The Wolf of Wall Street (2013)

Genre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

8/10

Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

…

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Django Unchained (2012)

Genre: Western, Southern, Blaxploitation
Regi: Quentin Tarantino
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 165 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jamie Foxx, Samuel L Jackson, Christoph Waltz, Kerry Washington, Amber Tamblyn, James Remar, Don Johnson, Walton Goggins, Bruce Dern, M C Gainey, James Russo, Dennis Christopher, Jonah Hill, Laura Cayouette, David Steen, Escalante Lundy

Filmen utspelar sig i den amerikanska södern, två år före inbördeskriget. Django är en slav vars brutala historia med sin förre ägare tar honom ansikte mot ansikte med den tyskfödde prisjägaren Dr King Schultz. Schultz är på jakt efter de mordiska Brittle-bröderna, och bara Django kan ta honom till dem. Den okonventionelle Schultz förvärvar Django med löfte om att frige honom när de fått fast Brittle-bröderna – döda eller levande.

Det Våras för Sheriffen kan slänga sig i väggen. Quentin Tarantino återupplivade just Western-genren på bioduken och slängde även igen locket för alla som hade en idé att göra något liknande i framtiden. Det är som om att den redan åldrande, gråa western-genren efter några lovande år på ålderns höst får se sig omsprungen av en dopad lillebrorsa och tänker att det är lika bra att lämna walk-over.

Hudfärg har ju ingen betydelse säger vissa, men efter att ha sett Django Unchained önskar jag att jag hade varit svart. Jag kan bara inbilla mig hur ännu mer maxad upplevelsen skulle varit om jag kunde känna hämndlustan även för min egen skull, men den lust jag faktiskt kände var tillräckligt stark för att jag skulle kunna skämmas över min inställning.

Eller som Django uttrycker det; ”There’s nothing like it”.

Tarantino levererar sin rakaste och – ironiskt nog, mest lättsedda film hittills i och med denna så kallade southern-film.  Ingen kapitelindelning, inget hoppande i tid, inget dialogbajseri och ingen lek med olika genrer. ”Men det är ju det som är grejen med Tarantino?!?” Nej, det som är kvar är en tvättäkta blaxploitationdynamit som spelar efter samma regler som ”vanliga” filmer gör, men som ingen annan än Quentin Tarantino kunde ha gjort!

Det är inte en lika ödestyngd, mångfacetterad film som Inglorious Basterds (2009) var, men det är inte heller meningen. Django Unchained spelar efter den regelrätta western-mallen men ur en svart synvinkel.

I filmskolan fick jag höra om hur western-genren utvecklats från att ha handlat om den vita, civiliserade hjälten som räddar de vita från de ociviliserade utbölingarna (indianerna), sedan den vita, civiliserade hjälten som räddar dom vita från de onda vita, och till sist den vita hjälten som lever som ociviliserad och agerar för sin egen skull.

I utvecklingen har det knappt aldrig funnits en svart, civiliserad man med avsikt att rädda svarta slavar från vita, ociviliserade människor.

Quentin Tarantino är den ende världskände filmskaparen idag som kan göra precis vilken typ av film han vill och som också vågar göra det. Det här gäller förresten inte bara filmer i stort, utan även scen för scen. Det finns aldrig den minsta säkerhet för vad som kan och inte kan hända i en scen av Tarantino.

Det går till och med längre än så, för det är  nog aldrig tidigare i en storfilm som jag har sett användandet av dödssynden ”berätta oförklarad händelse med hjälp av förklarande text mellan scener”. Väldigt provocerande för akademiska filmkritiker. Bara en sån sak!

Detta ”hädiska” filmögonblick gick dock ganska obemärkt förbi i Django Unchained även för dem, eftersom filmens karaktärer även uttalar ordet ”nigger” mer än 150 gånger. Detta har givetvis vållat onödiga debatter om ifall det är lämpligt eller olämpligt att säga fula ord på film, trots att det finns femhundra andra ord i filmer som passerar obemärkt förbi.

Det är också Quentin Tarantinos mest brutala film hittills och innehåller scener så motbjudande, så ”in your face” blodiga att uppstötningen inte är långt borta (du har fel om du tror att blodduschar al’a Kill Bill inte går att överträffa), men ändå reagerar stora delar av publiken genom skratt. Detta ämne har skapat regelrätt rabalder i världen och det är lika naturligt som det är konstigt.

Folk beskyller Tarantino för att göra våld till underhållning, men det är inte han som skrattar åt våldet, utan publiken. För att karaktärer också skrattar, för att det är en film och för att de delar av publiken inte kan tro sina ögon. Tarantino gör inte en grej av våldet som underhållning utan visar den råa sanningen i våldet och låter publiken reagera med skraj tystnad, likgiltighet, gapflabb eller vad än publiken känner för.

Tarantino låter underhållningsvärdet i sitt filmvåld ligga i betraktarens öga och det finns ingen reaktion som är fel reaktion – bortsett från om du nekar allt ansvar till din egen reaktion som om det var filmen som bestämde den åt dig och att du betraktar dig själv som en nickedocka. Det finns ingen objektiv regel för underhållning utan det är alltid din reaktion som är av beydelse. Att påstå att Django Unchained skildrar våld på ett underhållande sätt är att påstå att du ser det precis så.

Skrattar du åt en clown så är det för att du tycker att clownen är rolig och inte för att den är rolig, men du kan också skratta för att distansera dig från det tragiska i clownen. Skrattar publiken åt kroppar som borras av kulor och ögon som slits ur ögonhålor så är det inte för att det är underhållande, utan för att de tycker att det är underhållande eller för att distansera sig från det tragiska i händelsen.

Åter till det mer faktiska innehållet.

Christoph Waltz (Inglorious Basterds, Water for Elephants, Carnage) är kung. Han heter till och med ”King” i filmen. Låt honom läsa baksidan på ett flingpaket och det kommer bli hypnotisk poesi. Han spelar en tandläkare som extraknäcker som prisjägare av den mer nobla sorten. En roll som på ytan är ganska lik hans ”judejägare” från Inglourious Basterds, men på insidan är tandläkaren Schultz avsevärt mycket mer sympatisk och särskilt återkopplingarna till hans tyska ursprung är ögonblick jag ryser av! Oscarsnomineringen är mycket mer än given.

Jamie Foxx (Ray, Collateral, The Solist) är hans prins. Rollen är i sig inte en klassisk Tarantino-karaktär då den är nästan lika blank som en typisk ”man with no name”-westernhuvudroll. Dock har Django både ett namn och en känslomässig motivation betydligt starkare än en namnlös anti-hjälte.

Kerry Washington (Denzel Washingtons dotter) är hans prinsessa som är fångad och måste räddas. För ovanlighetens skull en kvinnlig Tarantino-karaktär som inte är något annat än en ”damsel in distress”, men å andra sidan – när fick den svarta publiken se en svart ”damsel in distress” senast?

Om en kvinnlig karaktär av tio är snittet för en genomarbetad individ kan man börja klaga, men i Tarantinos fall är snittet på hans filmer snarare motsatsen och då kan jag köpa en fångad jungfru när det passar in så pass fint i en större helhet. Med risk för att bli övertydlig är sagoaspekten i den här filmen väldigt vacker när den kommer från ett amibtiöst huvud. Okonventionell och genialisk endast tack vare tid och hudfärg. Han vet hur han ska leka med gamla dramaturgier, den där Quentin.

Till råga på det har vi mer än ett tjog av dumma, genomvidriga och i många fall tragiska antagonister som står i deras väg.

Leonardo DiCaprio (Gilbert Grape, Titanic, The Aviator) gör sin första roll som rakt igenom osympatisk och han spelar denne Calvin Candie som en tickande bomb. Jag har hört personer som haft svårt att se det onda i DiCaprio men det är väl samma personer som tror att verklighetens ”bovar” har sneda ögonbryn och skrockar ondskefullt. Leo DiCaprios gällspruckenhet har väl aldrig kommit så väl till pass som i Django Unchained, bortsett från den gången han huttrade vid Titanics grav?

Samuel L. Jackson (Pulp Fiction, Juryn – A Time to Kill, Jackie Brown) spelar sin mest ambitiösa och annorlunda rollkaraktär hittills och han gör sin ”Onkel Tom”-husslav Stephen både grym, komisk och tårframkallande på en och samma gång. Hans karaktär är filmens höjdpunkt för mig och jag känner att han borde ha haft en oscarsnominering då det är en så pass genomarbetad karaktär.

Attitydhårde Jackson är verkligen inte självklar för den 76-årige, tragiske och vidrige husslaven men ändå äger han varje scen han är med i på ett sätt han inte gjort sedan Pulp Fiction. Att se Christoph Waltz och Samuel L. Jackson äga scener i en och samma film är för övrigt helt underbart, då de bägge är de klart bästa utagerarna av den tarantinska dialogformen!

Underskattade Don Johnson (Miami Vice – tv-serien, Harley Davidson and the Marlboro Man, Tin Cup) dyker upp i en roll helt otroligt olik sig själv och får även sin chans att glänsa, liksom mer än en handfull andra perfekt castade ”rötägg”. Kära återseenden av bekanta, gamla nunor som Amber Tamblyn (West Side Story, Twin Peaks), James Remar (The Warriors, The Long Riders), Walton Goggins (The Shield, Justified, Sons of Anarchy), Bruce Dern (Silent Running, Coming Home, Monster), M. C. Gainey (Sideways, Lost, Justified), Tom Savini (legendarisk effektinnovatör) och givetvis Michael Parks (From Dusk till Dawn, Kill Bill 1 & 2, Red State). Samt ytterligare några trevliga överraskningar…

Tarantino drar dessutom många referenser – vissa uppenbara (Django, The Great Silence, Mandingo, Shaft), andra väldigt vaga och i det fallet också ännu mer komiska.

Han behandlar exempelvis Ku Klux Klan, till tonerna av musikstycket ”The Ride of the Valkyries”. Musik som användes i D.W. Griffiths The Birth of a Nation (1915) och där KKK skildrades som hjältar. Vad Tarantino gör är istället att förnedra hela idén om KKK i en väldigt, väldigt rolig scen!

Referenser till The Great Train Robbery (1905) och Gone with the Wind (1939) förekom också och det på ett väldigt finurligt sätt. Även filmer som The Hellbenders, Minnesota Clay, Shaft, Charlie One-Eye, Cleopatra Jones and the Casino of Gold och – i viss mån skådisen Morgan Freeman, får sin del i Tarantinos myller av filmnörderi!

Särskilt Gone with the Wind-referensen var ingen jag förstod först, men blandningen gigantisk titeltext och en gliring till de ackompanjerade, idylliska bilderna på livet i Mississippi är ju helt genial när jag nu fattar den! Som vanligt när det handlar om Tarantino så växer hans filmer nästan till skyarna när man börjar se hans anspelningar på andra filmer och jag rekommenderar att läsa denna text för mer sådant, kul stoff.

Ska jag rabbla upp alla utropstecken i den här filmen kommer jag bara trötta ut dig, så jag ber dig istället uppleva dem i filmen!

Själv behövde jag 30 minuter att smälta filmen innan jag var sugen på att se om den igen. Ska tillägas också att filmen är 2 timmar och 45 minuter – Tarantinos längsta film, men den kändes aldrig utdragen eller överflödig. Hade jag gissat skulle jag nog tänkt mig att den var en halvtimme kortare, vilket är ett minst sagt bra betyg för en lång westernfilm.

Har då Django Unchained några svagheter? Det största skulle möjligtvis vara att slutet känns fördelat i portioner vilket gör att spänningen tar ett slags övertramp för att få andas ut och sedan fortsätta. Ett fåtal moment i filmen känns också aningens sparsmakade, men det går att vända till en fördel då Tarantino lätt hade kunnat upprepa sig men istället väljer att driva framåt med större fokus.

Den raka, actionbetonade berättarstrukturen utan ett halvtjog Tarantino-dialoger kunde ha varit en svaghet om jag skulle vara ignorant och jämföra med Tarantinos tidigare filmer, men berättelsen saknade inte dessa ingredienser och att då kritisera det är som att en fredlig människa häcklar en misshandlare för att han inte misshandlar honom. Filmen har flera färskare kort för att vara Tarantino och visst gör det känslan mer oväntad, men för det inte negativ.

Några fler bra saker måste nämnas. Robert Richardsons (JFK, Casino, Kill Bill) foto är helt magnifikt. Råsnyggt! Tarantino har fått honom att peppra på med det annars alltför underanvända, 70-talsdaterade zoom in-skjutandet och miljöerna vid de klippiga bergen får mig nästan att gråta! Herregud alltså.

Tarantinos personliga användande av musik är mer vågat än någonsin, med flera nyskrivna låtar som dock fyller skorna alldeles utmärkt och just spelandet på svart musikkultur tar han till en annan nivå här. Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”! Hip Hop och R’n’B-vibbarna gör filmen ganska särpräglad jämfört med Tarantinos tidigare rullar och jag gillar verkligen hur han går ”all-in” på det svarta temat! Jag säger bara ”The Hardest Working Man in Show Business” möter ”Makaveli”.

Den låt som – bortsett från Django-temat, dock limmar mest i mitt huvud är Ennio Morricones samarbete med italienska sångerskan Elisa, som ger berättelsen relegiösa uttryck av det finaste slag. Var tog oscars-nomineringen vägen där egentligen, med Morricone på rodret och allt? All musik känns som gjord för just Tarantinos film och får ett högre liv i hans scener, som så ofta förr vad gäller hans handplockade musik.

Jag ser enormt mycket fram emot att se den här filmen igen. Och som någon sade efter bion; ”Det var som att se en gammal film ju!” Ja, gammal, fast med vissa briljanta putsningar på de ställen där gamla filmer brukar falla med åren. En renovering av en gammalmodig genre, skulle jag vilja säga.

Jag var nästan lika nervös på biopremiären av Django Unchained som jag var första gången jag såg Inglorious Basterds. Jag darrade och vred mig så att folk nästan kunde tro att jag skulle pissa på mig. Nu kan jag inte bärga mig förens jag får uppleva samma känsla i biografen igen. Jag lär se den ett par gånger till men förbereder mig samtidigt på att få leva med Django Unchained-abstinens ett tag framöver och det är bland de finaste betygen en film kan få av mig.

Och visst ja… Duo Tarantino/Richardson vet verkligen hur man får tiden att stanna på det bästa sätt genom att skildra öltappning som om det vore guds gåva till mänskligheten!

Moneyball (2011)

Genre: Drama, Sport
Regi: Bennett Miller
Manus: Steven Zaillian, Aaron Sorkin
Längd: 133 min
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright, Chris Pratt, Kathryn Morris, Tammy Blanchard, Glenn Morshower

Den verklighetsbaserade historien om baseball-laget Oakland Athletics general manager Billy Beanes försök att gå emot konventionerna och med hjälp av scoutingassistenten Peter Brand bygga laget genom ett matematiskt system.

Filmer som skildrar sportsliga prestationer är verklighetsbaserade, förutsägbara, slätstrukna, patriotiska, sentimentala och väldigt sällan originella. Det är samma historia om och om igen och på grund av allt detta den kanske minst ”creddiga” filmgenren. Det finns guldkorn genom tiderna som lyckats genomföra alla dessa komponenter tillräckligt bra för att ändå sticka ut bland mängden, genom att fokusera på något annat än just sporten i sig, exempelvis starka relationer, och därigenom nått även de som annars kanske skulle struntat i filmen just för att det är en sportfilm (The Fighter är ett bra exempel).

Moneyball gör något jag anser vara mycket skickligt, eftersom den ger en ny synvinkel utan att släppa fokus från sporten i sig. Filmen följer en GM (general manager) – Billy Beane (spelad av Brad Pitt), som från sitt kontor försöker hitta nyckeln till vinst för laget i sitt hjärta. Laget är ekonomiskt sett ett bottenlag och detta i en sportvärld där pengar fått en dominerande nyckelroll och det mest ekonomiskt välbärgade laget är det som i slutändan når prestationer. I sin trävan efter att hitta en alternativ nyckel till pengar stöter han på en ung, ekonomiskolad kille vid namn Peter Brand (Jonah Hill), som förespråkar att man med matematiska ekvationer kan räkna ut exakt rimlighet för vilka spelare laget behöver och på så sätt bygga ett mer effektivt lag än det dyraste topplaget någonsin kan åstadkomma.

En intressant men i teorin en väldigt insnöad, vetenskaplig film med stor risk att gå i fällan att bli för svårförståelig och tungt informativ kring det som filmen bygger på, så jag var naturligtvis skeptisk. Filmen fick bra gehör vid sin premiär och jag såg trailern. Mina förväntningar blev efter det ännu lägre då jag fick bilden av att filmen är en sentimentalt amerikansk film om ”loserns revansch” men där losern är en snygg, ung, driven manager spelad av de senaste 20 årens kanske snyggaste skådespelare och medföljande Kevin Costner-komplex på köpet, vilket spontant känns som helt fel väg att gå för att skildra en ”loser”.

Mina förväntningar sänktes rejält, men så läste jag att filmens manus var skrivet av inga mindre än manusmästarna Steven Zaillian (Schindler’s List, Mission Impossible, Gangs of New York, American Gangster, The Girl with the Dragon Tattoo) och Aaron Sorkin (A Few Good Men, The West Wing, The Social Network) – den förstnämnda känd för att bearbeta ofilmbara mastodonthistorier till komprimerade, fantastiska manus och den andra känd för att få enorma mängder informativ dialog att bli tv-seriens/filmens mest underhållande beståndsdel.

Plötsligt såg även jag Moneyball i ljuset av detta istället och det blev ett på alla möjliga plan utmanande projekt för två av manusbranschens största guldkalvar. Detta fick mig att sätta klorna i filmen med nytt intresse.

Resultatet är precis det hyllningarna ger sken av. En manusprestation i klass med The Social Network, som på många sätt levereras mot normerna då vi inte alls får följa en renhjärtad, snygg, charmig ledare med vacker fru som mot alla odds kämpar mot ”de stora killarna”. Det vi istället får följa är en snygg, empatiskt distanserad skitstövel som kör över sina undersåtar och har allmänt svårt att tygla sina instängda känslor men som åtminstone försöker dölja detta för sin 12-åriga dotter som bortsett från laget är den enda han vågar öppna upp sig inför, åtminstone i ett slutet rum.

Som nödvändig kontrast får vi även följa den överviktiga, unge ”nybörjarpraktikanten” som tvingas konfrontera en värld av människor med oket att han bedömer dem genom matematik på en datorskärm och inte genom personlighet och laganda. Denna karaktär har förändrats under manusprocessen och kan ses som Sorkins förtjänst till historien. Zaillian skrev först en version av manuset för åratal sedan men när den verkliga karaktären som Jonah Hill baseras på valde att skrivas ut ur historien kom Aaron Sorkin in och utöver magnifik dialogbearbetning även omskapade karaktären till en mer identifierbar person som kompletterar Brad Pitts mindre sympatiska karaktär perfekt.

Zaillian får gissningsvis särskilt krediteras filmens välfungerande berättarlinje trots att den rör sig i relativt nya miljöer, samt att karaktären som Pitt spelar trots alla klavertramp ändå blir en sympatisk karaktär som jag kan känna igen mig mycket i. Ett utmärkt exempel på att det är bristerna som gör en karaktär identifierbar snarare än fördelarna då vi alla nog har lättare att identifiera oss med personers brister och snedsteg. Dock krävs det en skicklig författare för att få till det och det har den här filmen inte en, utan två utav.

Filmen har många flera minnesvärda scener med smått klassiska repliker som kommer bli citerade. Moneyball har också en spännande stämning som fick mig att glömma bort dramaturgiskt analyserande vissa stunder. Trots de pråliga korridorerna har filmen också en jordnärhet få filmer uppnår, samt ett behagligt tempo och fantastiskt skådespeleri från första till sista aktör. Jag har i min recension hittills ägnat större delen av recensionen till att hylla det som står på pappret och inte hur det utförs i praktiken, men tro mig när jag säger att Brad Pitt gör en helgjuten, realistiskt rörande insats och överglänser båda sina jämförbara prestationer i Babel och Se7en, så för mig är den här filmen Brad Pitts största stund som skådespelare och han förtjänar att prisas för den.

Han är dock inte ensam att sticka ut lite extra då ”nördskådisen” Jonah Hill (Superbad, Cyrus) gör en rörande och imponerande gestaltning även han, då han känns helt naturlig som osäker, nervös nörd i en obekväm värld långt bort från skolmiljön han vant sig vid. Det är på sätt och vis synd att han gjort en så imponerande viktminskning sedan Moneyball spelades in, för efter den här filmen lär hans karaktär gå hem hos en ny skara människor, men alla måste vi ju gå vidare mot nya utmaningar.

I all briljans filmen ger håller jag nästan på att glömma att min egna favoritskådis – Philip Seymour Hoffman, spelar lagets enträgne men känslosamme tränare och trots ett fåtal minuter totalt i filmen så gör han ännu en unik rollprestation värdig en oscarsnominering för sin extrema effektivitet. Han kan göra en enkel handrörelse och karaktären blir plötsligt känslomässigt greppbar på ett helt nytt sätt och det kallar jag enorm skicklighet värd att belönas för om och om igen.

Det var dessutom först efter att jag sett filmen som jag läste att regissören heter Bennett Miller – samme man som fängslade mig genom sin enormt vackra och atmosfäriska debutfilm Capote (med Seymour Hoffman i den oscarsbelönade huvudrollen) och med endast dessa två filmer i bagaget har han en resumé få kan matcha och massiv potential att kunna bli en framtida storregissör!

Från början jobbade faktiskt Steven Soderbergh (Traffic, Ocean’s Eleven, Erin Brockovich) med den här filmen, men jag är glad att det blev Miller för det märks att filmen var en tuff nöt att knäcka när Soderberghs intention var att göra filmen intressant genom dokumentärintervjuer och en så stor dos humor och lättsamhet att publiken skulle glömma all information filmen är tvungen att ge. Intressant men som tur var fick filmen en annan utgång.

Jag hoppas verkligen att fler där hemma trotsar sina fördomar mot filmen Moneyball och ser den, för det är antagligen 2011 års bäst adapterade film i sin briljans att inte smita från huvudämnet och även om framför allt The Descendants och Hugo är prestigefyllda filmer så ser jag gärna att Moneyball tar hem en statyett den 26 februari.

8/10