Etikettarkiv: Tomas Alfredson

Tommy (2014)

filmspanarnaMånadens ”filmspanarfilm” är svenska Tommy och jag själv är den skyldige till valet av just den filmen. Vad fick mig att välja just den, förutom ett ganska skralt bioutbud? Jo, nyfikenheten över en svensk, mindre film i kölvattnet av Snabba Cash-trilogin och med föredömliga känsloartisten Lykke Li i en av birollerna fick mig att dra ett långskott. Frågan är; gick det vägen?

Bäst att slå en kik i övriga filmspanares recensioner av Tommy först…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den (bloggen)
Har du inte sett den (podden)

Tommy posterGenre: Thriller, Drama
Produktionsland: Sverige
Manus: Anton Hagwall
Regi: Tarik Saleh
Längd: 110 min
Skådespelare: Moa Gammel, Ola Rapace, Lykke Li Zackrisson, Alexej Manvelov, Johan Rabaeus, Ewa Fröling, Ingela Olsson, Inez Bruckner, Alexander Stocks, Amanda Ooms, Reza Madadi, Azzan Jack, Mahmut Suvakci

En vecka före jul landar Estelle Svensson på Arlanda. För ett år sen flydde hon hals över huvud tillsammans med sin man Tommy och deras dotter, efter att Tommy deltog i ett av de största rånen någonsin i svensk kriminalhistoria.

Polisen misstänker att Tommy är död, men Estelle söker upp Tommys forna kumpaner och berättar att Tommy är på väg hem. Han vill ha sin del av rånbytet nu.

Tommy har stått namn för många filmer genom historien.

Ni minns väl Tommy (1975), av Ken Russell? Eller musikdokumentärerna Tommy (2010), om popsångaren som söp ihjäl sig och Tommy’s Journey (1993) med The Who? Eller den om Tommy och Lodjuret (1998)? Kanske kommer du ihåg Tommy och Frimärksresan (1988) och Tommy som Toreador (1959).

Tommys Inferno (2005) är en av dom senaste och mer i den lättsamma smaken och Tommy Boy (1995) är en annan. D.W. Griffiths Sentimental Tommy (1928) är en av dom tidigaste i Tommy-franchisen men Tommy Atkins in the Park från 1898 är onekligen den äldsta.

TOMMY

Och Tommy hit och Tommy dit. Tyvärr sticker filmen Tommy från 2014 inte ut från dom andra filmerna han har namngett. Regisserad av Tarik Saleh (känd för Metropia som kom för ett antal år sedan) och skriven av långfilms- och Tommy-debutanten Tommy… förlåt mig, Anton Hagwall.

Den är väldigt ambitiöst skriven och lägger upp för en stor kriminalopera i den stockholmska undre världen, men som smått orimligt skulle kunna förverkligas med alla potential intakt utan en regissör i klass med Mikael Marcimain eller ännu hellre Tomas Alfredson.

Nu blev det dock potentielle Tarik Saleh som regisserade Tommy och Moa Gammel (Irene Huss, Puss, Sommaren med Göran) spelar den mytomspunne Tommys fru, Estelle.

Tillsammans med hennes barnadotter återvänder hon till Sverige för att hiva in den del av det storslagna rånbytet som Tommys familj gick miste om i flykten efter kuppen. Hon är iskall – för iskall dock. Hennes karaktär blir mest grå och sympatilös på dom flesta sätt och vis.

Tommy1

Det verkade inte bara vara jag som tappade engagemanget för intrigerna i filmen ganska snabbt, i och med huvudrollernas gråtrista stäldpengabekymmer. Det blir som det brukar bli i dom lägena. Man börjar istället lägga märke till detaljer i bakgrunden och rent tekniska beståndsdelar, som var varje plats är inspelad någonstans, hur den där explosionen rent praktiskt genomfördes och hur pass statisterna sköter sig.

En annan behållning var stilistiske filmklipparen Dino Jonsäters (Tinker Tailor Soldier Spy, Låt Den Rätte Komma In, Bluebird) klippning som med sin försmak för långsamt, atmosfärsbildande gav en viss stämning.

Det ska dock sägas att han inte var ensam då ytterligare två klippare – Linda Jildmalm (en rad assistentjobb som bland annat Arn-miniserien bakom sig och Losers som egen merit) och Theis Schmidt (Snabba Cash-trilogin), deltog i det arbetet vilket hintar om att mycket av filmens laborerades just i klipprummet snarare än på plats.

För det känns som att filmen aldrig hittar någon riktig anknytningspunkt till mig som åskådare. Jag gillar det dramabetonade tempot men det där utropstecknet saknas i form av en skådespelare som Joel Kinnaman var i Snabba Cash exempelvis, som gör att man rycker upp sig i biostolen för att se vad hen hittar på här näst.

Estelle (Moa Gammel), Blanca (Lykke Li Zackrisson) och Bobby (Ola Rapace)

Inget sånt hittar jag i Tommy. Moa Gammel går på samma sammanbitna ensamvargsväxel hela tiden, Ola Rapace (Tillsammans, Wallander, Svinalängorna) anstränger sig bokstavligt i hela kroppen som krogägare och Ewa Fröling (Fanny & Alexander, Bert – Den Siste Oskulden, SOS – En Segelsällskapsresa) är ytterligare en i raden av alla överklassdamer som alltid har en given plats i svenska stockholmsfilmer.

Ingela Olsson (Så Som i Himmelen, Så Olika, Beck – Hämnden) sätter tonen direkt med en väldigt slentrianmässigt spelad säkerhetspolis utan någon som helst kreativitet eller rum för frispel. Hon brukar vara bra men här blir det tyvärr pannkaka. Casting av välkända ansikten känns generellt omotiverade och dom enda som glimtar till är egentligen små, små biroller på gränsen till statister som dyker upp i nån enstaka scen för att sedan aldrig återvända igen.

Dom som säger att svenska skådespelare lätt går över i teaterdramatik i filmrutan får ett antal gånger vatten på sin kvarn och när en svensk kriminalthriller börjar lukta Beck så vet man att man cyklar på fel sida av vägen.

Johan Rabeus (Ondskan, VD, Beck – Öga för Öga) – filmens mest kända ansikte, visar dock som alltid var skåpet ska stå när det kommer till leverans av dialog då han kan uttala styltiga ord med tillräckligt mycket mummel, stamningar och societetspositionerade obryddhet för att det ska kännas genuint. En eloge till honom för att han kan det oklanderligt. Han bidrar också till en underbart tryckt stämning i en viss julscen som byggs upp med Boogie Nights-vibbar.

TOMMY

Mystiske konstnären och musikamazonen Lykke Li Zackrisson då? Hon gör det bra tycker jag, som en flickig, naiv tjej som manipuleras lika lätt som ett barn. Den mest laddade scenen är med henne. Hon kanske inte sätter alla humörlägen riktigt lika galant, men med tanke på hur lite erfarenhet har så imponerar hon gentemot dem hon ställs mot då hon känns betydligt mer bekväm i positionen.

Kanske inte så konstigt dock, då övriga karaktärer mest springer omkring och tjatar om stackars Tommy och tävlar om vem som kan spänna käkbenen mest. Woody Harrelson får konkurrens i denna filmen, vars bästa scen består av ljud som låter som en hel armé av hästar i kalabalik men som i en rafflande övergång visar sig vara en vattenkokare från OBH Nordica.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Bechdel-A-marktFeministisk slutnot: Filmens huvudroll är en ensam kvinna och visst förekommer det en del snack kring ditten och datten mellan andra kvinnor som inte har med män att göra.

Bland annat poetiska avstannanden i tavlor som jag gillar skarpt och som får mig att tänka på Robert Altmans The Long Goodbye (1973) av någon anledning. Kan bero på dom nattbelagda vågorna i motiven. Moa Gammels karaktär är dock tyvärr trist och enstyrig som inte väcker någon särskild form av intresse som inte är kopplat till hennes namn som allt snurrar kring.

Filmens näst mest intressanta karaktär (förutom Tommy möjligen) är också kvinna och spelas av Lykke Li. En intressant karaktär jag får mersmak av då hon speglar en inte så ovanlig typ från det verkliga samhället och gör det trovärdigt.

En liten parentes jag väldigt off topic märkte i filmen är när Lykke Lis karaktärs ärr på läppen plötsligt byter sida för någon enstaka scen för att i bilden direkt efter sitta på den vanliga sidan igen. Kul ”miss” och med största sannolikhet en medveten nödlösning i klipprummet där enstaka bilder spegelvänts för att synka med blickförflyttningar från tittaren bättre.

Sånt tänker jag oftast på endast ifall filmen inte riktigt engagerar känslomässigt. Då snappas allt tekniskt runtomkring upp som om jag vore en tekniktokig ”aspbergian” snarare än en känslomänniska.

Annonser

SVT: Bergmans video

Journalisten och filmdoktorn Hynek Pallas samt filmrecensenten och filmskaparen Jane Magnusson har omedvetet förverkligat mina drömmar när de gjort verklighet av en riktigt, riktigt trevlig programidé för alla oss som gillar film och fascineras av Sveriges största filmskapare – Ingmar Bergman.

I första hand dock för oss som gillar film – all sorts film. För det är precis vad Ingmar Bergman (hör och häpna!) gjorde.

Programidén heter Bergmans Video och den grundar sig i Bergmans filmhylla som han hade ute på Fårö. En VHS-hylla fylld med filmer av alla möjliga genrer och från alla möjliga tider. Slasherklassikern Motorsågsmassakern delar plats med mjukporrisen Emanuelle och actionrökaren Die Hard och utropstecknen slutar verkligen inte där.

Sanningen är att Bergman i första hand var en filmälskare och han försökte se det mesta som nådde marknaden under hela hans långa liv. Fördomen om att han bara skulle ha intresserat sig för svartvita prettorullar kommer därför på skam å det grövsta. Han hade livslånga rutiner att varje dag se cirka två filmer på bestämda tider den lokala biografenhemma eller i sitt filmrum.

Själva programmet tar avstamp i detta och låter hans filmsamling inspirera andra internationella filmpersonligheter att prata kring Bergman och filmsmak, om det så handlar om döden, humor, rädsla, galenskap, tystnad eller äventyr. Det kan vara det trevligaste SVT har visat sedan Musikmagasinet och Sixties, Seventies och Eighties-serierna.

Vi får se exklusiva intervjuer med dreglingsvärda namn som regissörerna Martin Scorsese, Francis Ford Coppola, Woody Allen, Claire Denis, Ang Lee, Lars Von Trier, Wes Craven, Chang Yimou, Alexander Payne, Ridley Scott, Gus Van Sant, José Gonzales Inaritu, Wes Anderson och skådisar som Holly Hunter, Laura Dern, Robert De Niro och Isabella Rossellini.

För att inte tala om svenska namn som Tomas Alfredson, Daniel Espinosa och Ruben Östlund. Alla har personliga åsikter om deras yrkesroller och Ingmar Bergmans verk.

Första avsnittet av Bergmans Video visades i onsdags och kommer även i fortsättningen att visas på onsdagar 22.00. Bocka av i kalendern, alla älskare av film!

Här kan du se första avsnittet i SVT Play, till och med slutet av oktober.

Bästa foto 2011

1. The Tree of Life
2. War Horse
3. Tinker Tailor Soldier Spy
4. Melancholia
5. We Need To Talk About Kevin

Kommentar: Foto är definitivt ett filmelement som kan höja min upplevelse av filmen avsevärt. En medelmåttig historia med bra foto kan lätt kännas som en bättre upplevelse än vad det egentligen är på pappret. Fotot gör inte filmen, men det kan definitvt få filmen att åtminstone landa snyggt.

Det intressanta är inte alltid hur pass vackert fotot är, utan hur pass effektivt det utnyttjas för att ge den rätta känslan för filmen. Det finns dock en del basgrunder som värderar ett bra foto och det ena kan väga upp det andra.

Miljön – var fotografen filmar någonstans.

Vinkeln – från vilket håll i miljön fotografen har valt att rikta kameran.

Kompositionen – vilken typ av utsnitt fotografen valt, utifrån vinkeln.

Ljussättningen – hur pass kreativt fotografen utnyttjar ljusmöjligheterna.

Metoden – fotografen kan utgå från statiska bildutsnitt, eller också rörlig kamera, handkamera och valet mellan färgfoto eller svartvitt.

Tekniken – val av kamera, objektiv och användande av dolly, steadicam, kran, flygfoto eller liknande. Är fotot filmat på film eller digitalt? IMAX, 70 mm, 35 mm, 16 mm, digitala alternativ eller 3D spelar in i fotots utseende. Och så vidare, och så vidare.

Teknikprylar är givetvis verktyg som underlättar kreativiteten, men eftersom budget spelar in och jag inte gillar att ge beröm efter hur mycket pengar någon har på fickan så är det en värderingsfråga från fall till fall, då det till största grad handlar om att jobba så kreativt som möjligt efter förutsättningarna. Miljön är heller inte alltid den mest idealiska för ”snyggt foto”, så även där värderas istället kreativiten under valda förutsättningar.

Steven Spielbergs storslagna War Horse bjöd sannerligen på ett magnifikt foto där de stor miljölandskapen fick tala för sig själva på allra, allra bästa sätt. Filmen är foad av Spielbergs vapendragare Janusz Kaminski, som fotat bland annat Schindler’s List, Saving Private Ryan och Fjärilen i Glaskupan.

Filmen fick oväntat en plats i mitt hjärta och mycket eftersom fotot lyfte känslan av att filmen kunde vara en gammal John Ford-klassiker från den gyllene hollywood-eran. Ängarna, vidderna, slagfälten och alla andra luftiga platser får mig att önska att jag var i samma fantastiska natur och gång på gång kliade jag mig i huvudet över hur de lyckats hitta så väldiga platser som bevarats så fint från urbaniseringen att de fortfarande skulle kunna höra hemma i 10-talets europa.

En sann, filmisk fotokaraktär av den gamla skolan med nostalgisk ljussättning framför realism och på det stora hela väldigt härligt utarbetat på ett sätt vi sällan ser i dagens storfilmer!

Den svenskstadgade fotografen Hoyte Van Hoytema (Lasermannen, Flickan, Låt Den Rätte Komma In, The Fighter) skapade, tillsammans med Tomas Alfredson, många fina fotosekvenser i det briljanta glansverket Tinker Tailor Soldier Spy. Väskor som glider genom mathissar, vackra nattmotiv på husaktiviteter ur dockskåpsperspektiv a’la Rear Window, allmänt krispiga kalla kriget-motiv och ett kokhett, toppsäkert rum där Gary Oldman vakar över de moderna riddarna och David Dencik stylar med sin rökarpipa.

Filmen osar av så kallad sidvändarspänning i den meningen att man väntar och väntar på genombrottet och trots sitt kliniska, långsamma tempo med gubbar i kostym så långt ögat når. Alfredson har ju filmen Fyra Nyanser Av Brunt på sitt samvete, men den titeln beskriver även tonen på Tinker Tailor Soldier Spy fotomässigt, så när som på några kallgråa inslag.Filmen fotades i just film, skiftandes mellan två kameramodeller -Fuji Eterna 35mm av standardformat och 8547 Fuji 500T Eterna.

Den är definitivt inte lättsmält att ta sig igenom filmen då det är så mycket som pågår utanför det uppenbara, men just därför bär fotot med järnhand mig igenom passager som annars kunde ha blivit alldeles för statiska eller rentav ratade i en mindre skicklig regissörs och fotografs händer. Ibland är det svårt att sätta fingret på varför man älskar vissa filmer, men fotot i Tinker Tailor var helt klart något att sätta mitt finger på.

Frågan återstår dock; när får Hoytema sin första oscarsnominering?

Danske ateuren Lars Von Trier etablerade en ny fotografisk ton i sina filmer från och med den egendomligt ruggiga Antichrist. I hans nya film Melancholia fortsätter han med den stilen, som delvis är en rörlig, dogmabesläktad handkamera för att sedan som kontrast då och då berättas med extremstatiska bilder i djup slow-motion – helt anpassad efter Wagners musik som ständigt återkommer – så pass att bilden snarare blir en tavla som sakta förändras under just dessa sekvenser.

Filmen är inspelad i svenska Trollhättan, samt vid det väldiga Tjolöholm Slott i Kungsbacka, vilket ger filmen en storslagen prägel stundtals och gör det dessutom extra kul att se filmen, precis som med Antichrist. Dansk-Chilenske Manuel Alberto Claro står för fotot men Lars Von Trier är alltid den som håller i kameran under första tagningen, för att få en känsla för hur han vill ta scenen.  Sedan repeterar fotografen hans rörelser, vilket ger oss en inblick i hur pass angelägen Von Trier är om fotot i sin film. Filmen är inspelad med digitalt foto och inte filmkamera.

Tillsammans med undergångselementen i denna film tar han fotografin till nya höjder i sin karriär, med otroligt detaljerat, skarpt foto. Han må vara en egensinnig filmskapare, men som tur är en väldigt talangfull sådan som inte låter sig fastna i konventioner och det är precis vad han säger även med fotot i sina filmer.

Det är nog ingen slump att melankoli och depression alltid skildras så fruktansvärt vackert och Von Trier har förstått den poängen.

Lynne Ramsays psykologiskt omskakande bokfilmatisering We Need To Talk About Kevin handlar om mamman som föder ett barn – en liten pojke som tidigt visar sig vara psykopatiskt lagd och bara blir äldre. Denna rafflande, otäcka och sällsynt påfrestande historia växer enormt på mig ju mer den får gro kvar i mitt huvud – och då var den redan när jag såg den första gången en av de bästa filmerna från 2011 i mitt tycke. Jag jämför den här och nu med torterande filmer som Eden Lake och Irréversbile.

Nog om filmen nu och mer om fotoprestationen istället. Filmen fotades med varierande filmkameror av den irländske, prisbelönte fotografen Seamus McGarvey, som har en framgångsrik karriär som stillbildsfotograf och dokumentärfilmfotograf, men har framför allt varit mest produktiv inom musikvideofilmande för stora artister som The Rolling Stones, U2, Paul McCartney, Robbie Williams, Dusty Springfield, PJ Harvey och Coldplay – bland annat. Hans filmresumé är inte mindre märkvärdig den heller, med högklassiga fotojobb som Atonement, World Trade Center, The Hours, High Fidelity och till och med otippade bioaktualiteten The Avengers på sitt samvete!

Fotot är stundtals väldigt kreativt och varenda bildruta förstärker känslan av distans, om det så är avståndsbilder, en extrem närbild som plötslig konrast, intressanta kompositioner med fysisk distans mellan karaktärerna eller om distansen bara ligger i kontrasten mellan två ansiktsuttryck bredvid varandra. ”Kontrast skapar distans” är filmen otalade ledord.

Bilderna säger så mycket och det är också väldigt viktigt då filmen är väldigt dialoglös. We Need To Talk About Kevin är ett undervisningsexempel på strålande kompositionskreativitet!

Den för mig oslagbara vinnaren är dock Terrence Malicks existentiella praktupplevelse The Tree of Life. Det är inte bara 2011 års snyggaste film, utan en av de snyggaste jag sett i hela mitt filmintresserade liv! Den är filmad med en mix av både 35 mm-film, specialeffektstandardformatet 65 mm-film samt det storslagna IMAX-filmformatet som vanligtivis används till selektiva naturfilmer (men som Christopher Nolan införde i fiktionfilmformatet i och med The Dark Knight, 2008).

Fotografen Emmanuel Lubezki (Children of Men, The Assassination of Richard Nixon, The New World) har fått avundsvärda möjligheter i och med det klockrena samarbetet med vår tids kanske största ateur – Terrence Malick. Inspelningen ägde rum på massor av häpnadsväckande platser, men ändå är det i första hand inte det som gör filmen så magnifik, utan hur bra Lubezki och den ultrapoetiske filosofregissören Malick utnyttjar chanserna.

Kameran flyter fram likt en meditativ flod och är ett med filmens musik och allt som rör sig i de drömska bilderna. Jag tappar hakan i sekvens efter sekvens, bildruta efter bildruta. Och djupet är stundtals så djupt att det är lätt att hånskratta åt trickfilmande som 3D-fotografi, när det går att göra fotot så här bra ”i verkligheten”.

Det är lätt att fastna vid filmens bedårande bilder och är du fotointresserad – stillbild som rörligt, så spelar det ärligt talat inte så stor roll om du ger blanka fan i handlingen eller inte, för filmen kan ses enbart för fotot.

Se dock gärna filmen för det andra också då den är väldigt bra, men var beredd att överväldigas av filmens 187 200 bildrutor i alla dess utsökta, bedårande, magnifika, ögonsköna, filosofosiskt närgångna form när de får liv i skildringen av livets flod.