Etikettarkiv: Woody Allen

Irrational Man (2015)

Mkrorecensioner-headerIrrational-Man-Poster
Genre: Drama, Svart Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Woody Allen
Regi:
 Woody Allen
Längd:
 95 min
Skådespelare:
 Joaquin Phoenix, Emma Stone, Parker Posey, Jamie Blackley, Betsy Aidem, Ethan Phillips, Sophie von Haselberg, Susan Pourfar, Tom Kemp, Kate McGonigle, Robert Petkoff, Michael Goldsmith

Filosofiprofessorn Abe föreläser vid ett universitet i en amerikansk småstad. Han lider av en existentiell kris, men hans liv får ett nytt syfte när han går in i en relation med en av hans studenter.

10186023-saxo-photo

Woody Allen (Annie Hall, Manhattan, Midnight in Parisläs recensionen) är mästare på att skriva små putterfilmer som upplevs likt en liten lättläst novell eller kortroman, som du hittar i en solblekt, dammig hylla hos din snarktrötta farförälder. Som en vårvarm vardag när alla redan flytt till sina jobb, men du börjar senare och kan sitta inne i solgasset med en kopp och låta tiden upphöra i några timmar framför just en sådan fjäderbok som får dig att upplösas meditativt en stund utan krav på varken dig eller boken. Ett litet terassäventyr. Woody Allens filmatiserade manus är just så och dom är få förunnade.

Irrational Man skildrar en lönnfet, småalkoholiserad filosofilärare som har svårt att se livets mening. Joaquín Phoenix (Walk the Line, The Master, Her) har väl sällan varit så välcastad som här och jag tycker han visar sig på sin bästa sida. Oerhört bekväm i rollen utan att ”behöva” göra sig till. Inga dramatiska övertoner. Han är bara helt hemma med den lugnt hopplösa tonen. Manuset är det som tar kommandot och ger mig en riktigt mysigt problematisk stund att luta mig tillbaka och avnjuta. Perfekt för lätt deprimerade, lagom brydda sinnen som vill ta en dagssemester. Perfekt för terassäventyraren.

Emma Stone (Zombieland, Easy A, The Help) är hon minst lika välcastad som den klartänkta, unga studenten med ambitioner om något odefinierbart, som har sina små livsval att hantera från hennes sida livet. En ”vanlig” person utan större, mer existensiella problem men som försiktigt trevar bort från lagomlivet hon är tillbakalutad i. Rollen känns hemma för det jag sett av Stone och vad jag kan gissa är ungefär som hon är i verkligheten. Jag har inte sett henne i Allens föregående, Magic in the Moonlight (2014), ännu.

homem-irracional-emma-stone2

Hon är vanligtvis ingen som ligger mig direkt varmt om hjärtat utan jag är snarare likgiltig inför hennes varmt avspända energi, men det handlar mest om att jag inte tycker hon fått några märkvärdiga roller – ännu. Hon förtjänar större utmaningar, men kanske är hon (för) nöjd. Det här är inte heller någon jättespeciell roll, men på så vis är hon perfekt castad och för mig är det här Allens bästa film sedan Midnight in Paris (2011), endast lite mer bagatellartad sett till handling. Precis som Allen ska vara. Lagom har sällan smakat så gott som i Irrational Man.

Det är tråkigt nog alldeles för många som slentrianmässigt dömer ner Allens bagateller med ord som ”inte hans bästa” eller ”lite lagom” och ”inte så märkvärdig”, när hans jämna lagomnivå istället borde uppskattas och avnjutas till fullo medan den finns där.

Woody Allens filmskapande upplevs av alltför många lika lojt som livet; det pågår, är sällan så bra som dom allra bästa stunderna, det blickas tillbaka på och jämförs utan en känsla av total tillfredställelse. Underskattas, istället för att njutas av. Det är egentligen få förunnat. Plötsligt upphör det när du minst anar det. Livet är i slutändan en bagatell och det ska inte underskattas.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYD-Betyg-08

Annonser

The Big Short (2015)

Mkrorecensioner-headerThe Big Short posterGenre: Drama, Biografi, Satir
Produktionsland: USA
Manus: Adam McKay, Charles Randolph (baserad på förlaga av Michael Lewis)
Regi:
Adam McKay
Längd:
130 min
Skådespelare:
Christian Bale, Steve Carell, Ryan Gosling, Brad Pitt, John Magaro, Finn Wittrock, Jeremy Strong, Hamish Linklater, Rafe Spall, Marisa Tomei, Melissa Leo, Max Greenfield, Billy Magnussen, Karen Gillan, Adepero Oduye, Byron Mann

This is a true story

När fyra outsiders förutspår det storbankerna, medierna och regeringen vägrat tro på, världsekonomins kollaps, får dom en idé: The Big Short. En vågad investering leder dem till det moderna bankväsendets allra mörkaste hörn. Där måste de ifrågasätta allt och alla.

The Big Short 3

Upptakten till finanskrisen 2008 skildras genom ett gäng män som förutser den och står inför problemet kring vad dom ska göra åt det. Stjärnpyntad rollista med Christian Bale (American Psycho), Ryan Gosling (Blue Valentine), Steve Carell (The 40 Year Old Virgin) och Brad Pitt (Fight Club) vilket ger en skön pondus och karaktär på dom olika kostymerna. Inte mycket till kvinnor här inte, men dom kvinnoroller som dyker upp efter vägen är mycket välcastade med namn som Marisa Tomei (The Wrestler) och Melissa Leo (The Fighter). Regisserad av komedifilmskaparen Adam McKay (Anchorman, Step Brothers, Talladega Nights) som här går ifrån sina rutiner på ett annorlunda och lyckat sätt.

”Truth is like poetry. And most people fucking hate poetry.”

The B ig Short 1

Riktigt skarpt manus (baserat på en bok av Michael Lewis –  författaren av böckerna som ledde till filmerna Moneyball och The Blind Side) som omvandlar avancerad information kring börs och ekonomi till underhållande satir och jag får vibbar av New York-sönerna Martin Scorseses och  Woody Allens filmer. Annie Hall (1977) framför allt. Brytandet av fjärde väggen, berättarröstdrivet, lekfullheten i hur saker ska förklaras, rapp dialog och humor. Allen var väl i princip den filmskapare som etalerade dessa lekfulla ”fjärde väggen”-grepp så The Big Short har många fötter i Allens kanot.

Jag får även starka vibbar av manusfavoriten Network (1976) då samhällskritiken och IQ-nivån på filmen som helhet är den glänsande behållningen för mig i slutändan. Filmen har en edge som jag oftast bara ser i satirer och någon gång vart femte år.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
18 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-ghost

Tema Science Fiction: Stanley Kubricks rymdodyssé

2001 A SPACE ODYSSEY - v04 - Silver Ferox Design copy

Månadens tema för bloggsällskapet Filmspanarna är ”Science Fiction”. Bambam bambam bambam bam! (…inbilla dig att det där sista är straussisk bombasm)filmspanarna

Jag uppskattar filmgenren Science Fiction i princip på samma sätt som med all film – genom hur pass kreativt filmerna i fråga framkallar känslor inom mig som får mig att vilja tänka själv. Inget satans ”jag vill bara koppla av hjärnan och njuta”. Jag njuter inte av hjärndödhet.

Kreativiteten kommer inifrån och den stimuleras genom utomstående upplevelser. Vill du ta emot utan att bearbeta dem själv är du ett utomordentligt offer för hjärntvätt. Alltför många är det tyvärr.

På så vis kan man nog säga att jag är en tänkande människa, tack och lov. Därmed inte sagt att jag uppskattar logik framför fantasi. Jag är en tänkande drömmare som svävar iväg i idéer och tankar och jag vet aldrig vartåt det slutar.  Science Fiction är en genre som jag varken älskar eller håller mig borta ifrån. Den är så spretigt bred att det är stor skillnad på sci-fi och sci-fi.

I och med vad jag nyss har svamlat om vill jag poängtera att det är en genre med mer potential än det mesta inom film.

2001-dead-room

Namnet står för kombinationen Vetenskap (Science) och påhittat berättande (Fiction). Kreativ fantasi och konkret vetenskap i kombination, som en dynamisk duo. Alltför ofta balanserar dessa inte upp varandra särskilt bra. Vetenskapen lutar sig tillbaka mot inpräntade klichéer och berättandet likaså.

När den kompromisslöse perfektionistregissören och personlige förebilden Stanley Kubrick (Dr. Strangelove, A Clockwork Orange, The Shining och en samling andra mästerverk) tillsammans med erkände Sci-fi-författaren Arthur C. Clarke gjorde filmen 2001: A Space Odyssey (1968) lyckades han dock med bedriften att toppa bägge dessa beståndsdelar på ett häpnadsväckande sätt – enligt mig. Jag är dock inte ensam om att tycka den saken med tanke på att det är en film som hyllats både för sin psykedeliska förlösning (bokstavligt talat) som för sin vikt vid vetenskapens regler.

I månadens temainlägg gick jag på magkänslan, följde mitt kall och valde att skriva om det som för mig är definitionen av science fiction i mina filmögon – Stanley Kubricks mästerliga, unika och nyss nämnda epos – alltså 2001: A Space Odyssey. Jag har därmed valt att skriva om en av dom mest komplexa filmerna som gjorts, slog det mig så fort tanken planterades i mitt huvud och min ängel på andra axeln påminner mig om att jag ska hålla mig kort och koncis. För att  (för ovanlighetens skull) vara konkret gör jag det därför genom att helt enkelt lista…

11 anledningar varför Stanley Kubricks rymdodyssé är FILMHISTORIENS MÄRKVÄRDIGASTE VISION NÅGONSIN!

2001-eye

”a monumentally unimaginative movie”Pauline Kael (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna)

”The overnight Hollywood judgment was that Kubrick had become derailed, that in his obsession with effects and set pieces, he had failed to make a movie.

What he had actually done was make a philosophical statement about man’s place in the universe, using images as those before him had used words, music or prayer. And he had made it in a way that invited us to contemplate it — not to experience it vicariously as entertainment, as we might in a good conventional science-fiction film, but to stand outside it as a philosopher might, and think about it.”Roger Ebert  (en av dom två mest erkända filmrecensenterna genom tiderna) (recension hittas här)

Tittaren mognar ikapp med upplevelsen istället för tvärtom: En lustigt absurd sanning angående Stanley Kubricks rymdfilm är att filmen mottogs svalt till en början för sitt okonventionella berättande. På premiärvisningen lämnade 241 personer biosalongen och filmen var efter kort tid på väg att dras tillbaka av MGM.

Vissa biografer började dock märka en tendens som förändrade filmens öde… Unga människor började söka sig till visningarna för att uppleva filmen påverkade av droger och detta bildade en snöbollseffekt. Snart fick filmen nytt liv och blev både en evigt internationell publikdragare och midnattsbiofavorit som höll sig kvar i salongerna i åratal…

Det breda publikspektrat: Som jag gått in på är det här en film som intresserar flera väldigt olika målgrupper, för när både filmpretton, psykedeliska stoners, NASA-anställda rymdforskare, Star Wars-nördar, barn och äldre människor kan uppskatta en och samma film har den nått ut till publiken. En vetenskapligt storslagen och samtidigt storslagen psykedelisk upplevelse i en och samma förpackning – hur ofta ser man det?

2001_12

Den kompromisslösa dramaturgin: Stanley Kubrick fick idén om filmen efter att ha läst Arthur C. Clarkes novell ”The Sentinel”, där idén om monolithen väcktes. Kubrick utvecklade dock historien (som så ofta förr och senare vad gäller adaptionerna i hans filmografi) tillsammans med Arthur C. Clarke och manuset blev en helt egen film i sig.

Parallellt började Clarke skriva om manuset till en roman som han kunde ge ut tillsammans med filmen, som ett utbyte mellan filmskaparen och författaren. Filmens dramaturgi är den kanske mest ambitiösa någonsin, då Kubrick börjar filmen miljoner år tillbaka i tiden, i människoartens ursprung, för att sedan i ett ögonblicks tidshopp förflytta tittaren in i framtiden.

Där binder han ihop människan utveckling från och med första gången vi lärde oss att hantera ett verktyg (givetvis ett vapen) fram till att vi lämnar jorden och beger oss ut i rymden i raffinerade farkoster. Därefter krymper han sakteliga filmmiljön till att handla om enbart två ensamma människor på en rymdstation tillsammans med en superdator som kan imitera intelligent liv.

Både filmens första drygt 20 minuter och filmens sista drygt 20 minuter är helt dialoglösa och mittenpartiets dialog är ytterst sparsmakad. Det krävs mod för att göra en sådan film!

Finalen: Kompromisslösheten fortsätter. Steg för steg krymper han inspelningsmiljöns ramar ytterligare, tills vi som tittare inte kan avgöra om det vi upplever är en människas inre tankeverksamhet, en resa ut i universums evighet eller mänsklighetens fortsatta evolution. Just den meningen ger en hint av på vilka nivåer åskådaren kan välja att reflektera utefter.

Psykedeliskt intimt, konstnärligt vågat eller pretentiöst existensflum får stå för dig själv, men en sjuhelvetes final på filmen är det både tekniskt och atmosfärsbyggande känslomässigt. Dom känslor jag genomgick när jag såg denna del av filmen första gången var omskakande. Den lilla 18-tums-TV:n växte framför mina ögon och det kändes som jag färdades genom något kosmiskt rum och renades för att sedan komma ut med en ny syn på hur film kan göras.

20110929-094915

Musiken: Det har blivit standard att rymden ska porträtteras med bombastisk, klassisk musik och inte sällan just med detta stycke som förknippas med just 2001: A Space Odyssey…

Kubrick såg filmen som en opera utspelandes i rymden och komponerade filmen efter tempot av klassiska stycken, som så ofta förr och senare. Aldrig har rymden känts så vacker och flytande.

HAL: HAL 9000 är en intelligent dator – så pass att den kontrollerar människor snarare än tvärtom och på så vis nästa steg i evolutionen av liv, profetiskt nog skapad av människan. Den/han blir filmens centrala karaktär och läskigt nog även fiende. Den monotoma stämman är fantastiskt framförd av teaterskådespelaren Douglas Rain och denna filmkaraktär är något i sitt eget slag och har inspirerat enormt. En av filmvärldens absolut mest intressanta karaktärer.

hal

Ett av dom mest krypande ögonblicken i mitt filmliv är när HAL – detta röda, likt en gud betraktande öga, börjar sjunga i filmen. Satan vad läskigt det ögonblicket är! HAL är dock alltid läskigt närgången utan att egentligen göra mycket väsen av sig. Precis som recensenten Roger Ebert skrev i sin recension av filmen är HAL trots sin omänsklighet filmens mest känslomässigt mänskliga varelse. När filmens äkta människor talar gör dom det ännu mer monotomt än själva roboten och tycks inte säga något av känslomässigt värde.

Från början var det tänkt att HAL skulle ha en kvinnlig röst och heta ATHENA, men någonstans under bearbetningen ändrade Kubrick och Clarke sig. Synd, på ett tvetydigt sätt, då jag kan se – eller snarare höra, effekten av en kvinnas stämma med HAL:s manipulerande och kontrollerande ”psyke”.

Den tekniska manin och briljansen: Till skillnad från förra årets enormt hyllade rymdäventyr Gravity var Stanley Kubrick konsekvent med att skildra alla rymdscener utan atmosfärsljud, eftersom rymden är en ljudlös miljö. 2001: A Space Odyssey introducerade dessutom den ”åh så innovativa” iPaden 40 år innan den slog igenom. Vad som för Gravity och ansvariga för Apple och Samsung blev en stor snackis är dock i 2001 endast en ytterst liten parentes då filmen rymmer så mycket tekniskt arbete att det täcker upp för sekel framöver.

2001-Space-Odyssey-tablet-TV

Rymdfarkoster och utrustning skulle designas från ”scratch” och till skillnad från sci-fi-genrens tidigare försök att skildra rymdtekniska prylar ville Stanley Kubrick att det skulle finnas en logisk funktion bakom all teknik så att det inte enbart blev estetiskt effektsökeri. Rymddräkterna, hanterandet av gravitation, den internationella rymdbasen och så vidare har direkt påverkat den rymdforsknings vi ser resultatet av idag.

Faktum är att Kubrick anlitade NASA-anställda forskare och tekniker för att ta fram dom idealiska lösningarna för allt i filmen. Ett flertal gånger var han inte nöjd med deras arbete och rättade dessa rymdforskande (!) elitpersoners lösningar till ännu bättre resultat som dom tog till sig.

Filmen förutspådde ett flertal tekniska framsteg och Kubrick ville till och med försäkra sig mot eventuella förluster för filmen ifall utomjordligt liv skulle upptäckas innan filmen hade premiär och på så sätt förändra filmens relevans, men dom försäkringsansvariga vägrade gå med på det. Snacka om att lägga ner vikt vid filmens innehåll.

2001_space_odyssey03

 

Specialeffekterna: Jag ska inte gå in allt för mycket på alla filmens praktiska effekter, men att dom blåste alla tidigare och samtida filmer av bordet är ingen överraskning och i mångt och mycket håller dom än idag – drygt 46 år senare! Det är imponerande för att säga det minsta men ett enormt arbete ligger bakom.

För att åstadkomma gravitationslöshet i bild och en känsla av ett icke-existerande upp eller ner lät Stanley Kubrick produktionsteamet bygga stora inspelningsmiljöer fästa på cirkulationsaxlar och liknande, för att kunna snurra dem runt, runt under tagning. Filmen innehåller 205 specialeffektbilder, tills skillnad från första Star Wars-filmen som innehöll 350 stycken. Den senaste – Star Wars episod III: Revenge of the Sith, innehåller 2200 stycken specialeffektsbilder.

En av dom roligaste teorierna kring Stanley Kubrick är att han värvades av NASA för att regissera bilder som fejkade månlandningen ett år efter att filmen hade premiär.

2001 A Space Odyssey screenshot 1920x1080 (11)

I och med Kubricks lyckade, verklighetstrogna effektmakeri kring sin film är konspirationsteorin att amerikanska regeringen och NASA i och med alla miljarder dom lagt ner på rymdkapplöpningen inte hade råd att misslyckas och därför var villiga att producera bilder som kunde visas för alla tv-tittare ifall månlandningen inte skulle gå vägen eller ifall sändningen skulle förloras.

Eftersom Stanley Kubrick av oförklarliga anledningar några år senare fick lov att låna två oöverträffade NASA-objektiv till inspelningen av kostymdramat Barry Lyndon (1975) för att filma i naturligt ljus gör ändå konspirationen lite kittlande. Hur långt var regeringen beredda att gå för att vinna rymdkapplöpningen?

Den utdragna inspelningen: Kubrick spelade in 200 gånger mer material än det som kom med i filmen. Omfattningen av hela produktionen tog fyra år att slutföra och själva inspelningen samt efterredigeringen tog nästan tre år i sig – 16 månader längre än den schemalagda produktionstiden.

2001_A_Space_Odyssey_6

Enmansvisionen: Allt detta sammantaget visar på EN mans vision för hur resultatet av en filmproduktion ska se ut, på ett sätt som inte existerar i filmproduktioner av den här omfattningen varken idag eller någonsin. Kubrick ville ha kontroll över allt innehåll och alla beståndsdelar av produktionen på ett sätt som inte ens auteuriska lågbudgetfilmskapare från independentvärlden brukar ha.

Det här var första filmen i karriären som Kubrick tog ett så pass omfattande ansvar för sin produktion och detta blev sedan ett av hans tydligaste signum då resterande filmer var resultatet av åratals maniskt arbete från Kubricks tankeverkstad.

Influensen på genren och vidare: Det är utan tvekan befogat att påstå att 2001: A Space Odyssey förändrade förutsättningarna för hela science-fiction-filmgenren. Plötsligt handlade det inte bara om flygande tefat och marsianer utan genren ändrade ton och kvalitetsstandard. Filmer som Star Wars, Alien, E.T. – ja, alla filmer inom genren, har direkta influenser av 2001: A Space Odyssey vad gäller farkostdesign, rymdeffekter, musik och visuell ton.

”A film is – or should be – more like music than like fiction. It should be a progression of moods and feelings. The theme, what’s behind the emotion, the meaning, all that comes later.”Stanley Kubrick

Stanley Kubrick3

Vill du läsa vad övriga filmspanare har skrivit på det kittlande temat ”Science Fiction” så finns deras inlägg för allmän beskådan här, så ta för dig vet jag:

Fripps filmrevyer

Flmr

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Movies-Noir

Fiffis filmtajm

Vill du läsa fler av MINA temainlägg för Filmspanarna så hittar du dem samlade här.

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.

Bästa komedi 2011

1. Midnight in Paris

2. 50/50

3. Crazy, Stupid, Love

4. Bridesmaids

5. Johnny English Reborn

Kommentar: Jag kan ha svårt att klassa en komedi som bättre än en bra dramafilm, då humor i sig bedöms på ett sätt och de vanliga bedömningarna som handling, karaktäriserande, realism och så vidare kan stå i bakgrunden, vilket de därmed också gör i många komedier. Jag tycker att komedier ofta brukar pricka fel på många punkter utöver humorn och då slutar det med att en bra film som knappt försökte vara rolig också blir roligare än en film som i huvudsak försökte vara rolig.

Jag tycker alltså att det är svårt att jämföra humor med allvar på film, så i ett försök att undvika det ger jag komedin en egen kategori där dessa genrefilmer får lite extra uppmärksamhet.

50/50

50/50 fick mig – trots min skepticism till den lättsamma genrefilmer, väldigt intresserad. Det gyllene receptet som fångade mig låg i att placera den korkade, obrydde buddy-skådespelaren Seth Rogen (40-year Old Virgin, Knocked Up, Pineapple Express) som den som alltid lika karaktäristiske, närmaste vännen – men denna gång är han vän till en person vars liv tar en dramatisk vändning när han får reda på att han har cancer. Det är smått genialiskt att ställa en så inpräntad hovnarr mitt i ett så pass känsligt allvar och visa fler dimensioner hos denna karaktär än bara rapande, elakheter, ironi och gräsrökande.

Dessutom har jag någon slags broderlig respekt för Seth Rogen som skådespelare och att se honom få lite mer intressant material att jobba med är, för mig, rörande.

Jag kan tycka att filmen kunde varit ännu lite mer melankolisk på sina ställen men samtidigt är jag ändå ganska tilfredställd, ju mer jag tänker tillbaka på de få riktigt rörande scenerna. Filmen ska ju ändå skildra det positiva också och den inspirerar nog många att ta sig igenom svåra perioder eller sjukdomar. Kan den ens kallas för komedi? Den ”outar” sig ju ändå som en slags relationskomedi om ett allvarligt tema, så jag tycker nog det. Feel good om kampen mot cancer – jag gillar den riktningen.

Joseph Gordon-Lewitt (500 Days of Summer, Inception, Hesher) – huvudrollen i denna film är alltid så sprudlande lättälskad och även om han går mig på nerverna ibland i den här filmen så känns det ändå rätt, för när du har cancer måste du få släppa fasaden och känna att du får vara frustrerad ibland också, med risk att det går ut över dom som älskar dig.

Filmen går inte ända in i mål på alla plan, men den har mycket av min sympati för vad den faktiskt åstadkom och kommer att åstadkomma för många av dom som ser den.

Bridemaids

Bridesmaids har jag talat om tidigare, i listan över filmer från året som på något sätt misslyckades. Publiken verkar inte vara lika petig som mig, men jag tycker att den här hyllade filmen föll på att – helt enligt komedins regler komplicera allting, men för att sedan knyta ihop allting till en alldeles för naivt lättsam film totalt. Jag mår dåligt över mycket av det som huvudkaraktärerna går igenom under filmen, så jag ser det som amerikansk hollywood-falskhet att sedan förenkla allt till en klassisk rom-com i slutändan när den gett sken av någonting annat.

Dock är det stundtals en väldigt rolig film och den förtjänar ändå sin plats här – mycket för att den skildrar kvinnliga karaktärer på ett fräscht, ohämmat sätt och bjuder på scener som är värda att se.

Crazy, Stupid, Love

Crazy, Stupid, Love var däremot en positiv överraskning. Jag gillar Steve Carrell och även om han går ner i en seriös ton – något han behärskar väldigt bra, så är han ändå skrattretande bra! Filmen i sig bjuder inte på något nytt, men den är skickligt skriven och fungerar väldigt mycket som en teaterpjäs på gränsen till fars, med ovanligt skickliga skådespelare för den här typen av film, som alla sköter sig utmärkt. Emma Stone, Ryan Gosling, Kevin Bacon, Marias Tomei och Julianne Moore backar upp Carell så att denna komedi får en ovanlig skådespelartyngd.

Regissörerna bakom filmen – Glenn Ficarra och John Requa, gjorde tidigare den hyllade Jim Carrey-filmen I Love You Philip Morris och dessutom skrev de den ännu mer hyllade Bad Santa, så det är definitivt en duo som höjt ribban för den romantiska komedin och framtiden utlovar mer.

Johnny English Reborn

Johnny English Reborn kanske ni höjer på ögonbrynen åt (ursäkta min ofrivilliga vitsighet), men den fick mig att skratta högt flertalet gånger och överträffar definitivt föregångaren. Mr.Bean-specialisten Rowan Atkinson må bjuda på en humor vi sällan ser idag och som många ser som föråldrad, men i den här filmen finner jag den väldigt rolig och det blir inte för mycket för att jag ska få nog.

Faktum är att Johnny English Reborn är den mest utpräglade komedin jag sett 2011 och skulle jag enbart bedöma efter skämten så vinner den nästan, men jag har ju redan belyst att jag brukar vilja se alla element i en komedi och därför går vinsten till en annan, lite fylligare film.

Midnight in Paris

Den film jag skrattat mest åt och mått som allra, allra bäst av i år är dock årets oslagbara feelgoodfilm, Woody Allens (Annie Hall, Manhattan, Hannah and her Sisters) promenad i midnattens Paris! Äntligen en film som lyckas vara till bredden fylld med romantik utan att hålla på och naivifiera begreppet. Midnight in Paris visar att kärlek uppstår ur en känsla och inte genom en relation mellan man och kvinna.

Någonstans ur den tanken vill jag beskriva filmen.

Visst vill vi vara med om de där stora, livsförändrande händelserna som skakar om oss och får oss att utveckla nya sätt att se på saker, men i slutändan mår vi ändå som bäst av de där små stunderna då vi egentligen inte gör något särskilt, men ändå trivs så att hela kroppen fylls av en tillfällig värme.

Som att plötsligt höra en kär gammal sång på radion, en liten rysning när vi läser en bra text, en särskilt god tugga mat eller en vacker solnedgång när vi minst anar det. Ett par sekunders meditation som får livet att stanna upp, även om det bara varar ett ögonblick.

Midnight in Paris är filmens motsvarighet till precis den känslan. En bagatell som med små medel gör mig alldeles varm i kroppen och som jag gärna upplever igen och igen. Woody Allen har gett mig ett flertal sådana stunder och för det är jag honom evigt tacksam, denna romantiska komedins mästare!

Woody Allen DVD x 9

När jag var på bokrean förra veckan kunde jag inte endast hålla mig till bokköpandet, trots att det blev väldigt många av den varan. Jag plockade också på mig tre stycken Woody Allen-filmer från 90-talet då jag känner att det är en regissör värd att utforska djupare än vad jag gjort hittills. Ett beslut som särskilt blev högre efter att jag såg Woody Allen: A Documentary (2011) nyligen (klart sevärd!) och även givetvis med Midnight in Paris (2011) i färskt minne.

Ett givet köp jag nyligen gjorde på CDon var också DVD-boxen Woody Allen Collection, med sex stycken av hans framgångsrika filmer från 70-talet. Den kostade endast 239 kr vilket jag tycker är mycket prisvärt då guldkorn som både Bananas!, Annie Hall och Manhattan finns med där. Lite retsamt dock att inte Interiors ingick i boxen då det hader gjort 70-talssamlingen i stort sett komplett, men allt går ju inte att få.

Bullets over Broadway kommer också snart på posten då jag ville komplettera 90-talsperioden även med den. Så nu täcker min DVD-samling Woody Allen-filmer både 70-talet, 90-talet och 00-talet på ett klart godkänt sätt och ser fram emot hans 80-tal när jag har betat av några av de jag redan har!