Etikettarkiv: Kreativitet

David Lynch – The Art Life (2016) eller: I huvudet på Bongo Dave

Idag har den crowdfundade independentdokumentären David Lynch – The Art Life premiär på utvalda svenska biografer tack vare smalfilmsdistributören Njuta Films. På mindre orter visas den vid enstaka tillfällen direkt efter helgen (kolla närmaste smultronställe). I januari reste jag till Stockholm på förhandsvisning enbart för att få chansen att se denna. Jag såg den två dagar i rad och kan uppriktigt rekommendera den. Lynchintresserad, konstintresserad eller ointresserad – du finner ett värde i den oavsett. Hemvideoreleasen sker först någon gång i slutet av augusti, så se den nu för sjutton. En optimal lynchinjektion inför återkomsten av Twin Peaks i maj. 

David Lynch tar oss med på en förtrolig resa genom de år som format hans liv. Från den idylliska uppväxten i en amerikansk småstad till de mörka gatorna i Philadelphia, får vi följa Lynch när han går tillbaka till de händelser som hjälpte till att skapa en av filmens mest mystiska och egendomliga regissörer. DAVID LYNCH THE ART LIFE visar oss Lynchs konst, musik och tidiga filmverk, och sätter ljus på de mörka delarna av hans unika värld för att ge oss en inblick i både människan och konstnären David Lynch.

Husguden David Lynch berättar själv om hans barndom, hans ungdomsperiod och hans förhållande till konstnärslivet – som här får en välförtjänt presentation. Hans målningar, foton och skulpturer är minst lika laddade som hans filmer och det är från stillbilden han har sitt ursprung. Han öppnar upp sig om hans målningar och hans tidiga kortfilmer – hans ”moving paintings”. Hans långfilmskarriär skippas helt och hållet till förmån för allt det andra. Dokumentären visar uppfriskande mycket av Lynchs gamla familjefoton och hemmafilmer från tiden innan han blev ett känt namn i den alternativa konst- och filmkulturen. Han berättar med egen röst om hans familj och hur han blev den person han är idag. Detta titthål rätt in i hans tidiga liv är mysigt intimt. Det dokumentära presenteras med en subtilt surrealistisk stämning av ”avant garde”, vilket gör att David Lynch – The Art Life inte bara triumferar i rikedomen på innehåll utan även i det atmosfärshöjande utförandet. Tempot är tyst och tålmodigt, i takt med Lynchs ord. Ingen annan än Lynch.

Det Lynch berättar är sedan djupt kittlande för älskare av Lynch men kanske ännu mer för intressenter av kreativt skapande. Roliga och twistade anekdoter. Några är klassiska för myten om den egendomlige örnscouten Lynch, men uppfriskande många får jag ta del av för första gången och detta trots att jag läst ett flertal biografiska dokument om honom. Hur obekväm han är med främmande människor runt sig; Hans barnsliga intresse för att dissekera döda djur: Hur weirdos på Philadelphias gator satte en ny standard för hans uppfattning av personlighet; Och en absurd bakgrundshistoria till fixeringen vid vägstreck i hans filmer. Vem har inte funderat hur David Lynchs huvud skulle fungera om han hade rökt på?

Jag skulle vilja uppmuntra även individer ännu ej bekanta med Lynch att se denna (dom existerar faktiskt), för att se vad det bestående intrycket av honom blir efter dokumentären. Det råder inga tvivel om att han har en originell syn på livet – vissa skulle kalla det smått stört medan andra skulle kalla det ett lekfullt sinne som trots 70 år på nacken fortfarande brinner… och ryker. Lynchs skugga lär vara så passivt rökskadad att den checkat ut på grund av lungcancer vid det här laget.

Men det är en livsbejakande bild, där ständig kreativitet råder. Ett inspirerande konstnärsdokument, presenterat i den andan. Inga patetiska klyschor om ”den plågade konstnären” syns till. Ska du endast se en dokumentär om David Lynch är det denna du ska se. Det är inte bara ett komplement eller en fortsättning på långfilmsdokumentären Lynch (2007 – om vardagslivet runt inspelningen av Inland Empire) utan en direkt tjusig dokumentär inramandes hela Lynchs liv, som står på egna ben i skildrandet av en unik levande ikon såväl som konstlivet i sig själv.

Du lär känna människan David Lynch bättre oavsett kännedom och samtidigt gör dokumentären honom ännu mer komplex. En extra eloge till den förtjusande ljuddesignen, värdig ett porträtt av filmhistoriens kanske främsta ljudmästares inre liv.

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
4 – Intervjumaterial
4 – Medverkande
4 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
5 – Musik/ljudläggning
4 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
41/50 – Totalt


Annonser

Alan Vega och Suicide

14470521_1420569524634715_6450718151089461792_n

Inte förrän nyss läste jag att Alan Vega har avlidit, 16 juli, 78 år gammal. Frontmannen i avantardistiska duon Suicide, som slog fram punken som antiform och drog upp det kompromisslösa musikuttrycket på 70-talet och framåt. Deras musik var nog den artistakt jag spelade mest av alla artistakter i somras, då jag upptäckte bandet först då och blev omedelbart förälskad. Bakom alla mellanvägar av tvångskonvention och väggar av putsade sound finns det en kärna av fri kreativitet och den drog Suicide fram i rampljuset som en ful, kaxig ankunge som inte hade någon som helst naiv önskan om att få bli en vit svan och passa in i den fina ramen på andras villkor. Oerhört upplyftande inspiration som inte riktigt går att förklara. ”Roy Orbison i en bilolycka” är ändå ett försök som slinker ur mig.

Även om min intention höftar in Alan Vega och Suicide i halloweentider, så är det musik som passar i dessa mörka, blåsiga och kalla tider. Givetvis gärna isolerad i din bil eller åtminstone i dina omslutande hörlurar. Det är ursprunget till housemusiken som musikinriktning, innan house märkligt nog blev något som förknippades med luftighet och distans. Ta in hela det självbetitlade debutalbumet Suicide från 1977 och stanna för all del inte där utan ge även det andra albumet från 1980 ett flertal lyssningar, passande nog kallat The Second Album i nyutgivningar men i original kallat Suicide: Alan Vega and Martin Rev.

968b354d532fb635ddb269a0980e1fb6

Några russin ur kakan från dessa första album, för att introducera den oetablerade men nyfikne lyssnaren, skulle jag säga är dom 4+4 härunder, där ”Touch Me” är min generella favorit från scratch och fortfarande. Den går märkligt nog inte att hitta på Youtube då samtliga klipp med orden ”suicide” och ”touch me” där istället spelar spåret ”Harlem” som visserligen innehåller orden ”touch me”, men det är inte ”Touch Me”. Sök dig istället till fysiska utgåvor av albumen eller till Spotify.

Suicide (1977):
Johnny
Che
Cheree
Frankie Teardrop

Suicide: Alan Vega and Martin Rev / The Second Album (1980):
Diamonds, Fur Coat, Champagne
Dream Baby Dream
Sweetheart
Touch Me

Det där är en mästerlig musikvideo.

Procent #9: David Lynch fyller 70 och jag börjar tänka på idéer

Prousit-headerdavid-lynch-5

Idag, den 20 januari 2016, fyller min favoritkonstnär David Lynch hela 70 år. Det är omöjligt för mig att säga vilket projekt som är min favorit av honom *egentligen*, eftersom riktigt starka upplevelser är för komplexa att definiera på det viset. Ändå envisas jag med att rangordna viktiga saker gång på gång, ironiskt nog. Mitt livs bästa upplevelser kommer genom David Lynchs skapelser och inte minst Twin Peaks har förändrat mitt liv för alltid, vågar jag dock med handen på hjärtat påstå.

Har du missat något av honom så finns det underbara, nya upplevelser som väntar dig, om du har ett öppet sinne. Ett öppet sinne har jag nog alltid haft och jag vågar påstå att det är vad alla föds med och bär på som barn, men dom flesta stryper och tränar bort ju äldre dom blir. När dom blir vad dom kallar ”vuxna” eller lärda. Ibland – mer och mer ofta, får jag dock känslan av att mitt sinne blir mer öppet och det är en pirrande känsla, som när jag var barn.

david-lynch-614193

För att uppmärksamma dagen lite mer än med premiären av mitt uppsnack inför tredje säsongen av Twin Peaks, som han just nu filmar, tänkte jag envisas med att dela med mig av en kort reflektion kring ett ämnesområde som han tjatat om år efter år; idéer, kreativitet och meditation. Jag har flertalet dussin gånger reagerat över att han tjatar om samma, simpla saker, men jag har insett att det kan ta åratal – om inte livstider, för människor att ta in dessa ”enkla” saker han försöker beskriva. Och att det inte alls är så simpelt, då jag först nu börjar se det stora i dom på ytan små sakerna han upprepar om och om igen.

Det här är vad jag tänker på just nu…

Idéerna är energin som binder oss samman. Idéer är en förlängning av harmonin – den kreativa energin, och kreativiteten visar sig i form av idéer när våra primitiva sinnen får tolka. Idén kommer alltid först. Den kommer alltid före mig som tänker den. Intentioner är illusioner. Intentioner är i själva verket en intuition, formad av idén. Intentionen är skapad av mitt ego, som försöker hitta mening ur det kreativa flödet och paketera det efter mitt mänskliga intellekt. Intentionen är tron på att intuitionen har ett syfte och att det kom före. Det är min meningsfulla tolkning av idén.

När någon frågar mig vad syftet med någonting är och jag tror att jag har ett svar, så är det min egen tolkning, konstruerad i efterhand, från idén. Inte från mig, utan det innan och det efter. Jag är aldrig större än idén jag presenterar. Jag är egot men idén är det verkligt fantastiska. Alla vi människor – alla vi egon, är egentligen våra idéer och hur mycket vi än försöker knyta dem till oss så kommer vi aldrig kunna ta kontroll över idéerna, för det är dem som styr oss.