Etikettarkiv: Marlon Brando

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Annonser

One-Eyed Jacks (1961) eller: Vågorna bortom Rio

36-årige Marlon Brando både regisserar och spelar huvudrollen  i One-Eyed Jacks. Det är sällan jag överraskas av en western eller golvas av ett drama, men här lyckas Brando tillsammans med Karl Malden göra både ock.

Karl Malden spelar forne vännen, numera motståndaren, med namnet ”Dad” – som ett brännjärn från ovan för att väcka Brandos kreativa glöd (om du kan Brandos destruktiva relation till sin agande alkoholistfar).  Westerngengren må vara mäktig, men här får nästan till och med Shakespeare se upp. 

Efter ett bankrån i Mexiko tar Dad Longworth chansen att själv sticka med alla pengar genom att lämna sin partner Rio i sticket. Några år senare, efter avtjänat fängelsestraff är Rio ute efter hämnd, och han hittar Dad Longworth som sheriff i en liten by…

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


One-Eyed Jacks är verkligen en western olik någon annan western. Vissa skulle kalla det en film-noir förklädd till western. Jag ser framför allt ett tidlöst drama framför mig, av närapå HamletMacBeth/Othello-tunga mått. Western är sällan mer något annat än vad det är western. Du får svårt att se förbi genreförväntningarna och dess kitsch – men här är det verkligen så. Det känns så episkt, men One-Eyed Jacks är ju inte episk? Den gör ett dramaturgiskt intressant tidshopp på fem år visserligen, men det är fem år och inte femhundra.

Men huvudrollerna Karl Malden och Marlon Brando – gamla vänner från Brandos stora genombrottsfilmer A Streetcar Named Desire / Linje Lusta (1951) och On the Waterfront / Storstadshamn (1954), spelar upp deras roller som komplexa gudar. Se Karl Maldens ögonspråk, hur det säger en hel historia på ett ögonblick! Hur Marlon Brandos kokande, explosiva, frenetiska utstrålning på samma vis som han gör energiska utfall inom filmen, välter hela filmen på ända. Rio är en otämjbar vildhäst i aktion, som inte skyr en droppe svett eller blod för att göra det äkta. Du må kanske inte gilla honom från början och det blir ärligt talat inte lättare efter tid heller, men Brando och karaktären gör en tour-de-force för att förtjäna dina sympatier.

One-Eyed Jacks är – även om Brando själv inte höll med, ett nyanserat karaktärsdrama mellan två komplexa tjurhuvuden – envisa som klippor. En drygt två timmar lång duell byggt på substans framför stil. Jag är inte förvånad att Stanley Kubrick var intresserad av att regissera denna i början av hans stigande karriär, med Brando som kreativ kompanjon. Nu tog istället Brando över filmen själv och gjorde det till hans första, sista och enda film som regissör.

Så var det det där med det episka. Brando var visserligen färsk regissör men främst lika egensinnig bakom som framför kameran. Han spelade in sex gånger så mycket film som en vanlig produktion. Hans version av filmen klockade in på nästan 300 minuter – fem timmar, men Paramount bromsade honom och såg till att filmen blev dom  140 minuter vi nu har tillgängliga. Slutet skiljde sig åt och jag kan se hur fantastisk Brandos version hade kunnat varit där, men allt det jag faktiskt sett är nära nog så fantastiskt.

Det finns en nyckel som gör filmen till något mer än bara en shakespearevärdig western, ett tidlöst drama eller en höjdpunkt i Brandos legendariska filmkarriär; dom stora vågorna som omringar filmens spelplats. Brando väntade i hela dagar för att i scen efter scen få vågornas ursinniga kraft att leverera som kuliss till filmens vida scener. Han satt så länge som sex timmar med hela filmteamet otåligt väntandes bakom honom för att få rätt sorts vågor. Liksom karaktären han spelade så väntade han vid vågorna. Väntar och väntar.

Nog för att han var Brando, men inte ens Brando fick göra så utan att förvänta sig trubbel. Filmen tog över två år att göra och Paramount var på väg att skrota projektet. Marlon erbjöd då Universal att gå in som medfinansiär på villkor att han spelade in sex filmer med dem. Sex filmer! Ingen av dessa sex filmer blev någon finansiell succé och Brandos intresse för skådespeleri hade då börjat sina. Han satsade allt i stunden. Levde ut den. Denna extrema uppoffring och detta väldiga tålamod för dessa vågor får till och med Kubrick att framstå som tidseffektiv. Men dessa vågor sedan… där har du det episka. Allt koncentrerat i en kuliss av vågande hav. Mann har sina djupblåa natthimmel. Brando har sina vågor.

Det är kärleken för det kreativa som fångar den där ack så bärande bakgrunden och det lyfter förgrunden – det konkreta, ovan molnen. Jag blir rörd, tacksam och kreativt kär i Brandos vilja varje gång jag tänker på att han stod på sig i alla dessa timmar, dagar och år för vågornas skull.

Betyg:
5 – Atmosfär
5 – Dramaturgi
3 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
4 – Foto
4 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
45/50 – Totalt

Apocalypse Now (1979)

Artsy-Fartsy-headerapocalypse-now-a30

Genre: Drama, Krigsskildring
Produktionsland: USA
Svensk titel: Apocalypse
Manus: John Milius, Francis Ford Coppola, Michael Herr (baserad på en roman av Joseph Conrad)
Regi: Francis Ford Coppola
Längd: 153 min
Budget: 31 500 000 dollar
Skådespelare: Martin Sheen, Marlon Brando, Frederic Forrest, Sam Bottoms, Laurence Fishburne, Robert Duvall, Dennis Hopper, Scott Glenn, Harrison Ford, G D Spradlin, Albert Hall

Saigon under det pågående Vietnamkriget. På ett hotellrum i staden befinner sig den unge kapten Willard. Han är närmast medvetslös efter en spritdränkt natt, när två amerikanska soldater knackar på dörren. De medför ett extremt hemligt budskap. Willard hämtas till den amerikanska arméns högkvarter i staden, där han av en general får i uppdrag att bege sig uppför floden till gränsen mellan Vietnam och Kambodja. Här härskar sedan en tid en galen amerikansk överste vid namn Kurtz. Willard måste till varje pris döda denne Kurtz.

large_523334

Detta cirka femte återseende av Apocalypse Now (givetvis inte reduxversionen) stärker ytterligare filmens förmåga att ge något mer för varje tillfälle. Svenskar har sina fettsvettstänkande thailandsresor och introverta ensamtrippar i backpackerleden att göra någon gång var eller varannat år, men många av oss skulle nog ha stor nytta även av traditionen att trycka på ”play” för en båttur i skuggan av vietnamkriget med kapten Willard (Martin Sheen) i hans väg mot överste Kurtz (Marlon Brando). Även om Joseph Conrads klassiska kortroman Mörkrets Hjärta (Heart of Darkness, 1899) och Orson Welles radiopjäs med samma namn (1939) har sina egna fördelar, tycker jag att Francis Ford Coppolas (The Godfather I-III, The Conversation) tolkning har det som lyfter den över jämförbara poängteringar.

large_523345

Magin i att låta filmen bygga upp oerhörd förväntan inför mannen, myten, legenden Kurtz och sedan casta mannen, myten, legenden Marlon Brando är… briljant. Finns det någon i dagens filmklimat som skulle kunna axla samma förväntan och tyngd som Brando gjorde i Apocalypse Now? Daniel Day-Lewis är inte alls där, men han skulle verkligen försöka. Det krävs en personlighet och ett bagage som får Jared Letos dildoskämt och busringningar mellan inspelningen av sommarens Suicide Squad (2016) att motsvara ett dagisbesök från en ABF-utbildad clownpraktikant.

large_523340

Den här gången tänkte jag oerhört mycket på Kurtz övertygelse om naturen och existensen. Hur han vänt mörka hot som ondska, lidande, skräck och död till ett slags svar på naturens urkraft. Hur han hittat svaret på varför människan begår dom oerhörda övergrepp på varandra som vi gör. Med influenser från gammal buddhistisk filosofi, verkar allt mörker omvärderas som vägen till förening med alltet. Jag tror jag förstår desto mer av Kurtz insikt och hur han genom den insikten får andra övertygade om sin länk till den stora gudakraften. Och hur den nås. Hur Willard närmar sig Kurtz harmonier för att närma sig honom kroppsligen, likt hur Kurtz närmar sig alltets harmonier för att lyckas förkroppsliga alltet – eller?

large_523328

Det kan verka som en destruktiv kraft, men själva hemligheten Kurtz tror sig ha sett, är förmodligen hur människans närmande vid död misstolkas och hur den ska tydas för att människan – han själv, ska nå vägen till den fullständiga urkraften. När filmen når sin avslutning blinkar min tes tillbaka mot mig, i formen av en sammansmältning mellan människa och en uråldrig gud, flera gånger än en. Enheten skymtas i förloppen mellan flera. Svaren finns i cyklernas rytm. I den eviga ritualen. Naturen har sin gång, mörk eller ej. The horror… The horror…

large_523306

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
4 – Hjärna (komplext värde)
1 – Hjärta (emotionellt värde)
1 – Sentimentalitet/Romantik
3 – Barnförbjudet
1 – Feelgood
3 – Budskap
3 – Obehag
1 – Humor
3 – Action
4 – Prat

apocalypsenowbdcap1_original

Betyg:
5 – Atmosfär
4 – Dramaturgi
5 – Dialog
5 – Skådespelare
5 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
5 – Foto
5 – Musik
5 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
3 – Lekfullhet (experimentiell lust)
5 – Omtittningsvärde
————
47/50 – Totalt

SYD-Betyg-09

Listen To Me, Marlon (2015)

Mkrorecensioner-headerListen to me Marlon posterGenre: Dokumentär, Biografi
Produktionsland: USA
Manus: Stevan Riley, Peter Ettedgui
Regi: Stevan Riley
Längd: 103 min
Medverkande: Marlon Brando

Unika arkivklipp, ett rikt bildmaterial och inte minst Marlon Brandos egenhändigt gjorda röstinspelningar gör denna dokumentär om en av tidernas mest legendariska skådespelare till en unik upplevelse. Brandos privatliv blandas med existentiella funderingar kring livet och skådespeleriet i en film som visar upp en oväntat sårbar filmstjärna.

The definitive Brando. In his own words.

listen-to-me-marlon-4

Fin liten dokumentär som använder skådisikonen Marlon Brandos (On the Waterfront, The Godfather, Last Tango in Paris) egna ljudinspelningar från hans självhypnosstunder för att berätta om hans liv med hans egna ord. Lite synd att dokun tar formen av en kronologiskt helövertäckande karriärsskildring istället för att bryta formen en aning, när den har sådant unikt material att forma innehållet med. Sedan togs jag tillbaka lite från den annars intima upplevelsen, när datorgenererade inslag av Brandos inscannade ansikte skulle framföra vissa av hans intressanta självreflektioner.

Brando är en så intressant personlighet sedan barnsben då jag såg en fantastisk typ fyratimmardokumentär på en SVT-temakväll om honom (en dokumentär som inte går att få tag på sorgligt nog för den slår den här i innehåll) jag såg när jag var i 10-årsåldern och min favoritskådespelare (även om Clint Eastwood konkurrerade på den tiden), så dokumentären var ett måste att se för mig, men är väldigt roligt att den ändå är så pass stabil och lättillgänglig att även andra, mindre insatta i Brando nu kan få en värdig inblick i hans komplexa, drömska och sorgliga liv.

2listen-me-marlon

Det är snopet att dom flesta inte verkar har större inblick i hans karriär annat än hans roll som ”Gudfadern”, när det i princip är han (tillsammans med framför allt James Dean och Montgomery Clift) som populariserat det som idag är definitionen av ”bra skådespeleri” – realistiskt skådespeleri och ”method acting”, under skolning av läromästaren Stella Adler. Alla tre har helt otroligt fascinerande och samtidigt oerhört sorgliga livshistorier. Förhoppningsvis kommer det fler kvalitativa dokumentärer med övriga två också.

Finns det inget om Stella Adler för övrigt? Känns som att det finns mycket bra underlag för en dokumentär om hennes adepter med henne som själva inramningen faktiskt.

4 – Ämne
3 – Berättargrepp
3 – Visuell stil
3 – Stämning
———-
13 – Totalt
SYDSYDSYDSYDs-ghostSYDs-ghost