Biografiska skildringar: Top 11-15

15. Bonnie and Clyde (1967)

bonnieandclyde1967blurag

”You know what, when we started out, I thought we was really goin’ somewhere. This is it. We’re just goin’, huh?”

Denna gigantiska klassiker blev tillsammans med Easy Rider starten på den amerikanska filmens nya, mer fria och orädda våg som tog över på 70-talet.

Man kan säga att jag togs på sängen av Bonnie and Clyde när jag såg den för första gången. Allra mest fascinerad blev jag av hur Hollywoods störste kvinnotjusare genom tiderna Warren Beatty – mannen som enligt sina memoarer har legat med 12 775 kvinnor under sin ”karriär”, kunde spela en man med svårigheter att få till det med kvinnor i och med sin inkarnation av den sorglöse, självsäkre rånaren Clyde.

Jag tyckte det var något så kittlande vågat att låta honom spela impotent, för det är väldigt sällan det över huvud taget ens skildras på film. I efterhand har jag fått reda på att Clyde förmodligen var gay och inte impotent. Det vägrar jag dock acceptera. Det är betydligt mer uppseendeväckande och intressant ifall han skulle vara impotent. Även idag är det en betydligt mer rafflande tanke. Som om typ Brad Pitt skulle spela impotent. Clydes gayrykten är däremot ganska lama i vårt samhälle.

För övrigt fick jag i och med research för denna film nyss reda på att min favorit Emile Hirsch (Into The Wild, Prince Avalanche) och relativt okände Holliday Grainger (Jane Eyre, The Borgias) kommer porträttera det ökända tillika populära paret i en kommande miniserie. Ser lockande ut, särskilt med tanke på att rollen som Bonnie från början var påtänkt för Hillary Duff. Ingen slår dock Faye Dunaway från 60-talsversionen. Knappast.

14. Zero Dark Thirty (2012)

Zero Dark Thirty pic 4 CROPPED

”I’m going to smoke everyone involved in this op and then I’m going to kill bin Laden.”

Frågan ifall vi följer karaktärens liv eller karaktärens arbete har väl aldrig varit mer intressant än i Zero Dark Thirty? Just eftersom allt utanför Mayas arbete är totalt ointressant för henne. Hennes arbete är det enda hon bryr sig om i hennes liv – det ÄR hennes liv, och hennes arbete är att döda Osama Bin Laden.

Det var mycket spekulationer kring vad som egentligen var sant i filmatiseringen av denna väldigt konfidentiella Bin Laden-jakt. Fanns den av Jessica Chastain (The Tree of Life, Take Shelter, The Help) superbt spelade Maya-karaktären på riktigt och var hon i så fall verkligen en kvinna?

Svaret på det och mycket mer kring filmen går att läsa om här. Bland annat även om hur nyss framlidne James Gandolfini (Sopranos, Welcome to the Rileys) hanterade den känsliga situationen att spela en okänslig person som fanns i verkligheten.

13. Amadeus (1984)

tom_hulce_f_murray_abraham_amadeus_001

”Forgive me, Majesty. I am a vulgar man! But I assure you, my music is not.”

Det var evigheter sedan jag såg denna ambitiösa biografi om den store Wolfgang Amadeus Mozart, regisserad av tjeckiske regissören och biopicspecialsten Milos Forman (One Flew Over the Cuckoo’s Nest, The People vs Larry Flynt, Man on the Moon). Den har dock satt ganska djupa, bestående spår i mig då den väckte stora känslor i en ung mans huvud om svårigheten med talang, beundran och underlägsenhet. Alieris relation till underbarnet Mozart var smärtsam, manisk och ändå så förståelig in i det sista.

Min allergi mot självdegraderande beundran gentemot andra har genom åren vuxit sig stark och eftersom det hjälpt mig enormt så har jag kanske en del att tacka den här filmen för?

12. Ed Wood (1994)

12091009145097306

”Cut! That was perfect!”

Tim Burton (Edward Scissorhands, Batman Returns, Big Fish) har aldrig varit någon favorit hos mig, men jag gillar hans tidigaste hängivenhet åt klassisk, gothisk skräck och hans skildrande av Ed Wood – världens bästa regissör på att göra världens sämsta filmer, är en sorglös kärleksförklaring som får mig att smälta och buga åt herr Burton.

Johnny Depp briljerar som Wood och Martin Landau (North by Northwest, Cleopatra) briljerar ännu mer som skräckikonen Bela Lugosi (Dracula personifierad). Inte nog med det så dyker Bill Murray upp som ett av världens mest smakfulla körsbär på toppen.

Den här – givetvis svarvita, filmen är en av dom mest kärleksfulla hyllningarna till filmkonsten i sig och att den berättar historien om ”den sämste av dem alla” är så klockrent! Jag glömmer aldrig hur god superkebabpizzan var som jag åt första gången jag såg Ed Wood. Magiskt.

11. Dog Day Afternoon (1975)

Dog Day Afternoon 1

”I’m a fuck-up and I’m an outcast. If you get near me you’re gonna get it… You’re gonna get fucked over and fucked out.”

Historien om hur en helt vanlig arbetarkille slår sig ihop med sin kompis för att råna en bank och använda pengarna för att hjälpa sin transexuelle pojkvän att göra ett könsbyte är för bra för att vara sann, förutom att det faktiskt var sant.

Mannen som Al Pacinos karaktär baserades på –  John Wojtowicz, hävdar dock att endast 30 procent av suveräne regissören Sidney Lumets (12 Angry Men, Network) skildring är sant, men han hyllar Pacinos porträttering av honom som äkta. Såklart. En djupgående dokumentär om hans liv som går under namnet The Dog (2013) har precis nått festivalpubliken efter 11 år i produktion och om den går det att läsa om här för det verkar onekligen intressant.

Vi får dock inte snacka Dog Day Afternoon utan att lyfta fram avlidne perfektionisten John Cazales (The Godfather I & II, The Conversation, The Deer Hunter) prestation som Pacinos medhjälpare. Vilken smärtsam inlevelse dom har tillsammans!

Annonser

4 thoughts on “Biografiska skildringar: Top 11-15”

  1. Wow, och detta var plats 11-15. Höjdarfilmer redan här. John Cazale, vilken suverän skådis. Jag såg Bonnie and Clyde när jag var för ung. Maya i Zero dark thirty är väl samma karaktär som huvudkaraktären i tv-serien Homeland, oavsett om hon finns eller ej eller om hon är man eller kvinna? Ska läsa din länk senare… Jag älskade Amadeus när jag såg den, men har inte sett om den sedan dess. Ed Wood – blindspot hos mig.

  2. Har inte sett 14 +11.
    Bonnie & Clyde är bra likaså Ed Wood den sistnämnda växte lite när såg om den härom veckan.
    Amadeus är jag inte det minsta sugen på att se om. Hulces gapflabbade Mozart var bara jobbig men musiken är bra 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s