150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 61 till 90

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 31 till 60
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30
150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Det är dags för en psykedelisk spotifylista igen och denna vecka har jag kommit fram till den fjärde i ordningen. Sjukdom förhindrade mig från att kasta ut ett inlägg igår, men idag tar vi nya tag. Kvaliteten på uppsättningen är hysterisk, till och med så här långt ner i listningen. det är bara att ta in det över en rejäl hög koppar te och se hur många lyssningar som behövs för vissa låtar att öppnas upp i ditt huvud.

Tre sorters grädden jag vill lyfta fram lite extra ovanpå moset är;

”Splash 1 (Now I’m Home)” av The 13th Floor Elevators, som kom redan 1966 och tillsammans med övriga låtar från LP:n The Psychedelic Sounds of The 13th Floor Elevators och satte ribban för vad psykedelisk rock var. På ”Splash 1” var även det musikaliska tempot så där långsamt som åtminstone jag uppskattar lite extra från dem, även om texterna oftast sölar fram jättehärligt. Men instrumenten kan vara riktigt stressiga och då är dom tillbakalutade styckena välkomna.

Deras märkligt innovativa instrument ”electric jug” – den elektriskt amplifierade kannan eller vad sjutton det kallas på svenska, användes inte alls i denna låt. Roky Ericksons band var mycket mer än deras geniala flugor. Det egna finns där i sångtexten och tempot. Dom hade en karaktär i deras musik som inte gick att blanda ihop med något annat som gjorts och det är helheten mer än enstaka låtar som låser upp deras mystik och essens, men detta spår är en av mina favoriter när det kommer till att framkalla just den där skogsdoftande, häxlyftande 13th Floor Elevators-magin.

The neon from your eyes is splashing into mine.
It’s so familiar in a way I can’t define.
And now I’m home.
And now I’m home.
And now I’m home, to stay.

”Mobius Trip” av H.P. Lovecraft, från 1968 års album H.P. Lovecraft II – ett album som mycket, oerhört, tragiskt nog inte finns på Spotify, men jag rekommenderar att köpa det i så kallad fysisk form för att ta del av hela upplevelsen med låtar som ”Blue Jack of Diamonds” och bokstavligt lovecraftinfluerade ”At the Mountains of Madness”. Ryktet säger att detta album var det första som spelades in helt och hållet under påverkan av LSD.

Just detta stycke är en oerhört harmonisk tripprapport, som hämtad från en oas i Paradiset. Musiken i harmoni med sopransången (eller vad det kallas – jag är ingen musikexpert) ÄR musikalisk harmoni av bästa sort. En vetekudde kan inte framkalla värme bättre än ”Mobius Trip”.

In the park the air is cleaner
And the smell of grass is greener
Do you think that this could be the place
In the world, where only time’s erased
It happened just like every body said
You crossed the line and never left your head

”I Walk on Guilded Splinters” av Mac Rebennack under pseudonymen Dr. John Creaux aka Dr. John the Night Tripper, från albumet Gris-Gris (1968). Ett hypnotiskt voodoostycke från New Orleans rökigaste träskmarker, på en flotte bland kladd, som lämnar en känsla av mållöst, förhäxat groove. Jag kan inte recitera musikinstrument. Mina försök skulle aldrig kunna representera briljansen i ljudbilden. Den här låten är en upplevelse över allt sånt.

Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters
Come Get It, Get It, Come, Come
Walk on guilded splinters

‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up, ‘Til I Burn Up ,’Til I Burn Up

Och här är hela den psykedeliska spotifylistan med dessa tre låtar och 27 andra, för dig att lyssna på. Nästa vecka kommer – inte helt oväntat, plats 91-120.

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.

Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.

Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.

Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.

Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…

5 i Topp: Halloween-skivor!

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

…

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II