Etikettarkiv: Mikrorecension

Absurd Cinemas logistiska årssammanfattning 2016 (och mål för 2017)

david-bowie

Du har nu gjort en visit till Absurd Cinemas logistiska ÅRSSAMMANFATTNING över det gångna året 2016.

Jag vill börja detta anförande genom att presentera att jag har för avsikt att fylla upp topplistor med innehåll närmaste tiden i min levande listkategorisering, genom att i huvudsak mikrorecensera dem en efter en (alternativt – möjligen, tre om tre) i egna recensionsinlägg. Detta kommer ske närmaste veckorna i huvudsak, för att vaka ut 2016 i behaglig takt och inte missa godbitarna. Jag ska alltså ge mikrorecensionen en mer seriös chans nu. Förra året lyckades jag visserligen instifta den på min blogg och snabbt öka min produktivitet i inläggsantal på bloggen, men minirecensionerna växte ganska omgående till vanligt standardlängd, vilket när det kommer till min standard är alldeles för långt för att människor ska orka läsa det. Kombinerat med min ovana att rabbla istället för att vara koncis, framför allt.

Detta mikrorecensionsbaserade och mer levande topplistekoncept har jag ganska noggrant utformat och tänker använda både på topplistan för både filmer och musik från 2016 samt filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016), för att göra listan som form mindre massiv i sin helhet.

Jag konsumerar och kategoriserar sådana oerhörda mängder film och musik årligen och bokför detta i egna dokument för att få stor översikt. Därför blir EN ENDA lista för mig svår att minimalisera till endast ett tiotal, när jag har tillgång till ”hela listan” så att säga. Jag gillar den större översikten på, låt säga, 20-30 placeringar. Men jag föredrar också att uttrycka något läsvärt att ta med sig om varje placering så att det inte blir endast anonyma frimärken på rad.

För att stimulera både min kåthet inför översikt och min vilja att uttrycka mig har jag därför valt att mikrorecensera så mycket som möjligt på listan i enskilda inlägg, för att sedan föra in dem i den från början blanka listvyn. Som du säkert märker är jag oerhört bra på att skriva långa rader av ord om högst simpla ting som topplistor och även där hjälper mikrorecensioner mig att vara produktiv utan att för den delen göra mig långrandig. Jag har kort sagt (ha ha ha) för avsikt att uttrycka mig mindre, men oftare, om mer. MER film, MER musik, MER av allt. Men MINDRE långrandigheter. Jag återkommer till detta varje år, hur jag vill bli effektiv och produktiv.

neondemon-photoshoot-opening

Även om året 2016 varit mitt mest produktiva år både på och utanför bloggen hittills i livet så har jag för avsikt att vara både mer produktiv och mer effektiv 2017. Och så var det det där med att tillfredställa läsaren och inte bara mina egna tvångsföreställningar. Mikrorecensionen tror jag är ”the next big thing” för mig, som gör att jag kan syssla med mina reflektioner kring årets stora himlakropp som allt annat cirkulerar kring – Twin Peaks, utan att overclocka mig själv. Bra för mig och bra för läsaren.

Vad gäller topplistan över musik från året känner jag att jag lyssnat på det mesta jag önskat redan och därför kommer den listan kunna fyllas på lite snabbare. Den är preliminärklar redan nu.

Även den helt fantastiskt kvalitativa topplistan över filmer jag sett 2016 (som inte kom 2016) kommer jag kunna fylla på ganska aktivt närmaste tiden. Jag har aldrig sett maken till så många bra filmer på en och samma lista, knappt någonsin. Låt säga att dessa två listor peppras på mer aktivt under första veckorna i januari.

Topplistan över dom bästa nya filmerna från själva året i fråga kommer dock vara ganska vek fram tills det börjar närma sig Oscarsgalan i slutet av februari. Detta eftersom jag under 2016 uppfyllt mitt årsmål att se betydligt fler äldre filmer än purfärska filmer. Detta är mitt årsmål även för 2017.

Så för att sammanfatta 2016; ett väldigt bra år (för mig)! Fokusera inte på död och elände för då blir du ett offer för systemet (dock kommer jag tillägna även 2016 års mer bistra sida ett litet inlägg så fort året är över). Och för att sammanfatta målen för 2017; fler recensioner men ännu större fokus på mikrorecenserande, mer bevakning av musik än någonsin tidigare, samt fler äldre filmer än nya filmer (men lite fokus på ny film när Oscarsgalan närmar sig av förklarliga skäl).

Och så givetvis Twin Peaks. Massor, massor av Twin Peaks, hela fortsatta vintern och våren! Poo will flow! För att citera Kyle MacLachlan. Där Twin Peaks är, kommer jag vara. Jag ska utan allt för mycket

Gott nytt år alla filmälskare och tjofaderittan!

sky-ferreira-and-julee-cruise-perform-twin-peaks-music-at-david-lynch-festival-1476113500

Star Wars: Episode VII – The Force Awakens (2015)

Mkrorecensioner-header star-wars-force-awakens-official-posterGenre: Äventyr, Fantasy, Science-Fiction, Action
Produktionsland: USA
Manus: JJ Abrams, Lawrence Kasdan, Michael Arndt
Regi:
JJ Abrams
Längd:
135 min
Skådespelare:
Daisy Ridley, John Boyega, Harrison Ford, Carrie Fisher, Adam Driver, Oscar Isaac, Peter Mayhew, Anthony Daniels, Domhnall Gleeson, Andy Serkis, Gwendoline Christie, Lupita Nyong’o, Ken Leung, Tim Rose, Kenny Baker, Max von Sydow, Simon Pegg, Mark Hamill

Every generation has a story.

Trettio år efter Endorstriden och Darth Vaders död har Luke Skywalker försvunnit efter att ha känt ett ansvar för att den mörka sidan återigen kunnat ta makten. Både motståndsrörelsen och den mörka sidan inser emellertid hur viktig den sista jedimästaren kan komma att bli för utgången av den ständiga maktkampen. Ledtrådar till var Luke befinner sig finns i en BB8-droid som av en slump hamnar hos en ung skrothandlare och en deserterad stormtrooper.

rp5z2dwjyl7utj8wdphq

Det här var tredje gången jag såg den på bio. Andra gången inom loppet av en vecka. Adam Drivers (Girls, Frances Ha, Hungry Hearts) skådespel berör oerhört. Lika känslosamt bra skådespel har inte setts i någon tidigare Star Wars-film. Daisy Ridley är också mycket bra, i debuten på dom ”större” scenerna. Hon har ansiktsskådespeleriet av ett barn, som parerar varje aktion utifrån med en tydlig reaktion. Genuint alltså, inte som någon väldresserad hund.

Det var skönt med liiite ny vinkel gentemot ”pojke blir man och jediriddare på sin resa för att rädda galaxen” och jag hoppas verkligen på hennes fortsatta historia. Jag mår bra av att typ i mina bästa stunder ha en platonsk crush på henne likt många små och stora hade på Luke Skywalker när första trilogin kom.

rey__bb_8_star_wars_the_force_awakens-HD-1600x900

Rey är – trots det lätta i det påståendet, en fin förebild för alla små pojkar lika mycket som för små tjejer och den bilden värmer, när en tjej får visa vägen för pojkar. Fin, ny luft på skådisfronten på det stora hela, men inte extraordinärt i den större konkurrensen.

”Rey, these are your first steps.”

Älskar förstås filmens förmåga att bygga effekterna på fysiska föremål och inte CGI. Dom knappt handfulla ögonblicken av CGI syns tydligt trots framstegen sedan förra prequel-trilogin, vilket ytterligare understryker att filmskapare bör rata CGI i mycket högre utsträckning. Händer nog 10% mer än vad som får plats i filmen storymässigt för en bra balans,men slutet får mig definitivt att längta till ”the next episode”…

3 – Manus
3 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
17 – Totalt

SYDSYDSYDSYDSYDs-half

Steve Jobs (2015)

Mkrorecensioner-headerSteve Jobs posterGenre: Drama, Kammarspel, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Aaron Sorkin
Regi: Danny Boyle
Längd: 122 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Kate Winslet, Seth Rogen, Jeff Daniels,Michael Stuhlbarg, Katherine Waterston, Perla Haney-Jardine,Ripley Sobo, Makenzie Moss, Sarah Snook, John Ortiz, Adam Shapiro, John Steen, Stan Roth, Mihran Slougian

En man förkroppsligar den digitala revolutionen mer än någon annan. Han hade en vision om en tid då tillgången till information skulle bli var mans egendom. Han var en inspiratör, men stod inte oemotsagd. Efter att ha fått sparken från sin egen skapelse gjorde han en bejublad återkomst och vände ett dödsdömt företag till en föregångare inom design och funktion. Men framgången hade sitt pris. För entreprenören fanns alltid en lösning. För maken, fadern, vännen och affärspartnern Steve Jobs var verkligheten en annan.

Steve Jobs berättar om en ikon betraktad från den grupp människor som stod honom närmast.

Danny Boyle har regisserat Aaron Sorkins manuskript utifrån Walter Isaacsons biografi. I huvudrollen som den karismatiske företagsledaren ser vi Michael Fassbender. 

Steve Jobs Screen-Shot-2015-10-08-at-8.27.05-AM

Can a great man be a good man?

Aaron Sorkins (A Few Good Men, The Social Network, Moneyball) biografiska manus om Steve Jobs tar huvudrollen och gör med psykologiskt snarare än omständighetsbaserat skildrande innehållet mer intressant för mig. Sorkin lyfter fram dom sociala bristerna och avsaknaden av empati hos Jobs. Filmen utspelas under tre viktiga ögonblick vid olika tidpunkter under Steve Jobs liv.

Gillar att favoriten Michael Fassbender (Hunger, Shame, Prometheus och Magneto i senaste X-Men-filmerna) porträtterar Jobs genom det djupt psykologiska textmaterialet istället för genom yta. Extra kul just att det inte lagts så värst mycket krut Fassbenders utseendemässiga omvandling utan att fokuset ligger på agerandet, likt på en teaterscen och i den världen, där det finns en större respekt rent kulturellt för omtolkning snarare än härmande.

Steve Jobs Screen-Shot-2015-10-08-at-8.30.11-AM

Allt idoliserande av Steve Jobs genom hans karriärsverk har alltid varit tröttsamt och obefogat enligt mig, men säger så mycket om hur mänskligheten fungerar.  Roligt med en film som tar oss bakom det och visar en skildring av Jobs tolkad mer med aspergerglasögon än av trånande fanboys och tekniknördar, men som gräver sig in i hans brister utan dömande ögon, för att ta fram hur brister omvandlas till paradoxala styrkor och skapar något alla kan dra nytta av.

”You can’t write code… you’re not an engineer… you’re not a designer… you can’t put a hammer to a nail. I built the circuit board. The graphical interface was stolen from Xerox Parc. Jef Raskin was the leader of the Mac team before you threw him off his own project! Someone else designed the box! So how come ten times in a day, I read Steve Jobs is a genius? What do you do?”

Det här är den där filmen som växer på en med tiden, ju mer den får smälta i ens huvud och ju mer hjärnan mognar ikapp med innehållets rent psykologiska och existentiella ämnen.

4 – Manus
4 – Skådespelare
4 – Stämning
3 – Foto
4 – Musik
———-
19 – Totalt

SYDSYDSYDSYDs-halfSYDs-ghost

Listen To Me, Marlon (2015)

Mkrorecensioner-headerListen to me Marlon posterGenre: Dokumentär, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Stevan Riley, Peter Ettedgui
Regi: Stevan Riley
Längd: 103 min
Medverkande: Marlon Brando

Unika arkivklipp, ett rikt bildmaterial och inte minst Marlon Brandos egenhändigt gjorda röstinspelningar gör denna dokumentär om en av tidernas mest legendariska skådespelare till en unik upplevelse. Brandos privatliv blandas med existentiella funderingar kring livet och skådespeleriet i en film som visar upp en oväntat sårbar filmstjärna.

The definitive Brando. In his own words.

listen-to-me-marlon-4

Fin liten dokumentär som använder skådisikonen Marlon Brandos (On the Waterfront, The Godfather, Last Tango in Paris) egna ljudinspelningar från hans självhypnosstunder för att berätta om hans liv med hans egna ord. Lite synd att dokun tar formen av en kronologiskt helövertäckande karriärsskildring istället för att bryta formen en aning, när den har sådant unikt material att forma innehållet med. Sedan togs jag tillbaka lite från den annars intima upplevelsen, när datorgenererade inslag av Brandos inscannade ansikte skulle framföra vissa av hans intressanta självreflektioner.

Brando är en så intressant personlighet sedan barnsben då jag såg en fantastisk typ fyratimmardokumentär på en SVT-temakväll om honom (en dokumentär som inte går att få tag på sorgligt nog för den slår den här i innehåll) jag såg när jag var i 10-årsåldern och min favoritskådespelare (även om Clint Eastwood konkurrerade på den tiden), så dokumentären var ett måste att se för mig, men är väldigt roligt att den ändå är så pass stabil och lättillgänglig att även andra, mindre insatta i Brando nu kan få en värdig inblick i hans komplexa, drömska och sorgliga liv.

2listen-me-marlon

Det är snopet att dom flesta inte verkar har större inblick i hans karriär annat än hans roll som ”Gudfadern”, när det i princip är han (tillsammans med framför allt James Dean och Montgomery Clift) som populariserat det som idag är definitionen av ”bra skådespeleri” – realistiskt skådespeleri och ”method acting”, under skolning av läromästaren Stella Adler. Alla tre har helt otroligt fascinerande och samtidigt oerhört sorgliga livshistorier. Förhoppningsvis kommer det fler kvalitativa dokumentärer med övriga två också.

Finns det inget om Stella Adler för övrigt? Känns som att det finns mycket bra underlag för en dokumentär om hennes adepter med henne som själva inramningen faktiskt.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
3 – Visuell stil
3 – Stämning
———-
13 – Totalt
SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost

Lost Songs: The Basement Tapes Continued (2014)

Mkrorecensioner-headerlost-songs-the-basement-tapes-continued.35942Genre: Dokumentär, Musikdokumentär
Produktionsland: USA
Manus: Sam Jones
Regi: Sam Jones
Längd: 106 min
Medverkande: Jim James, Elvis Costello, Marcus Mumford, Taylor Goldsmith, Rhiannon Giddens, Johnny Depp

En dokumentär med några av dagens mest talangfulla musiker som går bakom kulisserna när dom ska göra ny musik av sedan länge försvunna men nu funna sångtexter från Bob Dylan och The Bands legendariska inspelningar av The Basement Tapes. T-Bone Burnett bjuder in Elvis Costello, Rhiannon Giddens, Taylor Goldsmith, Jim James, och Marcus Mumford för att tillsammans genomföra projektet i en dramatisk tvåveckorsinspelning i Capitol Studios. Innehåller en exklusiv intervju med Bob Dylan. Regisserad av prisbelönade musikfotografen Sam Jones som dokudebuterade med Wilco-dokumentären I Am Trying to Break Your Heart, 2002.

Lost Songs The Basement Tapes Conitnued

En musikdokumentär med musiker som ska spela in förlorat material av Dylan och The Band. Puttrigt och småtrevligt. Inte så värst engagerande. Var trött när jag såg den, men kändes lite som att se in i kändis-Big Brother utan flippiga, uppmärksamhetskåta människor, men utan något särskilt intressant komplement att riktigt engageras av.

2 – Ämne
2 – Berättargrepp
2 – Visuell stil
2 – Stämning
———-
8 – Totalt

SYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghostSYDs-ghost