Etikettarkiv: Losers

Intervju: Skaparna bakom nya filmen Losers om utmaningen att göra långfilm tillsammans

Losers poster 70x100_web

Borlängefilmskaparna Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic (bägge 42 år) har tillsammans skrivit, regisserat, fotat och producerat långfilmen Losers, som efter totalt 4 år av inspelning, postproduktion och en lång jakt på stöd och distribution nu äntligen haft premiär på svenska biografer runt om i landet.

Filmen spelades in med en låg budget som uppgår till nästan 1 fjuttig procent av vad en vanlig, svensk långfilm kostar och skådespelarensemblen består nästan uteslutande av nybörjare.

I filmen följer vi en anställd kvinna på Arbetsförmedlingen i det lilla samhället Borlänge i början av 90-talet, som i ett försök att motivera en grupp arbetslösa ungdomar går med på att låta den enda flitiga i gruppen anordna en skogshajk. Väl ute i skogen börja saker gå över styr och gruppens personligheter börjar ge sig till känna.

Här kan du läsa min recension av filmen.

Eftersom jag själv är dalmas och Borlängebo känner jag både ett intresse och ett ansvar att uppmärksamma deras hårda arbete inom filmskapandet. Därför har jag gått till botten (eller nåt åt det hållet) med deras projekt genom en intervju med dem bägge…

Ni har samarbetat och känt varandra redan före ni gjorde den här filmen om jag har förstått det rätt?

Mattias: Ja, vi blev kompisar i ettan på gymnasiet på Hagaskolan (i Borlänge) men det är här första gången som vi jobbar ihop. Om man inte räknar på restaurang i New York.

Ni började ert yrkesmässiga samarbete på restaurang i New York alltså? Hur långt tillbaka i tiden är det?

Markus: 1997. Vi var på resande fot och bodde i en billig lägenhet på Manhattan i några månader.

Arbetar ni annars inom den så kallade filmbranschen på något vis vardera, utöver filmen ni gjort?

Markus: Jag jobbade inte i filmbranschen, men i bildbranschen och ”mediabranschen”.

Mattias: Ja, jag har ju varit där sen 2005 då jag bytte bransch från IT/Internet och började jobba med film. Började på Garagefilm och var sen på SF innan jag startade Inland, 2010 (Inland Film).

När kom intresset för film och filmskapande in i era liv?

Mattias: Tony – min bästa kompis på åttiotalet, hade en farsa som ägde en videobutik, så han och jag såg allt som fanns i butiken.

Markus: Jag har alltid älskat film. Försökte göra en stop-motion-film med morsans Super 8 när jag var 6 år… Gick inget vidare. Som medlem av ”videovåldsgenerationen” så har ju alltid film varit en del av ens liv.

Mattias: Det kom ju mycket intressant och bra film då som man blev såld på. Pulp Fiction, Terminator 2 och så vidare.

Markus: Man Bites Dog.

Mattias: Just det. klassiker.

Pratade ni om att göra film tillsammans redan under gymnasietiden?

Mattias: Nej, det var mer att vi kollade på film ihop och snackade om film – inte att göra det. Det fanns liksom inte det perspektivet, att det skulle vara möjligt.

Losers 4

I och med att jag är yngre är det givetvis lättare att se filmskapande som något möjligt tack vare den tekniska utvecklingen med digitalkameror och liknande. Hur stort var steget för er att faktiskt skapa en långfilm, med tanke på era bakgrunder? Från bildbranschen och producerande av film?

Markus: Det var den digitala utvecklingen som öppnade dörren för oss. Som fotograf hade jag plötsligt utrustning som kunde leverera tillräckligt bra material för att arbeta med på ett seriöst sätt. Det var dessutom billigare än det någonsin varit tidigare att filma. Det gäller alltså själva filmandet – inte postproduktion.

Mattias: Sen har ju jag som producent koll på alla faser och roller i filmskapandet vilket ju underlättar , även om jag inte tidigare utfört dom kreativt, Alltså skrivit och regisserat förut.

Ni skrev bägge manuset till Losers?

Markus: Japp.

Kan ni uppskatta hur lätt eller svårt det var att faktiskt genomföra en långfilm som Losers jämfört med hur ni såg på projektet i begynnelsen av det?

Mattias: Oj, bra fråga… Vi visste ju att det skulle bli svårt och ta tid, eftersom strategin var att finansiera under arbetets gång. Alltså, vi hade ju pengar för att spela in men inte för att efterbearbeta.

Markus: Losers innehöll mycket mer motgångar men också betydligt mycket mer framgång än vi hade trott.

Ja, det här är som jag förstått det en film som utan underdrift kan kallas ”lågbudget”, om man ser till den faktiska budgeten. Hur mycket kostade den att producera på inspelningsstadiet, för att beskriva för någon som inte har koll på den ekonomiska sidan i filmproduktion?

Mattias: Vi hade 110 000 kr i inspelningsbudget. Alltså fram till själva postproduktionen. Vid det laget brukar man ju ha spenderat merparten av en films budget. Typ 75 procent av den.

Det är betydligt mindre än kostnaden för en standardfilm i Sverige?

Mattias: En snittbudget på en långfilm i Sverige är i dag 23 miljoner. För vår del så ligger ju den största kostnaden för efterarbetet. Så relationen är omvänd.

Vad är det man satsar pengar på i post-produktionen? Är det den faktiska redigeringen av det inspelade materialet eller är det marknadsföring och dylikt?

Mattias: Nej, vi menar klippning som är tidskrävande, sen färgläggning, ljudläggning och ljudmix. Och så score och musik. Vi levererar ju en färdig film till en distributör som sen ansvarar för marknadsföring och distribution. Så om man kollar vad en svensk långfilm i snitt lägger fram till avslutade inspelning… så hade vi mindre än 1 procent av detta. Vänta, stämmer det verkligen?

Markus: Jo, det stämmer.

Det är minst sagt en kontrast som säger ganska mycket om pengarna i filmbranschen även för en utomstående publik som bara får se resultatet av filmskapande.
Jonas Jonasson från popbandet/innovationsorkestern Bob Hund gjorde filmmusiken till Losers. Hur fick ni med honom på banan?

Markus: Vi gillar Bob Hund och tyckte att de skulle passa perfekt för att musiksätta det tidiga 90-talet. Maria Blom (som gjort filmerna Masjävlar, Nina Frisk och Hallåhallå) tipsade oss om att Jonas hade gjort teatermusik tillsammans med henne. Vi kontaktade Jonas, han fick se en ”rough cut” och gillade vad han såg.

Losers 3

Filmen Losers utspelas precis som ni antydde i början av 90-talet – i Borlänge. Vad har platsen Borlänge och tiden för betydelse för handlingen?

Mattias: Filmen kunde ju utspela sig var som helst egentligen, men den betyder ju något för oss så det blev naturligt att förlägga den i vår hemtrakt.

Markus: Och tiden – det tidiga 90-talet, var en brytpunkt i det svenska samhället anser vi. Det var en ekonomisk kris och vi såg hur samhällsklimatet blev mer individinriktat än tidigare – då det var mer kollektivet som räknades.

Losers tar i stort sett avstamp i en arbetsförmedling även om själva handlingen dock utspelas mer precist i skogsmiljö utanför Borlänge och inte i samhället eller den så kallade ”civilisationen”. Tankarna förde mig inte helt oväntat till berättelser som Flugornas Herre och Stand By Me vad gäller det mörka, sociala ungdomstemat i skogsmiljö, men även 80-talsskolfilmen The Breakfast Club med tanke på att det ändå finns en hel del charm och humor kring just uppluckrandet av karaktärernas sociala roller inför varandras ögon. Var dom några berättelser som inspirerade formandet av er film eller finns det andra berättelser ni influerats av?

Mattias: Ja, Breakfast Club var faktiskt en referens vi pratade om, en av mina stora uppväxtfilmer. Sedan såklart Deliverance och andra resor mot mörker. Vi pratade om att försöka göra en rulle som var både lite rolig och hade ett visst mörker.

Markus: Bildmässigt ville vi ha en realistisk, dokumentär stil. Dialogmässigt var vi inspirerade av brittisk diskbänksrealism.

Hur resonerade ni kring fördelningen mellan den mörka respektive den lättsamma tonen i berättelsen? Var det ena en reaktion av det andra, eller var det alltså balansen ni ville åt från första början?

Mattias: Nej, det var en balans vi eftersträvade.

Ni lekte aldrig med tanken på att gå ”all-in” åt det ena – det mörka, eller andra – det lättsamma, hållet? Göra det till ren skräck eller romantisk komedi?

Mattias: Nej, syftet var alltid att mixa eftersom det görs så sällan. I Sverige i alla fall.

Det är sant. I Sverige jobbar vi alltför ofta med renodlade genres eller helt utanför genrefilmens mall.

Mattias: Ja, sant.

Ett utropstecken för mig i Losers var den breda skådespelarensemblen. Angående skådisarna i filmen, som nästan uteslutande är amatörer (alltså inte utbildade eller meriterade); hur var det att jobba med dem, jämfört med så kallade ”professionella” skådisar?

Markus: Det var roligt först och främst. Alla var väldigt ambitiösa och gick in i sina roller på ett fantastiskt sätt.

Mattias: Det är ju rätt vanligt med amatörer ändå. Se Äta Sova Dö, Play och så vidare.

Markus: Vi jobbade mycket med att hitta rätt person till rätt roll under castingen, och i efterhand kan vi se att vi lyckades väldigt bra där.

Mattias: Ja, vi bodde ju ihop under inspelningen vilket underlättade. De levde i rollen under ett par veckor och hjälpte varandra att öva på kvällar och mellan tagningarna.

Losers 2

Jag kände själv att leveransen av dialog hos samtliga skådespelare var uppfriskande fri och genuin, utan det för svenska filmer så ofta förekommande skrivna, spända och ”agerade” ordet. Jobbade ni mycket med improvisation eller vad är ert recept på avslappnat agerande?

Mattias: Nej, all dialog är skriven och de fick hålla sig strikt till detta, så inget är improviserat alls. Det är en kombination av regi och knep vi tog till på inspelningsplats.

I så fall är det ett ännu mer imponerande skådespel.

Mattias: Ja, ungdomarna och Isabelle (von Saenger, som medverkat i Prinsessa, Solsidan m.m.) är ju väldigt duktiga.

Jag måste bara fråga… När jag såg filmen på Stockholm Film Festival i höstas, så kom jag på mig själv med att – precis som stora delar av publiken, skratta åt karaktärernas dalmål som i sig blev ett komiskt uttryck. Det trots att jag själv är dalmas och formad i Borlänge? Är det ren ovana över att höra daladialekten på film som gör det till något komiskt – även för dalfolk??

Mattias: Haha… det är ju en härlig dialekt.

Markus: Man blir på gott humör av dalmål.

Jag har märkt att den kan ha den påverkan på människor så ni är nog inne på rätt spår. Vad har ni för tips att ge till personer där ute i landet som har en historia att berätta, som vill göra film eller långfilm av den, men känner att dom hindras av klassiska hinder som att dom inte har råd eller utrustning nog?

Mattias: Att göra filmen och inte låta sig hindras såklart. Idag har ju till och med mobiltelefoner HD-inspelning.

Har ni planer på att göra något mer tillsammans i filmväg snart?

Mattias: Ja, men inte inget vi vill berätta om än!

Vad skulle ni vilja pröva att göra som ni ännu inte gjort, kreativt? Vad som helst!

Mattias: Vi vill göra nästa film med lite högre budget. Det är drömmen.

Då önskar jag er lycka till med framtiden!

Annonser

Tommy (2014)

filmspanarnaMånadens ”filmspanarfilm” är svenska Tommy och jag själv är den skyldige till valet av just den filmen. Vad fick mig att välja just den, förutom ett ganska skralt bioutbud? Jo, nyfikenheten över en svensk, mindre film i kölvattnet av Snabba Cash-trilogin och med föredömliga känsloartisten Lykke Li i en av birollerna fick mig att dra ett långskott. Frågan är; gick det vägen?

Bäst att slå en kik i övriga filmspanares recensioner av Tommy först…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (bloggen)
Har du inte sett den (podden)

Tommy posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Sverige
Manus: Anton Hagwall
Regi: Tarik Saleh
Längd: 110 min
Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Inez Bruckner, Alexander Stocks, Amanda Ooms, Reza Madadi, Azzan Jack, Mahmut Suvakci

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria.

Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu.

Tommy har stått namn för många filmer genom historien.

Ni minns väl Tommy (1975), av Ken Russell? Eller musikdokumentärerna Tommy (2010), om popsångaren som söp ihjäl sig och Tommy’s Journey (1993) med The Who? Eller den om Tommy och Lodjuret (1998)? Kanske kommer du ihåg Tommy och Frimärksresan (1988) och Tommy som Toreador (1959).

Tommys Inferno (2005) är en av dom senaste och mer i den lättsamma smaken och Tommy Boy (1995) är en annan. D.W. Griffiths Sentimental Tommy (1928) är en av dom tidigaste i Tommy-franchisen men Tommy Atkins in the Park från 1898 är onekligen den äldsta.

TOMMY

Och Tommy hit och Tommy dit. Tyvärr sticker filmen Tommy från 2014 inte ut från dom andra filmerna han har namngett. Regisserad av Tarik Saleh (känd för Metropia som kom för ett antal år sedan) och skriven av långfilms- och Tommy-debutanten Tommy… förlåt mig, Anton Hagwall.

Den är väldigt ambitiöst skriven och lägger upp för en stor kriminalopera i den stockholmska undre världen, men som smått orimligt skulle kunna förverkligas med alla potential intakt utan en regissör i klass med Mikael Marcimain eller ännu hellre Tomas Alfredson.

Nu blev det dock potentielle Tarik Saleh som regisserade Tommy och Moa Gammel (Irene Huss, Puss, Sommaren med Göran) spelar den mytomspunne Tommys fru, Estelle.

Tillsammans med hennes barnadotter återvänder hon till Sverige för att hiva in den del av det storslagna rånbytet som Tommys familj gick miste om i flykten efter kuppen. Hon är iskall – för iskall dock. Hennes karaktär blir mest grå och sympatilös på dom flesta sätt och vis.

Tommy1

Det verkade inte bara vara jag som tappade engagemanget för intrigerna i filmen ganska snabbt, i och med huvudrollernas gråtrista stäldpengabekymmer. Det blir som det brukar bli i dom lägena. Man börjar istället lägga märke till detaljer i bakgrunden och rent tekniska beståndsdelar, som var varje plats är inspelad någonstans, hur den där explosionen rent praktiskt genomfördes och hur pass statisterna sköter sig.

En annan behållning var stilistiske filmklipparen Dino Jonsäters (Tinker Tailor Soldier Spy, Låt Den Rätte Komma In, Bluebird) klippning som med sin försmak för långsamt, atmosfärsbildande gav en viss stämning.

Det ska dock sägas att han inte var ensam då ytterligare två klippare – Linda Jildmalm (en rad assistentjobb som bland annat Arn-miniserien bakom sig och Losers som egen merit) och Theis Schmidt (Snabba Cash-trilogin), deltog i det arbetet vilket hintar om att mycket av filmens laborerades just i klipprummet snarare än på plats.

För det känns som att filmen aldrig hittar någon riktig anknytningspunkt till mig som åskådare. Jag gillar det dramabetonade tempot men det där utropstecknet saknas i form av en skådespelare som Joel Kinnaman var i Snabba Cash exempelvis, som gör att man rycker upp sig i biostolen för att se vad hen hittar på här näst.

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inget sånt hittar jag i Tommy. Moa Gammel går på samma sammanbitna ensamvargsväxel hela tiden, Ola Rapace (Tillsammans, Wallander, Svinalängorna) anstränger sig bokstavligt i hela kroppen som krogägare och Ewa Fröling (Fanny & Alexander, Bert – Den Siste Oskulden, SOS – En Segelsällskapsresa) är ytterligare en i raden av alla överklassdamer som alltid har en given plats i svenska stockholmsfilmer.

Ingela Olsson (Så Som i Himmelen, Så Olika, Beck – Hämnden) sätter tonen direkt med en väldigt slentrianmässigt spelad säkerhetspolis utan någon som helst kreativitet eller rum för frispel. Hon brukar vara bra men här blir det tyvärr pannkaka. Casting av välkända ansikten känns generellt omotiverade och dom enda som glimtar till är egentligen små, små biroller på gränsen till statister som dyker upp i nån enstaka scen för att sedan aldrig återvända igen.

Dom som säger att svenska skådespelare lätt går över i teaterdramatik i filmrutan får ett antal gånger vatten på sin kvarn och när en svensk kriminalthriller börjar lukta Beck så vet man att man cyklar på fel sida av vägen.

Johan Rabeus (Ondskan, VD, Beck – Öga för Öga) – filmens mest kända ansikte, visar dock som alltid var skåpet ska stå när det kommer till leverans av dialog då han kan uttala styltiga ord med tillräckligt mycket mummel, stamningar och societetspositionerade obryddhet för att det ska kännas genuint. En eloge till honom för att han kan det oklanderligt. Han bidrar också till en underbart tryckt stämning i en viss julscen som byggs upp med Boogie Nights-vibbar.

TOMMY

Mystiske konstnären och musikamazonen Lykke Li Zackrisson då? Hon gör det bra tycker jag, som en flickig, naiv tjej som manipuleras lika lätt som ett barn. Den mest laddade scenen är med henne. Hon kanske inte sätter alla humörlägen riktigt lika galant, men med tanke på hur lite erfarenhet har så imponerar hon gentemot dem hon ställs mot då hon känns betydligt mer bekväm i positionen.

Kanske inte så konstigt dock, då övriga karaktärer mest springer omkring och tjatar om stackars Tommy och tävlar om vem som kan spänna käkbenen mest. Woody Harrelson får konkurrens i denna filmen, vars bästa scen består av ljud som låter som en hel armé av hästar i kalabalik men som i en rafflande övergång visar sig vara en vattenkokare från OBH Nordica.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmens huvudroll är en ensam kvinna och visst förekommer det en del snack kring ditten och datten mellan andra kvinnor som inte har med män att göra.

Bland annat poetiska avstannanden i tavlor som jag gillar skarpt och som får mig att tänka på Robert Altmans The Long Goodbye (1973) av någon anledning. Kan bero på dom nattbelagda vågorna i motiven. Moa Gammels karaktär är dock tyvärr trist och enstyrig som inte väcker någon särskild form av intresse som inte är kopplat till hennes namn som allt snurrar kring.

Filmens näst mest intressanta karaktär (förutom Tommy möjligen) är också kvinna och spelas av Lykke Li. En intressant karaktär jag får mersmak av då hon speglar en inte så ovanlig typ från det verkliga samhället och gör det trovärdigt.

En liten parentes jag väldigt off topic märkte i filmen är när Lykke Lis karaktärs ärr på läppen plötsligt byter sida för någon enstaka scen för att i bilden direkt efter sitta på den vanliga sidan igen. Kul ”miss” och med största sannolikhet en medveten nödlösning i klipprummet där enstaka bilder spegelvänts för att synka med blickförflyttningar från tittaren bättre.

Sånt tänker jag oftast på endast ifall filmen inte riktigt engagerar känslomässigt. Då snappas allt tekniskt runtomkring upp som om jag vore en tekniktokig ”aspbergian” snarare än en känslomänniska.

Stockholm Filmfestival: Losers (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2Losers artwork no frameGenre: Drama, Svart komedi, Thriller
Produktionsland: Sverige
Regi: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Manus: Mattias Johansson Skoglund, Markus Marcetic
Längd: 72 min
Skådespelare: Isabelle von Saenger, Barbro Enberg, Sara Turpin, Emma Juntilla, Anna Svensson, Andreas Borg, Pelle Åkerström, SaraKlara Hellström, Lisa Walberg, Robert Eriksson

Borlänge 1992. Åsa är lärare på Arbetsförmedlingen för en “starta-eget”-kurs för arbetslösa ungdomar. När hon blir attraherad av en elev ordnar hon en vildmarkshajk under förevändningen att testa hans företagsidé i praktiken.

Två och en halv månad efter att jag flyttat till Stockholm från Dalarna och Borlänge så sitter jag som en del av filmfestivalpubliken till filmen Losers.

En lågbudgetlångfilm av Borlängebördiga Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic, utspelandes i och runt just min hemstad Borlänge.

Där sitter jag och skrattar åt det breda dalmålet tillsammans med en publik som verkar uppleva det som exotiskt och lustigt. Att just jag skrattar beror nog dels på att skratt smittar av sig, men också tack vare igenkänning, hoppas jag. Jag skrattar också just åt situationen att jag skrattar.

Det bör nämnas att Losers är en lågbudgetfilm i ordets sanna bemärkelse. Filmskaparna sökte stöd, men eftersom Äta Sova Dö (2012) redan hade stöttats var ”kvoten” för filmer med temat ”arbetslöhet” redan fylld och Losers fick klara sig på 100 000 kr av vända slantar som bland annat bestod i privata insatser från filmskaparna och deras föräldrar. Dalarnabaserade organisationen Film i Dalarna hjälpte dock filmskaparna att förverkliga långfilmen.

Losers 4

Äta Sova Dö spelades in för 12 miljoner. Den hyllade lilla guldbaggevinnaren framstår som en blockbuster jämfört med det Losers kostat att göra.

Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic fick sedan vända på stenar för att få allt att gå ihop under produktionen. Fotot stod dom själva för. Scenografi och ljussättning skippades helt då filmen utspelades i skogen. Kostym fixades genom second hand-butiken Myrorna i Falun och genom rester från kommunens långvård fick produktionsteamet mat under inspelningen.

Så när som på Isabelle von Saenger (Fishy, Prinsessa) är dessutom alla skådespelare i filmen amatörer utan någon särskild erfarenhet av agerande och alla jobbade gratis.

Jag minns själv när filmskaparna för cirka tre år sedan år sedan sökte skådespelare med 90-talsutseende för en film som skulle utspela sig i trakterna runt Borlänge. Jag trodde att det rörde sig om statistroller, men med tanke på resultatet förstår jag att dom sökte filmens huvudrollsskådisar.

Jag kan ju lite grann ångra att jag inte sökte för en roll nu i efterhand då jag gillar filmens upplägg.

Losers 3

Filmen börjar i 90-talets Borlänge – samma lågkonjunkturperiod som filmskaparna växte upp i och som lätt går att spegla till dagens samhällssituation i Sverige.

Eva – en ”starta eget”-ledare från Arbetsförmedlingen, försöker skaka inspiration i några ungdomar i olika åldrar.

Trots lojheten bland deltagarna är det en ung ”man with a plan” – med en för övrigt väldigt tydlig kärleksförklaring till Dalarna tatuerad i form av en kurbits från vaden som sträcker sig upp mot bröstkorgen och där slår ut till Dalarnas landskapsblomma, blåklockan (tror jag väl att att det föreställer?). Sak samma… Denna engagerade kille har den ”genialiska” projektidén om att anordna en hajk i skogen.

Eva tänder till på idén – eller snarare har hon tänt till på killen, och ser till att den ska testas på hennes grupp. Killen förklarar hur det inte bara ska vara en hajk, utan ett äventyr där deltagarna svävar i total ovisshet om vad som komma skall.

Detta blir själva utvecklingen för filmen, då gruppen som beger sig ut i skogarna utanför Borlänge är med om ett svårgissat, socialt äventyr som för tankarna till 80-talspärlan Stand By Me (1986).

Losers1

Framför allt tänker dock jag på en annan 80-talsklassiker, nämligen The Breakfast Club (1985). Losers är en bitterljuvt oförutsägbar film, som en korsbefruktning mellan dom två sociala experimenten The Breakfast Club och Flugornas Herre.

Humorn går hand i hand med mörkret och det går inte riktigt att lita på någon i gruppen, vilket gör mig engagerad som tittare. Samtidigt kan man känna igen sig i dem allihop. Smart berättande.

Regissörsduon Mattias Johansson Skoglund och Markus Marcetic nämner att deras idé bakom filmens karaktärer var att ”starta eget”-ledaren är en specifik karaktär medan hennes grupp av ungdomar är den andra karaktären, fast splittrad  i flera olika delar.

Jag tycker dock att gruppen består av väldigt levande karaktärer var för sig som i mångt och mycket kommer fram som unika personer till skillnad från – exempelvis, The Breakfast Club.

Ett fåtal gånger ger karaktärerna ett övertydligt, sentimentalt känslospel som kunde ha trappats ner för att behålla trovärdighet, men med åtanken att i stort sett samtliga skådespelare gör sin absolut första rollinsats så är det enbart väldigt marginell kritik av skrivna repliker i manuset och inget skådespelarna ska belastas för, om nu någon ens ska det.

Losers 2

I övrigt levererar skådespelarna repliker som är kreativt lekfulla, spontana och många gånger väldigt underhållande. Dom haltar inte fram på överkonstruerade repliker och det stundtals väldigt befriande, breda dalmålet får som sagt publiken att gapflabba. Imponerande skådespeleri från dessa skådespelare, helt klart.

Musiken är skriven av Bob Hund-medlemmen Jonas Jonasson och Bob Hund medverkar också på soundtracket. Det är en drömskt, dunkelt återkommande tema som passar innehållet och samtidigt förstärker det.

I klippningen av filmen finns det dock en och annan hög kant som jag som tittare snubblar på när filmen pendlar mellan humor, tystnad och mörker. Filmens foto är på intet sätt spektakulärt, men utnyttjar miljöerna föredömligt och med tanke på budgeten mycket, mycket bra.

Jag blev rent ut sagt överraskad – gång på gång, av Losers och så fort den får distribution – för det förtjänar den, så rekommenderar jag alla – ovasett om du är storstadsbo, lantmänniska eller ännu bättre – Borlängebo. Jag kommer se om den så fort jag kan och ska försöka hålla ett öga på framtiden för denna film.

Regissörerna medverkade efter filmens visning på Stockholm Filmfestival i ett Face2Face (samtal) efteråt och stor humor utbryter när det obligatoriska mikrofonkrånglet ställer till det.

losers 1

Intervjuaren pratar och sträcker över micen till en av regissörerna, varpå micen slutar fungera och han hörs dåligt. Intervjuaren får som tur är en till mic som låter tydligt, men så fort en av regissörerna byter till den nya micen så funkar inte heller den!

Det var en riktigt hjärtlig och mysig inramning på denna visning – en av dom bästa inramningarna jag haft i en biosalong. Mitt humör höjdes flera snäpp i kölvattnet av Losers och mitt dalapumpande hjärta fick sin dos bränsle uppkört i blodomloppet.

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Filmen innehåller fler kvinliga karaktärer än manliga och även om jag inte reflekterade över saken så kan jag svära på att den klarar Bechdel-testet. I övrigt är det ganska klassiska könsroller jag ser, men kvinnorna tar sin plats. Särskilt en riktigt underhållande rollspelsnörd som drar sin pojkvän åt det ena och det andra hållet på ett gulligt sätt och hon svär som minst femton hela karlar, utan att överdriva. En av filmens skruvade utropstecken!