Etikettarkiv: Psych

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: 0 till 30

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Tidigare bidrag i serien:

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

Mitt projekt att presentera dom 150 (200 om jag räknar bubblare) bästa låtarna inom den psykedeliska rockens guldålder under 60-tal och begynnelsen av 70-talet går snabbt in på sin höjdpunkt. Idag serverar jag toppen på isberget. Det här ÄR i mångt och mycket dom 30 allra bästa psykedeliska rocklåtarna som gjorts under musikhistoriens zenit för den psykedeliska musiken – hittills.

r1101325_13285457

Dom bästa av dom bästa artisterna finns representerade och vissa med till och med mer än EN låt, då det är artister som har en så fantastisk katalog att jag inte kunde göra annat än att representera dem med ett par låtar i varje av dom totalt sex spellistorna jag tagit fram och rangordnat.

screaming_syd_by_alcasone-d36zqqh

Dessa produktiva artister är Jimi Hendrix, The 13th Floor Elevators, The Doors, Grateful Dead, The Moody Blues, Pink Floyd, Love och The Beatles. Just därför kan dessa artister ha ett och annat spår som håller samma klass som dom 30 bästa, men likt förbannat återfinns i exempelvis spellistan 31-60 eller 61-90.

tumblr_mz5rnh65VU1siyahho1_1280

Någon gång i helgen tänker jag även börja släppa en spontan 20-i-topp med dom allra bästa låtarna från den psykedeliska rockeran rangordnade, låt för låt, dag för dag. Kanske slänger jag med en liten kommentar eller beröringspunkt till varje låt också. Alla dessa låtar (utom ett episkt stycke som kommer i 31-60) återfinns givetvis i denna Top 30, som är sorterad mer efter känsla och balans, som en helhet.

Så sätt igång och lyssna, spara, följ och dela gärna spellistan/mixtapen med andra! Du hittar knappast bättre musik än det här…

150 Greatest Songs of Psychedelic Rock: Bubblare

A-Psychedelic-Experience-header-BIG

Under ungefär fyra års tid har jag varit helfrälst i psykedelisk rockmusik och dess besläktade genreinriktningar. Psykedelia i musikform klickar så oerhört fint med mitt brusiga, komplexa och tankspridda huvud.

903a1a6802afe8192c0249c4872555fa

Denna oerhört fria, flummiga och experimentiella musikscen hade sin storhetstid mellan cirka 1966 fram till 70-talets början och som banade väg för fortsatta musikstilar som hårdrock, metal, punk, space rock och inte minst den proggressiva rocken. Musikstilen som det vidareutvecklade Pink Floyd gjorde till en osannolik kommersiell succé några år efter LSD, zen, meditation, peace and love, flower power, hippies och den kreativa förgrundsfiguren Syd Barretts vildaste dagar var förbi,

Ingen musikstil har jag återkommit till så frekvent som denna. Under denna tid har jag mer och mer konsekvent samlat alla mina favoritlåtar från denna era till en serie spellistor. 50 år efter den psykedeliska rockens tydligaste intåg 1966 med 13th Floor Elevators, The Byrds, Jefferson Airplane, Pink Floyd och kompani, har jag nu äntligen sammanställt dom 150 låtar jag gillar bäst från den musikperiod dom väckte till liv.

Pink Floyd - Piper At The Gates Of Dawn - Front

Jag tänkte därför under dom kommande fredagarna (jag tror fredagar passar fint) publicera en 30-spårig spellista per vecka genom Spotify. Jag börjar nog från toppen nästa vecka med plats 1-30, fortsätter om två veckor med plats 31-60, vidare till 61-90, 91-120 och slutligen 121-150 när vi kommit till slutet av september och halloweenperioden tar över.

Idag tänkte jag dock ”mjukstarta” med drygt ett 50-tal bubblare som inte riktigt kvalificerade sig för topp 150. Dessa låtar är dock rakt igenom välgjorda, intressanta och vissa är till och med mästerverk. Att dom trots detta inte finns med beror i dessa fall på att dom inte är tydligt psykedeliskt utformade, utan tar formen av mer grundade kärleksutlägg eller enkla popdängor men är gjorda av inflytelserika psychband.

sgt-pepper

Jag hoppas du tar dig tid och lyssnar på mitt mångåriga kategoriserande av spotifytillgänglig psychrockmusik – så när som på det fenomenala enalbumsbandet Mephistopheles (lyssna särskilt på ”Collections” och ”Vagabond queen”). Det finns oerhört fin musik du helt klart hört men också aldrig tidigare hört, i dessa spellistor. Om du inte gått den psykedeliska rockstigen mångt och länge innan mig förstås.

Så varsågoda. Här är ett femtiotal riktigt, riktigt toppenbra psykedeliska rockdängor som trots allt inte riktigt kom med i toppen. Skriv om du har problem att se eller följa listan så ordnar jag det. Jag är inte helt van vid att dela saker från spotify men jag hoppas det funkar. Förhoppningsvis skriver jag även ut låtarna i textform på topplistan, då den textuella datan klarar sig bättre genom tid och rum än spotifylistor.

Roger ”Syd” Barrett (6 januari 1946 – 7 juli 2006)

MTE1ODA0OTcxOTgzNzM0Mjg1

Idag för 69 år sedan (år 1946) föddes den unike begåvningen Syd Barrett. Han var förutom en fantastisk konstnär också den kreativa motorn i Pink Floyd och en ikon inom den psykedeliska musikvågen både som gitarrist, låtskrivare, sångare och original. Hans personliga sätt i alla former av hans utövanden har inspirerat mängder av dåtida och efterföljande, kreativa utövare.

pink-floyd

År 1968 – strax efter den eskalerande succén med deras debutalbum The Piper at the Gates of Dawn (1967), sparkades Syd från det sällsamt experimentiella bandet på grund av hans kaosartade leverne och extrema personlighet, förstärkt av det bohemiska popstjärnelivet och ofantliga mängder med bland annat LSD som han tog både vetande och ovetandes dygnet runt, sägs det.

syd

Efter två kryptiska soloalbum – The Madcap Laughs (1970) och Barrett (1970) samt psykiatriska turer med en allt mer sargad personlighet gick han in i en av kulturhistoriens mest mytomspunna exiler, för att aldrig mer göra comeback i ett offentligt sammanhang. Det ryktades att han blivit totalt galen – förändrad för gott av droger och kanske blivit schizofren på kuppen. Att han stängts in av sin familj för sitt eget bästa. Rykterna spreds kors och tvärs.

barrett

Idag och för resten av hans liv är han mer känd för just det, men i hans hem där han isolerade sig målade han tavlor aktivt livet ut, som han brände allt eftersom dom tog upp för mycket plats. Han sparade alla sina dussin och åter dussin av gitarrer, men rörde dem aldrig igen. En hel del tid gick även åt till hans trädgård, har det sagts. Hans kreativa utövande var enbart hans intresse och inte ett verktyg för bekräftelse. Efter Pink Floyd och drogproblemen tappade han motivationen att göra musik helt enkelt och ville bara glömma det som varit. Från och med sin exil ville han aldrig mer kallas för Syd utan återgick till barndomsnamnet ”Roger”.

Prägeln han satte på det monumentalt framgångsrika Pink Floyd går som ett eko över resten av bandets existens trots att hans egen existens inom bandet blev så abrupt. Albumet och filmen The Wall (1979, 1982) tar tydlig inspiration av Syd Barrets öde. Dom andra medlemmarna hyllade honom inte minst genom albumet Wish You Were Here dessförinnan, i det niodelade stycket ”Shine on you crazy diamond”. Ersättaren David Gilmour har sagt att han bara hade Syd i huvudet när han lade dom klassiskt förlösande gitarrmelodierna på titelspåret med samma namn.

År 2006 dog Syd Barrett i sin hemstad Cambridge i och med komplikationerna av åldersdiabetes, 60 år gammal. Inga faktiska bevis på schizofreni eller så kallad ”galenskap” har bekräftats. Förmodligen var han endast en autistisk karaktär som inte hade samma vilja eller förutsättningar att anpassas till sin omgivning och valde efter turerna med droger och kändisskap att fly omvärlden för att leva i avskild trygghet, tillsammans med sin mor och syster som stöttade honom fram till hans död.

Syd Barrett Official Copyright Pink Floyd Music Ltd Archive

Trailer for ‘Syd Barrett | Art & Letters’ from Kieran Short on Vimeo.

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II