The Big Short (2015)

Genre: Drama, Biografi, Satir
Produktionsland: USA
Manus: Adam McKay, Charles Randolph (baserad på förlaga av Michael Lewis)
Regi: Adam McKay
Längd: 130 min
Skådespelare: Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt, John Magaro, Finn Wittrock, Jeremy Strong, Hamish Linklater, Rafe Spall, Marisa Tomei, Melissa Leo, Max Greenfield, Billy Magnussen, Karen Gillan, Adepero Oduye, Byron Mann

This is a true story

När fyra outsiders förutspår det storbankerna, medierna och regeringen vägrat tro på, världsekonomins kollaps, får dom en idé: The Big Short. En vågad investering leder dem till det moderna bankväsendets allra mörkaste hörn. Där måste de ifrågasätta allt och alla.

Upptakten till finanskrisen 2008 skildras genom ett gäng män som förutser den och står inför problemet kring vad dom ska göra åt det. Stjärnpyntad rollista med Christian Bale (American Psycho), Ryan Gosling (Blue Valentine), Steve Carell (The 40 Year Old Virgin) och Brad Pitt (Fight Club) vilket ger en skön pondus och karaktär på dom olika kostymerna. Inte mycket till kvinnor här inte, men dom kvinnoroller som dyker upp efter vägen är mycket välcastade med namn som Marisa Tomei (The Wrestler) och Melissa Leo (The Fighter). Regisserad av komedifilmskaparen Adam McKay (Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights) som här går ifrån sina rutiner på ett annorlunda och lyckat sätt.

”Truth is like poetry. And most people fucking hate poetry.”

Riktigt skarpt manus (baserat på en bok av Michael Lewis –  författaren av böckerna som ledde till filmerna Moneyball och The Blind Side) som omvandlar avancerad information kring börs och ekonomi till underhållande satir och jag får vibbar av New York-sönerna Martin Scorseses och  Woody Allens filmer. Annie Hall (1977) framför allt. Brytandet av fjärde väggen, berättarröstdrivet, lekfullheten i hur saker ska förklaras, rapp dialog och humor. Allen var väl i princip den filmskapare som etalerade dessa lekfulla ”fjärde väggen”-grepp så The Big Short har många fötter i Allens kanot.

Jag får även starka vibbar av manusfavoriten Network (1976) då samhällskritiken och IQ-nivån på filmen som helhet är den glänsande behållningen för mig i slutändan. Filmen har en edge som jag oftast bara ser i satirer och någon gång vart femte år.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 3)

Bästa klippning:

The Artist (2011): Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants (2011): Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo (2011/II): Thelma Schoonmaker
 – Moneyball (2011): Christopher Tellefsen

Kommentar: The Girl with the Dragon Tattoo är en genomgående skickligt utförd film och så även i klippningen, vilket jag inte kan säga något dåligt om och bidrog till att filmen flöt på utomordentligt. Ärligt talat tycker jag inte The Artist behöver nomineras för klippningen alls då den visserligen har många väldigt fyndiga övergångar men den förtjänsten ligger ju i manuset och inte i vad klipparna åstadkommit. Det är alldeles för ofta som en film nomineras tack vare manusets kvaliteter, enligt mig.

Jag kan bara tänka mig att Hugo måste ha varit en rejäl utmaning för respekterade storklipparen Thelma Schoonmaker, med alla hisnande 3D-sekvenser som anpassats helt till det nya formatet, så hon ligger nog bra till för en vinst faktiskt. Dock tror och hoppas jag mer på Moneyball, då den exceptionellt väl lyckades att ge fart, rytm och intresse till all information filmen levererar i ord, genom att varva sportbilder, datorskärmar, arkivbilder, flashbacks och pratande människor och allt detta utan att det går en över huvudet – precis lika bra som manuset.

Bästa filmmusik:

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011): John Williams
 – The Artist (2011): Ludovic Bource
Hugo Cabret (2011/II): Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Alberto Iglesias
War Horse (2011): John Williams

Kommentar: Två nomineringar till för John Williams som han kan lägga till sina övriga, totalt 47 (!) stycken. Jag älskade musiken i Tintin men oscarsmässigt sett är den nog en lättviktare då denna kategori står mellan Ludovic Bource för The Artist och Howard Shore för Hugo. Shore har blott nominerats fyra gånger trots sin imponerande karriär och med Hugo gör han ett originellt soundtrack för att vara honom.

Dock är The Artist en stumfilm och vilar starkt på användandet av musiken för att frambringa känslor, vilket den gör. Ofta slutar musikstyckena mitt i filmens scener vilket jag tycker är störande och dessutom lånar filmen musik från giganten Bernard Herrmannvid vissa mer dramatiska ögonblick, men det förhindrar den ändå inte från att ta hem vinsten här. Trevligt att se att Iglesias och Tinker, Tailor… också nominerades då det är min favorit i detta startfält.

Bästa sång skriven för filmen:

The Muppets Movie (2011):
Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
 – Rio (2011):
Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Kommentar: Den här kategorin skulle lagts ner för länge sedan. Två nomineringar? Och ingen av dessa två nomineringar gick till de förhandstippade favoriterna som faktiskt var bra? Brasilianske bossalegenden Sergio Mendes har gjort mycket bra och det verkar som om akademin pratar varmt om hans bidrag så jag tror Rio tar hem det här.

Skulle dock varit passande om en mupp vann oscarn och sedan lägger dom ner priset, för nu vill jag aldrig mer se den här likgiltiga, föråldrade musikalkategorin! Då ser jag hellre att de instiftar ett nytt pris, som ”Bästa stuntinsatser”, ”Bästa unga skådespelare” eller varför inte ”Bästa trailer”?

Bästa ljudklippning*:

(*arbetet att samla ihop det inspelade ljudet samt att skapa nytt och redigera in allt, inklusive musik, i den färdiga filmen)

Drive (2011): Lon Bender, Victor Ray Ennis
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Ren Klyce
 – Hugo (2011/II): Philip Stockton, Eugene Gearty
Transformers 3 (2011): Ethan Van der Ryn, Erik Aadahl
War Horse (2011): Richard Hymns, Gary Rydstrom

Kommentar: Kul att min favoritfilm förra året, Drive, fick åtminstone en oscarsnominering och antagligen är det den mest självklara för filmen om vi tänker efter lite. Filmens ljud var atmosfäriskt magnifikt där de utnyttjade avsaknaden av ljud såsom bilmotorer, snarare än att pumpa upp filmen med sådana ljud, men det filmen verkligen lyckades med var att ha ett väldigt bra koncept; en ”eerie”, rymdisk ljudbild och ett urval extremt passande electrolåtar i kombination med synkande filmmusik av Cliff Martinez.

Exakt samma går att säga om The Girl with the Dragon Tattoo bortsett från att den filmens ljudbild istället fångade kylan i den nordiska luften, snarare än solotempot i Winding Refns film. Drive förtjänar dock priset lite mer då den prestationen ändå var 2011 års höjdpunkt för mig både sammantaget och ljudmässigt. Tyvärr tror jag inte att oscarsjuryn är lika tålmodiga med att lyssna vad de ska gå efter i denna kategori och deras tradition kommer avgöra mer än filmens ljudvärde.

War Horse har perfekta förutsättningar rent innehållsmässigt och vid rodret står bland annat Gary Rydstrom, med 7 oscars i bagaget endast från 90-talet och en resumé med några de mest minnesvärda ljudprestationerna i modern tid – Terminator 2, Jurassic Park, Saving Private Ryan och Titanic. Dock har han inte vunnit något sedan sistnämnda filmen vilket indikerar att akademin hellre favoriserar nya pristagare.

Därför tror jag  Hugo blir vinnare, med sitt 3D-integrerade ljud och desto mer hyllade film. Väldigt svårt att gissa här dock.

Bästa ljudmix*:

(*arbetet att bearbeta och balansera det färdiga ljudet på de olika ljudkanalerna [som ljudklipparna skapat] till en kvalitativ och effektiv bioupplevelse)

The Girl with the Dragon Tattoo (2011):
David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce, Bo Persson
 – Hugo (2011/II):
Tom Fleischman, John Midgley
Moneyball (2011):
Deb Adair, Ron Bochar, David Giammarco, Ed Novick
Transformers 3 (2011):
Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush, Peter J. Devlin
War Horse (2011):
Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Stuart Wilson

Kommentar: Framför allt i den här ljudkategorin brukar actionorienterade filmer ligga bra till. Hugo har en hel del action och jag tror den vinner före Transformers då den har större favoritskap, även om största jokern nog snarare är The Girl with the Dragon Tattoo än robotaction, men jag är osäker och det tror jag röstarna är också, därför tar de en film som ligger nära deras hjärta samt har bra ljud, snarare än en film som bara har bra ljud.

Det hade dock varit snällt gjort ifall oscarsjuryn gav gubben till Transformers då Greg P. Russell som stått för mixen där har varit nominerad 15 gånger men aldrig vunnit. Det är förbannelsen man tydligen betalar för att jobba med ”blockbuster-regissörer”.

För övrigt är svenske Bo Persson (ljudmixare på The Girl with the Dragon Tattoo) lärare på skolan jag just kommer ifrån, så jag får heja lite extra på honom här, tillsammans med de andra svenska nomineringarna vi faktiskt har i år, haha.

Bästa specialeffekter: 

Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): 
Tim Burke, David Vickery, Greg Butler,John Richardson
Hugo (2011/II): 
Robert Legato, Joss Williams, Ben Grossmann, Alex Henning
Real Steel (2011): 
Erik Nash, John Rosengrant, Danny Gordon Taylor, Swen Gillberg
 – Rise of the Planet of the Apes (2011):
Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White,Daniel Barrett
Transformers 3 (2011): 
Scott Farrar, Scott Benza, Matthew E. Butler, John Frazier

Kommentar: Harry Potter skulle kunna få någon slags ”heders-oscar” här för långt och troget arbete över hela serien, men chansen är inte stor utan vinsten går nog till motion-capture-arbetet i The Rise of the Planet of the Apes. Inte ens här fick heller Tintin plats, trots att den utnyttjade motion-capture ännu bättre i en tecknad värld.

Transformers är givetvis en överdos av effekter och utmanar starkt, men aporna vinner denna gång då vi sett robotar slåss oavbrutet i ett antal år nu och apor är ju fräschare?! Det kommer ju två ytterligare Transformers så den serien får ju nya chanser ifall det är någon som tycker det är dags för dem att vinna.

Moneyball (2011)

Genre: Drama, Sport
Regi: Bennett Miller
Manus: Steven Zaillian, Aaron Sorkin
Längd: 133 min
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright, Chris Pratt, Kathryn Morris, Tammy Blanchard, Glenn Morshower

Den verklighetsbaserade historien om baseball-laget Oakland Athletics general manager Billy Beanes försök att gå emot konventionerna och med hjälp av scoutingassistenten Peter Brand bygga laget genom ett matematiskt system.

Filmer som skildrar sportsliga prestationer är verklighetsbaserade, förutsägbara, slätstrukna, patriotiska, sentimentala och väldigt sällan originella. Det är samma historia om och om igen och på grund av allt detta den kanske minst ”creddiga” filmgenren. Det finns guldkorn genom tiderna som lyckats genomföra alla dessa komponenter tillräckligt bra för att ändå sticka ut bland mängden, genom att fokusera på något annat än just sporten i sig, exempelvis starka relationer, och därigenom nått även de som annars kanske skulle struntat i filmen just för att det är en sportfilm (The Fighter är ett bra exempel).

Moneyball gör något jag anser vara mycket skickligt, eftersom den ger en ny synvinkel utan att släppa fokus från sporten i sig. Filmen följer en GM (general manager) – Billy Beane (spelad av Brad Pitt), som från sitt kontor försöker hitta nyckeln till vinst för laget i sitt hjärta. Laget är ekonomiskt sett ett bottenlag och detta i en sportvärld där pengar fått en dominerande nyckelroll och det mest ekonomiskt välbärgade laget är det som i slutändan når prestationer. I sin trävan efter att hitta en alternativ nyckel till pengar stöter han på en ung, ekonomiskolad kille vid namn Peter Brand (Jonah Hill), som förespråkar att man med matematiska ekvationer kan räkna ut exakt rimlighet för vilka spelare laget behöver och på så sätt bygga ett mer effektivt lag än det dyraste topplaget någonsin kan åstadkomma.

En intressant men i teorin en väldigt insnöad, vetenskaplig film med stor risk att gå i fällan att bli för svårförståelig och tungt informativ kring det som filmen bygger på, så jag var naturligtvis skeptisk. Filmen fick bra gehör vid sin premiär och jag såg trailern. Mina förväntningar blev efter det ännu lägre då jag fick bilden av att filmen är en sentimentalt amerikansk film om ”loserns revansch” men där losern är en snygg, ung, driven manager spelad av de senaste 20 årens kanske snyggaste skådespelare och medföljande Kevin Costner-komplex på köpet, vilket spontant känns som helt fel väg att gå för att skildra en ”loser”.

Mina förväntningar sänktes rejält, men så läste jag att filmens manus var skrivet av inga mindre än manusmästarna Steven Zaillian (Schindler’s List, Mission Impossible, Gangs of New York, American Gangster, The Girl with the Dragon Tattoo) och Aaron Sorkin (A Few Good Men, The West Wing, The Social Network) – den förstnämnda känd för att bearbeta ofilmbara mastodonthistorier till komprimerade, fantastiska manus och den andra känd för att få enorma mängder informativ dialog att bli tv-seriens/filmens mest underhållande beståndsdel.

Plötsligt såg även jag Moneyball i ljuset av detta istället och det blev ett på alla möjliga plan utmanande projekt för två av manusbranschens största guldkalvar. Detta fick mig att sätta klorna i filmen med nytt intresse.

Resultatet är precis det hyllningarna ger sken av. En manusprestation i klass med The Social Network, som på många sätt levereras mot normerna då vi inte alls får följa en renhjärtad, snygg, charmig ledare med vacker fru som mot alla odds kämpar mot ”de stora killarna”. Det vi istället får följa är en snygg, empatiskt distanserad skitstövel som kör över sina undersåtar och har allmänt svårt att tygla sina instängda känslor men som åtminstone försöker dölja detta för sin 12-åriga dotter som bortsett från laget är den enda han vågar öppna upp sig inför, åtminstone i ett slutet rum.

Som nödvändig kontrast får vi även följa den överviktiga, unge ”nybörjarpraktikanten” som tvingas konfrontera en värld av människor med oket att han bedömer dem genom matematik på en datorskärm och inte genom personlighet och laganda. Denna karaktär har förändrats under manusprocessen och kan ses som Sorkins förtjänst till historien. Zaillian skrev först en version av manuset för åratal sedan men när den verkliga karaktären som Jonah Hill baseras på valde att skrivas ut ur historien kom Aaron Sorkin in och utöver magnifik dialogbearbetning även omskapade karaktären till en mer identifierbar person som kompletterar Brad Pitts mindre sympatiska karaktär perfekt.

Zaillian får gissningsvis särskilt krediteras filmens välfungerande berättarlinje trots att den rör sig i relativt nya miljöer, samt att karaktären som Pitt spelar trots alla klavertramp ändå blir en sympatisk karaktär som jag kan känna igen mig mycket i. Ett utmärkt exempel på att det är bristerna som gör en karaktär identifierbar snarare än fördelarna då vi alla nog har lättare att identifiera oss med personers brister och snedsteg. Dock krävs det en skicklig författare för att få till det och det har den här filmen inte en, utan två utav.

Filmen har många flera minnesvärda scener med smått klassiska repliker som kommer bli citerade. Moneyball har också en spännande stämning som fick mig att glömma bort dramaturgiskt analyserande vissa stunder. Trots de pråliga korridorerna har filmen också en jordnärhet få filmer uppnår, samt ett behagligt tempo och fantastiskt skådespeleri från första till sista aktör. Jag har i min recension hittills ägnat större delen av recensionen till att hylla det som står på pappret och inte hur det utförs i praktiken, men tro mig när jag säger att Brad Pitt gör en helgjuten, realistiskt rörande insats och överglänser båda sina jämförbara prestationer i Babel och Se7en, så för mig är den här filmen Brad Pitts största stund som skådespelare och han förtjänar att prisas för den.

Han är dock inte ensam att sticka ut lite extra då ”nördskådisen” Jonah Hill (Superbad, Cyrus) gör en rörande och imponerande gestaltning även han, då han känns helt naturlig som osäker, nervös nörd i en obekväm värld långt bort från skolmiljön han vant sig vid. Det är på sätt och vis synd att han gjort en så imponerande viktminskning sedan Moneyball spelades in, för efter den här filmen lär hans karaktär gå hem hos en ny skara människor, men alla måste vi ju gå vidare mot nya utmaningar.

I all briljans filmen ger håller jag nästan på att glömma att min egna favoritskådis – Philip Seymour Hoffman, spelar lagets enträgne men känslosamme tränare och trots ett fåtal minuter totalt i filmen så gör han ännu en unik rollprestation värdig en oscarsnominering för sin extrema effektivitet. Han kan göra en enkel handrörelse och karaktären blir plötsligt känslomässigt greppbar på ett helt nytt sätt och det kallar jag enorm skicklighet värd att belönas för om och om igen.

Det var dessutom först efter att jag sett filmen som jag läste att regissören heter Bennett Miller – samme man som fängslade mig genom sin enormt vackra och atmosfäriska debutfilm Capote (med Seymour Hoffman i den oscarsbelönade huvudrollen) och med endast dessa två filmer i bagaget har han en resumé få kan matcha och massiv potential att kunna bli en framtida storregissör!

Från början jobbade faktiskt Steven Soderbergh (Traffic, Ocean’s Eleven, Erin Brockovich) med den här filmen, men jag är glad att det blev Miller för det märks att filmen var en tuff nöt att knäcka när Soderberghs intention var att göra filmen intressant genom dokumentärintervjuer och en så stor dos humor och lättsamhet att publiken skulle glömma all information filmen är tvungen att ge. Intressant men som tur var fick filmen en annan utgång.

Jag hoppas verkligen att fler där hemma trotsar sina fördomar mot filmen Moneyball och ser den, för det är antagligen 2011 års bäst adapterade film i sin briljans att inte smita från huvudämnet och även om framför allt The Descendants och Hugo är prestigefyllda filmer så ser jag gärna att Moneyball tar hem en statyett den 26 februari.

8/10