Etikettarkiv: Hans Zimmer

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

Annonser

Tema ”Mardrömmar på film”

Mardrommar-header

filmspanarnaInom väldigt kort kommer den här bloggen att ha bytt namn – från Except Fear (ExceptFear.wordpress.com) till det något mer konkreta Absurd Cinema (AbsurdCinema.com), och vad passar då bättre att skriva kring än om mardrömmar?!!

För mig är mardrömmar själva källan till det absurda vi upplever, om det så är på film eller i andra sammanhang. Något absurt gör mig osäker över situationen och får mig att rygga bakåt och fråga mig; ”upplever jag verkligen det här, eller är det någon sjuk dröm?”

Samtidigt är det en skrämmande känsla jag dyrkar och omfamnar. Filmerna jag älskar mest fångar precis den där hotfulla, drömska känslan. Det är ju ingen slump att David Lynch är min favoritfilmskapare, eller hur?

Vad kommer då denna fascination ifrån? Jag har redan talat om det här i framför allt tre tidigare inlägg som jag föreslår (men det är inget krav) att du läser.

Inferno (22)

Det första behandlar traditionen ”Halloween” (min mest heliga högtid) och i det inlägget går jag in på min barndom – en barndom fylld till bredden av mardrömmar.

Det andra är en ”5 i topp”-lista över filmögonblick som skrämde skiten ur mig. Filmrelaterade minnen som i högsta grad framkallade några av mina värsta mardrömmar.

Det tredje är en lång reflektion kring mitt ”statement” att film ska vara som drömmar – både hemska och underbara.

Jag måste ändå hänga kvar vid min personliga syn på mardrömmar, för jag har insett att den är ganska unik och säger väldigt mycket vem jag är som människa. Jag saknar nämligen mina mardrömmar från barndomen. Jag önskar att jag fortfarande kunde få drömma mardrömmar åtminstone på veckovis basis.

Jag saknar den inspiration dom gav och förmågan dom hade att sätta kreativa avtryck i mina vakna tankar. När jag går i gråa, höstruskiga miljöer, när snubblar över en kuslig känsla, när jag upplever en suggestiv film… då njuter jag som mest.

elmstreetbdcap6_original

Det kan låta väldigt löjligt när jag yrar om hur jag ”omfamnar detta mörker”, men jag gör det uppriktigt och jag gör det med en lust som skapats genom dessa absurda känslor av osäkerhet och skräck. Jag omvänder vad som borde vara destruktiva rädslor till att bli kreativa tillstånd. Jag välkomnar mörkret med ett slags leende på läpparna.

När jag skulle skriva kring temat ”mardrömmar” i filmsammanhang visste jag att jag ville utforma en lista, men jag kunde komma på tusen ändar att börja ifrån. Skulle jag lista specifika mardrömsscener eller ögonblick? Skulle det vara scener som i sig skildrar mardrömmar eller som för mig påminner om mardrömmar? Skulle jag lista filmerna som helhet? Skulle jag fokusera på filmskaparna i sig?

Slutresultatet är en lista som är huller och buller. Där finns bilder och scener – mardrömskildrande som mardrömsliknande, filmer som helhet och filmskapare. Inga mardrömmar ska få trängas bort av simpel logik!

…och en sak till; För att göra skäl för bloggens stundande namn ”Absurd Cinema” har jag numrerat utan någon vidare ordning (även om innebörden fortfarande är densamma då jag lider av tvångstankar).

Mardrömmar på film – en topplista:

597. Smultronstället (1957)

Mardrömsorsak: Scenen då filmens huvudkaraktär Isak Borg drömmer en skrämmande surrealistisk mardröm i en övrigt underbart drömmande film. Ingmar Bergmans så berömda ångest fick utlopp i hans ännu mer berömda kreativitet och konstnärskap och i det här fallet en mycket originell och kreativ mardrömssekvens.

32. The Texas Chain Saw Massacre (1973)

leatherface062711

Mardrömsorsak: Öde beläget hus. Tryckande atmosfär på grund av sommarhettan i kombination med situationen. Högst suspekt lokalbefolkning. Skolboksexempel på lågbudgetfilmskapande som resulterar i högklassigt resultat. Experimentiell musik. Fantastiskt, lekfullt foto.  Skrämmande, groteska bilder innifrån huset i filmen. Skrämmande uppbyggnad som skapar en kuslig stämning.

Slutsekvensen då solen går upp över texasfälten och Leatherface swingar sing motorsåg är ikoniska och drömska, för att inte tala om mardrömska på grund av sin skönhet.

0. Skönheten och Odjuret (1991)

beauty-windowBeautyAndTheBeastDVDCase_78693680264_5movies_beauty_and_the_beast_pink_rose_1920x1080_1339100205_1308780784739_full

Mardrömsorsak: Gothiska bilder på skogar och slott i samklang. Kyrkomotiv och bestialiska statyer. Stor mystik kring vad det stora slottet innehåller. Tragik och komplexa känslor hos ett monster. Disneys allra bästa film tillsammans med Lejonkungen (1994), men Skönheten och Odjuret besitter en mörkare ton och en kusligare historia, med teckningar som andas Disneys storhetstider med sagoberättandet från förr.

45. The Wicker Man (1973)

Robin HardyÕs THE WICKER MAN (1973). Courtesy: Rialto Pictures/ Studiocanal

Mardrömsorsak: En ö isolerad från omvärlden som spelplats. Galna lokalinvånare. Kultaktiviteter. Snuskiga djurmasker. Kusligt lågmäld stämning. En Dale Cooper-liknande poliskonstapel som enda karaktär med vett i skallen, precis som du eller jag  är det i våra mardrömmar.

13. Mario Bavas filmografi

blacksabbath1-hr

Mardrömsorsak: Surrealistiska motiv. Gothisk visualitet. Delvis svartvita filmer. Rena mardrömssekvenser. Ett mystiskt, drömskt ljudande blåsinstrument.

Instrumentet hörs särskilt i filmen Black Sunday som i sig är det mest drömska  jag någonsin hört. Vad nu detta blåsinstrument är för något är en smärre gåta för mig! Det kan vara en altflöjt eller en engelsk fagott. Är i vilket fall samma instrument som hörs i början av detta stycke från Mario Bava-inspirerade Dark Shadows.

I filmen Kill Baby, Kill förekommer dessutom en fantastisk, surrealistisk scen (se klipp nedanför) som inspirerade David Lynch när han sedan gjorde Twin Peaks (1990-91). Scenen som skymtas i slutet av trailern till Shock har jag skrivit om förut, men den – liksom filmen i stort, är verkligen en uppvisning i mardrömsskapande på film.

Jag ”lovade” en Mario Bava-skräckspecial med recensioner på några av hans bästa filmer för några veckor sedan, när det var halloweenmånad. Det var en intensiv månad där Bava fick prioriteras bort, men jag lovar att det kommer en Bava-special framöver.

Då kommer jag försöka recensera några fler filmer av honom än vad det var tänkt från början. Framför allt några av hans mer ”giallo”- och kriminalinriktade filmer. Detta blandat med hans mer gothiska skräck förstås.

1657. Nosferatu (1922)

Mardrömsorsak: Gothisk miljö. Skog. Slott. Surrealistisk stämning. Stundtals fantastisk musik (ifall du ser den med originalmusiken). Brist på ljud. Brist på färg. Brist på förklaringar.

Min teori är att ju mer du skär ner på tydliggörande i ditt filmiska berättande, ju närmare kommer du drömmarnas berättande och därmed även känslan av drömmar.

Dessutom blir publiken tvungen att fylla i så pass mycket själv att det blir en upplevelse som skapat mycket mer i ditt eget huvud än normalt. Drömskt surrealistiska filmer brukar ju oftast nonchaleras just av den publik som beklagar sig med; ”Jag vill inte behöva tänka när jag ser på film!”

100. The Beyond (1981)

05-1

Mardrömsorsak: Mardrömsscenen med den långa, sjukt raka broleden som avslöjar en kvinna och en hund. Även övriga mardrömsscener och makabra ögonblick spär på känslan tillsammans med Fabio Frizzis fantastiska musik samt höstmiljö.

42. Suspiria (1977)

suspiria1suspiria-1977-bluray-720p-dts-x264-chd01021916-22-32suspiria-photo-de-presse_2_391779_originalSuspiria.1977.Bluray.x264.1080p.mkv_snapshot_01.04.42_[2012.02.23_21.58.47]suspiria3

Mardrömsorsak: Den skrikande visualiteten med überstarka färger. Allt vilset vandrande. Allt rött!

Den italienska skräckspecialisten Dario Argento (The Bird with the Crystal Plumage, The Cat O’Nine Tails, Inferno) tog den italienska thriller- och skräckgenren vidare där Mario Bava började. Suspiria är hans mest kända och är en enda lång kavalkad av mardrömsupplevelser när en ung flicka besöker en balettakademi långt ute i skogen, där häxor lurar.

Särskilt scenen när en av filmens kvinnliga karaktärer rusar genom skogen mellan träden i en övrigt dunkel miljö har satt sig på näthinnan och är en bild jag tänker tillbaka på ofta, när jag åker bil på kvällen och sneglar ut i skogskantens mörker. 

06. Storm of the Century (1999)

storm_9

Mardrömsorsak: Bådande undergång. Känslan av hopplöshet. Isolerad ö. Ett överliggande hot. Lokalbefolkning som ingen går att lita på när det krisar. En djävulsk gestalt. Snö och storm!

Är det något som är minst lika stämningsfullt som skog för mig så är det snö. Isande, bitande och tung snö som stänger ute allt annat och skapar en känsla av ett eget litet rum av värme mitt i. För mig är både skog, snö och isolerad miljö en tudelad känsla av trygghet och osäker tillvaro då samtliga dessa kan fungera som bägge.

Det är nog därför dessa inramningar skapar mardrömskänslor hos mig. Mardrömmar fungerar ju likadant; Först lockar dom in en i en trygg miljö för att sedan ändra förutsättningarna så att man känner sig osäker och rädd för omgivningen.

931. The Omen (1976)

The-Omen-Smile

Mardrömsorsak: Slutscenen är en av filmvärldens mest omtumlande ögonblick någonsin enligt mig!

Med vetskapen om att ingen lyckats döda Damien – djävulens arvinge på jorden, antikrist i människogestalt, ser vi hans föräldrars begravning. Vid deras kistor står USA:s president och hans ”first lady” – världens mäktigaste par, och sörjer.

Mellan dem uppdagas sakta en liten pojke. Damien – djävulens son, har blivit adopterad. Det som var ett omen börjar mer och mer förverkligas. Pojken tittar på oss och ler med sin mest oskyldiga blick. Ruggigt! Perfektion!

2. Un Chien Andalou (1929)

tumblr_mgk650TAXt1qc9u1ro1_1280un_chien_andalou_bunuel-daliUn_Chien_Andalou_11

Mardrömsorsak: Surrealism rakt igenom. Svartvitt. Sjuka scener och malplacerad humor skapar en absurd helhet. Drömfilmernas drömfilm.

Världens mest kända surrealistiska film (av surrealismens två mästare, Luis Buñuel och Salvador Dalí) som är inspirerad av drömmar och innehåller fantomfjärilar, händer som det kryllar av myror i samt dissekeringen av ett människoöga måste finnas med på en filmlista med mardrömstema!

158. Batman: Mask of the Phantasm (1993)

maxresdefaultphantasm overheadmaxresdefault (1)IkU5j3p

Mardrömsorsak: Ständig melankoli. En känsla av att hoppet är ute. Många skuggor som ödesbådar hot. Skrikande gothiska miljöer. Ren och skär domedagsstämning. Man får lust att ta livet av sig.

Glöm Christopher Nolan för en stund. Glöm Tim BurtonGlöm Frank MillerBatman har aldrig någonsin skildrats så mörkt och dystert som i den här tecknade långfilmen som kom i samband med den hyllade tv-serien i början av 1990-talet. Den är som en film noir-berättelse med Citizen Kane-vidd skildrad i ett mardrömssamhälle där Jokern är ekot av djävulen själv och trots det har han aldrig varit så mänsklig som här.

Bilderna på en ung joker innan han blev det ansikte vi känner igen är skrämmande. Skratthysterin som drabbar hans offer ger rysningar. Filmens mystiska fantom som blir Batmans stora gissel är dessutom en av det filmiska Batman-universumets mest intressanta karaktärer och hon – ja, HON, är även unik som sådan. 

Det är inte en slump att alla animerade Batman-filmer efter denna har influerats av just Mask of the Phantasm.

Filmen innehåller för övrigt Batman-historiens starkaste musikstycke alla kategorier, trots konkurrens från Danny Elfman och Hans Zimmer. Jag talar om det kyrkokörskrämmande och högst mardrömslika, hysteriska ledmotivet av kvinnlige kompositören Shirley Walker

19. 2001: A Space Odyssey (1968)

2001-a-space-odyssey-original

Mardrömsorsak: Oändlig rymd. Läskigt lugn från datorn HAL. En mästerligt sammansatt surrealistisk scen i sista kapitlet. Mästerligt utvald stämningsmusik.

Sista kapitlet, ”Jupiter and beyond the Infinite”, är något av det mest sällsamma som skapats inom filmmediet någonsin och min upplevelse av det första gången var så pass stark att jag satt och gapade i hypnos framför min 21-tums tjock-tv som om jag hade sett ett spöke. Det spelar ingen roll hur mycket man förstår av en film om den kan få en att reagera så.

27. The Exorcist (1973)

Mardrömsorsak: Demoniska motiv. Mycket tystnad. Höst. Sjukt surrealistiska scener.

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’

”Jag kan inte hitta den TV-reklam [för The Exorcist: the version you’ve never seen] som vevades på svenska kabelkanaler år 2000, men jag minns med fasa hur satans rädd jag var så fort den dök upp i reklampauserna mellan underhållningsprogrammen och kvällsfilmerna jag såg. Min kanske mest konkreta skräckfilmsupplevelse är alltså en reklamsnutt ännu mer än själva filmen i sig.

Jag satte andan i halsen när jag fick se Regans nattspasmer genom övervakningskameran från sjukhuset och allra mest den ökända spindelgångscenen! Jag visste att jag – 12 år gammal, inte skulle kunna sova med släckt lampa om jag såg reklamen, men trots det kunde jag inte släppa blicken från den när den gång på gång dök upp på TV:n.

Den lyckades nå mina innersta fasor på ett sätt som nästan ingen annan film – eller ännu mer reklam, har gjort någonsin.”

12. The Blair Witch Project (1999)

Blair_witch_project_720p_www_yify_torrents_com_3_large

Mardrömsorsak: Grått, otydligt foto. Kvistiga höstmiljöer. Skog. Osäkerhet och överliggande hot. 

Reciterat från inlägget ‘Top 5: Filmögonblick som skrämde skiten ur mig’:

”Jag är besviken på att så många människor har struntat i att ge found footage-rysaren The Blair Witch Project (1999) en ärlig chans. Det är en originell, fascinerande och välgjord skräckis som sticker ut i det moderna skräckfilmutbudet.

Den är helt och hållet psykologisk och krypande, istället för att försöka schockera de otålmodiga tittare som vant sig vid att skräckfilmer måste vara blodiga, innehålla människor som dör och där det läskiga ska vara uppenbart och synligt.

Istället hör jag unga människor som hånar filmen och uttrycker saker som att ”hände det ens nåt i den?” och att ”jag skrattade mest för att den var så fånig”.

Jag såg The Blair Witch Project själv när den gick på TV för första gången. Jag var nog 12 år gammal. Jag spelade in den på min farmor och farfars TV utan att nämna något för mina föräldrar. Visst, jag var hela 12 år gammal, men jag hade frekventa problem med rädslor och mardrömmar.

Dessutom bodde jag på landet och för att ta mig från mitt hem och till min farmor och farfar var jag tvungen att gå genom skogen.

Jag började kolla på den mitt på ljusa dagen i ett ensamt, stort rum på en liten TV-apparat. Ja satt som på nålar och såg hur filmkaraktärernas färd bar ut i skogen, där myterna frodades om en häxa som rövade bort människor som aldrig kom tillbaka levande.

Jag tror aldrig att jag vågade se klart den själv. Däremot kom min kusin Christian på besök en dag och jag föreslog att vi skulle se The Blair Witch Project. Vi började kolla, men cirka 30 minuter in i filmen avbröt vi den, eftersom min kusin inte gillade tanken på att gå hem till mig genom skogen med filmen på minnet.

När jag var yngre var jag alltid rädd för att gå själv i skogen. The Blair Witch Project gjorde mig några nivåer ännu räddare, men samtidigt är det ett av de första stegen av många i mitt liv som jag ”lärde mig” att konfrontera mina rädslor.

Jag var ju tvungen att gå genom den där skogen ensam många fler gånger och till slut lärde jag mig att tycka om det.”

7. Repulsion (1965)

Mardrömsorsak: Schizofrena mardrömshallucinationer. Paranoia som normaltillstånd.

Aldrig har sprickor varit så hotfulla som i Roman Polanskis (Rosemary’s Baby, Chinatown, The Pianist) bästa film! Ord är överflödiga vad gäller den här filmen innan man har sett den.

89. The Shining (1980)

The Shining 15The Shining 8The Shining 17The Shining 5The Shining 16The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_00.50.30_[2012.02.11_00.46.11]The.Shining.US.Cut.1980.BluRay..1080p.DTS-HDMA.5.1.x264.dxva-FraMeSToR.mkv_snapshot_02.09.57_[2012.02.11_02.08.05]The Shining 6

Mardrömsorsak: Allt.

Säg något i The Shining – av mig kallad ”världens bästa film”, som inte är mardrömslikt. Hissen. Maskeraden. Tvillingarna. Kvinnan i badkaret. Balen. Hela filmen är en enda lång mardröm! Filmmusiken som Stanely Kubrcik har sammansatt med musik av Ligeti, Penderecki, Wendy Carlos, gammal balmusik är filmhistoriens bästa soundtrack.

Det som gör det här till världens bästa film enligt mig är dessutom faktumet att den samlar i princip allt som jag har en försmak för. Den har den isolerade platsen i form av ett ödsligt hotell uppe i dom ännu mer ödsliga bergen under lågsäsong. Hotellet är omringad av den så atmosfäriska skogen.

Hotellet blir dessutom omringat av den lika atmosfäriska snön och snön levereras till och med i form av snöstorm vilket avancerar allt ytterligare. Dessutom har filmen en psykologisk grund som går parallellt med dom surrealistiskt otäcka momenten vilket gör att jag som tittare inte vet vad som är galenskap och vad som är värre än så. Sist men inte minst har vi alla ögonblick som inte ges någon direkt förklaring, men som likt drömmar får mig som åskådare att vilja grubbla mer över potentiella meningar.

För vissa har det gått så långt att folk har målat upp konspirationsteorier kring Kubricks egentliga mening med filmen – att det skulle röra sig om Förintelsen, indianmassutrotningen eller den fejkade månlandningen. Om detta presenterades vi i den sevärda dokumentären Room 237 (2012).

Stanley Kubrick har med Stephen Kings roman som förlaga kort sagt gjort den perfekta skräckupplevelsen! Nyligen mätte man hjärtrytmen hos filmtittare för att bevisa vilken skräckfilm som är världens läskigaste och The Shining segrade trots sina 33 år på nacken. Det säger en del om filmens kvalitet.

4. ??? (fortsättning följer)

Senare idag (eller imorgon beroende på min ambitionsnivå) kommer dem/den/det som mest suddat ut gränserna mellan filmisk mardröm och ”verklig” mardröm tillägnas ett helt eget, späckat inlägg. Vissa av er kan nog lista ut ungefär åt vilken riktning inlägget kommer gå åt, men till alla andra får det bli en liten, spännande cliffhanger…

Tills dess kan du kolla in vad dom andra filmspanarna har skrivit om under temaparollen ”Mardrömmar”!

Filmparadiset
Jojjenito
Flmr
Filmitch
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

I spåkulan: The Dark Knight Rises (2012)

Den 25 juli kommer Christopher Nolans avslutande del i hans trilogi om Batman ha premiär. Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) avslutas med The Dark Knight Rises.

Åtta år har gått sedan Harvey Dent ”mördats” av Batman och stadens befolkning vänt sig emot honom. Gotham City har befunnit sig i fredstid, men nu måste en förtidspensionerad Bruce Wayne återigen iklä sig rollen som The Dark Knight, när en fruktad brottsling vid namn Bane planerar att skaka om Gotham för evigt.

Delar av inspirationen till nya The Dark Knight Rises verkar främst komma från serieberättelserna Knightfall-sagan (där Bane möter Batman för första gången och försvagar hans redan dåliga fysiska form genom att släppa lös Arkham-fångarna i Gotham och tvinga Batman till utbrändhet), No Man’s Land (där Gotham drabbas av en jordbävning och stängs ute från omvärlden vilket gör att maktbalansen mellan lagen och kriminaliteten förändras markant) och The Dark Knight Returns (där Batman återvänder efter tio års pension för att ge sina sista krafter åt Gotham).

”When Gotham is ashes, you have my permission to die.”

Bane ser sannerligen ut att bli en kraftfullare fiende än någonsin för Gotham – ett mentalt, fysiskt och intelligensmässigt oöverträffat hot. Han för sig som en revolutionär Che Guevara-general med en hel armé av undersåtar och hans mål – att rasera Gotham, skapa revolution och krossa deras hopp, Batman, känns mer genomförbart än någonsin tidigare.

Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy) spelar Bane och han är en mycket talangfull skådespelare med en frustande ambitionsnivå. Jag darrar lika mycket av skräck som förtjusning över att se karaktären Bane omtolkas i hans och Christopher Nolans tappning.

Hardy agerar som en karaktär där ögonen är allt som syns i hans ansikte och en totalt omställd röst, men det är tillräckligt för honom att förmedla en sådan kraftfull ondska med sin blick och kroppsspråk. Det var precis de kvaliteterna som dessutom gjorde hans prestation i Warrior så förvånansvärt bra. Och den där isolerade Bane-rösten är så märkligt skrämmande att Darth Vader låter som en barnvakt i jämförelse. Bane låter inte som en människa – han låter som ett reptilliknande djur som lärt sig tala vårt språk.

Bane har en fascinerande historia i seriealbumen. Där är Bane en karibisk legend – en man som föddes i ett råbarkat, smutsigt fängelse och uppfostrade sig på egen hand mitt ibland de hemska, livstidsdömda fångarna där inne.

En återkommande mardröm om en jättelik fladdermus hemsökte honom om nätterna. Hans beslutsamhet att övervinna alla hinder fick honom att träna mer än alla andra, läsa all visdom som fängelset försåg honom med och att bli den mest fruktade och mäktigaste varelse innanför fängelsets murar.

Han blir försökskanin för ett experiment där hans kropp pumpas med ett medel som gör hans muskler omänskligt starka (något som dock inte förekommer i Nolans Batman-universum).

När berättelserna går om en fredlös stad vid namn Gotham City, som likt fängelset styrs av brottslingar vilka tar sin makt genom fruktan, så blir han lockad att höra mer. När han frågar vem som är den mest fruktade och får svaret ”Batman” så är det som en profetia för honom. Han måste besegra sin innersta fruktan genom att ta över ”fängelset” Gotham och besegra den jättelika fladdermusen.

Bane är för övrigt den enda moståndaren till Batman som har lyckats besegra honom, i och med att han lyckades bryta en försvagad Batmans ryggrad i Knightfall-sagan – givetvis en klassisk händelse i seriernas universum.

Den skepnad av karaktären vi såg i 90-talsfilmen Batman and Robin (1997) är ett patetiskt, skrattretande exempel på en av Batmans allra mest intressanta antagonister – en man endast driven av sitt tävlingsinriktade maktbegär och inte av pengar, rädsla, anarki eller för andras skull. Dock är hans metoder väldigt extrema.

”You should be as afraid of him as I am.”

Anne Hathaway (The Princess Diaries, Brokeback Mountain, Rachel Getting Married) spelar den lömska Selina Kyle – en kvinna som vandrar mellan ”de goda” och ”de onda” och går under täckmanteln ”Catwoman”, för viljan att alltid gå den väg som passar henne bäst för stunden. Enligt manusförfattaren Jonathan Nolan nämns hon ändock aldrig under namnet Catwoman under filmens gång, vilket var precis min spådom och förhoppning.

Dock är hon en för passande karaktär från serierna för att inte få en plats i det optimala Batman-universumet då hon säger väldigt mycket om vem Batman själv egentligen är och vilken värld de lever i.

Skeptikerna har oroats över valet av den glada Anne Hathaway i rollen som Catwoman, men av trailers och mig att döma verkar hon ha viljan att övertyga alla skeptiker med ett annorlunda rollval,  på liknande vis som Heath Ledger och Aaron Eckhart gjorde med deras roller i The Dark Knight, liksom Liam Neeson och Christian Bale i Batman Begins.

”Do you think this is gonna last? There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Intressanta, talangfulla skådespelarnamn som Marion Cotillard, Joseph Gordon-Lewitt, Matthew Modine och Juno Temple är några av de nya ansikten som dyker upp i The Dark Knight Rises och vi ser återigen bland annat Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman och givetvis Christian Bale i titelrollen som Bruce Wayne, alias The Dark Knight.

Storslagenheten både vad gäller intrig och action i den här filmen är enorm – som om inte föregående film var rafflande nog både vad gäller motstånd och dramatik. Den här gången verkar det dock vara omöjligt för Bruce Wayne att hålla låg profil och luta sig tillbaka då han aldrig varit mer personligt insnärjd  Gothams öde än så här.

”You are as precious to me as you were to your own mother and father. I swore to them that I would protect you, and I haven’t.”

Avslutningsvis; Här är den senaste och mäktigaste trailern för The Dark Knight Rises, som hade premiär på MTV Movie Awards i helgen…

Nu får jag ta lugnande! Så här peppad inför en film har jag inte varit sedan Inglourious Basterds år 2009 – om ens någonsin i mitt liv.

Jag har som många andra väntat med spänning i fyra år och de senaste månaderna har jag befunnit mig i en Batman-bubbla och stillat abstinensen med att se de gamla filmerna, läst de gamla seriealbumen samt köpt nya, lyssnat på relaterade podcasts och spelat relaterade tv-spel.

Den 25 juli avslutas legenden och det känns som att självaste tideräkningen börjar om efter det!

”Let the games begin!”

True Romance (1993)

Genre: Romantiskt drama, Action, Road Movie
Regi: Tony Scott
Manus: Quentin Tarantino
Längd: 121 min

Clarence (Christian Slater) lever ensam, älskar Kung Fu-filmer och går alltid på bio på sin födelsedag. Denna födelsedag möter han den energiska Alabama (Patricia Arquette) som spiller popcorn över hela honom. Snart är de på rymmen från hallickar, maffian, polisen – och tillsammans lever de sitt livs äventyr.

För att få ihop pengar till Reservoir Dogs så sålde Quentin Tarantino ett av sina andra manus till Tony Scott (brorsan till Ridley som bland annat regisserade Top Gun) för minimipriset 30 000 dollar. Produktionsbolaget fick under klippningsprocessen kalla handen och klippte filmen så att den löpte tidsenligt, istället för att skildra handlingen med det ”tidshoppande” (a’la Pulp Fiction) som Tarantino hade tänkt sig.

Dessutom skildras Scotts resultat i en mer tidsenlig 80tals-anda, istället för den typiska 70-talsfeelingen som kännetecknas Tarantinos verk. Men Quentin Tarantinos avtryck finns tydligt med genom hela filmen, och är själva utropstecknet (tillsammans med ett fint score av Hans Zimmer) i denna våldsamma och omtumlande kärlekshistoria.

Det som jag speciellt tar med mig från True Romance är filmens förmåga att göra minsta lilla roll till en intressant karaktär som jag vill se mer och mer av. Gary Oldman gör en psykopatisk wigger-hallick på ett oefterhärmeligt sätt, Michael Rappaport är imponerande naturlig som Clarence snälle geekpolare med skådisdrömmar, James Gandolfini och Chris Penn dyker upp som tjuv och polis på ett underhållande sätt, liksom Tom Sizemore och Bronson Pinchot. Och inte minst Brad Pitt, som glänser under sitt korta framträdande som pårökt surferdude (det är hans karaktär som är inspirationen till filmen Pineapple Express).

Dessutom imponerar som vanligt storfräsarna Christopher Walken och Dennis Hopper – speciellt i en oförglömlig scen om sicilianarnas ursprung där Tarantinos dialog och dessa herrars närvaro skapar ren och skär filmmagi av högsta Tarantino-klass. Det finns så många prestationer att jag först i efterhand fått klart för mig att det dessutom är Val Kilmer som är Clarence mentor i Elvis-skepnad. Till och med Samuel L. Jackson hinner säga titt tut, dock inte så mycket mer.

Men trots alla dessa små russin i bullen så är detta framför allt Christian Slaters och Patricia Arquettes story, där de beundransvärt spelar det okonventionella kärleksparet som ger sig ut på en oförglömlig och minst lika galen resa som deras förhållande. Det är Arquette som imponerar mest av dem, med sitt både naiva och farliga skådespel (mötet mellan henne och Gandolfini i slutskedet höjer pulsen på mig när jag tänker tillbaka). Med alla dessa välskrivna karaktärer som fungerar så är det också på sin plats att berömma de casting-ansvariga.

Dessutom får man inte glömma bort Tony Scott – regissören själv, för ett imponerande arbete med Tarantinos story. Nog för att den är bra redan på papper, men det är alltid en svår balansgång att bibehålla manuskvalitéer även i slutresultatet, vilket Tony Scott i mångt och mycket har lyckats med – och han har ju anlag för bra road movies (Ridley Scott gjorde Thelma and Louise två år tidigare).

Slutet av 80-talet och början av 90-talet var i övrigt verkligen en tid då Road Movie-genren kokade, med filmer som Raising Arizona, Planes Trains and Automobiles (båda 1987), Rain Man (1988), Wild At Heart (1990), nämnda Thelma and Louise (1991), Kalifornia (1992), Dumb and Dumber (1994), Natural Born Killers (1994) och en massa andra. I denna konkurrens väger True Romance lite lättare än vissa av ovanstående – dock lyckas den leverera mer uppfinningsrikedom och små godsaker än de flesta av dem.

Nästan lite väl mycket, men lika mycket som det är en svaghet så är det också filmens styrka och det jag bäst minns den för. En modern kultklassiker som inte får glömmas bort!

8/10

Varför ledmotivet till Inception låter som det låter

När jag ”youtubade” den fenomenalt laddade musiken till årets mindfuck-film, Inception, så hittade jag en intressant länk som avslöjade något som åtminstone inte jag hade tänkt på tidigare.

How the ”Inception” score’s main song was constructed.

Filmens ledmotiv är alltså en slowmo-variant på Edith Piafs ”Non, je ne regrette rien”, som ju har en nyckelroll i filmen då det är musikstycket som används av karaktärerna för att räkna ner till uppvaknandet från drömmen de befinner sig i. Det är alltid roligt att veta hur filmskapare och deras kompositörer har tänkt när de gjort musiken till deras filmer, och med tanke på att jag hyllat Inception-musiken som originell och gärna ser att den vinner en Oscar på nästa års Oscarsgala, så var det här extra intressant information.

Musiken i Inception är ju inte bara just det här stycket heller, utan Hans Zimmer har komponerat vitt skilda stycken som alla är mycket, mycket bra. Bäst är ändå den drömska, meditativa ”Time”, som går att höra här nedan.