Etikettarkiv: Christopher Walken

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #12: Imogen Poots

Kvinnor-Top-11

Imogen Poots är 24 år gammal (född 1989) och har sitt ursprung i London-distriktet Hammersmith, Storbritannien. Hon började som skådespelare utan någon utbildad bakgrund inom skådespeleri, men praktiserade improvisationsteater vilket har gynnat hennes nuvarande yrke, då hon undvikit skolteoretisk skådespelarlärande.

Hon gjorde sin filmdebut i form av en repliklös roll i V for Vendetta (2005), men sin första stora roll kom i 28 Weeks Later (2007). Efter det har hon gjort biroller i filmer som Solitary Man (2009), miniserien Bouquet of Barbed Wire (2010), Jane Eyre (2011), Fright Night (2011) och The Late Quartet (2012) med Philip Seymour Hoffman och Christopher Walken. Jag upptäckte hennes personligen i aktuella Greetings from Tim Buckley (2012) – som jag recenserat!

Det här året ser ut att bli något av ett genombrottsår för henne då hon dessutom dyker upp i Irvine Welch-filmatiserinen Filth, där hon spelar mot James McAvoy, samt i biografin The Look of Love, där hon spelar dottern till Storbritanniens strippklubbsinnovatör och filmens huvudkaraktär, Paul Raymond. Hon har också en roll i Terrence Malicks kommande musikfestivalrelaterade film, Knight of Cups och vem vet hur mycket hon syns till i den.

Varför jag har valt henne som plats #12 på min lista är för hennes tydligt utmärkande ögonbryn i kombination med hennes ljusa hy och ett avslappnat rörelsemönster som känns väldigt fritt och naturligt. När hon ler känns det dessutom väldigt genomträngande och jag får ett intryck av att att hon är en person som tänker efter kring det hon tar sig för.

imogen-poots-image-1c26c

Trivia: Imogen Poots ville i ung ålder bli veterinär, men efter att ha svimmat under en operation på en arbetsdemonstration för yrket gav hon upp den drömmen.

greetings-tim-buckley-img05

”I never personalize anything because I think that can be dangerous. For me the best way is – this may sound pretentious – but it’s to breathe the character and get into the psychology of it.”Imogen Poots

13-Imogen-Poots

”It is a difficult one, as you get scripts where women are just objects. If a role has been too one-dimensional I have turned it down. I still try to be a feminist in some tiny way. There is more for women in terms of character roles now. Judi Dench and Maggie Smith have constantly changed over the years and challenged themselves with different roles. That’s impressive.”Imogen Poots

Imogen Poots har också medverkat i ett flertal reklamfilmer – ett flertal regisserade av Sofia Coppola, bland annat för Dior, H & M och Project Magazine – den sistnämnda vilket trailern här under kommer ifrån;

Annonser

Batman Returns (1992)

Genre: Superhjältefilm, Drama, Thriller, Action
Regi: Tim Burton
Manus: Daniel Waters
Längd: 126 min
Skådespelare: Michael Keaton, Danny DeVito, Michelle Pfeiffer, Christopher Walken, Michael Gough, Michael Murphy, Cristi Conaway, Andrew Bryniarski, Pat Hingle, Vincent Schiavelli, Steve Witting

Julstämningen i Gotham är hotad när den elake Oswald ”The Penguin” Cobblepot blir ett namn i borgmästarkampanjen och Batman får rycka ut. Men i hans väg står också den opålitliga kringstrykerskan ”Catwoman”.

Kultregissören Tim Burton återvände efter tre år till den Batman-franchise som han startade med den första seriösa filmatiseringen, Batman (1989). Däremellan hade han blommat ut som regissör genom att ha regisserat den hyllade Edward Scissorhands (1990) och strax därefter skulle han producera sin berättelse Nightmare Before Christmas (1993) – två filmer som blivit definitionen av Tim Burtons stil.

Genom Batman Returns känns det som att Burton har fått betydligt mer skaparmakt då den är perfekt utformad för hans intressen, både stilmässigt och dramaturgiskt. Han verkar ha arbetat till sig friheten efter sina senaste skapelser och använder det vetot på ett kreativt sätt. Allt fungerar som handen i handsken och det är ett bevis på att han här var på toppen av sin förmåga.

Filmen börjar med en magisk och extremt vacker inledning där jag får följa filmens huvudkaraktär – Oswald ”The Penguin” Cobblepots, ursprung. Miljön är smyckad med glittrande snöflingor, julafton, is, svart natt och ackompanjerat till Danny Elfmans utsökta, personliga musik.

Senare dyker The Penguins högkvarter upp. Ett övergivet, snöbeklätt Gotham Zoo – iögonfallande likt det övergivna Spreepark – nöjesfältet som finns i verklighetens Berlin (och som syns i bland annat nya filmen Hanna, från 2011).

Det är något väldigt speciellt med de där övergivna glädjekällorna som sedan länge torkat ihop och växt igen när människor av någon anledning slutat besöka dessa platser. Som ett avtryck av glädje, lika mycket som ett avtryck av att folket på platsen glömt bort vad glädje är.

Valet att låta filmen utspela sig i vinterns årstid ger en fantastisk atmosfär med julen för dörren, som Burton visat sin förälskelse för i både Nightmare Before Christmas och Edward Scissorhands, framför allt. Han delar med sig av känslan att det är extremt sagolikt och det är Tim Burton i sitt absoluta esse!

Christopher Nolan har i sin avslutande The Dark Knight-film låtit även den utspela sig i vintermiljö. Han har själv uttryckt att Batman Returns är den han föredrar mest av de gamla filmerna och det är föga överraskande av bland annat den kopplingen.

Batmans och Bruce Waynes närvaro kommer först ett par gånger knappt en halvtimme in i filmen, vilket visar att han – likt i The Dark Knight (2008) får axla en biroll och att den här filmen i huvudsak kommer följa två andra karaktärer.

Figuren The Penguin är fascinerande på ett högst karikatyrmässigt, expressionistiskt sätt. Danny DeVito (One Flew Over The Cuckoo’s Nest, Twins) går knappt att känna igen bakom all smink och kostym – fränt sammansatt av Stan Winstons (The Thing, Aliens, Terminator, Jurassic Park) studio. Han spelar över regelbundet, men får verkligen fram den känslosamma nerven vid de rätta tillfällena.

Karaktären är en mytisk ”misfit” – en missanpassad. Han föddes lite annorlunda och övergavs av sina föräldrar – de som borde älskat honom för den han var och inte för den han inte var. Han lever med sitt likartade cirkusfolk och får slåss för påståendet att han inte är ett missfoster, utan en människa!

Inspirationen från favoritregissören David Lynchs svartvita kultmästerverk The Elephant Man (1980) är slående och en fröjd för mig att se. Jag tänker dessutom på Nick Cave and The Bad Seeds mystiska sång ”The Carny” och rysningarna hopar sig.

De största, mest slående influenserna kommer dock från annat håll. Burton jobbar verkligen med expressionistiska drag – staden är fullproppad av monumentala statykroppar och bombastiska huvuden i sten. De står både på stora torg och mitt i rännstenen – ofta med ett talande uttryck av vemod, sorg eller tomhet. Expressionism var ordet.

Och bara det faktum att han låter filmens verkliga bov i dramat vara kapitalistbossen Max Shreck. En karaktär som för tankarna till Nosferatu-skådisen med samma namn och det är väldigt passande och kul.

Christopher Walken (The Deer Hunter, Heaven’s Gate, Sleepy Hollow) – denna perfekta Burton-skådespelare och ännu större expressionist, spelar dessutom rollen med sin väldigt personliga lekfullhet och ser dessutom ut som om han stigit ur en tysk skräckfilm från stumfilmseran.

I serierna är Shreck till och med bror till The Penguin, men den parallellen tas aldrig upp bokstavligen i filmen. Det kan dock vara intressant att veta när du ser filmen nästa gång. Tim Burton ville dessutom först inte rollsätta Christopher Walken när namnet kom på tal, då han tydligen var rädd för Walken på grund av hans fantomiska karaktärsdrag. Det är ju bara för gulligt av Burton då de passar så bra ihop…

Den andra huvudrollen näst efter The Penguin är dock Selina Kyle. En blond, sexig sekreterare med yvigt hår, osäker och nedtryckt av miljön hon jobbar i – speciellt hennes chef, Max Shreck. Hon är också en missanpassad, vilket är essensen av Tim Burtons karaktärsverk då han själv i högsta grad vill vara mallen för sina filmer genom sin persona.

Selina Kyle stundar dock sin personliga revansch då hon kommer ikläda sig rollen som den egensinniga, rebelliska och hänsynslöst förföriska röverskan ”Catwoman”.

Michelle Pfeiffer (Scarface, Dangerous Liaisons, Love Field, The Age of Innocence) spelar denna kvinna med en nerv och timing utöver det vanliga och i Burtons lekfulla värld leker hon verkligen mer än någon annan.

Jag klagade på Burtons sätt att skildra kvinnan i föregångaren. Kvinnobilden i Batman Returns blir istället väldigt medvetet lekfull. Selina Kyle sprayar bokstavligen det gulliga, rosa dockrummet svart och den sexuellt attraktiva kvinnan får nytt liv med vassa klor och svart latex.

Burton hymlar inte med sina motiv i det andra Batman-kapitlet och maximerar retsamt alla sexuella frestelser hos Selina Kyle/Catwoman – hon har till och med en levande fågel i munnen, bokstavligen!

Ett minnesvärt ögonblick i filmen för övrigt där huvudkaraktärerna interagerar med varandra på ett välskrivet sätt.

Än tydligare medvetenhet vad gäller den ”pulp-iga” skildringen av kvinnor i en tecknad värld blir det när Batman ska rädda en kvinna från kidnappare. Hon är bokstavligt klädd i vit, puffig dress, som hämtad från Playboy Mansion eller omslaget till en billig, gammal noir-deckare. Som ett retsamt lockbete för den nattsvarta vålnaden.

Icke att förglömma så är ju anledningen till att Burton axlat uppdraget att regissera Batman på film mycket just för att Bruce Wayne/Batman är en av våra mest ikoniska misfits i populärlitteraturen.

Genom att låta Batman stå tillbaka jämfört med förra filmen och hålla flera starka, spännande karaktärer i luften samtidigt på en jämn nivå så blir filmen mycket mer intressant att följa.

Jag är mycket förvånad över hur pass entusiastisk jag blev av att återvända till den här filmen efter flera års frånvaro. Filmen bjuder på väldigt mycket av väldigt mycket.

Burton spelar ut alla sina kort och skapar en solid personlighet i denna Batman-berättelse och trots att Michael Keatons Bruce Wayne/Batman knappt är med så känns filmen fullständigt komplett.

Michelle Pfeiffer ger en fullvärdig oscarprestation och hon – liksom de flesta i filmen, visar egentligen inget actionmässigt utan finns där med sina starka personligheter och skapar intrig bara genom starka känsloyttringar var och en för sig.

Allt är väldigt spektakulärt och väldigt lite realism, men likt en saga fångar den ändå trivsamma och vemodiga känslor hos mig i en kittlande värld och det är precis vad Tim Burton i sina bästa stunder kan bättre än de flesta!

Tim Burtons fullständiga prägel på filmen. Blandningen av barnslig goth-förtjusning och mörka undertoner mitt i all visuell briljans gör att den här filmen mäter sig med Nolans Batman-filmer, även om de är helt olika. Karaktärerna och än mer skådespelarna ser ut att ha riktigt roligt!
Är Christopher Walken med i en film blir alltid känslan att man vill ha ännu mer utrymme för honom. Tim Burton borde sätta honom i huvudrollen någon gång. I övrigt har jag inget att klaga på!

True Romance (1993)

Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie
Regi: Tony Scott
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 121 min

Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.

För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.

Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.

Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).

Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.

Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.

Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).

Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.

Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!

8/10