Etikettarkiv: Lykke Li

Tommy (2014)

filmspanarnaMånadens ”filmspanarfilm” är svenska Tommy och jag själv är den skyldige till valet av just den filmen. Vad fick mig att välja just den, förutom ett ganska skralt bioutbud? Jo, nyfikenheten över en svensk, mindre film i kölvattnet av Snabba Cash-trilogin och med föredömliga känsloartisten Lykke Li i en av birollerna fick mig att dra ett långskott. Frågan är; gick det vägen?

Bäst att slå en kik i övriga filmspanares recensioner av Tommy först…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (bloggen)
Har du inte sett den (podden)

Tommy posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Sverige
Manus: Anton Hagwall
Regi: Tarik Saleh
Längd: 110 min
Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Inez Bruckner, Alexander Stocks, Amanda Ooms, Reza Madadi, Azzan Jack, Mahmut Suvakci

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria.

Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu.

Tommy har stått namn för många filmer genom historien.

Ni minns väl Tommy (1975), av Ken Russell? Eller musikdokumentärerna Tommy (2010), om popsångaren som söp ihjäl sig och Tommy’s Journey (1993) med The Who? Eller den om Tommy och Lodjuret (1998)? Kanske kommer du ihåg Tommy och Frimärksresan (1988) och Tommy som Toreador (1959).

Tommys Inferno (2005) är en av dom senaste och mer i den lättsamma smaken och Tommy Boy (1995) är en annan. D.W. Griffiths Sentimental Tommy (1928) är en av dom tidigaste i Tommy-franchisen men Tommy Atkins in the Park från 1898 är onekligen den äldsta.

TOMMY

Och Tommy hit och Tommy dit. Tyvärr sticker filmen Tommy från 2014 inte ut från dom andra filmerna han har namngett. Regisserad av Tarik Saleh (känd för Metropia som kom för ett antal år sedan) och skriven av långfilms- och Tommy-debutanten Tommy… förlåt mig, Anton Hagwall.

Den är väldigt ambitiöst skriven och lägger upp för en stor kriminalopera i den stockholmska undre världen, men som smått orimligt skulle kunna förverkligas med alla potential intakt utan en regissör i klass med Mikael Marcimain eller ännu hellre Tomas Alfredson.

Nu blev det dock potentielle Tarik Saleh som regisserade Tommy och Moa Gammel (Irene Huss, Puss, Sommaren med Göran) spelar den mytomspunne Tommys fru, Estelle.

Tillsammans med hennes barnadotter återvänder hon till Sverige för att hiva in den del av det storslagna rånbytet som Tommys familj gick miste om i flykten efter kuppen. Hon är iskall – för iskall dock. Hennes karaktär blir mest grå och sympatilös på dom flesta sätt och vis.

Tommy1

Det verkade inte bara vara jag som tappade engagemanget för intrigerna i filmen ganska snabbt, i och med huvudrollernas gråtrista stäldpengabekymmer. Det blir som det brukar bli i dom lägena. Man börjar istället lägga märke till detaljer i bakgrunden och rent tekniska beståndsdelar, som var varje plats är inspelad någonstans, hur den där explosionen rent praktiskt genomfördes och hur pass statisterna sköter sig.

En annan behållning var stilistiske filmklipparen Dino Jonsäters (Tinker Tailor Soldier Spy, Låt Den Rätte Komma In, Bluebird) klippning som med sin försmak för långsamt, atmosfärsbildande gav en viss stämning.

Det ska dock sägas att han inte var ensam då ytterligare två klippare – Linda Jildmalm (en rad assistentjobb som bland annat Arn-miniserien bakom sig och Losers som egen merit) och Theis Schmidt (Snabba Cash-trilogin), deltog i det arbetet vilket hintar om att mycket av filmens laborerades just i klipprummet snarare än på plats.

För det känns som att filmen aldrig hittar någon riktig anknytningspunkt till mig som åskådare. Jag gillar det dramabetonade tempot men det där utropstecknet saknas i form av en skådespelare som Joel Kinnaman var i Snabba Cash exempelvis, som gör att man rycker upp sig i biostolen för att se vad hen hittar på här näst.

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inget sånt hittar jag i Tommy. Moa Gammel går på samma sammanbitna ensamvargsväxel hela tiden, Ola Rapace (Tillsammans, Wallander, Svinalängorna) anstränger sig bokstavligt i hela kroppen som krogägare och Ewa Fröling (Fanny & Alexander, Bert – Den Siste Oskulden, SOS – En Segelsällskapsresa) är ytterligare en i raden av alla överklassdamer som alltid har en given plats i svenska stockholmsfilmer.

Ingela Olsson (Så Som i Himmelen, Så Olika, Beck – Hämnden) sätter tonen direkt med en väldigt slentrianmässigt spelad säkerhetspolis utan någon som helst kreativitet eller rum för frispel. Hon brukar vara bra men här blir det tyvärr pannkaka. Casting av välkända ansikten känns generellt omotiverade och dom enda som glimtar till är egentligen små, små biroller på gränsen till statister som dyker upp i nån enstaka scen för att sedan aldrig återvända igen.

Dom som säger att svenska skådespelare lätt går över i teaterdramatik i filmrutan får ett antal gånger vatten på sin kvarn och när en svensk kriminalthriller börjar lukta Beck så vet man att man cyklar på fel sida av vägen.

Johan Rabeus (Ondskan, VD, Beck – Öga för Öga) – filmens mest kända ansikte, visar dock som alltid var skåpet ska stå när det kommer till leverans av dialog då han kan uttala styltiga ord med tillräckligt mycket mummel, stamningar och societetspositionerade obryddhet för att det ska kännas genuint. En eloge till honom för att han kan det oklanderligt. Han bidrar också till en underbart tryckt stämning i en viss julscen som byggs upp med Boogie Nights-vibbar.

TOMMY

Mystiske konstnären och musikamazonen Lykke Li Zackrisson då? Hon gör det bra tycker jag, som en flickig, naiv tjej som manipuleras lika lätt som ett barn. Den mest laddade scenen är med henne. Hon kanske inte sätter alla humörlägen riktigt lika galant, men med tanke på hur lite erfarenhet har så imponerar hon gentemot dem hon ställs mot då hon känns betydligt mer bekväm i positionen.

Kanske inte så konstigt dock, då övriga karaktärer mest springer omkring och tjatar om stackars Tommy och tävlar om vem som kan spänna käkbenen mest. Woody Harrelson får konkurrens i denna filmen, vars bästa scen består av ljud som låter som en hel armé av hästar i kalabalik men som i en rafflande övergång visar sig vara en vattenkokare från OBH Nordica.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmens huvudroll är en ensam kvinna och visst förekommer det en del snack kring ditten och datten mellan andra kvinnor som inte har med män att göra.

Bland annat poetiska avstannanden i tavlor som jag gillar skarpt och som får mig att tänka på Robert Altmans The Long Goodbye (1973) av någon anledning. Kan bero på dom nattbelagda vågorna i motiven. Moa Gammels karaktär är dock tyvärr trist och enstyrig som inte väcker någon särskild form av intresse som inte är kopplat till hennes namn som allt snurrar kring.

Filmens näst mest intressanta karaktär (förutom Tommy möjligen) är också kvinna och spelas av Lykke Li. En intressant karaktär jag får mersmak av då hon speglar en inte så ovanlig typ från det verkliga samhället och gör det trovärdigt.

En liten parentes jag väldigt off topic märkte i filmen är när Lykke Lis karaktärs ärr på läppen plötsligt byter sida för någon enstaka scen för att i bilden direkt efter sitta på den vanliga sidan igen. Kul ”miss” och med största sannolikhet en medveten nödlösning i klipprummet där enstaka bilder spegelvänts för att synka med blickförflyttningar från tittaren bättre.

Sånt tänker jag oftast på endast ifall filmen inte riktigt engagerar känslomässigt. Då snappas allt tekniskt runtomkring upp som om jag vore en tekniktokig ”aspbergian” snarare än en känslomänniska.

Avsnitt 5 av podcasten Popkultur Film: Only God Forgives, Jurassic Park 3D och Heathers

heathers

”Whether to kill yourself or not is one of the most important decisions a teenager can make.” – från Heathers (1988)

Glöm inte att lyssna på näst senaste veckans avsnitt av podcasten Popkultur Film, där jag är med på ett av de två hörnen.

Mest eftersom jag tycker att det börjar arta sig nu vad gäller strukturen på programmet, men också eftersom vi snackar mycket intressant film nu! Vad sägs om lite Twin Peaks-tease, David Lynch och Lykke Li, de första reaktionerna kring Only God Forgives och klassikern Jurassic Park i 3D?

I det avslutande temat ”Skolfilmcirkeln” pratar vi oss varma kring den tyvärr alltför bortglömda men likväl uppfriskande originella, svarta high school-komedin Heathers (1988), med Winona Ryder (Beetlejuice, Edward Scissorhands, Black Swan) och Christian Slater (Kuffs, True Romance, Interview with the Vampire) i huvudrollerna. Eller som filmen heter i Sverige – ”Häxor, Läxor och Dödliga Lektioner”…

Gå in och lyssna på avsnittet via Popkultur.nu, genom iTunes eller genom att ladda ner avsnittet från podcastsidan!

I backspegeln #15: Peace & Love, ekonomisk kris, David Lynch och Twin Peaks

I-Backspegeln3

Dags att återigen kika tillbaka på lite saker som har skett den senaste tiden. En blandad kompott av riktigt sorgliga, slöa, roliga och spännande ting, kan man säga…

Vila i frid, älskade Peace & Love (1999-2013)

Hakan_Hellstrom_fran_ovan_2009_foto_JonWallsten_1_

Foto: Jon Wallsten

Min hemstad har dött inombords när nu Borlänges egna festival är nedlagd. Det är en framgångssaga som började med några krogspelningar på den lokala krogen Bolanche med budskapet att göra den våldstyngda staden Borlänge till en plats för fred och kärlek. På 10 år växte den sig till Sveriges största festival med 50 000 besökare och en hel stad som engagerade sig.

Nu är allt det här borta. Freden och kärleken slocknade på grund av oerhört snabb expansion, långkonjuktur och konkurrens från tyska, storsatsande festivalarrangören FKP Scorpio (grundare av Bråvallafestivalen som hålls samma datum, samt nya Hultsfredsfestivalen). Det är mycket sorgligt, då Peace & Love för mig och många andra skulle bli sommarens och årets höjdpunkt, precis som det varit i många år.

9000 sålda festivalpass med en månad kvar till festivalstart är dock oerhört låga siffror jämfört med den strypta siffran på 35 000 som festivalen siktade på i år. Allt för många var för osäkra och avvaktande på när – eller om, de skulle köpa ett festivalpass (mig inräknad) och med konkurshot hängandes i ryggen sedan höstas var det dödsstöten.

Mitt kanske bästa minne från Peace & Love-festivalen är mest ett fragment. Vandringen in på festivalområdet en sommareftermiddag 2010, när The Strokes-sångaren Julian Casablancas skulle spela. De mulna molnen i luften övergick till värmande sol och till de växande tonerna av låten ”Out of the blue” sprang vi mot scenen och in i publikhavet i den festligaste av stämningar.

En tyst eufori fyllde mig och ingen behövde säga något för att förstå hur härligt det var just då. Casablancas musik har blivit synonym med den här känslan av lättfotad frihet och jag hoppas verkligen att Peace & Love-festivalen har gjort tillräckligt starka avtryck på tillräckligt många för att en dag återuppstå.

Som tur är lever lite av festivalen kvar tack vare den självständiga Peace & Love Film Festival, som hålls som planerat mellan 23-27 juni och jag kommer bevaka filmfestivalens utbud här på bloggen under denna vecka. Det är skönt att på något sätt kunna vara delaktig i att på något sätt fylla lite av det tomrum min stad Borlänge känner denna sommar.

Pojken med Guldbyxorna

maxresdefault

Ella Lemhagen (Tzatziki Morsan och Polisen, Patrik 1,5, Kronjuvelerna) ska regissera den kommande filmatiseringen av barnboksklassikern tillika TV-klassikern Pojken Med Guldbyxorna och för Kino i P3:s Cannes-pod framförde hon en pitch av filmen som gjorde mig… lite tveksam i alla fall;

”Vad händer när makten tappar kontrollen över ekonomin? […] det försvinner pengar som gör att det blir obalans och som i sin tur gör att det blir en politisk fråga i slutändan.”

Det här är alltså inte nästa danska miniserie om grå politik och pappersarbete utan Pojken med fucking Guldbyxorna. Finanskriskortet är dels väldigt använt vid det här laget och att det ska vara konflikten i en barnfilm gör mig inte särskilt uppåt väggarna av glädje och förväntan precis. Hoppas verkligen det löser sig, dock. Med finanskrisen alltså.

Lynch och Lykke Li

lykke_lynch

Min favoritfilmskapare och allmänne inspiratör David Lynch (Eraserhead, The Straight Story, Mulholland Drive) har släppt en ny låt tillsammans med ingen mindre än svenska musikfavoriten Lykke Li!

En perfekt kombination då de alltid har spelat i samma, mörka ”Hollywood Sad Core”-hörn. Singeln ”I’m Waiting Here” är den första i lanseringen av ”blott” 67-årige Lynchs uppföljande album till 2011 års starka och läskigt fräscha album – Crazy Clown Time.

En syskonmässig avundsjuka gentemot Lykke Li över att ha jobbat tillsammans med David Lynch känns inledningsvis av, men förbytts sedan mot en känsla av vemodig ro och en avlägsen Laura Palmer som kallar på oss i sångens kärna. Det känns som att Twin Peaks väntar bara runt hörnet…

David Lynch släpper nya albumet ”The Big Dream” i juli och dit längtar jag. Porträttfotot av Lynch som pryder sången är för övrigt fotad av Lykke Li själv.

Will we meet again in 25 years, Twin Peaks?

Twin-Peaks

Den eviga berg-och-dalbanan kring en eventuell tredje säsong av den stilbildande (och i mitt fall väldigt livsomvälvande) TV-serien Twin Peaks (1990-1991) har pågått i evigheter och ständigt växande är de hardcore-fans som önskar att filmskaparen David Lynch comebackar med den särpräglade, märkligt komiska och otäcka TV-serien om det lilla samhället där alla känner alla och inget är som det verkar.

Twin Peaks lades ner på grund av vikande tittarsiffror och för stark påverkan av TV-bolaget, men Lynch har alltid varit förälskad i konceptet av en ”continuing story” och hoppades kunna ta historien vidare genom en trilogi filmer.

Allt sprack dock när den första filmen – Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992), utbuades och sågades av kritiker samt floppade på biograferna. Filmen har dock återfått mycket respekt ju äldre den blivit och jag själv rankar den som min största favoritfilm, näst efter The Shining (1980).

Bara det senaste året har TV-serien ryktats vara på väg tillbaka, då många klassiska TV-serier har fått sina revivals på olika sätt i dessa remake/reboot-tider. Skådespelaren Kyle McKlachlan, som spelade den udda, romantiske FBI-utredaren Dale Cooper i serien, har nämnt hur han diskuterat alternativa distributionssätt av en nystart av serien med David Lynch.

Sedan ryktades det om att Lynch själv skulle ha synts till i NBC:s lokaler rörande ett möte kring TV-seriens framtid, men detta visade sig vara endast ett löst rykte.

Efter det talade Lynch om att han inte har gett upp sitt filmskapande, men att han bara inte har hittat någon idé han fallit tillräckligt för ännu. Den andre Twin Peaks-skaparen, Mark Frost (Hill Street Blues), bekräftade återigen att han och Lynch snackar om Twin Peaks framtid av och till och att det finns många vägar att ta serien vidare i så fall.

Därefter snackades det om att han fortfarande tänker på Twin Peaks som någonting levande, men hans dotter Jennifer Chambers Lynch gick sedan ut på Twitter och sade att hennes far definitivt inte har tankarna på något Twin Peaks i dessa dagar.

wrapped-in-plastic-3-welcometotwinpeaks-com_

Men! För drygt en vecka sedan, i podcasten The Ron Purtee Show, tog allt ytterligare en vändning när den charmante Twin Peaks-skådespelaren Ray Wise (RoboCop, Good Night and Good Luck, Reaper) intervjuades. Ray Wise berättade att han och Lynch träffats någon vecka tidigare och att Lynch förberett Wise på att Twin Peaks fortfarande finns i planerna och att både han och Wise skulle kunna  ha en del i det!

Twin Peaks lever alltså enligt Lynch själv och kanske kanske finns det en chans att serien återkommer i samband med 25-årsdagen 2015? Kanske genom HBO, Showtime eller Netflix, som alla är positiva att lansera och återlansera TV-seriesformat genom nya distributionsformer som premiärer genom nätet och release av hela säsonger i ett kör. Det viktiga är att det är ett forum där Lynchs vision stöttas och inte kontrolleras enligt standardmallen.

I en klassisk drömscen i Twin Peaks nämner ju till och med karaktären Laura Palmer att ”we will meet again in 25 years”. Tänk om det faktiskt blir så? Det skulle vara Lynch i så fall…