Dags att återigen kika tillbaka på lite saker som har skett den senaste tiden. En blandad kompott av riktigt sorgliga, slöa, roliga och spännande ting, kan man säga…
…
Vila i frid, älskade Peace & Love (1999-2013)
Foto: Jon Wallsten
Min hemstad har dött inombords när nu Borlänges egna festival är nedlagd. Det är en framgångssaga som började med några krogspelningar på den lokala krogen Bolanche med budskapet att göra den våldstyngda staden Borlänge till en plats för fred och kärlek. På 10 år växte den sig till Sveriges största festival med 50 000 besökare och en hel stad som engagerade sig.
Nu är allt det här borta. Freden och kärleken slocknade på grund av oerhört snabb expansion, långkonjuktur och konkurrens från tyska, storsatsande festivalarrangören FKP Scorpio (grundare av Bråvallafestivalen som hålls samma datum, samt nya Hultsfredsfestivalen). Det är mycket sorgligt, då Peace & Love för mig och många andra skulle bli sommarens och årets höjdpunkt, precis som det varit i många år.
9000 sålda festivalpass med en månad kvar till festivalstart är dock oerhört låga siffror jämfört med den strypta siffran på 35 000 som festivalen siktade på i år. Allt för många var för osäkra och avvaktande på när – eller om, de skulle köpa ett festivalpass (mig inräknad) och med konkurshot hängandes i ryggen sedan höstas var det dödsstöten.
Mitt kanske bästa minne från Peace & Love-festivalen är mest ett fragment. Vandringen in på festivalområdet en sommareftermiddag 2010, när The Strokes-sångaren Julian Casablancas skulle spela. De mulna molnen i luften övergick till värmande sol och till de växande tonerna av låten ”Out of the blue” sprang vi mot scenen och in i publikhavet i den festligaste av stämningar.
En tyst eufori fyllde mig och ingen behövde säga något för att förstå hur härligt det var just då. Casablancas musik har blivit synonym med den här känslan av lättfotad frihet och jag hoppas verkligen att Peace & Love-festivalen har gjort tillräckligt starka avtryck på tillräckligt många för att en dag återuppstå.
Som tur är lever lite av festivalen kvar tack vare den självständiga Peace & Love Film Festival, som hålls som planerat mellan 23-27 juni och jag kommer bevaka filmfestivalens utbud här på bloggen under denna vecka. Det är skönt att på något sätt kunna vara delaktig i att på något sätt fylla lite av det tomrum min stad Borlänge känner denna sommar.
…
Pojken med Guldbyxorna
Ella Lemhagen (Tzatziki Morsan och Polisen, Patrik 1,5, Kronjuvelerna) ska regissera den kommande filmatiseringen av barnboksklassikern tillika TV-klassikern Pojken Med Guldbyxorna och för Kino i P3:s Cannes-pod framförde hon en pitch av filmen som gjorde mig… lite tveksam i alla fall;
”Vad händer när makten tappar kontrollen över ekonomin? […] det försvinner pengar som gör att det blir obalans och som i sin tur gör att det blir en politisk fråga i slutändan.”
Det här är alltså inte nästa danska miniserie om grå politik och pappersarbete utan Pojken med fucking Guldbyxorna. Finanskriskortet är dels väldigt använt vid det här laget och att det ska vara konflikten i en barnfilm gör mig inte särskilt uppåt väggarna av glädje och förväntan precis. Hoppas verkligen det löser sig, dock. Med finanskrisen alltså.
…
Lynch och Lykke Li
Min favoritfilmskapare och allmänne inspiratör David Lynch (Eraserhead, The Straight Story, Mulholland Drive) har släppt en ny låt tillsammans med ingen mindre än svenska musikfavoriten Lykke Li!
En perfekt kombination då de alltid har spelat i samma, mörka ”Hollywood Sad Core”-hörn. Singeln ”I’m Waiting Here” är den första i lanseringen av ”blott” 67-årige Lynchs uppföljande album till 2011 års starka och läskigt fräscha album – Crazy Clown Time.
En syskonmässig avundsjuka gentemot Lykke Li över att ha jobbat tillsammans med David Lynch känns inledningsvis av, men förbytts sedan mot en känsla av vemodig ro och en avlägsen Laura Palmer som kallar på oss i sångens kärna. Det känns som att Twin Peaks väntar bara runt hörnet…
David Lynch släpper nya albumet ”The Big Dream” i juli och dit längtar jag. Porträttfotot av Lynch som pryder sången är för övrigt fotad av Lykke Li själv.
…
Will we meet again in 25 years, Twin Peaks?
Den eviga berg-och-dalbanan kring en eventuell tredje säsong av den stilbildande (och i mitt fall väldigt livsomvälvande) TV-serien Twin Peaks (1990-1991) har pågått i evigheter och ständigt växande är de hardcore-fans som önskar att filmskaparen David Lynch comebackar med den särpräglade, märkligt komiska och otäcka TV-serien om det lilla samhället där alla känner alla och inget är som det verkar.
Twin Peaks lades ner på grund av vikande tittarsiffror och för stark påverkan av TV-bolaget, men Lynch har alltid varit förälskad i konceptet av en ”continuing story” och hoppades kunna ta historien vidare genom en trilogi filmer.
Allt sprack dock när den första filmen – Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992), utbuades och sågades av kritiker samt floppade på biograferna. Filmen har dock återfått mycket respekt ju äldre den blivit och jag själv rankar den som min största favoritfilm, näst efter The Shining (1980).
Bara det senaste året har TV-serien ryktats vara på väg tillbaka, då många klassiska TV-serier har fått sina revivals på olika sätt i dessa remake/reboot-tider. Skådespelaren Kyle McKlachlan, som spelade den udda, romantiske FBI-utredaren Dale Cooper i serien, har nämnt hur han diskuterat alternativa distributionssätt av en nystart av serien med David Lynch.
Sedan ryktades det om att Lynch själv skulle ha synts till i NBC:s lokaler rörande ett möte kring TV-seriens framtid, men detta visade sig vara endast ett löst rykte.
Efter det talade Lynch om att han inte har gett upp sitt filmskapande, men att han bara inte har hittat någon idé han fallit tillräckligt för ännu. Den andre Twin Peaks-skaparen, Mark Frost (Hill Street Blues), bekräftade återigen att han och Lynch snackar om Twin Peaks framtid av och till och att det finns många vägar att ta serien vidare i så fall.
Därefter snackades det om att han fortfarande tänker på Twin Peaks som någonting levande, men hans dotter Jennifer Chambers Lynch gick sedan ut på Twitter och sade att hennes far definitivt inte har tankarna på något Twin Peaks i dessa dagar.
Men! För drygt en vecka sedan, i podcasten The Ron Purtee Show, tog allt ytterligare en vändning när den charmante Twin Peaks-skådespelaren Ray Wise (RoboCop, Good Night and Good Luck, Reaper) intervjuades. Ray Wise berättade att han och Lynch träffats någon vecka tidigare och att Lynch förberett Wise på att Twin Peaks fortfarande finns i planerna och att både han och Wise skulle kunna ha en del i det!
Twin Peaks lever alltså enligt Lynch själv och kanske kanske finns det en chans att serien återkommer i samband med 25-årsdagen 2015? Kanske genom HBO, Showtime eller Netflix, som alla är positiva att lansera och återlansera TV-seriesformat genom nya distributionsformer som premiärer genom nätet och release av hela säsonger i ett kör. Det viktiga är att det är ett forum där Lynchs vision stöttas och inte kontrolleras enligt standardmallen.
I en klassisk drömscen i Twin Peaks nämner ju till och med karaktären Laura Palmer att ”we will meet again in 25 years”. Tänk om det faktiskt blir så? Det skulle vara Lynch i så fall…
Absurd Cinema 