. Han har troligen råkat ut för samma problem som alla invandrare i Sverige. Kallats neger och svarting och har mobbats som barn. Och nu som vuxen har han identitetsproblem. Han vill va svensk och tar avstånd från invandrare så mycket som det nånsin går. Han vill accepteras som svensk. Det är därför han skjuter på mörkhåriga.”

Mikael Marcimain är defintivt en av världens skickligaste regissörer och jag uppskattar och sympatiserar med honom enormt för hans perfektionistiska hängivenhet åt dom projekt han tar sig för (Upp Till Kamp, Call Girl, kommande Gentlemen & Gangsters).

Det finns knappast någon filmskapare i hela världen som lägger sådan vikt vid autencitet i ämne, miljö, kostym och skådespeleri som han gör.

Hans genombrott är också hans bästa arbete till dags datum – ett porträtt av Wolfgang Alexsander Zaugg, senare John Stannermann, senare John Ausonius, men mest känd som ”Lasermannen”. En man som kände sig missuppfattad av samhället, hämmades av alienation och började skjuta människor som såg ”osvenska” ut och som spred skräck i Sverige.

Det är dock inte bara ett porträtt av en mans förfall, galenskap och terror utan lika mycket ett porträtt av samhället han levde i.

Ett Sverige i förändringens tid, där skuggan av miljonprogrammet, Olof Palmes död, nya tider med börsboom och börsras samt framgångarna för ett främlingskritiskt parti – NY Demokrati, skapade stora rubriker i skuggan av extremhögern och extremvänstern.

Allt är så fruktansvärt välgjort. Skildrandet av den svenska polisens lunkanden och tafflanden, deras naiva trångsynthet och med kaffe och kanelbullar på skrivborden. Det psykologiska skildrandet av John Ausonius själv, där man kan se hur han känner sig missförstådd och hur skälvande den privata utvecklingen är för en människa som alienerar och alieneras.

Sveriges bästa skådespelare – David Dencik (En Såpa, Tinker Tailor Soldier Spy, Hotell), gör en rollprestation som näst intill saknar motstycke inom svensk rörlig bild och går in så mycket för sin gestaltning att det är svårt att se hur det över huvud taget skulle kunna vara skådespeleri. Hans beteende är så subtilt men ändå så tydligt och äkta.

Den folklige kriminologikonen Leif GW Persson har för övrigt själv beskrivit Lasermannen som den mest välgjorda kriminalskildringen som någonsin gjorts inom film eller TV i Sverige. Med tanke på hans skepticism är det värt att använda som ett starkt försäljningsgrepp.

Javisst ja… Lasermannen må vara en miniserie och ingen film, men sådan klass som den håller så kan den inte lämnas utanför den här listan. Har du inte tagit dig tid att se Lasermannen så gör det omedlebart!

…

1. The Elephant Man (1980)

”Never. Oh, never. Nothing will die. The stream flows, the wind blows, the cloud fleets, the heart beats. Nothing will die.”

Givetvis. David Lynch (Eraserhead, Blue Velvet, Twin Peaks, Mulholland Drive) – min absoluta favoritfilmskapare, fick med hjälp av humorgeniet Mel Brooks (The Producers, Young Frankenstein, Blazing Saddles – också kallade Det Våras För…-filmerna) göra en film om Joseph Merrick (i filmen kallad John Merrick).

En man som i slutet av 1800-talets England uppmärksammades som cirkusattraktion då hans gravt missbildade kropp – proppfull av tumörbildningar, gett honom ett utseende olikt någon människa. På cirkusen presenterades han inför skrämda, hånande och spottande människor som ”Den förskräcklige elefantmannen”.

David Lynch lyckas plocka fram en sådan stark empati och sympati för denne människa att jag inte gråtit så mycket till en film sedan Titanic (1997).

Det starka är dock inte att jag gråter av sorg, utan av medkänsla för Merrick och hans vänlighet inför alla dom människor som ser på honom som om han vore annorlunda. Hans oerhörda vilja att bara få vara en människa bland människor – se på teater, le och sova, är så gripande att jag inte kan hålla känslorna tillbaka.

Alla dessa små ögonblick av vardag som vi tar för givet är värt guld för Merrick, just eftersom han aldrig accepterats göra dem utan istället fängslats i en mörk håla med en säck över huvudet och en cirkusdirektör som piskar honom dag och natt som ett värdelöst djur.

John Hurt (Alien, 1984, Watership Down) gör rollen som John Merrick helt och hållet formidabelt – särskilt eftersom han trots en massiv makeup lyckas uttrycka sina känslolägen starkare än vad jag förmodligen någonsin sett. Ordet ”hjärtskärande” är själva defintionen av Lynchs filmporträtt.

Mel Brooks – humorproducenternas producent och glädjespridare, hade sett Lynchs debutfilm – det svartvita, bisarra skräckfenomenet Eraserhead (1977) på en biograf en natt och trots allas motsatta förväntningar erbjöd han David Lynch att regissera The Elephant Man just eftersom han tyckte att Lynch var ”en galning och perfekt för uppgiften”.

Lynch är än mer idag än då känd för sina surrealistiska, mörka och svårförståeliga filmverk men The Elephant Man är inte det minsta svårbegriplig. Bara väldigt öm och poetiskt men ändå väldigt nedtonad och enormt gripande från början till slut.

Som en tidlös saga om oförstånd och medmänsklighet hämtad från verkligheten.

…

Biografiska filmer jag ännu inte sett men borde se:

Serpico, All the President’s Men, Lawrence of Arabia, Patton, My Left Foot, Malcolm X, Gandhi, Aguirre – the Wrath of God, La Vie en Rose, Kundun, Chariots of Fire, The Last Emperor, Born on the Fourth of July…