Etikettarkiv: Betyg 4

Black Mass (2015)

Mkrorecensioner-header28853fdf04e11a84746d32abb79b8d2ab9de0361Genre: Drama, Gangsterthriller, Biografisk skildring
Produktionsland: USA
Manus: Mark Mallouk, Jez Butterworth
Regi: Scott Cooper
Längd:
 122 min
Skådespelare:
Johnny Depp, Joel Edgerton, Benedict Cumberbatch, Dakota Johnson, Kevin Bacon, Peter Sarsgaard, Jesse Plemons, Rory Cochrane, David Harbour, Adam Scott, Corey Stoll, Julianne Nicholson, Juno Temple, W Earl Brown, Bill Camp, Brad Carter, Erica McDermott

Based on the true story of one of the most notorious gangsters in U.S. history

John Connolly och James ”Whitey” Bulger växte upp tillsammans på södra Bostons gator. Decennier senare, på det sena 1970-talet, skulle de mötas igen. Vid det laget var Connolly en framstående figur på FBI:s Boston-kontor och Whitey hade blivit gudfadern av den irländska maffian. De ingick ett samarbete under bordet som fick saker och ting att spåra ur fullständigt i Bostons undre värld.

blackmass-1

Kul med en film där Johnny Depp (Edward Scissorhands, Blow, Ed Wood) gör något mer än charm och poseringar. Han gick upp märkbart i vikt för rollen vilket visar på uppoffringsvilja, men han levererar även ett distinkt, lågmält skådespeleri som ger känslan av en kall, fnasig och oberäknelig orm i mänsklig form. Han är kraftigt sminkad men det funkar utan att kännas påklistrat skickligt nog och blev väl också välförtjänt oscarsnominerat. Vanligtvis numera forcerade Johnny Depp levererar dock på egen hand och behöver inget smink för att knappt kännas igen. Han gör rollen föredömligt. Mer mänskligt, icketeatralt karaktäriserande av Depp även i fortsättningen, tack!

ladda ned (2)

”Like it or not, Marriane, you married a street kid. And the streets taught me that you give and you get loyalty from your friends. And loyalty means a lot to me.”

Depps energi till trots trummar dock filmen i sig på tomgång. Detta trots flera intresseväckande namn, som en sloken Benedict Cumberbatch och en standardmässig snabbvisit av Juno Temple. Det enda övriga antydandet till nerv kommer i form av oerhört beprövade genregrepp från den hårda gangsterfilmskolan och det bet inte på mig. Något likartade gangsterfilmen Killing Them Softly från 2012 (ej av samme regissör även om jag till en början trodde det) gick på ännu mer tomgång (gäääsp…), men den gav åtminstone ambitionen att vilja bjuda på något schysst rent visuellt och tekniskt bortom klichéerna. Black Mass räddas enbart av Depp, med nöd och näppe.

2 – Manus
3 – Skådespelare
2 – Stämning
3 – Foto
2 – Musik
———-
12 – Totalt

SYD-Betyg-04

Annonser

Furries: An Inside Look (2011)

Mkrorecensioner-header

Genre: Dokumentär, Kortdokumentär, Indie
Produktionsland: USA
Manus: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Regi: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Längd: 37 min
Medverkande: ”Thibby”, ”Daisuke”, ”LeoAngelo”, Douglas ”Giza” Muth, Matt ”2 Gryphon” Davis, Bryan ”Smash” Manternach, Dr. Samuel ”Uncle Kage” Conway

furriesDenna dokumentär ger en inblick i den märkliga och intressanta subkulturen kända som ”furries”. Kulturen förklaras utifrån personer som är en del av dem och med deras egna ord. 

Furrykulturen innefattar dem som har en passion för inslag av ”furries” inom olika områden som litteratur, konst och underhållning. ”Furry fandom” är communityn för den grupp av of konstnärer, författare, rollspelare och allmänna fans av furrykonstformen, som förenas på nätet och conventions.

Deltagare av denna ”furry fandom” – kända som furryfans, gillar särskilt fiktionell media innehållandes människoliknande djurkaraktärer med mänskliga personligheter och egenskaper. Exempel på mänskliga attribut kan vara mänsklig intelligens och mänskliga ansiktsuttryck, förmågan att tala, gå på två ben och bära kläder. Karaktärer som omvandlas mellan djurisk och mänsklig form kan också vara av intresse för furryfansen, liksom superhjältar med djurliknande egenskaper.

Furries 4

Furries: An Inside Look är en amatörutformad lågbudgetdokumentär med regelrätta intervjuobjekt flyktigt placerade framför kameran för att berätta om furrykulturen under en årlig happening för denna intressanta form av alternativa nördentusiaster.

En så kallad furry är alltså en person som trivs i att klä ut sig i lekfulla djurdräkter och vara en karaktär eller revoltera mot konventioner. Fritt tolkat, som sig bör.

Furries 2

Motivet är förstås högst olika och likt ”brony”-kulturen (My Little Pony-nördar – men vad jag fått för mig måste vara män) svävar vissa fördomar om perversion och sexuell drivkraft kring dessa entusiaster, vilket ger en oförtjänt mörk (men i mitt fall absurt lockande) vibb då kulturen handlar om så mycket annat, precis som alla kulturer gör. Detta tas upp en del och det är trevligt att höra deras perspektiv på vad sex har och inte har att göra med furrykulturen.

Den nollbudgetmässiga dokumentären är dock som helhet oerhört simpelt utförd berättarmässigt och tekniskt, med ljudupptagning i väsnande miljöer på olika nivå och tyvärr rätt ointressanta personer. Även om jag är lockad av kulturen i sig sålde inte dokun in mig på människorna bakom dom luddiga kramgoa djurdräkterna, tyvärr. Sökandet fortsätter…

2 – Ämne
1 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
1 – Stämning
———-
6 – Totalt

SYD-Betyg-04

Pan (2015)

Mkrorecensioner-headerPan 2015 posterGenre: Äventyr, Familjefilm, Saga, Fantasy, Origin Story
Produktionsland: USA, Storbritannien, Australien
Manus: Jason Fuchs (efter karaktärer från förlaga av J.M. Barrie)
Regi:
 Joe Wright
Längd:
 111 min
Skådespelare:
Levi Miller, Hugh Jackman, Garrett Hedlund, Rooney Mara, Adeel Akhtar, Nonso Anozie, Amanda Seyfried, Kathy Burke, Lewis MacDougall, Cara Delevingne, Na Tae-joo, Jack Charles, Bronson Webb, Mike Shepherd, Brian Bovell, Kurt Egyiawan, Jimmy Vee, Paul Hunter, Spencer Wilding

In the beginning… he was just a boy.

En nytolkning av J.M. Barries saga som följer en föräldralös pojke som tas med till landet Ingenstans. Där möter han både glädje och faror, och upptäcker snart sitt öde – att bli den hjälte som för evigt kommer att bli ihågkommen som Peter Pan.

pan1

Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig här. Regissören Joe Wright har gjort visuellt ambitiösa praktverk när det kommer till draman som Atonement (2007) och Pride and Prejudice (2005) men även avstickaren Hanna (2011) med Saoirse Ronan i huvudrollen som visade på perfektionistisk visuell stilism som förde tankarna till Kubrick.

Här tolkar han istället historien om Peter Pan, med en twist. Pan skildras som en ”origin story” innan han blir den vi känner honom som i övriga skildringar. Kapten Krok är Peter Pans vän, Tingeling är i stort sett frånvarande och antagonisten Blackbeard spelas av en Hugh Jackman som inte orkade göra något annat än en variant på Jack Sparrow. Skulle inte förvåna mig ifall Johnny Depp var påtänkt från början, för att understryka filmens ambivalens när det kommer till att erbjuda något annorlunda.

pan-01

Han som spelade Peter Pan – Levi Miller, var för övrigt alldeles sentimentalt överspelad och det var även oscarsaktuella Rooney Mara (The Girl With The Dragon Tattoo, Carol) och hela filmen. Garrett Hedlunds karaktärskombination av Han Solo och Indiana Jones försöker vara charmig men det blir aldrig det minsta genuint. Denna multiantiklimaxartade leverans beror dels på att manuset skrivits just för känslomässigt naivt och att regissör Wright inte lyckades eller ville tona ner det till en behaglig nivå under inspelningen. Det var utöver det alldeles för syntetiskt datorgenererade miljöer och plastiga kulisser, olikt Wrights normala kvaliteter när det kommer till visuellt hantverk.

Som ett b-äventyr i typisk ”direkt-till-köpvideo”-anda, som har jättemysigt, stämningsfullt grundmaterial att bygga kring men bränner det i varje moment. Rekommenderas endast för barn med låga krav på innehåll.

1 – Manus
2 – Skådespelare
– Stämning
3 – Foto
3 – Musik
———-
11 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Birdman (2014)

birdmanposter1Genre: Komedi
Produktionsland: USA
Manus: Alejandro González Iñárritu, Nicolás Giacobone, Alexander Dinelaris, Armando Bo
Regi: Alejandro González Iñárritu
Längd: 119 min
Skådespelare: Michael Keaton, Emma Stone, Edward Norton, Naomi Watts, Andrea Riseborough, Zach Galifianakis, Amy Ryan, Merritt Wever, Lindsay Duncan, Benjamin Kanes, Natalie Gold, Frank Ridley, Bill Camp, Jeremy Shamos

En föredetting till skådespelare som en gång spelade världskänd superhjälte på vita duken måste lägga både sitt ego och sina familjeproblem åt sidan, när han tar sig an en Broadway-pjäs för att nå tillbaka till hans firade dagar.

Alejandro González Iñárritu (Amores Perros, 21 Grams, Babel) är känd för sina sofistikerade (detta ord förbryllar mig något oerhört) draman, om människor i världen som genomgår tyngden som kallas livet (jag försökte formulera mig sofistikerat). Efter att ha hållit en ganska jämn nivå av sådana filmalster känns det som att Iñárritu med Birdman vill testa något nytt, mer lättsamt men ändå berika det med hans perspektiv på filmform.

Birdman är rent tekniskt och skådespelarmässigt en mycket välregisserad och skickligt utförd film, men när det inte tillför den oengagerade handlingen något hjälper det inte filmen.

birdman-movie-wallpaper-13

Emmanuel Lubezki (Children of Men, Tree of Life, Gravity) – världens hetaste fotograf i filmvärlden idag, må spela högt tillsammans med regissör Iñárritu. Filmen är fotad med steadicam i en (genom digitalt efterpusslande) konstant tagning utan klippbyten, som sveper mellan dom ignoranta, självupptagna och knappt ens empatiska karaktärernas bekymmer. Endast vid en handfull tillfällen såg jag uppenbara ögonblick då en scen kunde sammanfogas med nästa, men det hela är briljant rakt igenom på det planet.

Syftet med det? Jag vet inte. Det tillför ingen uppenbar känsla och det känns över huvud taget inte organiskt tillsammans med filmens berättarmässiga eller känslomässiga upplägg. Det tekniska spelar i ett hörn medan berättelse och känslor spelar i ett annat. Det finns ingen koppling dem emellan. Lubezki har bemästrat detta långa, svepande foto tidigare tillsammans med Terrence Malick (The New World, Tree of Life, To the Wonder) och där lyckades denna tekniska kamerametod grundad på steadicam flyta i total harmoni med filmens känsla och berättande så pass att det inte gick att separera de tre beståndsdelarna från varann. Malick behövde inte sammanfoga scenerna rent bokstavligt genom att dölja klippen för att klara av denna totala harmoni.

birdman-movie-wallpaper-18

Sedan var det just karaktärerna. Att få se Michael Keaton (Beetlejuice, Clean and Sober, Batman) glänsa rejält i en tragikomisk metaroll är underbart som koncept, med hans koppling till sin mest kända roll som Batman i bakhuvudet. Han spelar en karaktär som vad jag anar är snarlik en mängd av dom skådespelare som fått känna på Hollywoods brännande strålkastare. Det trots det verkligen inte första gången jag stiftar bekantskap med den sortens karaktär och det är långt ifrån den första jag känner ett sug efter att få följa.

Som om inte det vore nog är hela filmen fylld av sådana karaktärer. Jag är inte den som backar för en film utan karaktärer att känna för – verkligen inte, men om dom inte ens kan berätta något som får mitt huvud eller hjärta att pumpa intressemässigt så är det förgäves. Det är en hel radda skådespelare som kör sin grej bra – Naomi Watts, Edward Norton, Emma Stone och Zach Galifianakis för att nämna några, men karaktärerna lockar mig knappt alls.

Norton uppfyller mitt sug på något engagerande och har mycket individuella små tricks för sig som känns spontana och uppiggande. Jag kan verkligen se honom oscarsnominerad för sin sluge besserwisser och jag tror så sker. Detta är trots allt en film om stora, bekräftelsetörstande egon som kommer skänka en rejäl dos igenkänning hos filmfolket i oscarsakademin. Dom flesta i formen av att dom arbetat bland dessa typer, utan att inse att en mängd av dem själva är av samma sorts syntetiska blomjord.

birdman-movie-wallpaper-7

Under filmen når jag oroväckande snabbt en ovanlig form utav likgiltighet, när varken den på sitt håll skickliga tekniken drar in mig i tåget, ej heller karaktärerna trots bra skådisnamn och berättandet som inte säger mig något underhållande, värdefullt eller provocerande. Jag har fått tillräckligt med narcissism och publikkåta filmfolk som det är och Birdman ger mig inget som jag inte skulle kunna få i valfri hollywoodskvallerblaska.

Denna likgiltighet som drabbar mig genom filmen tar till och med över dom privata tankar jag ibland förskingrar insattheten i filmen med. Som en depression. På ett skevt sätt passar det tillsammans med den värdelösa tillvaro Birdman skildrar, men jag behövde inte drabbas av depressiv likgiltighet när jag såg exempelvis Melancholia (2011), för att bli fångad av känslan den filmen ville förmedla. Likgiltighet ÄR det allra sämsta en film kan förmedla. När jag ser denna djupa suck önskar jag att jag åtminstone kunde ge filmens tillstånd en svajigt bipolär diagnos om den ska vara mig emot, inte en sådan här långdragen depression.

Det går tveklöst att uppskatta Birdman oavsett om den säger något eller ingenting alls, det tror jag (och IMDB-statistiken 8,8 i snittbetyg visar det faktiskt svart på vitt, dra på trissor) – men jag har väldigt svårt att föreställa mig varför någon skulle kunna älska den. Den personen skulle jag i så fall vilja träffa, så att jag kan få filmterapeutisk hjälp med att rena min hopplöst likgiltiga inställning till filmen som helhet.

birdman-movie-wallpaper-12

Detta faktum att så oerhört många verkar tokgilla den här filmen kan jag inte släppa. Varför? Är det att det är en creddig komedi med en ofantlig mängd kända ansikten där alla kan koppla till någon i och med det dom tidigare presterat? Är det att det ambitiösa med filmen, det ”sofistikerade”, är tillräckligt lättillgängligt – i form av det avancerade fotot, en imaginär fågelman som hemlig kompis och en spekulativ historia som ändå inte säger något du inte redan vet och i övrigt inte säger något alls egentligen?

Reaktionen från recensenter och IMDB-människor är absurd (vilket är fascinerande i sig förstås) och det får mig att klia mig i huvudet en aning. Är det helt enkelt så att jag är ovan över känslan av att vara skeptisk över en film? Folk älskar Birdman, men jag kan inte ens vara nådig.

Birdman är i grunden en helt okej historia klädd i pampiga kläder som gör mig mer tom än berikad. Till Iñárritu och alla andra som vill göra film; lägg energi på att få till det så att berättelse, teknik och känslor arbetar tillsammans. Annars blir det inget mer än ett tillplattat studentgrupparbete med hög budget, stora ambitioner och dyra profiler i rollerna, men där varje del är separerad från varandra.

Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost Festival-Betyg-Ghost

Andra bloggar som recenserat Birdman är Fripps Filmrevyer och The Nerd Bird , samt Johan på Har Du Inte Sett Den.  Det slår mig att dom mer eller mindre gillade den här filmen. Tommy och Niklas på filmpodden Den Perfekta Filmen var dock ungefär lika skeptiska över filmen som jag.

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Halloween-banner-2014POSTER---A-NIGHTMARE-ON-ELM-STREET-5-THE-DREAM-CHILD.previewGenre: Skräck, Slasher, Äventyr, Fantasy
Produktionsland: USA
Manus: Leslie Bohem
Regi: Stephen Hopkins
Längd: 89 min
Skådespelare: Robert Englund, Lisa Wilcox, Danny Hassel, Erika Anderson, Kelly Jo Minter, Joe Seely, Beatrice Boepple, Nicholas Mele

Den femte Terror på Elm Street-filmen blev den sista filmen i originalserien som använde ”A Nightmare on Elm Street” i titeln. Stephen Hopkins regisserade filmen och utöver den självklare Robert Englund i sin paradroll som Freddy Krueger var Lisa Wilcox, Danny Hassel och Nicholas Mele tillbaka i sina roller från den fjärde filmen. Terror på Elm Street 5 är en av de minst omtyckta filmerna i serien.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_44

Freddy Krueger lyckas än en gång återuppstå och börjar med att terrorisera Alice Johnson genom att döda hennes pojkvän, Dan. Strax efter Dans död får Alice reda på att hon är gravid och till sin förskräckelse upptäcker hon att Freddy matar barnet med sina offers själar för att göra barnet till sin egen avbild. Tillsammans med sina vänner försöker Alice komma underfund med Freddys ursprung i hopp om att denna information ska hjälpa dem att besegra honom.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_8-1024x576

Terror på Elm Street 5 är utan tvekan den svagaste länken i originalserien. Manuset är väldigt flummigt (på ett dåligt sätt), vissa av karaktärerna är enormt irriterande och filmen är helt enkelt inte lika bra som sina föregångare.

97490883

Alla filmens mordscener (rekordlåga tre stycken) är alla på tok för långsökta och överdrivna, och det är även Freddys återkomst och sättet han blir besegrad på (vilket säger rätt mycket med tanke på att han återupplivades av brinnande hundpiss i den fjärde filmen). Robert Englund har sin vanliga energi som Freddy, men materialet han får att jobba med är inte mycket att hänga i julgranen. Lisa Wilcox och Nicholas Mele är lika bra som de var i fyran men resten av skådespeleriet är ett steg ned från den föregående filmen.

Filmen känns ganska ogenomtänkt och med tanke på hur bra de (flesta) andra filmerna i originalserien är sticker den ut extra mycket som en dålig del av serien.

A_Nightmare_on_Elm_Street_5_Dream_Child_46

Visste du att:

    • På filmens ursprungliga affisch låg det ett foster i bubblan i Freddys handske. Detta ansågs vara olämpligt och fostret byttes ut mot en barnvagn istället.
    • Repliken ”School’s out, Krueger!” var en substitutreplik eftersom den då minderårige skådespelaren Whit Hertford inte tilläts säga originalrepliken ”Fuck you, Krueger!”
    • Producenten Robert Shaye har en cameo som en mentalpatient i en mardrömsscen, och det har även Robert Englund som spelar Freddy Krueger. Detta har fått många fans att spekulera över att denna mentalpatient (den som Englund spelar) är Freddys biologiska far.

HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-1HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2

/Gästrecension av Christer Hedström

Tommy (2014)

filmspanarnaMånadens ”filmspanarfilm” är svenska Tommy och jag själv är den skyldige till valet av just den filmen. Vad fick mig att välja just den, förutom ett ganska skralt bioutbud? Jo, nyfikenheten över en svensk, mindre film i kölvattnet av Snabba Cash-trilogin och med föredömliga känsloartisten Lykke Li i en av birollerna fick mig att dra ett långskott. Frågan är; gick det vägen?

Bäst att slå en kik i övriga filmspanares recensioner av Tommy först…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (bloggen)
Har du inte sett den (podden)

Tommy posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Sverige
Manus: Anton Hagwall
Regi: Tarik Saleh
Längd: 110 min
Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Inez Bruckner, Alexander Stocks, Amanda Ooms, Reza Madadi, Azzan Jack, Mahmut Suvakci

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria.

Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu.

Tommy har stått namn för många filmer genom historien.

Ni minns väl Tommy (1975), av Ken Russell? Eller musikdokumentärerna Tommy (2010), om popsångaren som söp ihjäl sig och Tommy’s Journey (1993) med The Who? Eller den om Tommy och Lodjuret (1998)? Kanske kommer du ihåg Tommy och Frimärksresan (1988) och Tommy som Toreador (1959).

Tommys Inferno (2005) är en av dom senaste och mer i den lättsamma smaken och Tommy Boy (1995) är en annan. D.W. Griffiths Sentimental Tommy (1928) är en av dom tidigaste i Tommy-franchisen men Tommy Atkins in the Park från 1898 är onekligen den äldsta.

TOMMY

Och Tommy hit och Tommy dit. Tyvärr sticker filmen Tommy från 2014 inte ut från dom andra filmerna han har namngett. Regisserad av Tarik Saleh (känd för Metropia som kom för ett antal år sedan) och skriven av långfilms- och Tommy-debutanten Tommy… förlåt mig, Anton Hagwall.

Den är väldigt ambitiöst skriven och lägger upp för en stor kriminalopera i den stockholmska undre världen, men som smått orimligt skulle kunna förverkligas med alla potential intakt utan en regissör i klass med Mikael Marcimain eller ännu hellre Tomas Alfredson.

Nu blev det dock potentielle Tarik Saleh som regisserade Tommy och Moa Gammel (Irene Huss, Puss, Sommaren med Göran) spelar den mytomspunne Tommys fru, Estelle.

Tillsammans med hennes barnadotter återvänder hon till Sverige för att hiva in den del av det storslagna rånbytet som Tommys familj gick miste om i flykten efter kuppen. Hon är iskall – för iskall dock. Hennes karaktär blir mest grå och sympatilös på dom flesta sätt och vis.

Tommy1

Det verkade inte bara vara jag som tappade engagemanget för intrigerna i filmen ganska snabbt, i och med huvudrollernas gråtrista stäldpengabekymmer. Det blir som det brukar bli i dom lägena. Man börjar istället lägga märke till detaljer i bakgrunden och rent tekniska beståndsdelar, som var varje plats är inspelad någonstans, hur den där explosionen rent praktiskt genomfördes och hur pass statisterna sköter sig.

En annan behållning var stilistiske filmklipparen Dino Jonsäters (Tinker Tailor Soldier Spy, Låt Den Rätte Komma In, Bluebird) klippning som med sin försmak för långsamt, atmosfärsbildande gav en viss stämning.

Det ska dock sägas att han inte var ensam då ytterligare två klippare – Linda Jildmalm (en rad assistentjobb som bland annat Arn-miniserien bakom sig och Losers som egen merit) och Theis Schmidt (Snabba Cash-trilogin), deltog i det arbetet vilket hintar om att mycket av filmens laborerades just i klipprummet snarare än på plats.

För det känns som att filmen aldrig hittar någon riktig anknytningspunkt till mig som åskådare. Jag gillar det dramabetonade tempot men det där utropstecknet saknas i form av en skådespelare som Joel Kinnaman var i Snabba Cash exempelvis, som gör att man rycker upp sig i biostolen för att se vad hen hittar på här näst.

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inget sånt hittar jag i Tommy. Moa Gammel går på samma sammanbitna ensamvargsväxel hela tiden, Ola Rapace (Tillsammans, Wallander, Svinalängorna) anstränger sig bokstavligt i hela kroppen som krogägare och Ewa Fröling (Fanny & Alexander, Bert – Den Siste Oskulden, SOS – En Segelsällskapsresa) är ytterligare en i raden av alla överklassdamer som alltid har en given plats i svenska stockholmsfilmer.

Ingela Olsson (Så Som i Himmelen, Så Olika, Beck – Hämnden) sätter tonen direkt med en väldigt slentrianmässigt spelad säkerhetspolis utan någon som helst kreativitet eller rum för frispel. Hon brukar vara bra men här blir det tyvärr pannkaka. Casting av välkända ansikten känns generellt omotiverade och dom enda som glimtar till är egentligen små, små biroller på gränsen till statister som dyker upp i nån enstaka scen för att sedan aldrig återvända igen.

Dom som säger att svenska skådespelare lätt går över i teaterdramatik i filmrutan får ett antal gånger vatten på sin kvarn och när en svensk kriminalthriller börjar lukta Beck så vet man att man cyklar på fel sida av vägen.

Johan Rabeus (Ondskan, VD, Beck – Öga för Öga) – filmens mest kända ansikte, visar dock som alltid var skåpet ska stå när det kommer till leverans av dialog då han kan uttala styltiga ord med tillräckligt mycket mummel, stamningar och societetspositionerade obryddhet för att det ska kännas genuint. En eloge till honom för att han kan det oklanderligt. Han bidrar också till en underbart tryckt stämning i en viss julscen som byggs upp med Boogie Nights-vibbar.

TOMMY

Mystiske konstnären och musikamazonen Lykke Li Zackrisson då? Hon gör det bra tycker jag, som en flickig, naiv tjej som manipuleras lika lätt som ett barn. Den mest laddade scenen är med henne. Hon kanske inte sätter alla humörlägen riktigt lika galant, men med tanke på hur lite erfarenhet har så imponerar hon gentemot dem hon ställs mot då hon känns betydligt mer bekväm i positionen.

Kanske inte så konstigt dock, då övriga karaktärer mest springer omkring och tjatar om stackars Tommy och tävlar om vem som kan spänna käkbenen mest. Woody Harrelson får konkurrens i denna filmen, vars bästa scen består av ljud som låter som en hel armé av hästar i kalabalik men som i en rafflande övergång visar sig vara en vattenkokare från OBH Nordica.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmens huvudroll är en ensam kvinna och visst förekommer det en del snack kring ditten och datten mellan andra kvinnor som inte har med män att göra.

Bland annat poetiska avstannanden i tavlor som jag gillar skarpt och som får mig att tänka på Robert Altmans The Long Goodbye (1973) av någon anledning. Kan bero på dom nattbelagda vågorna i motiven. Moa Gammels karaktär är dock tyvärr trist och enstyrig som inte väcker någon särskild form av intresse som inte är kopplat till hennes namn som allt snurrar kring.

Filmens näst mest intressanta karaktär (förutom Tommy möjligen) är också kvinna och spelas av Lykke Li. En intressant karaktär jag får mersmak av då hon speglar en inte så ovanlig typ från det verkliga samhället och gör det trovärdigt.

En liten parentes jag väldigt off topic märkte i filmen är när Lykke Lis karaktärs ärr på läppen plötsligt byter sida för någon enstaka scen för att i bilden direkt efter sitta på den vanliga sidan igen. Kul ”miss” och med största sannolikhet en medveten nödlösning i klipprummet där enstaka bilder spegelvänts för att synka med blickförflyttningar från tittaren bättre.

Sånt tänker jag oftast på endast ifall filmen inte riktigt engagerar känslomässigt. Då snappas allt tekniskt runtomkring upp som om jag vore en tekniktokig ”aspbergian” snarare än en känslomänniska.