Genre: Drama, Sport
Regi: Bennett Miller
Manus: Steven Zaillian, Aaron Sorkin
Längd: 133 min
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright, Chris Pratt, Kathryn Morris, Tammy Blanchard, Glenn Morshower
Den verklighetsbaserade historien om baseball-laget Oakland Athletics general manager Billy Beanes försök att gå emot konventionerna och med hjälp av scoutingassistenten Peter Brand bygga laget genom ett matematiskt system.
Filmer som skildrar sportsliga prestationer är verklighetsbaserade, förutsägbara, slätstrukna, patriotiska, sentimentala och väldigt sällan originella. Det är samma historia om och om igen och på grund av allt detta den kanske minst ”creddiga” filmgenren. Det finns guldkorn genom tiderna som lyckats genomföra alla dessa komponenter tillräckligt bra för att ändå sticka ut bland mängden, genom att fokusera på något annat än just sporten i sig, exempelvis starka relationer, och därigenom nått även de som annars kanske skulle struntat i filmen just för att det är en sportfilm (The Fighter är ett bra exempel).
Moneyball gör något jag anser vara mycket skickligt, eftersom den ger en ny synvinkel utan att släppa fokus från sporten i sig. Filmen följer en GM (general manager) – Billy Beane (spelad av Brad Pitt), som från sitt kontor försöker hitta nyckeln till vinst för laget i sitt hjärta. Laget är ekonomiskt sett ett bottenlag och detta i en sportvärld där pengar fått en dominerande nyckelroll och det mest ekonomiskt välbärgade laget är det som i slutändan når prestationer. I sin trävan efter att hitta en alternativ nyckel till pengar stöter han på en ung, ekonomiskolad kille vid namn Peter Brand (Jonah Hill), som förespråkar att man med matematiska ekvationer kan räkna ut exakt rimlighet för vilka spelare laget behöver och på så sätt bygga ett mer effektivt lag än det dyraste topplaget någonsin kan åstadkomma.
En intressant men i teorin en väldigt insnöad, vetenskaplig film med stor risk att gå i fällan att bli för svårförståelig och tungt informativ kring det som filmen bygger på, så jag var naturligtvis skeptisk. Filmen fick bra gehör vid sin premiär och jag såg trailern. Mina förväntningar blev efter det ännu lägre då jag fick bilden av att filmen är en sentimentalt amerikansk film om ”loserns revansch” men där losern är en snygg, ung, driven manager spelad av de senaste 20 årens kanske snyggaste skådespelare och medföljande Kevin Costner-komplex på köpet, vilket spontant känns som helt fel väg att gå för att skildra en ”loser”.
Mina förväntningar sänktes rejält, men så läste jag att filmens manus var skrivet av inga mindre än manusmästarna Steven Zaillian (Schindler’s List, Mission Impossible, Gangs of New York, American Gangster, The Girl with the Dragon Tattoo) och Aaron Sorkin (A Few Good Men, The West Wing, The Social Network) – den förstnämnda känd för att bearbeta ofilmbara mastodonthistorier till komprimerade, fantastiska manus och den andra känd för att få enorma mängder informativ dialog att bli tv-seriens/filmens mest underhållande beståndsdel.
Plötsligt såg även jag Moneyball i ljuset av detta istället och det blev ett på alla möjliga plan utmanande projekt för två av manusbranschens största guldkalvar. Detta fick mig att sätta klorna i filmen med nytt intresse.
Resultatet är precis det hyllningarna ger sken av. En manusprestation i klass med The Social Network, som på många sätt levereras mot normerna då vi inte alls får följa en renhjärtad, snygg, charmig ledare med vacker fru som mot alla odds kämpar mot ”de stora killarna”. Det vi istället får följa är en snygg, empatiskt distanserad skitstövel som kör över sina undersåtar och har allmänt svårt att tygla sina instängda känslor men som åtminstone försöker dölja detta för sin 12-åriga dotter som bortsett från laget är den enda han vågar öppna upp sig inför, åtminstone i ett slutet rum.
Som nödvändig kontrast får vi även följa den överviktiga, unge ”nybörjarpraktikanten” som tvingas konfrontera en värld av människor med oket att han bedömer dem genom matematik på en datorskärm och inte genom personlighet och laganda. Denna karaktär har förändrats under manusprocessen och kan ses som Sorkins förtjänst till historien. Zaillian skrev först en version av manuset för åratal sedan men när den verkliga karaktären som Jonah Hill baseras på valde att skrivas ut ur historien kom Aaron Sorkin in och utöver magnifik dialogbearbetning även omskapade karaktären till en mer identifierbar person som kompletterar Brad Pitts mindre sympatiska karaktär perfekt.
Zaillian får gissningsvis särskilt krediteras filmens välfungerande berättarlinje trots att den rör sig i relativt nya miljöer, samt att karaktären som Pitt spelar trots alla klavertramp ändå blir en sympatisk karaktär som jag kan känna igen mig mycket i. Ett utmärkt exempel på att det är bristerna som gör en karaktär identifierbar snarare än fördelarna då vi alla nog har lättare att identifiera oss med personers brister och snedsteg. Dock krävs det en skicklig författare för att få till det och det har den här filmen inte en, utan två utav.
Filmen har många flera minnesvärda scener med smått klassiska repliker som kommer bli citerade. Moneyball har också en spännande stämning som fick mig att glömma bort dramaturgiskt analyserande vissa stunder. Trots de pråliga korridorerna har filmen också en jordnärhet få filmer uppnår, samt ett behagligt tempo och fantastiskt skådespeleri från första till sista aktör. Jag har i min recension hittills ägnat större delen av recensionen till att hylla det som står på pappret och inte hur det utförs i praktiken, men tro mig när jag säger att Brad Pitt gör en helgjuten, realistiskt rörande insats och överglänser båda sina jämförbara prestationer i Babel och Se7en, så för mig är den här filmen Brad Pitts största stund som skådespelare och han förtjänar att prisas för den.
Han är dock inte ensam att sticka ut lite extra då ”nördskådisen” Jonah Hill (Superbad, Cyrus) gör en rörande och imponerande gestaltning även han, då han känns helt naturlig som osäker, nervös nörd i en obekväm värld långt bort från skolmiljön han vant sig vid. Det är på sätt och vis synd att han gjort en så imponerande viktminskning sedan Moneyball spelades in, för efter den här filmen lär hans karaktär gå hem hos en ny skara människor, men alla måste vi ju gå vidare mot nya utmaningar.
I all briljans filmen ger håller jag nästan på att glömma att min egna favoritskådis – Philip Seymour Hoffman, spelar lagets enträgne men känslosamme tränare och trots ett fåtal minuter totalt i filmen så gör han ännu en unik rollprestation värdig en oscarsnominering för sin extrema effektivitet. Han kan göra en enkel handrörelse och karaktären blir plötsligt känslomässigt greppbar på ett helt nytt sätt och det kallar jag enorm skicklighet värd att belönas för om och om igen.
Det var dessutom först efter att jag sett filmen som jag läste att regissören heter Bennett Miller – samme man som fängslade mig genom sin enormt vackra och atmosfäriska debutfilm Capote (med Seymour Hoffman i den oscarsbelönade huvudrollen) och med endast dessa två filmer i bagaget har han en resumé få kan matcha och massiv potential att kunna bli en framtida storregissör!
Från början jobbade faktiskt Steven Soderbergh (Traffic, Ocean’s Eleven, Erin Brockovich) med den här filmen, men jag är glad att det blev Miller för det märks att filmen var en tuff nöt att knäcka när Soderberghs intention var att göra filmen intressant genom dokumentärintervjuer och en så stor dos humor och lättsamhet att publiken skulle glömma all information filmen är tvungen att ge. Intressant men som tur var fick filmen en annan utgång.
Jag hoppas verkligen att fler där hemma trotsar sina fördomar mot filmen Moneyball och ser den, för det är antagligen 2011 års bäst adapterade film i sin briljans att inte smita från huvudämnet och även om framför allt The Descendants och Hugo är prestigefyllda filmer så ser jag gärna att Moneyball tar hem en statyett den 26 februari.
8/10
Absurd Cinema 