I mina senaste recensioner har jag börjat testa att avsluta med en A-märkning av filmen och en feministisk kommentar, eller så kallad slutnot. A-märkning är något som uppmärksammats den senaste månaden då den togs fram för att diverse kvalitetsbiografer ville börja uppmärksamma sin biopublik om jämställdhet i film, då kvinnor sällan får lika mycket utrymme i film som män.
A-märkningen fungerar som så att det är en godkännandestämpel (så kallad ”Aproved”) att filmen i fråga uppfyller det intressanta Bechdel-testets krav. Det här är inga nyheter för flera, men jag kommer ändå gå igenom Bechdel-testets principer då ingen ska hamna utanför båten i fortsättningen;
- Filmen ska innehålla minst två kvinnliga karaktärer med namn
- Kvinnorna ska någon gång i filmen tala med varandra.
- Det kvinnorn talar om ska inte handla om män.
Kravet är väldigt enkelt och försiktigt kan man tycka. Trots det misslyckas filmerna vi ser och älskar detta gång på gång.
Några populära exempel;
- Ingen av dom tre Star Wars-filmerna i originaltrilogin klarar Bechdel-testet.
- Ingen av filmerna i Sagan om Ringen-trilogin heller.
- Ingen av filmerna i Pirates of the Caribbean-trilogin heller.
- Inte någon i Christopher Nolans The Dark Knight-trilogi heller.
- Endast en enda av dom åtta Harry Potter-filmerna klarar testet.
- Avatar klarar det inte.
- Avengers klarar det inte.
Dom filmer flest lägger pengar på att se klarar i princip aldrig testet, med andra ord.
Sidan Feministfrequency.com förklarar testet ganska kort och koncist i det här klippet och ger exempel på ännu fler filmer, för dig som inte orkar läsa…
Vill du få en uppdaterad koll hur pass aktuella filmer och bakåt i tiden klarar det här testet så rekommenderar jag också att du slår en kik på Bechdeltest.com. Enligt den samlade statistiken på sidan är det endast drygt hälften (55.91%) av deras 4570 registrerade filmer som klarar alla kraven i testet. Statistiken visar också att det börjat arta sig mer och mer särskilt från och med 80-talet men då har den positiva förändringen trots det endast varit marginell.
Skulle vi göra ett omvänt test, där kravet är att en film ska innehålla två män med namn som ska prata med varandra om något annat än kvinnor så vet vi att väldigt få filmer ligger risigt till.
Vad testet är till för är inte i första hand att godkänna ifall en film är jämställd eller inte, för både filmer med fina feministiska kvaliteter kan misslyckas i testet och ojämställda skräckexempel kan klara testet galant. En fantastisk film kan misslyckas i testet och en värdelös film kan klara det.
Vissa filmer kan exempelvis innehålla endast en enda kvinna och ändå vara både en stark film och en stark feministisk film. Vissa filmer kan också innehålla kvinnliga karaktärer som nödvändigtvis aldrig varken nämns vid namn eller ens har ett namn. För övrigt räknar åtminstone jag även in karaktärers namn som återfinns i eftertexterna när jag avgör ifall kvinnliga karaktärer har ett namn eller inte.
Testet är alltså ingen kvalitetsstämpel för filmen i fråga, men själva testets kvalitet ligger i att göra oss mer uppmärksamma på kvinnans roll i filmerna vi ser och att en sådan i allmänhet simpel regel som Bechdel-testet faktiskt sällan uppfylls är en utmärkt utgångspunkt för en desto längre reflektion och diskussion.
Robbie Collin – filmkritiker på brittiska The Guardian, kritiserade nyligen idén med Bechdel-testet och dom svenska biografer som tillämpat testet på sitt filmutbud. Hans krönika börjar skeptiskt för att sedan bli något mer eftertänksamt och slutar i någon slags kluven Nilen-delta skulle jag vilja påstå. Han tycker att testet är skadligt och inte behövs, men han kan se hur det – som jag påpekade, väcker diskussion.
Han missar dock att testet inte är en kvalitetsstämpel så många kritiserar det för att vara och att. Hans påstående att; ”if the numbers are no good to start with, then you can’t extract anything of worth from them, no matter how far you zoom out” är ignorant och fel.
Detta just eftersom Bechdel-testet – näst efter att vara en utmärkt startpunkt för en jämställdhetsdiskussion kring film, också fungerar som bäst just när man ”zoomar ut” det och ser statistiken mindre kvalitativt. Testet är i sig kvantitativt och läses det av genom en större omfattning filmer blir det desto mer relevant.
Min input i fenomenet med A-märkning består därför i att ta vara på dom två kvaliteter Bechdel-testet framför allt besitter – den kvantitativa överblicken och den kvalitativa reflektionen.
Jag uppmärksammar om filmerna jag recenserar klarar eller ”failar” i Bechdel-testet i slutet av varje recension. I slutet av varje månad (eller med jämna mellanrum ifall recensionsflödet håller samma låga nivå som det brukar på min blogg) så samlar jag ihop statistiken för dom filmer jag recenserat och ser vad fördelningen blir enligt Bechdel-testets grunder.
Den kvalitativa biten består i att jag även kommenterar filmens feministiska kvaliteter i några meningar, utifrån hur jag personligen upplevt närvaron eller frånvaron av den i filmen. Vad fyller kvinnan för roll i filmen? Hur porträtteras hon? Hur är kvinnan i förhållande till männen?
Ingenting storslaget, men förhoppningsvis kan det tillföra någon slags reflektion både hos mig och hos dig som läst min recension och har sett filmen, ska se filmen eller överväger ifall du ska se filmen.
Här hittar du för övrigt förra årets inlägg där jag skrev om hur kvinnan skildras på film och reflekterade över vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. I somras spann jag vidare på den tråden när jag i Filmspanarnas temamånad om kvinnlighet flummade till och skrev om en hel massa kring ämnet. Läs om ni vill och följ framför allt länkarna i första inlägget!
Absurd Cinema 