Etikettarkiv: Borlänge

Peace & Love Film Festival 2014

10349894_734644086579867_574570449328844589_nPeace & Love Film Festival är inne på sin andra dag och det innebär ett antal recensioner av dalafestivalens 50 filmer. Festivalen har expanderat en hel del detta tredje år (med mig som festivalbloggare för andra året i rad) och innehåller nu – utöver specialfilmsektionen, kortfilmsektionen och tävlingsfilmsektionen även en barnfilmsektion och en dokumentärsektion.

Några av höjdpunkterna är brittiska musikfilmen Frank med Michael Fassbender i en minst sagt annorlunda roll, far-och-son-skildringen Starred Up med Jack O’Connell och Ben Mendelsohn i toppform och Gia Coppolas hypnotiserande ungdomsdrama Palo Alto efter en novellsamling av allkreatören James Franco.

Utöver detta bjuder festivalen bland annat på en ”master class” med Mary Ramos, som sedan Pulp Fiction (1994) varit Quentin Tarantinos ständige musikansvarige vilket säger en del med tanke på hans fingerfärdighet vad gäller musikval i sina filmer, som han förmodligen är bäst i filmhistorien på.

Jag kommer försöka recensera ett flertal av filmerna och med lite envishet även lyckas med mitt ultimatum om att skriva koooorta recensioner för att hinna med i det späckade schemat. Vad som händer om jag inte lyckas? Kanske får jag rehabilitera mig och byta intressebana till skönlitteratur…

PALO ALTO still 16

Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Losers poster 70x100_web

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

Losers 4

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Losers 3

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Losers 2

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Stockholm Filmfestival: Losers (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2Losers artwork no frameGenre: Drama, Svart komedi, Thriller
Produktionsland: Sverige
Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Längd: 72 min
Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson

Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.

En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.

Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.

Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.

Losers 4

Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.

Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.

Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.

Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.

Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.

Losers 3

Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.

Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.

Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.

Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.

Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).

Losers1

Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club (1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.

Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.

Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad  i flera olika delar.

Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.

Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.

Losers 2

I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.

Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.

I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.

Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.

Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.

losers 1

Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!

Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!

Kortfilmtips: Naomi och Hjärtekrossarna (2013)

Naomi poster

Jonathan Persson är en 21-årig filmskapare från Dalarna som har gjort filmer sedan han var 14 år. Han har tidigare blivit belönad av Svenska Filminstitutet för sin animerade kortfilm Broken Wings (2011), som han gjorde på Sydney Film School.

När han kom hem till Sverige igen efter ett års studier i Australien tog han kontakt med Film i Dalarna och blev utvald i deras kortfilmsstödprojekt för unga filmskapare – ”Upcoming”, och tack vare detta kunde han förverkliga sin kortfilm Naomi och Hjärtekrossarna!

Filmen är nu aktuell på Youtube (med premiär igår) för allas beskådan! Filmen är 28 minuter lång så det är en kortfilm som förtjänar lyxen att upplevas tillsammans med en bunke popcorn.

Beskrivning (hämtad från youtube-infon):

Naomi är blåhårig, arbetslös och meningslös. När hon på sin 20-årsdag blir dumpad av sitt livs kärlek får hon nog. Hon bestämmer sig för att bli en maskerad hämnare som bekämpar ”hjärtekrossare”, men hon inser snart att kärlek inte är så enkelt som hon först trodde.

I huvudrollen ser vi den guldbaggenominerade skådistalangen Linda Molin – känd från guldbaggevinnande filmerna Apflickorna (2011) och Bitchkram (2012). Hon fick nys om kortfilmprojektet på filmskaparsidan Filmcafé.se när hon letade nya utmaningar efter inspelningen av Bitchkram. När hon såg att det fanns en kortfilm som sökte en kvinnlig huvudroll som var en slags superhjälte nappade nörden inom henne för idén direkt.

Jonathan Persson visste inte vem hon var när hon hörde av sig och sade att hon måste vara med på hans kortfilm, men resultatet blev fantastiskt underhållande tillsammans med birollsskådisar som bland annat Johannes Sjöblom, Alice Young, Andreas Lundin Olsson, Simon Andersson och David Billström. Jag själv syns faktiskt i en liten roll också som en av alla douchebags. Jag blir nedslagen och ställs mot väggen skulle man kunna säga.

I efterhand tycker Linda Molin att en av de bästa sakerna genom att vara med i projektet var just storleken på produktionen och inspelningteamet. Inspelad med DSLR-kameran Canon EOS 5D Mark III (med strålande resultat!) var dom inte mer än några stycken på inspelningen samtidigt – ibland så få som endast regissör med kamera samt skådespelare. Samhörigheten var en helt annan än på de långfilmsproduktioner hon tidigare varit delaktig i.

Tidigare i år vann den pris som ”Bästa Film” på Sveriges Kortfilmfestival dessutom. När Jonathan skrev manuset inspirerades han framför allt av Kick-Ass (2010) och den fantastiska Edgar Wright-filmen Scott Pilgrim vs. The World (2010)!

I samband med Peace & Love Film Festival hölls också den årliga endagsfestivalen Dalarnas Filmfestival, där filmskapare från Dalarna får tävla med sina kortfilmer och visa upp dem inför publik, för att kunna kvalificera sig för den riktstäckande Novemberfestivalen som hålls i just november. På denna festival talade filmskaparen Jonathan Persson och Linda Molin inför publiken om deras erfarenheter av filmskapande, skådespelande och om projektet Naomi och Hjärtekrossarna.

Naomi 467735_109028502622583_1634747837_o

Jag ställde ”fem snabba” filmfrågor till titelskådespelaren Linda Molin (Apflickorna, Bitchkram) efter tillställningen;

Vilken är din favoritskådis?
– Marion Cotillard. Hon är fantastisk i Midnight in Paris bland annat.

Vilken typ av roll vill du helst spela som du ännu inte har spelat?
– Åh… en roll i Game of Thrones. Som en prinsessa eller lady som får rida på hästar. Över kullar på Irland, med drakar och sånt. Det skulle jag vilja spela.

Har du någon favoritfilm du vill rekommendera?
– Alla Wes Andersons filmer! Han är en sån som utnyttjar allt han kan när han gör film. Och Vicky Christina Barcelona, men den gillar jag mest för skådespelarna.

Gå nu in och se kortfilmen Naomi och Hjärtekrossarna och dela med er av den till alla ni känner! Gilla gärna filmens facebooksida om ni vill. Kortfilmen skyltar på ett jättefint sätt för ett ”guerillafilmskapande” som ska uppmuntras då det visar att alla kan göra bra film utan att behöva ingå i någon jätteproduktion med miljonbudget och 30 stycken på inspelningsplatsen. Allt som behövs är passion och fantasi för det man gör!

På Spotify finns även filmens soundtrack för den som vill lyssna:

Missa inte min bevakning av Peace & Love Film Festival 23-27 juni!

P&LFF FB Cover

Som ni kanske vet vid det här laget kommer jag att bevaka Peace & Love Film Festival 2013 som går av stapeln 23-27 juni. Jag kommer se i princip hela utbudet är det tänkt och därimellan försöka skriva om en del av det jag ser.

Bland en del annat hoppas jag att det blir några rader om Tim Buckley/Jeff Buckley-filmen Greetings from Tim Buckley, Elle Fanning-filmen Ginger & Rosa, franska självbiografin Youth //Jeunesse av dottern till franske storregissören Louis Malle (Vi ses igen barn, 1987) samt en och annan intressant kortfilmsrecension.

Utbudet på filmfestivalen är helt klart brett och intressant, med långfilmer och kortfilmer från hela världen samt midnattsvisningar av klassiker såsom Superman (1978), Bruce Lee-rullen Enter The Dragon (1973), Flashdance (1983) och workshops dessutom.

Det är Special Screenings, Competition Screenings, Midnight Screenings och Short Film Competition Screenings.

Vill ni veta mer om vad som visas föreslår jag att ni går in på deras hemsida, men kolla också gärna in deras festivaltrailer där man kan få en fin försmak av vad dom visar och vad jag kan komma att skriva om!

I backspegeln #15: Peace & Love, ekonomisk kris, David Lynch och Twin Peaks

I-Backspegeln3

Dags att återigen kika tillbaka på lite saker som har skett den senaste tiden. En blandad kompott av riktigt sorgliga, slöa, roliga och spännande ting, kan man säga…

Vila i frid, älskade Peace & Love (1999-2013)

Hakan_Hellstrom_fran_ovan_2009_foto_JonWallsten_1_

Foto: Jon Wallsten

Min hemstad har dött inombords när nu Borlänges egna festival är nedlagd. Det är en framgångssaga som började med några krogspelningar på den lokala krogen Bolanche med budskapet att göra den våldstyngda staden Borlänge till en plats för fred och kärlek. På 10 år växte den sig till Sveriges största festival med 50 000 besökare och en hel stad som engagerade sig.

Nu är allt det här borta. Freden och kärleken slocknade på grund av oerhört snabb expansion, långkonjuktur och konkurrens från tyska, storsatsande festivalarrangören FKP Scorpio (grundare av Bråvallafestivalen som hålls samma datum, samt nya Hultsfredsfestivalen). Det är mycket sorgligt, då Peace & Love för mig och många andra skulle bli sommarens och årets höjdpunkt, precis som det varit i många år.

9000 sålda festivalpass med en månad kvar till festivalstart är dock oerhört låga siffror jämfört med den strypta siffran på 35 000 som festivalen siktade på i år. Allt för många var för osäkra och avvaktande på när – eller om, de skulle köpa ett festivalpass (mig inräknad) och med konkurshot hängandes i ryggen sedan höstas var det dödsstöten.

Mitt kanske bästa minne från Peace & Love-festivalen är mest ett fragment. Vandringen in på festivalområdet en sommareftermiddag 2010, när The Strokes-sångaren Julian Casablancas skulle spela. De mulna molnen i luften övergick till värmande sol och till de växande tonerna av låten ”Out of the blue” sprang vi mot scenen och in i publikhavet i den festligaste av stämningar.

En tyst eufori fyllde mig och ingen behövde säga något för att förstå hur härligt det var just då. Casablancas musik har blivit synonym med den här känslan av lättfotad frihet och jag hoppas verkligen att Peace & Love-festivalen har gjort tillräckligt starka avtryck på tillräckligt många för att en dag återuppstå.

Som tur är lever lite av festivalen kvar tack vare den självständiga Peace & Love Film Festival, som hålls som planerat mellan 23-27 juni och jag kommer bevaka filmfestivalens utbud här på bloggen under denna vecka. Det är skönt att på något sätt kunna vara delaktig i att på något sätt fylla lite av det tomrum min stad Borlänge känner denna sommar.

Pojken med Guldbyxorna

maxresdefault

Ella Lemhagen (Tzatziki Morsan och Polisen, Patrik 1,5, Kronjuvelerna) ska regissera den kommande filmatiseringen av barnboksklassikern tillika TV-klassikern Pojken Med Guldbyxorna och för Kino i P3:s Cannes-pod framförde hon en pitch av filmen som gjorde mig… lite tveksam i alla fall;

”Vad händer när makten tappar kontrollen över ekonomin? […] det försvinner pengar som gör att det blir obalans och som i sin tur gör att det blir en politisk fråga i slutändan.”

Det här är alltså inte nästa danska miniserie om grå politik och pappersarbete utan Pojken med fucking Guldbyxorna. Finanskriskortet är dels väldigt använt vid det här laget och att det ska vara konflikten i en barnfilm gör mig inte särskilt uppåt väggarna av glädje och förväntan precis. Hoppas verkligen det löser sig, dock. Med finanskrisen alltså.

Lynch och Lykke Li

lykke_lynch

Min favoritfilmskapare och allmänne inspiratör David Lynch (Eraserhead, The Straight Story, Mulholland Drive) har släppt en ny låt tillsammans med ingen mindre än svenska musikfavoriten Lykke Li!

En perfekt kombination då de alltid har spelat i samma, mörka ”Hollywood Sad Core”-hörn. Singeln ”I’m Waiting Here” är den första i lanseringen av ”blott” 67-årige Lynchs uppföljande album till 2011 års starka och läskigt fräscha album – Crazy Clown Time.

En syskonmässig avundsjuka gentemot Lykke Li över att ha jobbat tillsammans med David Lynch känns inledningsvis av, men förbytts sedan mot en känsla av vemodig ro och en avlägsen Laura Palmer som kallar på oss i sångens kärna. Det känns som att Twin Peaks väntar bara runt hörnet…

David Lynch släpper nya albumet ”The Big Dream” i juli och dit längtar jag. Porträttfotot av Lynch som pryder sången är för övrigt fotad av Lykke Li själv.

Will we meet again in 25 years, Twin Peaks?

Twin-Peaks

Den eviga berg-och-dalbanan kring en eventuell tredje säsong av den stilbildande (och i mitt fall väldigt livsomvälvande) TV-serien Twin Peaks (1990-1991) har pågått i evigheter och ständigt växande är de hardcore-fans som önskar att filmskaparen David Lynch comebackar med den särpräglade, märkligt komiska och otäcka TV-serien om det lilla samhället där alla känner alla och inget är som det verkar.

Twin Peaks lades ner på grund av vikande tittarsiffror och för stark påverkan av TV-bolaget, men Lynch har alltid varit förälskad i konceptet av en ”continuing story” och hoppades kunna ta historien vidare genom en trilogi filmer.

Allt sprack dock när den första filmen – Twin Peaks: Fire Walk With Me (1992), utbuades och sågades av kritiker samt floppade på biograferna. Filmen har dock återfått mycket respekt ju äldre den blivit och jag själv rankar den som min största favoritfilm, näst efter The Shining (1980).

Bara det senaste året har TV-serien ryktats vara på väg tillbaka, då många klassiska TV-serier har fått sina revivals på olika sätt i dessa remake/reboot-tider. Skådespelaren Kyle McKlachlan, som spelade den udda, romantiske FBI-utredaren Dale Cooper i serien, har nämnt hur han diskuterat alternativa distributionssätt av en nystart av serien med David Lynch.

Sedan ryktades det om att Lynch själv skulle ha synts till i NBC:s lokaler rörande ett möte kring TV-seriens framtid, men detta visade sig vara endast ett löst rykte.

Efter det talade Lynch om att han inte har gett upp sitt filmskapande, men att han bara inte har hittat någon idé han fallit tillräckligt för ännu. Den andre Twin Peaks-skaparen, Mark Frost (Hill Street Blues), bekräftade återigen att han och Lynch snackar om Twin Peaks framtid av och till och att det finns många vägar att ta serien vidare i så fall.

Därefter snackades det om att han fortfarande tänker på Twin Peaks som någonting levande, men hans dotter Jennifer Chambers Lynch gick sedan ut på Twitter och sade att hennes far definitivt inte har tankarna på något Twin Peaks i dessa dagar.

wrapped-in-plastic-3-welcometotwinpeaks-com_

Men! För drygt en vecka sedan, i podcasten The Ron Purtee Show, tog allt ytterligare en vändning när den charmante Twin Peaks-skådespelaren Ray Wise (RoboCop, Good Night and Good Luck, Reaper) intervjuades. Ray Wise berättade att han och Lynch träffats någon vecka tidigare och att Lynch förberett Wise på att Twin Peaks fortfarande finns i planerna och att både han och Wise skulle kunna  ha en del i det!

Twin Peaks lever alltså enligt Lynch själv och kanske kanske finns det en chans att serien återkommer i samband med 25-årsdagen 2015? Kanske genom HBO, Showtime eller Netflix, som alla är positiva att lansera och återlansera TV-seriesformat genom nya distributionsformer som premiärer genom nätet och release av hela säsonger i ett kör. Det viktiga är att det är ett forum där Lynchs vision stöttas och inte kontrolleras enligt standardmallen.

I en klassisk drömscen i Twin Peaks nämner ju till och med karaktären Laura Palmer att ”we will meet again in 25 years”. Tänk om det faktiskt blir så? Det skulle vara Lynch i så fall…

Film & Musik: The Devil and Daniel Johnston (2005)

P&LFF-Film-Musik-header-GIF

Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.

Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!

the_devil_and_daniel_johnstonGenre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär
Regi: Jeff Feuerzeig
Manus: Jeff Feuerzeig
Längd: 110 min

Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.

Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.

Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.

Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.

I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele  har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.

1

Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.

Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.

I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.

2

Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);

I made a mistake and I never forgot
I tied knots in the laces of
My worried shoes
And with every step that I’d take I’d remember my mistake
As I marched further and further away
In my worried shoes

3

Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.

Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.

För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.

Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.

4

Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.

För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.

Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.

5

Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.

Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.

I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.

?????????????????????????????????????????

Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;

”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern

”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus

”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain

”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa

”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro

7

Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.

Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);

Listen up and i’ll tell a story
about an artist growing old
Some would try for fame and glory
Others aren’t so bold
Everyone in friends and family
sayin ”Hey get a job
Why do you only do that only
Why are you so odd?
”We dont really like what you do
We dont think anyone ever will
It’s a problem that you have
and this problem’s made you ill”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive