Etikettarkiv: Klippning

The Man Who Fell to Earth (1976) eller: När klippning uppnår drömska nivåer

David Bowie stjäl showen som utomjording i ett oerhört intressant sci-fi-drama där Candy Clark ändå visar mest framfötter som Mary-Lou. Filmen är allra, allra främst ett klippningsmässigt, fotomässigt och stämningsmässigt praktverk om vi studerar sekvensernas uppbyggnad.

Thomas Jerome Newton är en humanoid alien som kommer till jorden för att skaffa vatten. Han startar ett högteknologiskt företag för att skaffa de miljarder som krävs för att bygga ett rymdskepp för hemresan. Så träffar han Mary-Lou, en flicka som blir kär i honom.

Oerhört, oerhört, oerhört, OERHÖRT kreativ klippning på denna! Av Graeme Clifford, som senare regisserade lite Twin Peaks. Klippningen uppnår drömska nivåer. Clifford klippte dessförinnan praktverk som Robert Altmans Images (1972), Rocky Horror Picture Show (1975) och Don’t Look Now (1973 – läs recensionen).

Den sistnämnda regisserades av Nicolas Roeg, som är regissör även för detta ”drama möter science-fiction”. Att klippningen är så mästerligt finstämd i dess udda bildflöden beror sannolikt mycket på att Roeg hade många år bakom sig som filmfotograf innan han axlade regirollen. Filmernas stämning gick att sätta snurr på tack vare ett mycket känsligt bildfångande i på ytan ordinära situationer.

Nicolas Roeg och Robert Altman sedan – där har vi två 70-talsstarka filmskapare med ibland snarlik förmåga att nå under huden med oerhört suggestiv bildstämning. Tänk denna film och 3 Women (1977) – något av tvillingfilmer utan att för den delen ha många uppenbara likheter. Men dom skriker subtila tvillingsjälar.

Sjukt intressant narrativ på det. David Bowie i huvudrollen är perfekt castad som udda/freak/alien och även han dök upp i Twin Peaks-filmen Fire Walk With Me, i en roll som känns inspirerad av just denna film. Candy Clark som spelar mot Bowie i denna och övertygar allra mest i en prestation värdig priser – också hon har en koppling till Twin Peaks. Hon har nämligen en roll i nya säsongen. Men nog om detta, lalalala…

The Man Who Fell to Earth är definitivt en både själslig och fysisk influens till nutida hyllade Sci-Fi-mysterier som Under the Skin (2013), Midnight Special (2016) och Arrival (2016). Samma känsla, subtila visionskildringar och i mångt och mycket inte minst miljöer.

Betyg:
5 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
3 – Musik
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
39/50 – Totalt

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 3)

Bästa klippning:

The Artist (2011): Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants (2011): Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo (2011/II): Thelma Schoonmaker
 – Moneyball (2011): Christopher Tellefsen

Kommentar: The Girl with the Dragon Tattoo är en genomgående skickligt utförd film och så även i klippningen, vilket jag inte kan säga något dåligt om och bidrog till att filmen flöt på utomordentligt. Ärligt talat tycker jag inte The Artist behöver nomineras för klippningen alls då den visserligen har många väldigt fyndiga övergångar men den förtjänsten ligger ju i manuset och inte i vad klipparna åstadkommit. Det är alldeles för ofta som en film nomineras tack vare manusets kvaliteter, enligt mig.

Jag kan bara tänka mig att Hugo måste ha varit en rejäl utmaning för respekterade storklipparen Thelma Schoonmaker, med alla hisnande 3D-sekvenser som anpassats helt till det nya formatet, så hon ligger nog bra till för en vinst faktiskt. Dock tror och hoppas jag mer på Moneyball, då den exceptionellt väl lyckades att ge fart, rytm och intresse till all information filmen levererar i ord, genom att varva sportbilder, datorskärmar, arkivbilder, flashbacks och pratande människor och allt detta utan att det går en över huvudet – precis lika bra som manuset.

Bästa filmmusik:

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011): John Williams
 – The Artist (2011): Ludovic Bource
Hugo Cabret (2011/II): Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Alberto Iglesias
War Horse (2011): John Williams

Kommentar: Två nomineringar till för John Williams som han kan lägga till sina övriga, totalt 47 (!) stycken. Jag älskade musiken i Tintin men oscarsmässigt sett är den nog en lättviktare då denna kategori står mellan Ludovic Bource för The Artist och Howard Shore för Hugo. Shore har blott nominerats fyra gånger trots sin imponerande karriär och med Hugo gör han ett originellt soundtrack för att vara honom.

Dock är The Artist en stumfilm och vilar starkt på användandet av musiken för att frambringa känslor, vilket den gör. Ofta slutar musikstyckena mitt i filmens scener vilket jag tycker är störande och dessutom lånar filmen musik från giganten Bernard Herrmannvid vissa mer dramatiska ögonblick, men det förhindrar den ändå inte från att ta hem vinsten här. Trevligt att se att Iglesias och Tinker, Tailor… också nominerades då det är min favorit i detta startfält.

Bästa sång skriven för filmen:

The Muppets Movie (2011):
Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
 – Rio (2011):
Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Kommentar: Den här kategorin skulle lagts ner för länge sedan. Två nomineringar? Och ingen av dessa två nomineringar gick till de förhandstippade favoriterna som faktiskt var bra? Brasilianske bossalegenden Sergio Mendes har gjort mycket bra och det verkar som om akademin pratar varmt om hans bidrag så jag tror Rio tar hem det här.

Skulle dock varit passande om en mupp vann oscarn och sedan lägger dom ner priset, för nu vill jag aldrig mer se den här likgiltiga, föråldrade musikalkategorin! Då ser jag hellre att de instiftar ett nytt pris, som ”Bästa stuntinsatser”, ”Bästa unga skådespelare” eller varför inte ”Bästa trailer”?

Bästa ljudklippning*:

(*arbetet att samla ihop det inspelade ljudet samt att skapa nytt och redigera in allt, inklusive musik, i den färdiga filmen)

Drive (2011): Lon Bender, Victor Ray Ennis
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Ren Klyce
 – Hugo (2011/II): Philip Stockton, Eugene Gearty
Transformers 3 (2011): Ethan Van der Ryn, Erik Aadahl
War Horse (2011): Richard Hymns, Gary Rydstrom

Kommentar: Kul att min favoritfilm förra året, Drive, fick åtminstone en oscarsnominering och antagligen är det den mest självklara för filmen om vi tänker efter lite. Filmens ljud var atmosfäriskt magnifikt där de utnyttjade avsaknaden av ljud såsom bilmotorer, snarare än att pumpa upp filmen med sådana ljud, men det filmen verkligen lyckades med var att ha ett väldigt bra koncept; en ”eerie”, rymdisk ljudbild och ett urval extremt passande electrolåtar i kombination med synkande filmmusik av Cliff Martinez.

Exakt samma går att säga om The Girl with the Dragon Tattoo bortsett från att den filmens ljudbild istället fångade kylan i den nordiska luften, snarare än solotempot i Winding Refns film. Drive förtjänar dock priset lite mer då den prestationen ändå var 2011 års höjdpunkt för mig både sammantaget och ljudmässigt. Tyvärr tror jag inte att oscarsjuryn är lika tålmodiga med att lyssna vad de ska gå efter i denna kategori och deras tradition kommer avgöra mer än filmens ljudvärde.

War Horse har perfekta förutsättningar rent innehållsmässigt och vid rodret står bland annat Gary Rydstrom, med 7 oscars i bagaget endast från 90-talet och en resumé med några de mest minnesvärda ljudprestationerna i modern tid – Terminator 2, Jurassic Park, Saving Private Ryan och Titanic. Dock har han inte vunnit något sedan sistnämnda filmen vilket indikerar att akademin hellre favoriserar nya pristagare.

Därför tror jag  Hugo blir vinnare, med sitt 3D-integrerade ljud och desto mer hyllade film. Väldigt svårt att gissa här dock.

Bästa ljudmix*:

(*arbetet att bearbeta och balansera det färdiga ljudet på de olika ljudkanalerna [som ljudklipparna skapat] till en kvalitativ och effektiv bioupplevelse)

The Girl with the Dragon Tattoo (2011):
David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce, Bo Persson
 – Hugo (2011/II):
Tom Fleischman, John Midgley
Moneyball (2011):
Deb Adair, Ron Bochar, David Giammarco, Ed Novick
Transformers 3 (2011):
Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush, Peter J. Devlin
War Horse (2011):
Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Stuart Wilson

Kommentar: Framför allt i den här ljudkategorin brukar actionorienterade filmer ligga bra till. Hugo har en hel del action och jag tror den vinner före Transformers då den har större favoritskap, även om största jokern nog snarare är The Girl with the Dragon Tattoo än robotaction, men jag är osäker och det tror jag röstarna är också, därför tar de en film som ligger nära deras hjärta samt har bra ljud, snarare än en film som bara har bra ljud.

Det hade dock varit snällt gjort ifall oscarsjuryn gav gubben till Transformers då Greg P. Russell som stått för mixen där har varit nominerad 15 gånger men aldrig vunnit. Det är förbannelsen man tydligen betalar för att jobba med ”blockbuster-regissörer”.

För övrigt är svenske Bo Persson (ljudmixare på The Girl with the Dragon Tattoo) lärare på skolan jag just kommer ifrån, så jag får heja lite extra på honom här, tillsammans med de andra svenska nomineringarna vi faktiskt har i år, haha.

Bästa specialeffekter: 

Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): 
Tim Burke, David Vickery, Greg Butler,John Richardson
Hugo (2011/II): 
Robert Legato, Joss Williams, Ben Grossmann, Alex Henning
Real Steel (2011): 
Erik Nash, John Rosengrant, Danny Gordon Taylor, Swen Gillberg
 – Rise of the Planet of the Apes (2011):
Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White,Daniel Barrett
Transformers 3 (2011): 
Scott Farrar, Scott Benza, Matthew E. Butler, John Frazier

Kommentar: Harry Potter skulle kunna få någon slags ”heders-oscar” här för långt och troget arbete över hela serien, men chansen är inte stor utan vinsten går nog till motion-capture-arbetet i The Rise of the Planet of the Apes. Inte ens här fick heller Tintin plats, trots att den utnyttjade motion-capture ännu bättre i en tecknad värld.

Transformers är givetvis en överdos av effekter och utmanar starkt, men aporna vinner denna gång då vi sett robotar slåss oavbrutet i ett antal år nu och apor är ju fräschare?! Det kommer ju två ytterligare Transformers så den serien får ju nya chanser ifall det är någon som tycker det är dags för dem att vinna.