Genre: Poetiskt drama, Kortfilm, Non-film, Direct cinema
Produktionsland: USA
Manus: Paul Ferrara, Babe Hill, Frank Lisciandro, Jim Morrison
Regi: Paul Ferrara
Längd: 51 min
Skådespelare: Jim Morrison
Jim Morrisons filmprojekt. En non-narrativ film i vilken han spelar en karaktär vi får följa med under promenader, bad, danser och de andra aktiviteter en amerikansk dagdrivare företar sig med.
The Doors-sångaren Jim Morrison började sin konstnärliga karriär genom att studera film på UCLA Film School och är i grunden en poetisk berättare som flera gånger uttryckte att nästa steg i hans liv kunde bli ett helhjärtat fokus på poesi, författande och film.
Året 1969 låg han faktiskt bakom (samt spelade huvudrollen i) en drygt 50 minuter lång kortfilm i väldigt sparsmakad independentstil som andas Direct Cinema/Cinéma Vérité och kan jämföras med Easy Rider (1969 – läs min recension här) och Terrence Malicks tidiga filmer Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension här).
Waiting for you to
Come along.
Waiting for you to
Tell me what went wrong.
This is the strangest life
I’ve ever known.
[…]
Can’t you feel it,
Now that spring has come.
That it’s time to live
In the scattered sun.
Den har samma svävande, drömska ton – som om upplevelsen sker i meditativt tillstånd, och det enda som sägs är en vagt ihoplänkad monolog ett par gånger från Morrison själv.
Vi följer en ensam man (spelad av Morrison) som klär på sig efter ett bad i ett vattendrag någonstans kring Mojaveöknen i USA. Mannen vandrar sedan längs med en oändlig motorväg i gassande hetta. Han försöker lifta med förbipasserande bilar. Han ser barn som leker. Han fortsätter vandra tills han får lift av en ansiktslös chaufför i en bil. Små, små saker i en vandrares liv.
There’s a killer on the road, His brain is squirmin’ like a toad.
Take a long holiday, Let your children play.
If ya give this man a ride, Sweet memory will die.
Killer on the road, yeah.
Det är väldigt drömskt hög och väldigt minimalistiskt berättat, men samtidigt räcker det för mig. Känsloberättande och atmosfär istället för handling. En viss saknad av mer stämningsfylld musik känner jag dock av men annars ligger filmen märkligt nära kärnan i Morrisons intimt fria poesi.
Faktiskt kan Jim Morrisons kortfilm HWY räknas som den första riktiga independentfilmen i den amerikanska nya vågen, då den gjordes innan flaggskeppet Easy Rider men fick aldrig samma genomslag. WHY ratades olyckligt i Los Angeles när Manson-familjens mordritualer överskuggade allt annat och Morrison hann aldrig ge filmen någon mer chans till distribution innan han dog.
”Essentially there’s no plot; no story in a traditional sense. A person, played by me, comes down out of the mountains and hitchhikes his way through the desert into a modern city, which happened to be L.A., and that’s where it ends. It’s a very beautiful film.” – Jim Morrison
Efter HWY hade Jim Morrison och beat-poeten Michael McClure ett flertal potentiella filmprojekt på gång tillsammans – bland annat en film där Morrison skulle spela Billy the Kid, men framtiden tog en vändning och vi fick aldrig se vad som verkligen kunde ha blivit av Jim Morrisons filmskapande.
Den här filmen ger dock ett konstnärligt intressant eko som vissa skulle sänka som ungdomligt pretentiöst och intetsägande, men som jag enbart tycker ger känslan av hopp och frihet. Dom bästa känslorna.
Fotnot: Vill du ha en djupare och betydligt bättre djupdykning i meningen med HWY (som givetvis står för ”highway”) så läs då denna underbara recension av John Kolak från Doors.com.
Absurd Cinema 