Dagen efter dagen efter Oscarsgalan

Oscarsgalan är över för den här gången. Billy Crystal var tillbaka och det med ett fint intro, ett rent tekniskt drivet och fint signatursångnummer och ingav sköna vibbar. Han levererade på ett avslappnat sätt och ingav en trygghetskänsla under en stressad sändning.

Galan uppfyllde intentionen om att pressa schemat för att ligga under tre timmar (standard har varit en bit under fyra timmar). Helhetsintrycket är att tiden var lagom för en engagerad men trött person som sitter och kollar under småtimmarna, men känslan blev ändå att de stressade på sändningen för mycket under tacktalen och att det märktes att vinnare hade svårt att koncentrera sig när talen pressades att ligga under 45 sekunder. Ironiskt nog blev Octavia Spencers tal desto mer känslofyllt och laddat när hon snabbt rabblade upp alla hon ville tacka, men man tycker ju att alla ska få säga sitt eller åtminstone visa lite känsla.

Cirque De Soleils mellannummer var fantastisk underhållning som nästan fick mig att sätta hjärtat i halsgropen och något jag gärna kommer gå tillbaka och återse i repris. Några fler godbitar var Morgan Freemans extremt avslappnade öppningspresentation (den killen föddes utan nerver!), Meryl Streeps självdistans och Chris Rocks dealerinsats. Framför allt tyckte jag att Christopher Plummers tal var bäst – ett av mina favoriter de senaste åren, och ett fint ögonblick.

Jag tycker att det fattades några fler positiva överraskningar. Sasha Baron Cohens askning skedde ju redan på röda mattan och att ”Bästa foto” inte gick till The Tree of Life var en överraskning med dåliga vibbar, även om jag respekterar Robert Richardson oerhört och han är en av de absolut största. Det kunde gått och väl ha klämts in ett humornummer ytterligare, i integration med publiken då det är klart mest uppfriskande, men annars var det en bra gala, klart bättre innehållsmässigt än de senaste tack vare Crystal.

Även om jag gärna ser nya, spännande kort har jag inget emot att fortsätta med Billy Crystal även nästa år, men i vilket fall är det fastslaget att en ensam oscarsvärd är mycket bättre än två som måste interagera med varann hela tiden.

Något av årets oscarshöjdpunkt för min del kom i podcasten Oscar, Oscar with Jason O’Brien, när filmkritikern Dean Treadways ringde in i spetember förra året för att berätta sitt modiga påstående om att The Artist skulle vinna bland annat ”Bästa film”, ”Bästa manliga huvudroll” och ”Bästa regi” – något som programvärdarna Jason O’Brien och Jamey Duvall hånskrattade åt då och blev oscarracets samtalsämne ett antal månader senare. Något Jason fått äta upp nu efter galan.

Min tippning av oscarsgalan blev precis som för många andra ganska framgångsrik. Jag gissade rätt på 18 av de 24 priserna vilket jag tror är lika som förra året. Jag trodde att The Artist och Hugo skulle stå som delade vinnare men att The Artist skulle ta de tyngsta priserna och min gissning på fyra oscars var blev i verkligheten fem oscars vardera. Jag gissade i alla fall helt rätt i de tyngsta kategorierna och är glad att jag höll fast vid Meryl Streep som en av vinnarna.

Nu tar ju den naturliga tomheten över när årets ketchupeffekt av filmhöjdpunkter är slut, men även jag har som tur är mekanismen som säger åt mig att se in i framtiden. Härnäst tänkte jag presentera topplistan över mina personliga favoritfilmer, samt ett inlägg med mitt eget prisregn över de filmer jag sett – en prisgala utan röda mattan och med mig som enväldig jury och värd.

Det är mycket arbete som läggs ner på mina priser (helt i onödan kan man tycka), men se det som ytterligare ett avslut och en förutsättning för att börja om på ny kula. Fortsättning följer!

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 3)

Bästa klippning:

The Artist (2011): Anne-Sophie Bion, Michel Hazanavicius
The Descendants (2011): Kevin Tent
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Angus Wall, Kirk Baxter
Hugo (2011/II): Thelma Schoonmaker
 – Moneyball (2011): Christopher Tellefsen

Kommentar: The Girl with the Dragon Tattoo är en genomgående skickligt utförd film och så även i klippningen, vilket jag inte kan säga något dåligt om och bidrog till att filmen flöt på utomordentligt. Ärligt talat tycker jag inte The Artist behöver nomineras för klippningen alls då den visserligen har många väldigt fyndiga övergångar men den förtjänsten ligger ju i manuset och inte i vad klipparna åstadkommit. Det är alldeles för ofta som en film nomineras tack vare manusets kvaliteter, enligt mig.

Jag kan bara tänka mig att Hugo måste ha varit en rejäl utmaning för respekterade storklipparen Thelma Schoonmaker, med alla hisnande 3D-sekvenser som anpassats helt till det nya formatet, så hon ligger nog bra till för en vinst faktiskt. Dock tror och hoppas jag mer på Moneyball, då den exceptionellt väl lyckades att ge fart, rytm och intresse till all information filmen levererar i ord, genom att varva sportbilder, datorskärmar, arkivbilder, flashbacks och pratande människor och allt detta utan att det går en över huvudet – precis lika bra som manuset.

Bästa filmmusik:

Tintins äventyr: Enhörningens hemlighet (2011): John Williams
 – The Artist (2011): Ludovic Bource
Hugo Cabret (2011/II): Howard Shore
Tinker Tailor Soldier Spy (2011): Alberto Iglesias
War Horse (2011): John Williams

Kommentar: Två nomineringar till för John Williams som han kan lägga till sina övriga, totalt 47 (!) stycken. Jag älskade musiken i Tintin men oscarsmässigt sett är den nog en lättviktare då denna kategori står mellan Ludovic Bource för The Artist och Howard Shore för Hugo. Shore har blott nominerats fyra gånger trots sin imponerande karriär och med Hugo gör han ett originellt soundtrack för att vara honom.

Dock är The Artist en stumfilm och vilar starkt på användandet av musiken för att frambringa känslor, vilket den gör. Ofta slutar musikstyckena mitt i filmens scener vilket jag tycker är störande och dessutom lånar filmen musik från giganten Bernard Herrmannvid vissa mer dramatiska ögonblick, men det förhindrar den ändå inte från att ta hem vinsten här. Trevligt att se att Iglesias och Tinker, Tailor… också nominerades då det är min favorit i detta startfält.

Bästa sång skriven för filmen:

The Muppets Movie (2011):
Bret McKenzie(”Man or Muppet”)
 – Rio (2011):
Sergio Mendes, Carlinhos Brown, Siedah Garrett(”Real in Rio”)

Kommentar: Den här kategorin skulle lagts ner för länge sedan. Två nomineringar? Och ingen av dessa två nomineringar gick till de förhandstippade favoriterna som faktiskt var bra? Brasilianske bossalegenden Sergio Mendes har gjort mycket bra och det verkar som om akademin pratar varmt om hans bidrag så jag tror Rio tar hem det här.

Skulle dock varit passande om en mupp vann oscarn och sedan lägger dom ner priset, för nu vill jag aldrig mer se den här likgiltiga, föråldrade musikalkategorin! Då ser jag hellre att de instiftar ett nytt pris, som ”Bästa stuntinsatser”, ”Bästa unga skådespelare” eller varför inte ”Bästa trailer”?

Bästa ljudklippning*:

(*arbetet att samla ihop det inspelade ljudet samt att skapa nytt och redigera in allt, inklusive musik, i den färdiga filmen)

Drive (2011): Lon Bender, Victor Ray Ennis
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Ren Klyce
 – Hugo (2011/II): Philip Stockton, Eugene Gearty
Transformers 3 (2011): Ethan Van der Ryn, Erik Aadahl
War Horse (2011): Richard Hymns, Gary Rydstrom

Kommentar: Kul att min favoritfilm förra året, Drive, fick åtminstone en oscarsnominering och antagligen är det den mest självklara för filmen om vi tänker efter lite. Filmens ljud var atmosfäriskt magnifikt där de utnyttjade avsaknaden av ljud såsom bilmotorer, snarare än att pumpa upp filmen med sådana ljud, men det filmen verkligen lyckades med var att ha ett väldigt bra koncept; en ”eerie”, rymdisk ljudbild och ett urval extremt passande electrolåtar i kombination med synkande filmmusik av Cliff Martinez.

Exakt samma går att säga om The Girl with the Dragon Tattoo bortsett från att den filmens ljudbild istället fångade kylan i den nordiska luften, snarare än solotempot i Winding Refns film. Drive förtjänar dock priset lite mer då den prestationen ändå var 2011 års höjdpunkt för mig både sammantaget och ljudmässigt. Tyvärr tror jag inte att oscarsjuryn är lika tålmodiga med att lyssna vad de ska gå efter i denna kategori och deras tradition kommer avgöra mer än filmens ljudvärde.

War Horse har perfekta förutsättningar rent innehållsmässigt och vid rodret står bland annat Gary Rydstrom, med 7 oscars i bagaget endast från 90-talet och en resumé med några de mest minnesvärda ljudprestationerna i modern tid – Terminator 2, Jurassic Park, Saving Private Ryan och Titanic. Dock har han inte vunnit något sedan sistnämnda filmen vilket indikerar att akademin hellre favoriserar nya pristagare.

Därför tror jag  Hugo blir vinnare, med sitt 3D-integrerade ljud och desto mer hyllade film. Väldigt svårt att gissa här dock.

Bästa ljudmix*:

(*arbetet att bearbeta och balansera det färdiga ljudet på de olika ljudkanalerna [som ljudklipparna skapat] till en kvalitativ och effektiv bioupplevelse)

The Girl with the Dragon Tattoo (2011):
David Parker, Michael Semanick, Ren Klyce, Bo Persson
 – Hugo (2011/II):
Tom Fleischman, John Midgley
Moneyball (2011):
Deb Adair, Ron Bochar, David Giammarco, Ed Novick
Transformers 3 (2011):
Greg P. Russell, Gary Summers, Jeffrey J. Haboush, Peter J. Devlin
War Horse (2011):
Gary Rydstrom, Andy Nelson, Tom Johnson, Stuart Wilson

Kommentar: Framför allt i den här ljudkategorin brukar actionorienterade filmer ligga bra till. Hugo har en hel del action och jag tror den vinner före Transformers då den har större favoritskap, även om största jokern nog snarare är The Girl with the Dragon Tattoo än robotaction, men jag är osäker och det tror jag röstarna är också, därför tar de en film som ligger nära deras hjärta samt har bra ljud, snarare än en film som bara har bra ljud.

Det hade dock varit snällt gjort ifall oscarsjuryn gav gubben till Transformers då Greg P. Russell som stått för mixen där har varit nominerad 15 gånger men aldrig vunnit. Det är förbannelsen man tydligen betalar för att jobba med ”blockbuster-regissörer”.

För övrigt är svenske Bo Persson (ljudmixare på The Girl with the Dragon Tattoo) lärare på skolan jag just kommer ifrån, så jag får heja lite extra på honom här, tillsammans med de andra svenska nomineringarna vi faktiskt har i år, haha.

Bästa specialeffekter: 

Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): 
Tim Burke, David Vickery, Greg Butler,John Richardson
Hugo (2011/II): 
Robert Legato, Joss Williams, Ben Grossmann, Alex Henning
Real Steel (2011): 
Erik Nash, John Rosengrant, Danny Gordon Taylor, Swen Gillberg
 – Rise of the Planet of the Apes (2011):
Joe Letteri, Dan Lemmon, R. Christopher White,Daniel Barrett
Transformers 3 (2011): 
Scott Farrar, Scott Benza, Matthew E. Butler, John Frazier

Kommentar: Harry Potter skulle kunna få någon slags ”heders-oscar” här för långt och troget arbete över hela serien, men chansen är inte stor utan vinsten går nog till motion-capture-arbetet i The Rise of the Planet of the Apes. Inte ens här fick heller Tintin plats, trots att den utnyttjade motion-capture ännu bättre i en tecknad värld.

Transformers är givetvis en överdos av effekter och utmanar starkt, men aporna vinner denna gång då vi sett robotar slåss oavbrutet i ett antal år nu och apor är ju fräschare?! Det kommer ju två ytterligare Transformers så den serien får ju nya chanser ifall det är någon som tycker det är dags för dem att vinna.

Jimmy tippar Oscarsgalan! (del 2)

Bästa foto:

The Artist (2011): Guillaume Schiffman
The Girl with the Dragon Tattoo (2011): Jeff Cronenweth
Hugo (2011/II): Robert Richardson
The Tree of Life (2011): Emmanuel Lubezki
War Horse (2011): Janusz Kaminski

Kommentar: Svenskbekante Hoyte Van Hoytema skulle verkligen varit nominerad här. Von Triers Melancholia skulle absolut varit nominerad här. Den sistnämnda är den enda som kan konkurrera med Malick/Lubezkis foto i The Tree of Life för i det här fältet är den ohotad vinnare. Dock ska Cronenweth/Finchers utnyttjande av svensk vinter ha en eloge i sammanhanget då det inspirerat mig mycket och tillförde verkligen den amerikanska remaken något som den svenska – för en van svensk, inte utnyttjade till fullo. Och enormt skicklige Richardson kan nog med rätta vara nöjd med sitt första 3D-foto i hans merittyngda karriär, i och med Hugo. Men mitt faktum kvarstår vilket lyder att The Tree of Life är årets kanske bästa film (i konkurrens med Drive) och detta beror till tre fjärdedelar på utnyttjandet av fotot, så oscarn är given.

Bästa scenografi:

The Artist (2011): Laurence Bennett, Robert Gould
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Stuart Craig, Stephenie McMillan
Hugo (2011/II): Dante Ferretti, Francesca Lo Schiavo
Midnight in Paris (2011): Anne Seibel, Hélène Dubreuil
War Horse (2011): Rick Carter, Lee Sandales

Kommentar: Denna kategori är lite knepig då den känns outtalad och därför oviss, men Hugo står ändå i en svårighetsgrad för sig med 3D-momentet som Scorsese lagt ner hela sitt hjärta i att utnyttja på bästa sätt genom filmmiljöerna och det bör belönas genom en gubbe här. Till och med James Cameron har hyllat filmen som den bästa 3D-filmen hittills och oscarjuryn respekterar både honom och ännu mer Scorsese, så spika Hugo.

Bästa kostym:

Anonymous (2011/I): Lisy Christl
The Artist (2011): Mark Bridges
Hugo (2011/II): Sandy Powell
Jane Eyre (2011): Michael O’Connor
W.E. (2011): Arianne Phillips

Kommentar: I ”perioddrama-kategorin” är jag väldigt osäker. The Artist må vara en favorit i stort, men kvinnan som står bakom skapandet av kostymerna till filmen Hugo är en veteran som varit nominerad tio gånger tidigare och vunnit tre. Är det en fördel eller en nackdel? Skulle kunna bli en skräll med någon av de övriga tre som vinner och jag vill kalla det ett jämnt race. Totalt ovisst, men gissar på Hugo av ren feghet. Antagligen tänker dock oscarjuryn att de tekniska priserna kan vara ett tillfälle att sprida priserna lite och röstar de på Hugo i art direction så tar de kanske filmen med den mest maffiga garderoben kläder här, vilket i så fall blir Anonymous. Jag vågar dock inte spela så högt i min gissning.

Bästa smink:

Albert Nobbs (2011): Martial Corneville, Lynn Johnson, Matthew W. Mungle
Harry Potter and The Deathly Hallows: Part 2 (2011): Nick Dudman, Amanda Knight, Lisa Tomblin
The Iron Lady (2011): Mark Coulier, J. Roy Helland

Kommentar: Tre väntade konkurrenter, men jag ser Iron Lady:s sminkning som den skickligaste då det slog mig att Meryl Streep såg allra mest äkta ut i skepnaden av den pensionerade Margaret Thatcher och inte den yngre eller mer jämnåriga. Även om detta även inkluderar hennes fantastiska skådespel så berodde också en del på formidabelt sminkarbete. Är det någon priskategori som vi dessutom ser en betydande positiv utveckling i så är det här, mycket på grund av att den stigande bildkvaliteten. När digitalt högupplösta bilder blev standard fick make up-arbetarna plötsligt höja både ribban och lägstanivån. Men The Iron Lady vinner.