Etikettarkiv: Ryan Gosling

La La Land (2016)

la_la_land_ver2Genre: Musikal, Romantik, Dramedi
Produktionsland: USA
Manus:  Damien Chazelle
Regi:  Damien Chazelle
Längd:  128 min
Skådespelare: Emma Stone, Ryan Gosling, Rosemarie DeWitt, John Legend, Finn Wittrock, Tom Everett Scott, J K Simmons, Jessica Rothe, Sonoya Mizuno, Callie Hernandez, Josh Pence, Damon Gupton, Terry Walters, Reshma Gajjar, Valarie Rae Miller, John Hindman, Jason Fuchs

En jazzpianist och en aspirerande skådespelerska faller för varandra samtidigt som de försöker uppnå sina drömmar i världens underhållningshuvudstad.

lalaland-1

Två koppar kaffe är en kopp för mycket. En snedtripp på koffein försatte mig i manodepressivt tillstånd lagom till anhalten i La La Land. Vad som förväntades vara ett sprudlande kärleksbrev till musikalens Hollywood blev en känslomässig berg-och-dalbana på gränsen mellan Helvetet och lättsamhet. Filmen tänjde ut varje scen lite för länge, visade påfrestande ambivalens och avslutade med femton slut. Femton slut som fick mig att tro att jag fastnat i en filmisk LSD-tankeloop som aldrig ville upphöra.

Två koppar kaffe och La La Land fick mig att överväga om jag inte blivit sinnesjuk till slut. Detta vill jag uppleva igen, men aldrig mer med koffein i kroppen.

lalaland-3

Jag ratar för det mesta musikal då dom bara brukar bjuda på romantiska, naiva fantasier om kärlek och glädje. Det La La Land gör bra, som jag särskilt tänker på först så här i efterhand, är att ta detta koncept av romantiskt drömmande och både rannsaka det och vända ut och in på det. Det är en musikal som kritiserar det musikaler så ofta står för. Denna poäng gör filmen till något mer än ett mysigt kärleksbrev till dom romantiska drömmarna. Jacques Demys franska sockerbomb Les Demoiselles de Rochefort (1967) möter viktigpettern Birdman – The Unexpected Virtue of Ignorance (2014).

Det är en klämkäckt inslagen örfil som viftar utan att bestämma sig för vem den vill slå eller när den ska sluta. En emotionellt instabil borderline-musikal med extra allt av sött och salt.

lalaland-2

Betyg:
4 – Atmosfär
2 – Dramaturgi
2 – Dialog
4 – Skådespelare
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
35/50 – Totalt

Popcorn-betyg-6


la_la_land_ver4_xlg

La La Land hade premiär på bio i Sverige tidigare ikväll. Filmen löper amok hos kritikerna och på årets filmgalor (7 Golden Globes! 14 oscarsnomineringar!) vilket säger något om filmens förmåga att beröra nutidens nostalgijagande lyckosökare. Var det bara jag som vandrade ut ur bion med en rejäl klump i bröstet? Men ååh vad jag är förälskad i ”ledmotivet” – det goslingväsande, bitterljuva ”City of stars”, värdig att sätta ton till den gyllene soltimmen som fyller hjärtat på vägen hem, i den kaliforniska sommarnattens överträde in i morgonljuset.

Fler filmspanare som skrivit om filmen finner du här…

Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Movies – Noir
Filmnight

Filmparadiset

The Big Short (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Big Short posterGenre: Drama, Biografi, Satir
Produktionsland: USA
Manus: Adam McKay, Charles Randolph (baserad på förlaga av Michael Lewis)
Regi:
Adam McKay
Längd:
130 min
Skådespelare:
Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt, John Magaro, Finn Wittrock, Jeremy Strong, Hamish Linklater, Rafe Spall, Marisa Tomei, Melissa Leo, Max Greenfield, Billy Magnussen, Karen Gillan, Adepero Oduye, Byron Mann

This is a true story

När fyra outsiders förutspår det storbankerna, medierna och regeringen vägrat tro på, världsekonomins kollaps, får dom en idé: The Big Short. En vågad investering leder dem till det moderna bankväsendets allra mörkaste hörn. Där måste de ifrågasätta allt och alla.

The Big Short 3

Upptakten till finanskrisen 2008 skildras genom ett gäng män som förutser den och står inför problemet kring vad dom ska göra åt det. Stjärnpyntad rollista med Christian Bale (American Psycho), Ryan Gosling (Blue Valentine), Steve Carell (The 40 Year Old Virgin) och Brad Pitt (Fight Club) vilket ger en skön pondus och karaktär på dom olika kostymerna. Inte mycket till kvinnor här inte, men dom kvinnoroller som dyker upp efter vägen är mycket välcastade med namn som Marisa Tomei (The Wrestler) och Melissa Leo (The Fighter). Regisserad av komedifilmskaparen Adam McKay (Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights) som här går ifrån sina rutiner på ett annorlunda och lyckat sätt.

”Truth is like poetry. And most people fucking hate poetry.”

The B ig Short 1

Riktigt skarpt manus (baserat på en bok av Michael Lewis –  författaren av böckerna som ledde till filmerna Moneyball och The Blind Side) som omvandlar avancerad information kring börs och ekonomi till underhållande satir och jag får vibbar av New York-sönerna Martin Scorseses och  Woody Allens filmer. Annie Hall (1977) framför allt. Brytandet av fjärde väggen, berättarröstdrivet, lekfullheten i hur saker ska förklaras, rapp dialog och humor. Allen var väl i princip den filmskapare som etalerade dessa lekfulla ”fjärde väggen”-grepp så The Big Short har många fötter i Allens kanot.

Jag får även starka vibbar av manusfavoriten Network (1976) då samhällskritiken och IQ-nivån på filmen som helhet är den glänsande behållningen för mig i slutändan. Filmen har en edge som jag oftast bara ser i satirer och någon gång vart femte år.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

5 i Topp: Halloween-skivor!

Halloween-banner-2014

Inför fredagens halloweenfirande kan det behövas en del musik. Det mesta som spelas brukar vara en blandad kompott av skräckrelaterad partymusik, men jag vill slå ett extra slag för dom regelrätta musikalbumen – alltså skivor av ett och samma band eller artist. Inga blandskivor!

Här kommer därför min ”5 i topp”-lista över dom bästa skivorna av en och samma akt att spela under halloween, före halloween eller efter halloween om du är ute efter en ryslig, mysig stämning.

5. Dead Man’s Bones (Dead Man’s Bones, 2009)

71B6w83w9EL._SL1080_

Skådespelaren Ryan Gosling och Zach Shields projekt Dead Man’s Bones, där dom tillsammans med en helt underbar barnkör och ekande vibrationer framför texter om spöken, gravar och zombies, är både som lugn, atmosfäriskt melankolmusik och en poppig, lekfull föreställning i ett. Gosling och Shields skapade skivan ur deras gemensamma besatthet vid spöken och hela skivan är inspelad med imperfektionen som målsättning. Max tre tagningar för varje inspelning och dom själva spelar samtliga instrument – även dem dom inte rört vid dessförinnan. Resultatet är en oväntad independentklassiker.

Bästa spår: Dead hearts

4. The Evil One (Roky Erickson & The Aliens, 1981)

Roky_EvilOne

The Evil One är det stora comebackalbumet som aldrig blev någon riktigt comeback. Roky Erickson är en levande kultlegend som i mitten av 60-talet banade väg för den psykedeliska musiken, med det abnormt influerande psych-bandet The 13th Floor Elevators – ett av mina absoluta favoritband. Rokys öde blev dock tragiskt, när han blev gripen av polisen för drogpåverkan. På grund av sin rädsla för att hamna i fängelse hävdade han dock att han var sinnesjuk och sattes istället på psyksjukhus där han behandlades med elschocker – en behandling som i sin tur gjorde att han drabbades av en fruktansvärd schizofreni. The Evil One är en monumental revansch som tyvärr aldrig uppmärksammades i sin samtid. Rokys jätteenkla sånger om demoner av alla dess slag är hookiga metalklassiker som trots sin simplicitet bjuder på ett kusligt visuellt djup från dom allra innersta visionerna av en omskakad själ.

Bästa spår: I think of demons

3. Murder Ballads (Nick Cave and the Bad Seeds, 1996)

Murder-Ballads2-768x768

Det är ingen hemlighet att Nick Caves band är mitt favoritband inom musiken. Detta nionde album av Nick Cave and the Bad Seeds är enligt mig deras ”Magnum opus”, då det triumferar i allt som Bad Seeds står för. Nick Cave får gå loss totalt i sin förmåga att berätta mördande berättelser i en karaktäristisk spoken word. Sångerna är nytolkade folksånger blandat med nyskrivna alster och jag blir alltid fullkomligt trollbunden av den blöttunga musiken. Det känns verkligen som att sitta i en isolerad stuga mitt ute i skogen (som på skivomslaget) och höra kusliga, förbjudna, galna berättelser om blodtörstiga mördare. På skivans 10 spår dör totalt 65 personer och Bob Dylan-covern ”Death is not the end” som avslutar albumet är ett av musikhistoriens mest absurda albumögonblick.

Bästa spår: Song of Joy

2. Black Earth (Bohren & der Club of Gore, 2002)

1298307658_bohren-der-club-of-gore

Jag vet inte riktigt hur jag kom i kontakt med detta obskyra, übermörka jazzband från Tyskland, men jag har för mig att det var i samband med att jag sökte efter musik i samma anda som Angelo Badalamentis atmosfärsstycken från David Lynchs filmer. Det ger en bra föraning om vad Bohrens karaktär är, om du därpå lägger till en rejäl ytterligare dos helvetisk domedagsmörker från den allra svartaste sjöbotten i den allra mörkaste skogen på vår jord. Så här ska riktig jazz låta enligt mig. Det är ångest i kubik. Basgångar så långsamma att du hinner steka ägg emellan dem och piano-, synth- eller jazzblåstoner som får all misär runtomkring att omsluta dig tills du känner dig hemma i den. Det hade inte spelat så stor roll vilket album jag valt från Bohrens resumé, men jag tycker Black Earth har dom starkaste spåren och det överlag mest definitiva Bohren-soundet för min smak. Det är sorgsen, uppgiven dödslängtan i musikform. Lana Del Rey skulle ge upp sin karriär om hon hörde det här. Skulle Nalle Puhs åsnevän Ior bo i Underlandet skulle det här vara musiken han hade i öronen.

Bästa spår: Maximum black

1. The Misfits Box Set 1977-1986 (Misfits, 1996)

54

Svårigheten att hitta en definitiv skiva med Misftis är omöjlig, eftersom dom dels har en sådan lång rad av fantastiska, rockabilly-influerade punkrocksånger som gjordes över en väldigt intensivt osystematisk tid och dels eftersom några av dom bästa låtarna endast släpptes som singlar från början. Inte ens Collection I och II samlar ihop en stimulerande hög utan vill du lyssna på Misfits är det bara att slå på stort och införskaffa den kompletta Misftis-boxen – eller snarare kistan, med det samlade materialet från 1977 till 1986 då ursprungssångaren Glenn Danzig ledde bandet. Då kan du vara säker att du både får ”måste”-sångerna Halloween I och Halloween II, men också andra mästerverk såsom Some kinda hate, London dungeon, Hybrid moments, Last caress och Die, die my darling. Skräckfilmsreferenserna är givna på varenda spår och låttitel och tillsammans med den lättfotade farten och frenesin som Misfits besatt under sin storhetstid är dom det ultimata husbandet på en halloweenfest, utan minsta tvekan.

Bästa spår: Halloween II

Smart filmmusik #4: It’s a sin (Bronson)

Smart-Filmmusik-ny-header-2

bronson_movie_poster_charles_tom_hardyThe Man. The Myth. The Celebrity.

Danske regissören/auteuren Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Drive, Only God Forgives) har alltid haft ett stort hjärta för handplockad musik i sina filmer.

Så pass att han under en ansträngt tyst biltur med Ryan Gosling kom fram till att deras kommande filmprojekt Drive (2011) helt enkelt skulle bygga på att Gosling spelade en stum man som åkte genom Los Angeles-nätterna spelandes ”french electro”-musik.

Winding Refns musikstil har alltid lutat åt det elektroniska och det märks allra bäst av i just Drive.

Winding Refn nådde dock g-punkten hos sina filmers sinnestämning redan i föregångaren Bronson (2008) tre år tidigare, när han utöver germansk, klassisk musik blandat med suveräna Glass Candy även bjöd på en av dom mest absurda dansscenerna jag någonsin sett på film.

Lynchiska övervakningskameravinklar, originell rumsmiljö och ett gäng gravt drogade psykpatienter ackompanjerat av Pet Shop Boys emo-discodänga ”It’s a sin” är beskrivning nog.

Bronson-Tom-Hardy

Den förträfflige galningen Tom Hardy (The Take, Warrior, The Dark Knight Rises) fick sitt genombrott när han storspelade i rollen som den brittiske fången Michael Peterson som efter ett postrån och 7 års fängelse upptäcker vilken miljö han trivs bäst i, vilket slutar i förlängning på förlängning av hans fängelsestraff.

En film som  osar rebellromantik, positiv destruktivitet och är något slags kärleksbarn mellan Snatch och A Clockwork Orange. Ett oäkta kärleksbarn på rymmen, givetvis.

Avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film: The Bling Ring, mer Only God Forgives och James Franco som James Dean

James Dean James Franco

”I don’t want to be just good. I want to be great.” – från James Dean (2001)

Hey! Lyssna gärna på avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film, med Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och mig som ”snackare” om filmnyheter, nya filmer vi sett och gamla filmer vi sett.

I detta avsnitt – kanske det bästa hittills (vilket åtminstone säger att vi är på rätt väg), pratar Jonas om Sofia Coppolas nya film The Bling Ring, som han har sett och som jag stämmer in på.

Vi fortsätter dessutom prata om Nicolas Winding Refns och Ryan Goslings nya film Only God Forgives, då även Jonas har sett den nu vilket gör att diskussionen blir lite mer ingående och – varning utlyses under avsnittet, lite mer spoilervänlig (mellan minut 19.39 och 23.46).

Vi avslutar som vanligt med en temafilm och den här veckan är det nytt tema, nämligen James Franco-tema! Den mångsysslande skådespelaren som bland annat synts till i Spider-Man-trilogin, i Pineapple Express och The Rise of the Planet of the Apes (2011), bland annat. Även ökänd för sin ”prestation” som oscarsvärd tillsammans med Anne Hathaway.

Den första James Franco-filmen vi pratar närmare kring är TV-dramabiografin James Dean, från 2001. Hur presterar Franco i sin mer eller mindre debutfilmroll som ingen mindre än skådislegenden James Dean (Rebel Without A Cause, East of Eden, Giant)?

Men sitt inte där som ett frågetecken utan lyssna istället för att ta reda på det! Finns på iTunes eller att ladda ner här.

Avsnitt 5 av podcasten Popkultur Film: Only God Forgives, Jurassic Park 3D och Heathers

heathers

”Whether to kill yourself or not is one of the most important decisions a teenager can make.” – från Heathers (1988)

Glöm inte att lyssna på näst senaste veckans avsnitt av podcasten Popkultur Film, där jag är med på ett av de två hörnen.

Mest eftersom jag tycker att det börjar arta sig nu vad gäller strukturen på programmet, men också eftersom vi snackar mycket intressant film nu! Vad sägs om lite Twin Peaks-tease, David Lynch och Lykke Li, de första reaktionerna kring Only God Forgives och klassikern Jurassic Park i 3D?

I det avslutande temat ”Skolfilmcirkeln” pratar vi oss varma kring den tyvärr alltför bortglömda men likväl uppfriskande originella, svarta high school-komedin Heathers (1988), med Winona Ryder (Beetlejuice, Edward Scissorhands, Black Swan) och Christian Slater (Kuffs, True Romance, Interview with the Vampire) i huvudrollerna. Eller som filmen heter i Sverige – ”Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner”…

Gå in och lyssna på avsnittet via Popkultur.nu, genom iTunes eller genom att ladda ner avsnittet från podcastsidan!

Only God Forgives (2013)

hr_Only_God_Forgives_1Genre: Konstnärlig saga, Stilistisk thriller
Regi: Nicolas Winding Refn
Manus: Nicolas Winding Refn
Längd: 90 min
Skådespelare: Ryan Gosling, Kristin Scott Thomas, Vithaya Pansringarm,Yayaying Rhatha Phongam, Tom Burke, Byron Gibson, Gordon Brown, Sahajak Boonthanakit, Joe Cummings, Charlie Ruedpokanon

Gangstern Julian driver en thaiboxningsklubb  i Bangkok som fungerar som täckmantel för familjens narkotikaimperium. Då hans bror Billy mördas kommer deras mor Crystal till Bangkok för att ta med sig liket från sin förste son hem och för att få Julian till att hämnas sin brors död.

I lördags satte jag mig på tåget och drog till Stockholm för att få se Nicolas Winding Refn (Pusher-trilogin, Bronson, Drive) och Ryan Goslings (The Notebook, Half-Nelson, The Place Beyond the Pines) senaste samarbete, efter 2011 års kultsuccé med den fantastiska Los Angeles-westernfilmen Drive.

Tillägnad den originelle kultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky (Fando y Lis, El Topo, The Holy Mountain) är det uppenbart var Winding Refn har tagit sin största inspiration ifrån (precis som med hela hans filmografi).

Drag av Winding Refns samtliga, tidigare filmer finns också där – framför allt familjekonflikterna från Pusher-trilogin (1996-2005), den enstöriga klaustrofobin från Bleeder (1999), symbolismen från Fear X (2003), det maskulina temat och den musikaliska fantasin från Bronson (2008), gudatemat från Valhalla Rising (2009) och de nattliga neonmiljöerna från Drive (2011).

Jodorowsky i all ära, men filmen är dock en ännu större symbios av filmer som Eraserhead (1977), Apocalypse Now (1979) och Once Upon A Time In The West (1968). Den rör sig i ett drömskt landskap där karaktärerna sjunker in bakom skynket av deras egen spelplats och miljöatmosfären blir huvudrollen.

1

Som en långsam skuggvärld likt David Lynchs ”avant garde”-saga, det svartröda feberdrömmandet i Francis Ford Coppolas vietnamdrama, med det stiliserade slow motion-målandet från Sergio Leones spaghetti western-mästerverk.

Influenserna från Jodorowsky syns i allt detta, men framför allt i det ordlösa symbolberättandet och det surrealistiska westernomentet.

Det är återigen en modern western, men denna gång i thailändska Bangkok. Att placera filmen där är en av filmens bästa poänger – att skildra den stora, mytologiska berättelsen vid en bestämd plats på jorden. Han slutar inte heller där då det är en stad som sällan syns på film och det känns dessutom som att den endast utspelar sig i ett begränsat kvarter – en gata lika omfattande som just en westernstad.

2

För Only God Forgives är i högsta grad Nicolas Winding Refns egna skapande av en mytologisk berättelse, med tydligast drag av den grekiska mytologins Oedipus. Varje karaktär är snarare ett mytologiskt berättelseöde än en realistisk människa.

– Rättvisans överman med lagen i sina händer, som skipar rättvisan genom att offra händerna på den som överträder lagen och fäller ett offer.

– Den dominanta modern som härskar över sina söner med tecken på mer än moderliga band till dem.

– Den förstfödde sonen som är den utnämnde tronföljaren och ständigt utnyttjar sin manliga överlägsenhet tills det blir hans fall.

– Den yngre sonen som ständigt har varit i underläge och fått komplex över sin manlighet, såpass att han känner ett behov av att bevisa den inför sin moder. Underlägsenheten har dock blockerat honom mentalt så pass att han måste ha blivit impotent.

Förvänta dig därför inget mänskligt drama, utan mer ett symboliskt skildrande inspirerat av våra mänskliga handlingar – precis så som mytologier skapas.

3

Thailändske Vithaya Pansringarm (Sop-mai-ngeap, The Hangover: part II) spelar den pensionerade polisen som sätter filmens händelser i rullning. Ett okänt namn för oss i västvärlden, men den märklige prestationen han gör bjuder både på ”stonefaceness”, wokpannemisshandel och karaoke. Han har också ett slags samurajsvärd som gömmer sig mystiskt bakom hans rygg. Allt detta ger ett märkligt, trevligt och något skumt intryck.

Den mest intressanta rollen gör dock kvalitetsskådespelaren Kristin Scott Thomas (The English Patient, Richard III, The Horse Whisperer), som den kaxigt överlägsna mamman till Ryan Goslings karaktär.

Hon äger varje scen hon är med i med stor leklust! Winding Refn har sagt att han baserade henne på sin fru under hennes andra graviditet, samt Lady McBeth och Donatella Versace som Kristin Scott Thomas färgade rollen med på egen hand. En ovanligt färgstark kvinnoroll, som även i högsta grad är kopplad till Oedipus mor, Jocasta.

4

Jag har dock svårt att se ifall Winding Refn försöker koppla sin historia ännu närmare Oedipus. Den legenden behandlar i huvudsak ämnet ”hybris”;

Oedipus kungafar adopterar bort sin son för att ett orakel har förutspått att sonen kommer döda sina far och ingå partnerskap med sin mor, drottningen Jocasta. När Oedipus blir vuxen talar ett orakel om att han kommer döda sin far och förälska sig i sin mor, varpå Oedipus lämnar sina styvföräldrar i tron om att det är dem oraklet syftar på.

Genom ödets ironi möter Oedipus sin riktige far på sin resa, varpå han dödar honom i en duell, blir den nye kungen och gifter sig med drottning Jocasta – sin egen mor. När modern/frun inser detta tar hon livet av sig och Oedipus går i exil. Profetian fulländas och familjetragedin är ett faktum

Only God Forgives verkar istället berätta om upprätthållandet av manlighet – vägd inför moderns ögon, och hur denna strävan efter manlighet inför sin mor blir mannens svaghet.

5

Spoiler! Ryan Goslings karaktär må vara ett tyslåtet stenansikte som spelar på sin machomässiga, bakåtlutande ”coolhet”, men till skillnad från i Drive så visas ett större fokus på att den fasaden är orimlig att upprätthålla. Goslings karaktär är i själva verket väldigt vansklig och steg för steg kläs han av inför åskådaren. Spoiler slut.

Goslings rollinsats är höjden av anti-uttryck. Han är uttryckslös – livlös, och det är också karaktärens personliga dilemma, vilket gör att just bristen på mänskligt liv blir hans karaktär. I vissa sammanhang har han beskrivits som en människa som tror att han är en gud.

Enligt mig är han snarare en människa som vill få omgivningen att tro på att han är gud, så att hans brist på styrka döljs i myten om honom själv. Hans personlighet avspeglar i högsta grad mänskliga problem, men eftersöker du ett humant skådespeleri är det här fel film för dig.

6

I Drive skildrades hur våldet drar in personer med rättspatos i en kriminell, destruktiv spiral utan återvändo.

Spoiler! I Only God Forgives skildras – på ett väldigt förhöjt sätt, hur jakten på manlighet sänker ner mannen i sin egen grav. Spoiler slut.

Därför tycker jag att kritiken mot Only God Forgives blivit väldigt missriktad. Ord som ”macho”, ”grabbig”, ”våldsfixerad” ”stil framför substans” och ”ytlig” har blivit stämpeln den fått. Kritiker har missat hela meningen med filmen och att kalla den ytlig är som att kalla vilken mytologisk berättelse som helst för samma sak.

Den stora mytologin som med en tråkigare logik hade berättats med en omfattning likt filmer som Braveheart eller Gladiator förpackas ner i en skokartong och känslan av att allt bara är en dröm blir därför änn mer påtaglig.

7

Den som vanligt ambient-baserade filmmusiken av Cliff Martinez (Sex Lies and Videotape, Traffic, Contagion) tillför också tusen falt till filmens kusliga och vackra känsla – ännu mer än han tillförde Drive.

Only God Forgives är en konstnärlig film som – trots kamoflauget av att vara ytterligare en liten Drive-aktig kriminalthriller, inte räds för att vara pretentiös och storstilad. Winding Refn visar att han i första hand är en auteur och inte prostituerad åt den kommersiella filmindustrin.

Två av åskådarna i salongen satt under denna väldigt tysta, suggestiva film och försökte förklara för varandra om dom förstod vad allt handlade om. Efter en timme lämnade dom salongen för gott, hand i hand. Dom hade fått nog.

8

Vi vet väl alla att denna typ av film inte uppskattas av dem som inte känner för att bearbeta filmen i sitt eget huvud. Den uppskattas heller inte av dem som tror att det inte ens finns något att bearbeta i sitt eget huvud.

En klassisk vattendelare alltså, som sedan premiären på Cannes-festivalen både fått kritiker och publik att avfärda filmen på alla sätt som är tänkbara; bottenbetyg, utbuande och genom att lämna biosalongen. Många gånger även genom att skita i att bearbeta den på egen hand. Filmen är till för att tolkas och passar det inte så är det bara du själv som drabbas.

Förhoppningsvis har jag återupprättat en liten mängd av filmens värde för alla skeptiska personer genom mina egna tankegångar, för jag vet att en film som både kan få folk att älska och att hata den inte kan vara ointressant. Det gäller bara att se det intressanta – och intresse är alltid subjektivt. Mitt eviga tjatande om att det är ditt eget fel ifall en film andra gillar inte faller dig i smaken, du vet?

9

Nicolas Winding Refn besvarade själv kritiken mot filmen på ett idealiskt sätt i den underhållande intervjun med Vulture;

”Art is meant to divide, because if it doesn’t divide, it doesn’t penetrate, and if it doesn’t penetrate, you just consume it.”

Och Ryan Gosling i sin tur förklarade själva filmen på ett minst lika idealiskt sätt innan premiären;

”It’s very extreme. . . It’s part of the same dream as Drive, but it’s more of a nightmare than a dream but it’s more extreme.”

Plus1 Visuellt otroligt snygg! Atmosfärstyngd, ordlös och konstnärlig som få andra av dagens filmer! Intressant symbolism. Flera fantasifulla scener och ögonblick. Winding Refn har plötsligt gjort det ”coolt” att sjunga karaoke!
Minus1 Minimalismen ger en första känsla av tomhet och att det saknas något, men det går över. Detta stämmer in på mycket i filmen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost