Dagen efter dagen efter Oscarsgalan

Oscarsgalan är över för den här gången. Billy Crystal var tillbaka och det med ett fint intro, ett rent tekniskt drivet och fint signatursångnummer och ingav sköna vibbar. Han levererade på ett avslappnat sätt och ingav en trygghetskänsla under en stressad sändning.

Galan uppfyllde intentionen om att pressa schemat för att ligga under tre timmar (standard har varit en bit under fyra timmar). Helhetsintrycket är att tiden var lagom för en engagerad men trött person som sitter och kollar under småtimmarna, men känslan blev ändå att de stressade på sändningen för mycket under tacktalen och att det märktes att vinnare hade svårt att koncentrera sig när talen pressades att ligga under 45 sekunder. Ironiskt nog blev Octavia Spencers tal desto mer känslofyllt och laddat när hon snabbt rabblade upp alla hon ville tacka, men man tycker ju att alla ska få säga sitt eller åtminstone visa lite känsla.

Cirque De Soleils mellannummer var fantastisk underhållning som nästan fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och något jag gärna kommer gå tillbaka och återse i repris. Några fler godbitar var Morgan Freemans extremt avslappnade öppningspresentation (den killen föddes utan nerver!), Meryl Streeps självdistans och Chris Rocks dealerinsats. Framför allt tyckte jag att Christopher Plummers tal var bäst – ett av mina favoriter de senaste åren, och ett fint ögonblick.

Jag tycker att det fattades några fler positiva överraskningar. Sasha Baron Cohens askning skedde ju redan på röda mattan och att ”Bästa foto” inte gick till The Tree of Life var en överraskning med dåliga vibbar, även om jag respekterar Robert Richardson oerhört och han är en av de absolut största. Det kunde gått och väl ha klämts in ett humornummer ytterligare, i integration med publiken då det är klart mest uppfriskande, men annars var det en bra gala, klart bättre innehållsmässigt än de senaste tack vare Crystal.

Även om jag gärna ser nya, spännande kort har jag inget emot att fortsätta med Billy Crystal även nästa år, men i vilket fall är det fastslaget att en ensam oscarsvärd är mycket bättre än två som måste interagera med varann hela tiden.

Något av årets oscarshöjdpunkt för min del kom i podcasten Oscar, Oscar with Jason O’Brien, när filmkritikern Dean Treadways ringde in i spetember förra året för att berätta sitt modiga påstående om att The Artist skulle vinna bland annat ”Bästa film”, ”Bästa manliga huvudroll” och ”Bästa regi” – något som programvärdarna Jason O’Brien och Jamey Duvall hånskrattade åt då och blev oscarracets samtalsämne ett antal månader senare. Något Jason fått äta upp nu efter galan.

Min tippning av oscarsgalan blev precis som för många andra ganska framgångsrik. Jag gissade rätt på 18 av de 24 priserna vilket jag tror är lika som förra året. Jag trodde att The Artist och Hugo skulle stå som delade vinnare men att The Artist skulle ta de tyngsta priserna och min gissning på fyra oscars var blev i verkligheten fem oscars vardera. Jag gissade i alla fall helt rätt i de tyngsta kategorierna och är glad att jag höll fast vid Meryl Streep som en av vinnarna.

Nu tar ju den naturliga tomheten över när årets ketchupeffekt av filmhöjdpunkter är slut, men även jag har som tur är mekanismen som säger åt mig att se in i framtiden. Härnäst tänkte jag presentera topplistan över mina personliga favoritfilmer, samt ett inlägg med mitt eget prisregn över de filmer jag sett – en prisgala utan röda mattan och med mig som enväldig jury och värd.

Det är mycket arbete som läggs ner på mina priser (helt i onödan kan man tycka), men se det som ytterligare ett avslut och en förutsättning för att börja om på ny kula. Fortsättning följer!

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 5)

Bästa manus baserad på förlaga:

The Descendants (2011): Alexander Payne, Nat Faxon, Jim Rash
Hugo (2011/II): John Logan
The Ides of March (2011): George Clooney, Grant Heslov, Beau Willimon
Moneyball (2011): Steven Zaillian, Aaron Sorkin, Stan Chervin
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Bridget O’Connor, Peter Straughan

Kommentar: Jag förstår inte varför The Ides of March fått en nominering här, men har de som nominerat filmen kanske en förkärlek till historien sedan pjäsen? Handlingen har verkligen alla förutsättningar att vara en favoritfilm för min del, då jag älskar nervigt maktspel och konspirationer med verklighetskoppling i de politiska salarna. I praktiken puttrar filmen på med bra skådespelare, men alldeles för få känsloögonblick och genombrott. Den lyfter aldrig riktigt efter att första vändpunkten presenterats och man kan säga att den är bra på pappret, men det ligger faktiskt i manusförfattarnas händer att få dramatisk nerv efter en bra öppning.

Moneyball är här min överlägsna favorit, då bearbetet som Steven Zallian och slutligen Aaron Sorkin gjorde med originalmanuset och bakgrundsboken är en praktlektion i hur man får något informationsdrivet och osexigt att bli högintressant, både dialogmässigt och i ett större filmförlopp. Dock vann Sorkin förra året och med det varma mottagandet som The Descendants tragikomiska men framför allt vardagsdramatiska utförande har fått på tidigare galor så är vinsten här redan satt. Alexander Payne har dessutom varit frånvarande sedan hyllade Sideways och oscarn kommer vara ett bevis på att publik och kritiker vill se mer av honom.

Bästa originalmanus:

The Artist (2011): Michel Hazanavicius
Bridesmaids (2011): Kristen Wiig, Annie Mumolo
Margin Call (2011): J.C. Chandor
Midnight in Paris (2011): Woody Allen
A Separation (2011): Asghar Farhadi

Kommentar: Den här vinsten ska vara vigd åt Woody Allen, även fast han inte kommer. Bridesmaids tycker jag som sagt är lite väl överskattad för att få nomineras, men samtidigt ska man inte undervärdera den omtalade styrkan i filmen, att få en kvinnlig ensemble att gå hem humormässigt hos även en manlig publik. Den är dock varken en riktigt rolig komedi eller en tillräckligt klockrent ärlig dramaskildring för min del, men det är så subjektivt att jag lämnar det så. Woody Allen har ändå gjort en bagatellartad men extremt mysig historia och för mig är han en värdig vinnare.

Bästa regi:

Woody Allen for Midnight in Paris (2011)
Michel Hazanavicius for The Artist (2011)
Terrence Malick for The Tree of Life (2011)
Alexander Payne for The Descendants (2011)
Martin Scorsese for Hugo (2011/II)

Kommentar:  På drygt 50 år har det hänt endast sex gånger att Bästa film och Bästa regi gått till olika filmer, därför är den naturliga vinnaren The Artists Hazanavicius. Jag tycker inte det är fel heller, då han varit flitigt involverad i filmen genom både regi, klippning och manus, bland annat. Scorsese vann för The Departed för sexå r sen och kanske är han förtjänt nu, men juryn tar nog hellre ett fräscht kort, precis som förra årets oväntade Tom Hooper. Malick hade ju varit ett drömscenario som vinnare även för mig och inte omöjlig som vinnare, men som sagt, en färsking går nog före hos juryn.

Bästa film:

The Artist (2011): Thomas Langmann
The Descendants (2011): Jim Burke, Alexander Payne, Jim Taylor
Extremely Loud and Incredibly Close (2011): Scott Rudin
The Help (2011): Brunson Green, Chris Columbus, Michael Barnathan
Hugo (2011/II): Graham King, Martin Scorsese
Midnight in Paris (2011): Letty Aronson, Stephen Tenenbaum
Moneyball (2011): Michael De Luca, Rachael Horovitz, Brad Pitt
The Tree of Life (2011): Nominees to be determined
War Horse (2011): Steven Spielberg, Kathleen Kennedy

Kommentar: Intressant att det blev nio nominerade och inte ett mer jämnare antal. Möjligen var det för många som kom på delad tiondeplats i poängräkningen för att det skulle vara värt att nominera även en tionde film, vilket i så fall återtyder att 2011 har varit ett väldigt jämnt filmår vad gäller toppfilmer. Framför allt är det ytterligare tre ”outsiders” jag hoppades kunde ta en plats i denna kategori, nämligen Tinker, Tailor, Soldier, Spy, The Girl With The Dragon Tattoo och Drive.

Den sistnämnda har blivit inaktuell i oscarsracet redan på förhand så där är det inte oväntat. David Finchers re-adaptation av Stieg Larssons bok kändes nog inte tillräckligt originell och även förlagorna har ju ratats så även den ratades nog mycket därför. Dessutom är det fortfarande kontroversiellt material och känsligt för en väldigt gammal akademi (typ 40 procent är över 60 år har jag för mig). Tinker, Tailor… är dock både en bättre film och bättre adaptation än majoritetetn av de nominerade och kändes som en allvarlig kandidat, men icke.

Anledningen till att den ratades tror jag beror på att innehållet inte var lika sentimentalt och känslofyllt som de andra filmerna, vilket är en grundsten för att gå hem hos Oscarsakademin. Vinsten står mellan Hugo, The Descendants och The Artist, men den sistnämnda är den naturliga vinnaren då den sticker ut mest med sitt innehåll och kärleken till det klassiska Hollywood.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 4)

Bästa manliga biroll:

Kenneth Branagh for My Week with Marilyn (2011)
Jonah Hill for Moneyball (2011)
Nick Nolte for Warrior (2011)
Christopher Plummer for Beginners (2010)
Max von Sydow for Extremely Loud and Incredibly Close (2011)

Kommentar: Plummer har sopat mattan på tidigare prisgalor denna säsong och det borde vara en ”safe win” för honom, om det inte vore för att Extremely Loud and Incredibly Closes två nomineringar har överrösts med varma ord sedan de oväntat nominerades. Det är faktiskt troligt att vårt största svenskhopp Max von Sydow kan ta hem det här. Det är onekligen Sandra Bullock-varning på honom och dessutom är han äldre än Plummer vilket annars är Plummers bästa kort. Filmen har i sin tur en The Blind Side-vibb.

Har de då glömt att nominerat några? Viggo Mortensen kan ha förtjänat en nominering, åtminstone låter det så. Albert Brooks var bra i min  filmfavorit, Drive, men rollen i sig är väldigt basic och inte särskilt svårspelad. Anledningen att han får så mycket beröm beror egentligen på att det är en karaktär han inte spelat tidigare trots sin långa karriär. Jag är mycket glad att Nolte blev nominerad då han gör min personliga favoritbirollsprestation för året i fråga och för att han alltid legat nära mitt alkoholistgrymtarhjärta, men framför allt har insatsen en explosiv power som inte kommer ut hos de andra nominerade. Kenneth Branaghs Laurence Olivier-tolkning är kanske inte tillräckligt exponerad för att han ska tas med i beräkningarna, men trevlig och mycket sevärd så heder till honom.

Jonah Hills insats i Moneyball har jag hyllat tidigare. Han omsätter all osäkerhetspotential till en strålande prestation som känns helt ospelad och genuin. Jag kan inte säga något som inte känns äkta med den ”uppvisningen”. Och vore det inte för att han är en pojke bland gubbar så hade han varit ett större hot, definitivt! Vinnare blir dock helt väntat Plummer.

Bästa kvinnliga biroll:

Bérénice Bejo for The Artist (2011)
Jessica Chastain for The Help (2011)
Melissa McCarthy for Bridesmaids (2011)
Janet McTeer for Albert Nobbs (2011)
 Octavia Spencer for The Help (2011)

Kommentar: Såg nyligen The Help och med den i färskt minne är det svårt att se hur den inte blivit en större favorit på galorna, även om den inte ror iland helt. På alla fronter. Vad gäller skådespelare har den dock en del tyngd när det hettar till och det är nästan taskigt att Chastain och Spencer får konkurrera mot varandra i den här kategorin.  Jag vet inte riktigt vad jag tycker om Melissa McCarthy i den här kategorin. Hon är bra i Bridesmaids men för mig är det inte oscarsmaterial då hon inte får utmana särskilt mycket med skådespeleriet. Jag har inte sett Janet McTeer i Albert Nobbs än.

Bérénice Bejo har verkligen charm i The Artist, men det är inte en prestation på samma nivå som exempelvis kvinnorna från The Help. Kvaliteterna i hennes prestation bygger på humor dock och det är svårt att jämföra, men i så fall ligger McCarthy före henne i rank. Det ska definitivt bli någon av Chastain och Spencer som vinner, men Spencer är både vassast och mest passande, trots Chastains mycket produktiva och framgångsrika år med bra roller i både The Help, The Debt, Take Shelter och framför allt i The Tree of Life!

Bästa manliga huvudroll:

Demián Bichir for A Better Life (2011)
George Clooney for The Descendants (2011)
Jean Dujardin for The Artist (2011)
Gary Oldman for Tinker Tailor Soldier Spy (2011)
Brad Pitt for Moneyball (2011)

Kommentar: Det är så otroligt svårt att vara säker på någonting i den manliga huvudrolls-kategorin den här årgången. Allihop förtjänar att vinna på sitt sätt, men de är väldigt svåra att jämföra. Gary Oldman gör för ovanlighetens skull en tillbakadragen karaktär men är trots det huvudroll. Oklanderligt gjort, men skulle han få en Oscar hade hela hans fantastiska karriär vägts in i bedömningen. Det är dock lite samma sak vad gäller Clooney och Pitt, bortsett från att jag tycker att Brad Pitts gör sitt livs prestation och dessutom årets kanske bästa bland männen, i och med Moneyball.

George Clooney har i ärlighetens namn redan belönats med Oscar och gör en stabil insats i en något annorlunda roll som bekymmersam familjeman, men då tycker jag Pitt gör mer av mindre. Pitt verkar dock uträknad sett till statistiken (ingen medveten Moneyball-poäng där) så det verkar stå mellan Clooney och The Artists fotogeniska charmtroll, Jean Dujardin. Svårt att jämföra en stumfilmsroll med Clooneys insats, men jag håller nog ändå Dujardins insats högre då det var en mer oväntad injektion år 2011. Demián Bichir ska inte glömmas, då han är den enda som göre en uppriktigt omskakande insats som den kämpande ensamma invandrarpappan och den moraliske vinnaren är – om inte Pitt, så honom.

Oscarsjuryn tänker dock välja mellan Clooney eller Dujardin och i nuläget tror jag faktiskt Dujardin tar hem det knappt. Samtidigt har jag svårt att se Clooney sitta där bitter ännu en gång men jag vågar inte vela mer kring det.

Bästa kvinnliga huvudroll:

Glenn Close for Albert Nobbs (2011)
Viola Davis for The Help (2011)
Rooney Mara for The Girl with the Dragon Tattoo (2011)
Meryl Streep for The Iron Lady (2011)
Michelle Williams for My Week with Marilyn (2011)

Kommentar: Ära till Octavia Spencer, Jessica Chastain och Emma Stone från The Helps starka ensemble, men filmens största behållning är för mig definitivt Viola Davis, som med minsta lilla uttryck i ansiktet berättar en hel historia av orättvisa och tvångstystnad! Tidigare såg jag inte att någon i slutändan skulle kunna rubba Meryl Streeps vinst men frågan är om inte Davis tar hem den här ändå? Jag tycker nog ändå Streep var bättre totalt sett då hon är helt suverän som pensionerad, dement premiärminister och även om tendenser till överspel och glimten i ögat kommer fram när hon spelar den aktiva Margret Thatcher, så ligger det ändå i Thatchers personlighet och tydlighet att uttrycka sig, snarare än övertydlighet i Streeps tolkning.

Galans kanske gladaste överraskning hade dock varit att få se Rooney Mara ta hem oscarn, då hon går in djävulusisk för hennes roll och den går lätt att skilja från Noomi Rapaces tolkning som två olika. Mara visar över huvud taget inte ett spår av karaktären hon spelar när man ser henne i intervjuer – där är hon den totalt motsatta till Lisbeth Salander. Vad gäller Glen Closes kärleksprojekt, Albert Nobbs, så är det synd att hon är uträknad av för hård konkurrens redan på förhand med en så utmanande roll, men samtidigt har jag hört både ros och ris om den prestationen så mer än så säger jag inte.

Det går inte att säga annat än att 2011 har varit ett toppår vad gäller kvinnliga rolltolkningar, för hur mycket jag än vill att Mara, Streep eller Davis ska vinna så är jag ändå helt kär i min skådisfavorit, Michelle Williams formidabla, excellenta, utsökta och innerliga tolkning av Marilyn Monroe. Hon förvandlas ju till ikonen men framför allt människan Monroe – trots all tvivel på förhand. Det är lätt att skratta åt tidigare försök att fånga Monroe på film efter hennes död – framför allt i det här patetiska försöket till skådespel från Carlissa Hayden, i någon slags ostuderad white-trash-tappning från 80-talet:

Nåja, Meryl Streep vinner nog trots allt på sin 17:e nominering, med knapp marginal. Till skillnad från hennes insats i Julie and Julia förtjänar hon det helt prestationsmässigt nu.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 3)

Bästa klippning:

The Artist (2011): Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants (2011): Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo (2011/II): Thelma Schoonmaker
 – Moneyball (2011): Christopher Tellefsen

Kommentar: The Girl with the Dragon Tattoo är en genomgående skickligt utförd film och så även i klippningen, vilket jag inte kan säga något dåligt om och bidrog till att filmen flöt på utomordentligt. Ärligt talat tycker jag inte The Artist behöver nomineras för klippningen alls då den visserligen har många väldigt fyndiga övergångar men den förtjänsten ligger ju i manuset och inte i vad klipparna åstadkommit. Det är alldeles för ofta som en film nomineras tack vare manusets kvaliteter, enligt mig.

Jag kan bara tänka mig att Hugo måste ha varit en rejäl utmaning för respekterade storklipparen Thelma Schoonmaker, med alla hisnande 3D-sekvenser som anpassats helt till det nya formatet, så hon ligger nog bra till för en vinst faktiskt. Dock tror och hoppas jag mer på Moneyball, då den exceptionellt väl lyckades att ge fart, rytm och intresse till all information filmen levererar i ord, genom att varva sportbilder, datorskärmar, arkivbilder, flashbacks och pratande människor och allt detta utan att det går en över huvudet – precis lika bra som manuset.

Bästa filmmusik:

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011): John Williams
 – The Artist (2011): Ludovic Bource
Hugo Cabret (2011/II): Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Alberto Iglesias
War Horse (2011): John Williams

Kommentar: Två nomineringar till för John Williams som han kan lägga till sina övriga, totalt 47 (!) stycken. Jag älskade musiken i Tintin men oscarsmässigt sett är den nog en lättviktare då denna kategori står mellan Ludovic Bource för The Artist och Howard Shore för Hugo. Shore har blott nominerats fyra gånger trots sin imponerande karriär och med Hugo gör han ett originellt soundtrack för att vara honom.

Dock är The Artist en stumfilm och vilar starkt på användandet av musiken för att frambringa känslor, vilket den gör. Ofta slutar musikstyckena mitt i filmens scener vilket jag tycker är störande och dessutom lånar filmen musik från giganten Bernard Herrmannvid vissa mer dramatiska ögonblick, men det förhindrar den ändå inte från att ta hem vinsten här. Trevligt att se att Iglesias och Tinker, Tailor… också nominerades då det är min favorit i detta startfält.

Bästa sång skriven för filmen:

The Muppets Movie (2011):
Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
 – Rio (2011):
Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Kommentar: Den här kategorin skulle lagts ner för länge sedan. Två nomineringar? Och ingen av dessa två nomineringar gick till de förhandstippade favoriterna som faktiskt var bra? Brasilianske bossalegenden Sergio Mendes har gjort mycket bra och det verkar som om akademin pratar varmt om hans bidrag så jag tror Rio tar hem det här.

Skulle dock varit passande om en mupp vann oscarn och sedan lägger dom ner priset, för nu vill jag aldrig mer se den här likgiltiga, föråldrade musikalkategorin! Då ser jag hellre att de instiftar ett nytt pris, som ”Bästa stuntinsatser”, ”Bästa unga skådespelare” eller varför inte ”Bästa trailer”?

Bästa ljudklippning*:

(*arbetet att samla ihop det inspelade ljudet samt att skapa nytt och redigera in allt, inklusive musik, i den färdiga filmen)

Drive (2011): Lon Bender, Victor Ray Ennis
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Ren Klyce
 – Hugo (2011/II): Philip Stockton, Eugene Gearty
Transformers 3 (2011): Ethan Van der Ryn, Erik Aadahl
War Horse (2011): Richard Hymns, Gary Rydstrom

Kommentar: Kul att min favoritfilm förra året, Drive, fick åtminstone en oscarsnominering och antagligen är det den mest självklara för filmen om vi tänker efter lite. Filmens ljud var atmosfäriskt magnifikt där de utnyttjade avsaknaden av ljud såsom bilmotorer, snarare än att pumpa upp filmen med sådana ljud, men det filmen verkligen lyckades med var att ha ett väldigt bra koncept; en ”eerie”, rymdisk ljudbild och ett urval extremt passande electrolåtar i kombination med synkande filmmusik av Cliff Martinez.

Exakt samma går att säga om The Girl with the Dragon Tattoo bortsett från att den filmens ljudbild istället fångade kylan i den nordiska luften, snarare än solotempot i Winding Refns film. Drive förtjänar dock priset lite mer då den prestationen ändå var 2011 års höjdpunkt för mig både sammantaget och ljudmässigt. Tyvärr tror jag inte att oscarsjuryn är lika tålmodiga med att lyssna vad de ska gå efter i denna kategori och deras tradition kommer avgöra mer än filmens ljudvärde.

War Horse har perfekta förutsättningar rent innehållsmässigt och vid rodret står bland annat Gary Rydstrom, med 7 oscars i bagaget endast från 90-talet och en resumé med några de mest minnesvärda ljudprestationerna i modern tid – Terminator 2, Jurassic Park, Saving Private Ryan och Titanic. Dock har han inte vunnit något sedan sistnämnda filmen vilket indikerar att akademin hellre favoriserar nya pristagare.

Därför tror jag  Hugo blir vinnare, med sitt 3D-integrerade ljud och desto mer hyllade film. Väldigt svårt att gissa här dock.

Bästa ljudmix*:

(*arbetet att bearbeta och balansera det färdiga ljudet på de olika ljudkanalerna [som ljudklipparna skapat] till en kvalitativ och effektiv bioupplevelse)

The Girl with the Dragon Tattoo (2011):
David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce, Bo Persson
 – Hugo (2011/II):
Tom Fleischman, John Midgley
Moneyball (2011):
Deb Adair, Ron Bochar, David Giammarco, Ed Novick
Transformers 3 (2011):
Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush, Peter J. Devlin
War Horse (2011):
Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Stuart Wilson

Kommentar: Framför allt i den här ljudkategorin brukar actionorienterade filmer ligga bra till. Hugo har en hel del action och jag tror den vinner före Transformers då den har större favoritskap, även om största jokern nog snarare är The Girl with the Dragon Tattoo än robotaction, men jag är osäker och det tror jag röstarna är också, därför tar de en film som ligger nära deras hjärta samt har bra ljud, snarare än en film som bara har bra ljud.

Det hade dock varit snällt gjort ifall oscarsjuryn gav gubben till Transformers då Greg P. Russell som stått för mixen där har varit nominerad 15 gånger men aldrig vunnit. Det är förbannelsen man tydligen betalar för att jobba med ”blockbuster-regissörer”.

För övrigt är svenske Bo Persson (ljudmixare på The Girl with the Dragon Tattoo) lärare på skolan jag just kommer ifrån, så jag får heja lite extra på honom här, tillsammans med de andra svenska nomineringarna vi faktiskt har i år, haha.

Bästa specialeffekter: 

Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): 
Tim Burke, David Vickery, Greg Butler,John Richardson
Hugo (2011/II): 
Robert Legato, Joss Williams, Ben Grossmann, Alex Henning
Real Steel (2011): 
Erik Nash, John Rosengrant, Danny Gordon Taylor, Swen Gillberg
 – Rise of the Planet of the Apes (2011):
Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White,Daniel Barrett
Transformers 3 (2011): 
Scott Farrar, Scott Benza, Matthew E. Butler, John Frazier

Kommentar: Harry Potter skulle kunna få någon slags ”heders-oscar” här för långt och troget arbete över hela serien, men chansen är inte stor utan vinsten går nog till motion-capture-arbetet i The Rise of the Planet of the Apes. Inte ens här fick heller Tintin plats, trots att den utnyttjade motion-capture ännu bättre i en tecknad värld.

Transformers är givetvis en överdos av effekter och utmanar starkt, men aporna vinner denna gång då vi sett robotar slåss oavbrutet i ett antal år nu och apor är ju fräschare?! Det kommer ju två ytterligare Transformers så den serien får ju nya chanser ifall det är någon som tycker det är dags för dem att vinna.