Etikettarkiv: Dokumentär

David Lynch – The Art Life (2016) eller: I huvudet på Bongo Dave

Idag har den crowdfundade independentdokumentären David Lynch – The Art Life premiär på utvalda svenska biografer tack vare smalfilmsdistributören Njuta Films. På mindre orter visas den vid enstaka tillfällen direkt efter helgen (kolla närmaste smultronställe). I januari reste jag till Stockholm på förhandsvisning enbart för att få chansen att se denna. Jag såg den två dagar i rad och kan uppriktigt rekommendera den. Lynchintresserad, konstintresserad eller ointresserad – du finner ett värde i den oavsett. Hemvideoreleasen sker först någon gång i slutet av augusti, så se den nu för sjutton. En optimal lynchinjektion inför återkomsten av Twin Peaks i maj. 

David Lynch tar oss med på en förtrolig resa genom de år som format hans liv. Från den idylliska uppväxten i en amerikansk småstad till de mörka gatorna i Philadelphia, får vi följa Lynch när han går tillbaka till de händelser som hjälpte till att skapa en av filmens mest mystiska och egendomliga regissörer. DAVID LYNCH THE ART LIFE visar oss Lynchs konst, musik och tidiga filmverk, och sätter ljus på de mörka delarna av hans unika värld för att ge oss en inblick i både människan och konstnären David Lynch.

Husguden David Lynch berättar själv om hans barndom, hans ungdomsperiod och hans förhållande till konstnärslivet – som här får en välförtjänt presentation. Hans målningar, foton och skulpturer är minst lika laddade som hans filmer och det är från stillbilden han har sitt ursprung. Han öppnar upp sig om hans målningar och hans tidiga kortfilmer – hans ”moving paintings”. Hans långfilmskarriär skippas helt och hållet till förmån för allt det andra. Dokumentären visar uppfriskande mycket av Lynchs gamla familjefoton och hemmafilmer från tiden innan han blev ett känt namn i den alternativa konst- och filmkulturen. Han berättar med egen röst om hans familj och hur han blev den person han är idag. Detta titthål rätt in i hans tidiga liv är mysigt intimt. Det dokumentära presenteras med en subtilt surrealistisk stämning av ”avant garde”, vilket gör att David Lynch – The Art Life inte bara triumferar i rikedomen på innehåll utan även i det atmosfärshöjande utförandet. Tempot är tyst och tålmodigt, i takt med Lynchs ord. Ingen annan än Lynch.

Det Lynch berättar är sedan djupt kittlande för älskare av Lynch men kanske ännu mer för intressenter av kreativt skapande. Roliga och twistade anekdoter. Några är klassiska för myten om den egendomlige örnscouten Lynch, men uppfriskande många får jag ta del av för första gången och detta trots att jag läst ett flertal biografiska dokument om honom. Hur obekväm han är med främmande människor runt sig; Hans barnsliga intresse för att dissekera döda djur: Hur weirdos på Philadelphias gator satte en ny standard för hans uppfattning av personlighet; Och en absurd bakgrundshistoria till fixeringen vid vägstreck i hans filmer. Vem har inte funderat hur David Lynchs huvud skulle fungera om han hade rökt på?

Jag skulle vilja uppmuntra även individer ännu ej bekanta med Lynch att se denna (dom existerar faktiskt), för att se vad det bestående intrycket av honom blir efter dokumentären. Det råder inga tvivel om att han har en originell syn på livet – vissa skulle kalla det smått stört medan andra skulle kalla det ett lekfullt sinne som trots 70 år på nacken fortfarande brinner… och ryker. Lynchs skugga lär vara så passivt rökskadad att den checkat ut på grund av lungcancer vid det här laget.

Men det är en livsbejakande bild, där ständig kreativitet råder. Ett inspirerande konstnärsdokument, presenterat i den andan. Inga patetiska klyschor om ”den plågade konstnären” syns till. Ska du endast se en dokumentär om David Lynch är det denna du ska se. Det är inte bara ett komplement eller en fortsättning på långfilmsdokumentären Lynch (2007 – om vardagslivet runt inspelningen av Inland Empire) utan en direkt tjusig dokumentär inramandes hela Lynchs liv, som står på egna ben i skildrandet av en unik levande ikon såväl som konstlivet i sig själv.

Du lär känna människan David Lynch bättre oavsett kännedom och samtidigt gör dokumentären honom ännu mer komplex. En extra eloge till den förtjusande ljuddesignen, värdig ett porträtt av filmhistoriens kanske främsta ljudmästares inre liv.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Intervjumaterial
4 – Medverkande
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik/ljudläggning
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt


The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Furries: An Inside Look (2011)

Mkrorecensioner-header

Genre: Dokumentär, Kortdokumentär, Indie
Produktionsland: USA
Manus: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Regi: Curt Pehrson, ”niteskunk”
Längd: 37 min
Medverkande: ”Thibby”, ”Daisuke”, ”LeoAngelo”, Douglas ”Giza” Muth, Matt ”2 Gryphon” Davis, Bryan ”Smash” Manternach, Dr. Samuel ”Uncle Kage” Conway

furriesDenna dokumentär ger en inblick i den märkliga och intressanta subkulturen kända som ”furries”. Kulturen förklaras utifrån personer som är en del av dem och med deras egna ord. 

Furrykulturen innefattar dem som har en passion för inslag av ”furries” inom olika områden som litteratur, konst och underhållning. ”Furry fandom” är communityn för den grupp av of konstnärer, författare, rollspelare och allmänna fans av furrykonstformen, som förenas på nätet och conventions.

Deltagare av denna ”furry fandom” – kända som furryfans, gillar särskilt fiktionell media innehållandes människoliknande djurkaraktärer med mänskliga personligheter och egenskaper. Exempel på mänskliga attribut kan vara mänsklig intelligens och mänskliga ansiktsuttryck, förmågan att tala, gå på två ben och bära kläder. Karaktärer som omvandlas mellan djurisk och mänsklig form kan också vara av intresse för furryfansen, liksom superhjältar med djurliknande egenskaper.

Furries 4

Furries: An Inside Look är en amatörutformad lågbudgetdokumentär med regelrätta intervjuobjekt flyktigt placerade framför kameran för att berätta om furrykulturen under en årlig happening för denna intressanta form av alternativa nördentusiaster.

En så kallad furry är alltså en person som trivs i att klä ut sig i lekfulla djurdräkter och vara en karaktär eller revoltera mot konventioner. Fritt tolkat, som sig bör.

Furries 2

Motivet är förstås högst olika och likt ”brony”-kulturen (My Little Pony-nördar – men vad jag fått för mig måste vara män) svävar vissa fördomar om perversion och sexuell drivkraft kring dessa entusiaster, vilket ger en oförtjänt mörk (men i mitt fall absurt lockande) vibb då kulturen handlar om så mycket annat, precis som alla kulturer gör. Detta tas upp en del och det är trevligt att höra deras perspektiv på vad sex har och inte har att göra med furrykulturen.

Den nollbudgetmässiga dokumentären är dock som helhet oerhört simpelt utförd berättarmässigt och tekniskt, med ljudupptagning i väsnande miljöer på olika nivå och tyvärr rätt ointressanta personer. Även om jag är lockad av kulturen i sig sålde inte dokun in mig på människorna bakom dom luddiga kramgoa djurdräkterna, tyvärr. Sökandet fortsätter…

2 – Ämne
1 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
1 – Stämning
———-
6 – Totalt

SYD-Betyg-04

Listen To Me, Marlon (2015)

Mkrorecensioner-headerListen to me Marlon posterGenre: Dokumentär, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Stevan Riley, Peter Ettedgui
Regi: Stevan Riley
Längd: 103 min
Medverkande: Marlon Brando

Unika arkivklipp, ett rikt bildmaterial och inte minst Marlon Brandos egenhändigt gjorda röstinspelningar gör denna dokumentär om en av tidernas mest legendariska skådespelare till en unik upplevelse. Brandos privatliv blandas med existentiella funderingar kring livet och skådespeleriet i en film som visar upp en oväntat sårbar filmstjärna.

The definitive Brando. In his own words.

listen-to-me-marlon-4

Fin liten dokumentär som använder skådisikonen Marlon Brandos (On the Waterfront, The Godfather, Last Tango in Paris) egna ljudinspelningar från hans självhypnosstunder för att berätta om hans liv med hans egna ord. Lite synd att dokun tar formen av en kronologiskt helövertäckande karriärsskildring istället för att bryta formen en aning, när den har sådant unikt material att forma innehållet med. Sedan togs jag tillbaka lite från den annars intima upplevelsen, när datorgenererade inslag av Brandos inscannade ansikte skulle framföra vissa av hans intressanta självreflektioner.

Brando är en så intressant personlighet sedan barnsben då jag såg en fantastisk typ fyratimmardokumentär på en SVT-temakväll om honom (en dokumentär som inte går att få tag på sorgligt nog för den slår den här i innehåll) jag såg när jag var i 10-årsåldern och min favoritskådespelare (även om Clint Eastwood konkurrerade på den tiden), så dokumentären var ett måste att se för mig, men är väldigt roligt att den ändå är så pass stabil och lättillgänglig att även andra, mindre insatta i Brando nu kan få en värdig inblick i hans komplexa, drömska och sorgliga liv.

2listen-me-marlon

Det är snopet att dom flesta inte verkar har större inblick i hans karriär annat än hans roll som ”Gudfadern”, när det i princip är han (tillsammans med framför allt James Dean och Montgomery Clift) som populariserat det som idag är definitionen av ”bra skådespeleri” – realistiskt skådespeleri och ”method acting”, under skolning av läromästaren Stella Adler. Alla tre har helt otroligt fascinerande och samtidigt oerhört sorgliga livshistorier. Förhoppningsvis kommer det fler kvalitativa dokumentärer med övriga två också.

Finns det inget om Stella Adler för övrigt? Känns som att det finns mycket bra underlag för en dokumentär om hennes adepter med henne som själva inramningen faktiskt.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
3 – Visuell stil
3 – Stämning
———-
13 – Totalt
SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost

Steve Jobs: The Man in the Machine (2015)

Mkrorecensioner-header

Steve Jobs The Man in the Machine posterGenre: Dokumentär, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Alex Gibney
Regi: Alex Gibney
Längd: 128 min

Bold. Brilliant. Brutal.

En biografisk inblick i den avlidne Apple-grundaren och popkulturikonen Steve Jobs privata liv. Personer som kände honom, arbetade med honom och arbetade för honom i olika skeenden av hans liv intervjuas för att både skildra hans storhet men också komma bakom myten och närmare människan Steve Jobs. 

Steve-Jobs-movie1

En dokumentär som går djupt och fångar mig även om den faller ner i gropar av sentimentalitet och idoliserande vid några tillfällen, men även lite hård kritik, så rätt övertäckande. Höjde mitt intresse och empati för Jobs, men även negativa kritik mot honom. Lite mer än ett dussinhantverk av kompetente Gibney, men inte mycket mer.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
3 – Stämning
———-
12 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

P&LFF 2014: Ana Ana (2014)

Poster Ana Ana A4 RGB10349894_734644086579867_574570449328844589_nGenre: Dokumentär, Samhällsksildring, Poetisk skildring, Personporträtt
Produktionsland: Holland, Norge, Kanada, Egypten
Manus: Petr Lom, Corinne van Egeraat
Regi: Petr Lom, Corinne van Egeraat, Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek
Längd: 75 min
Medverkande: Sarah Ibrahim, Nadine Salib, Wafaa Samir, Sondos Shabayek

En dokumentär dikt om fyra kreativa kvinnors liv i Egypten.

Ana Ana (”Jag är jag”, fritt översatt) är en holländsk-norsk-kanadensisk-egyptisk dokumentär som följer fyra unga kvinnor i Egypten genom varsin kamera, i vilken dom uttrycker sina innersta tankar och drömmar i deras personliga vardag.

Den egyptiska revolutionen har just haft sitt genomslag men deras längtan efter frihet är i högsta grad tillbakahållen av samhället dom lever i, ännu ej fri från gamla regler och normer.

Jag träffas omedelbart av dom fyra kvinnornas oerhört talangfulla förmåga att genom poesi förmedla sina livsfunderingar genom både personliga funderingar och ord, avsaknaden av dem såväl som det fantastiska bildspråket. Utan att något hålls tillbaka får jag uppleva en ärlighet som bör tala till varje kämpande person i hela världen med kreativa drömmar – oavsett nationell, klassmässig eller könslig tillhörighet. För att inte tala om hur tidlöst det dom förmedlar är.

wafaafilming

Dokumentären tänjer på konventionerna för det dokumentära berättandet då poesin tar kontrollen i varje moment och blir den förlängda, inre rösten som strävar efter att ge den unga, friare generationen möjlighet att åstadkomma något utifrån dem själva. Utan att hindras, fängslas eller mejas ner av gamla krafter och murar som tycks vara för mäktiga för den åldrande generationen.

Andan brinner genom dom fyra kreatörerna och visualiseras genom ofokuserade vardagsbetraktelser från Egyptens gator och bakgator, vardagsrum och inre rum.

Musiken av Ryûichi Sakamoto (oscarsbelönad redan 1988 för musiken till The Last Emperor) binder samman alla bilder och ett antal ögonblick av ren filmkonst likaså, som den anonyma kvinnan med brudklänningen som sitter fängslad i sin fågelbur och en hel bukett av nycklar ovanför hennes huvud. Metaforen säger en del om vilken ribba dokumentärens skildrande ligger på.

bird

Någon frågade mig om Ana Ana var spännande efter att jag lyriskt gett den min personliga bedömning som festivalens hittills bästa film. Spännande är inte ett ord som passar sammanhanget. Tempot är lågt och tyst, men dokumentärens förmåga att beröra och inspirera åtminstone mig på ett kreativt, intimt sätt är på sin egen nivå.

Konst, poesi och dokumentär kommer ytterst sällan så här nära varandra och så här lyckosamt.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost