Etikettarkiv: 2010

The Editing of the ‘The Thin Red Line’: Shaping a Terrence Malick Film (2010)

Mkrorecensioner-header536_bd_box_348x490_original

Genre: Dokumentär, Making of, Extramaterial
Produktionsland: USA
Manus: ? (Criterion)
Regi: ? (Criterion)
Längd: 27 min
Budget: ?
Medverkande: Leslie Jones, Saar Klein, Billy Weber, Hans Zimmer, Jim Caviezel

En dokumentär inblick i skapandet av filmen The Thin Red Line, som släpptes tillsammans med filmen i samband med Criterions release.

Terrence Malicks (The Tree of Life, Knight of Cups) särpräglade tillvägagångsätt i skapandet av hans filmer är djupt intressant att höra om. Jag har nog sett det mesta som finns i dokumentär väg på området direkt kopplat till just Malick i sig, samt läst diverse artiklar och en biografisk avhandling i hans liv. Ett liv och ett skapande som – om du är nyfiken på att komma närmare hans berättande, har sitt svar i dom filosofier han tagit in och även lärt ut innan och efter han blev en skapare av just film – främst dom idéer som existentialisten Martin Heidegger samlade ihop. Varat och Tiden och allt det där.

thin-red-line-criterion-dvd-header-10thing-you-need-to-know-playlist

Den här dokumentären är kort och inte någon särskilt djup studie av Malicks tänk, utan intervjuar inblandade med enkla ”talking heads” om det mer konkreta tillvägagångssättet av hans existentiella krigsadaption The Thin Red Line (1998) under produktionen och klippbordet. Ändå är det mycket intressanta anekdoter och betraktelser här som du inte brukar höra i extramaterial eller dokumentärer om dom flesta andra filmproduktioner. Det dyks ner i sekvenser och ögonblick från The Thin Red Line och dessa fördjupningar tar jag särskilt med mig, då dom öppnar upp åtminstone en fin ingångsförståelse för hur sjutton Malick tänker.

the-thin-red-line

Ett tänk som evolverats och förfinats i märkbar form och takt för varje film han gjort sedan inte minst comebacken med The Thin Red Line. Bara det faktum att någon gör två särpräglade filmer som Badlands (1973) och Days of Heaven (1978 – läs min recension) för att sedan i stort sett lämna filmbranschen under nästan 20 år. Sedan komma tillbaka till scenen med en vilja att göra en krigsskildring. Bara det är en intressant ingång i berättelsen om Malick, utöver motivationen bakom att först casta en drös profilstarka skådisar i vad dom hoppades var bärande roller, för att sedan klippa bort dem helt ur den slutliga versionen. Kan människan fortsätta vidga sina vyer kring och genom Malicks berättande tror jag att mänskligheten som varelse inte är helt uträknad i naturen, riktigt ännu. Sedan vad det spelar för roll, är en annan sak.

thinredline-14

Målgruppschecklist (mängdvärdet):
3 – Hjärna (komplext värde)
3 – Hjärta (emotionellt värde)
2 – Sentimentalitet/Romantik
2 – Barnförbjudet
2 – Feelgood
2 – Budskap
2 – Obehag
2 – Humor
2 – Action
4 – Prat

Betyg:
4 – Atmosfär
4 – Ämne
3 – Berättargrepp
4 – Medverkande
3 – Klippning
2 – Visuell stil
2 – Musik
2 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
2 – Lekfullhet (experimentiell lust)
4 – Omtittningsvärde
————
30/50 – Totalt

SYD-Betyg-07


Här kan du se dokumentären gratis i sin helhet.

Editing The Thin Red Line, Shaping a Terence Malick Film from Isabel Sadurni on Vimeo.

A Nightmare on Elm Street (2010)

Halloween-banner-2014A Nightmare on Elm Street 2010 posterGenre: Skräck, Slasher, Remake
Produktionsland: USA
Manus: Wesley Strick, Eric Heisserer
Regi: Samuel Bayer
Längd: 95 min
Skådespelare: Jackie Earle Haley, Rooney Mara, Kyle Gallner, Katie Cassidy, Thomas Dekker, Kellan Lutz, Clancy Brown, Connie Britton, Lia D Mortensen, Charles E Tiedje, Katie Schooping Knight, Hailey Schooping Knight

År 2010 led Terror på Elm Street samma öde som så många andra skräckfilmer gjort: det var dags för en remake. Denna remake regisserades av Samuel Bayer, som nästan uteslutande har gjort musikvideos. För första gången någonsin fick Robert Englund lämna över tröjan, hatten och handsken till en efterträdare, och denne blev Jackie Earle Haley (kanske mest känd för sin roll som Rorschach i Watchmen). Övriga roller fylldes av bland andra Rooney Mara, Kyle Gallner och Clancy Brown. Filmen producerades av Michael Bays produktionsbolag Platinum Dunes och fick ett minst sagt ljummet mottagande.

A Nightmare On Elm Street

Märkliga saker händer i den lilla staden Springwood. Tonåringar dör i sömnen på de mest besynnerliga sätt. Ungdomarna Nancy och Quentin upptäcker att det är Freddy Krueger, en man som jobbade på deras förskola, som på något oförklarligt sätt dödar folk i deras mardrömmar. Fast beslutna att inte somna försöker de två ungdomarna att gå till botten med Freddys hemligheter och stoppa honom innan det är deras tur att dö.

Jag hatar den här filmen. Faktum är att jag hatar den mer än någon film på denna jord. Jag kan börja med att ta upp de bra sakerna med filmen innan jag sliter den i stycken: Kyle Gallner och Clancy Brown är väldigt kompetenta skådespelare och castingen av Jackie Earle Haley som Freddy Krueger var bra tänkt, även om utförandet inte var särskilt bra. Den här filmen är asdåligt skriven. Till att börja med är det tänkt att Nancy och en massa andra barn från hennes gamla förskoleklass alla ska ha blivit antastade av Freddy när de var små, men ingen av dem kommer ihåg det. Detta ursäktas med repliken ”Who can remember being five years old?” från en av föräldrarna. Jag tror nog att de flesta människor kommer ihåg saker som hände när de var fem, och även om det givetvis händer att barn förtränger traumatiska upplevelser så har jag väldigt svårt att tro att ingen av dessa ungdomar skulle komma ihåg vad som hände.

anoes10blu_shot11l

En bit in i filmen får karaktären Quentin för sig att Freddy kanske var oskyldig till övergreppen och att barnen (Quentin själv inräknad) bara ljög ihop det hela, men trots att Nancy tidigare träffade Freddy i en mardröm där han sade att hon alltid var hans favorit, slickade henne på kinden och påpekade att hon numera luktar annorlunda tycker hon (Nancy) tydligen inte att detta är värt att berätta för Quentin, utan låter honom istället fortsätta tro att Freddy var oskyldig.

Nancy är för övrigt ett stort hån mot originalfilmens hjältinna med samma namn. Jag vet inte om skådespelerskan Rooney Mara är fullständigt obegåvad eller om det har med manuset eller regin att göra, men hon rör knappt en min under hela filmens gång och mumlar monotont fram alla sina repliker.

A Nightmare on Elm Street

Varje gång filmen försöker sig på att återskapa scener ur originalet ryser jag av avsmak. Det tydligaste exemplet på detta är scenen där Freddys kontur kommer ut ur en vägg. I originalet utfördes denna scen genom att väggen ifråga var gjord av plast med en man som stod bakom plasten och lutade sig mot den. Denna scen var kuslig och obehaglig för att den var subtil och det tog ett tag innan jag ens märkte av konturen. I denna remake utförs scenen med hjälp av dataanimering och Freddys kontur sträcker ut sig en rejäl bit från väggen. Detta är inte det minsta läskigt, och ser mest ut som ett billigt skrämselmoment i ett gammalt Playstationspel.

Det är naturligtvis logiskt att en remake vill återskapa scener och repliker ur originalfilmen, men den här filmen snor repliker rakt av, inte bara från originalet utan även från andra uppföljare. Freddy yttrar vid ett tillfälle repliken ”How’s this for a wet dream?” vilket är en replik från Terror på Elm Street 4, och en scen framemot slutet är så lik en scen från Freddy vs. Jason att det blir rent ut sagt löjligt: I Freddy vs. Jason säger en kvinnlig karaktär ”Welcome to my world, bitch!” och hugger huvudet av Freddy. I den här filmen säger en kvinnlig karaktär ”It hurts, doesn’t it? That’s because you’re in my world now, bitch!” och skär upp halsen på Freddy.

anoes10blu_shot5l

Jackie Earle Haley skulle kunna vara ett inspirerat val för rollen som Freddy, men hans återanvända Rorschach-röst från Watchmen i kombination med hans hiskeligt fula design gör att inte ens han fungerar. Allt som gjorde originalet så speciellt är fullkomligt frånvarande i denna dumma, förolämpande dåliga, intetsägande ursäkt för en film.

Se endast denna remake om ni har sett alla de tidigare Elm Street-filmerna och är nyfikna, men säg inte att jag inte har varnat er. Halloween: Resurrection, X-Men Origins: Wolverine, Terminator: Salvation – Mästerverk i jämförelse med denna vederstyggelse. AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGGHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Slutscenen är också asdålig.

anoes10blu_shot17l

Visste du att:

    • Cirka femton versioner av manuset skrevs. Den slutgiltiga filmen är en kombination av fyra av dem.
    • Billy Bob Thornton och Steve Buscemi var påtänkta för rollen som Freddy Krueger.
    • Freddy Kruegers tröja stickades av Judy Graham, samma kvinna som stickade Freddys tröja i originalfilmen.

HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2HLLWN-Betyg-2
(…10 vita dödskallar är alltså lika med minimumbetyg, 0 av 10)

/Gästrecension av Christer Hedström

Avsnitt 7 av podcasten Popkultur Film: Man of Steel, Mister Lonely, The Internship och Howl

Quad

”Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
Holy! Holy! Holy! Holy! Holy! Holy!
The world is holy! The soul is holy! The skin is holy!
The nose is holy! The tongue and cock and hand
and asshole holy!
Everything is holy! everybody’s holy! everywhere is
holy! everyday is in eternity! Everyman’s an
angel!” – från filmen Howl (2010)

Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och jag själv tar upp en hel del film i detta avsnitt från förra veckan, så gå in och lyssna eller ladda hem genom denna feed eller varför inte på iTunes.

Jonas ger sitt första utlåtande efter att ha sett Stålmannen-rebooten Man of Steel (2013). Jag rekommenderar den udda filmen Mister Lonely (2007), av auteurfilmskaparen Harmony Korine (Kids, Gummo, Trash Humpers) som nu är aktuell med efterlängtade Spring Breakers. Jonas snackar dessutom om Owen Wilson/Vince Vaughn/Goggle-filmen The Internship (2013).

Jag tipsar också om några filmer man inte får missa under Peace & Love Film Festival, vilket ju inte är lika aktuellt när festivalen är över för i år, men det hindrar er inte från att kolla upp filmerna på egen hand.

I vårat James Franco-tema lämnar vi James Dean för att gå vidare till Allen Ginsberg-skildringen Howl (2010). James Franco spelar Ginsberg och filmen berättar om kalabaliken kring dikten ”Howl”, som ansågs för obscen för att få tryckas i skrift och togs upp i rättegång.

Dikten är revolutionär, nyskapande och glorifierad men kan filmen hålla upp den är frågan?

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.

Tema: Halloween – samlingsplats för 2010, 2011 och 2012

Jag har sedan denna bloggs start fokuserat extra mycket på att temaskriva kring Halloween-perioden. Runt oktober månad recenserar jag skräckfilmer, tipsar om ”halloweenig” musik och förkovrar mig rent allmänt i den höstiga, blöta, mörka och bästa av årets alla högtider – Halloween!

Detta är jag fullt sysselsatt med även det här året, vilket redan märks och kommer märkas ännu mer den kommande perioden.

Därför ”lanserar” jag en tredelad samlingsplats för mina tidigare års inlägg kring det här temat. Dom är till för dig som vill läsa ännu mer kring skräck eller få tips på vad man kan se – och kanske inte se, inför årets skräckfilmshöst.

I bloggens högerspalt här bredvid finns tre bildlänkar för de halloween-teman jag gjort under år 2010 och 2011 samt även årets halloween-tema, samlat på ett och samma ställe. Läs bland annat om i stort sett alla filmer i Halloween-franchisen (1978-2009), zombies, Dario Argento, Masters of Horror-avsnitt, skräckeffekter och skräckmusikens klassiker.

Bilderna jag syftar på i högerspalten ser alltså ut si så här…

SUPER (2010)

Genre: Absurd drama, Mörk komedi, Action, Grafiskt våld
Regi: James Gunn
Manus: James Gunn
Längd: 92 min
Skådespelare: Rainn Wilson, Ellen Page, Liv Tyler, Kevin Bacon, Gregg Henry, Michael Rooker, Andre Royo, Sean Gunn, Stephen Blackehart, Linda Cardellini, Nathan Fillion, Edrick Browne, William Katt

Frank D’Arbo är inte nöjd med vad hans liv har blivit. Efter att hans fru hakar på en förförisk knarklangare förvandlar sig Frank till ”Crimson Bolt”. En superhjälte med goda avsikter men med brister på hjältemodiga färdigheter. Kan han rädda tillbaka sin fru i säkerhet, eller är han fast i livet som den ointressante hackkycklingen som aldrig kan uträtta bra saker?

Det här var en film jag skrattade åt med skräckblandad förtjusning. Upplägget och handlingen för filmen påminner starkt om filmen (och serien) Kick-Ass, som kom samma år. Skillnaden är dock att den här tar en lite mer realistisk ton och allt känns mindre färgglatt, mer bistert och lite allvarligare, på både gott och ont.

Jag minns hur jag tappade hakan av förtjusning över hur långt de gick med våldet i Kick-Ass – som var väldigt stilistisk, grov och hade en liten flicka som mördande anti-hjälte. Super tar dock allt ett steg längre och gav mig samma tappade haka ännu en gång, samt en liten klump i magen. Har du svårt att ta våldsamheter och ganska grovt innehåll på film så passa dig för filmen Super.

Den glorifierar inte våld, men den är våldsam och visar våldet på ett sätt så att du ska känna det och inte tänka ”fan va coolt” när någon blir nerbultad, vilket gör att den nästan blir en motreaktion till våldet i Kick-Ass (trots att de gjordes precis samtidigt), som blir så pass stiliserat men ändå grovt att åskådaren kan se det grova som snyggt. Det händer inte riktigt i Super.

Allt utspelar sig i Kanada (får jag förmoda), i en liten småstad. Rainn Wilson (The Office US, Six Feet Under) spelar den utstötte drömmaren ”Frank” som visserligen har en fru (spelad av Liv Tyler), villa och ett jobb, men saker kunde definitivt varit bättre. Hans fru har halkat in i sitt drogberoende igen och han vet att hon kommer lämna honom, hans jobb som stekare på det lokala grillköket ger inte mycket glädje och hans liv har aldrig varit särskilt kul. Han kan bara räkna upp två saker han kan vara stolt över.

Något måste göras och om det inte blir han själv som kommer göra det, så vem annars? Beväpnad med en skiftnyckel dyker Crimson Bolt upp för att bekämpa alla brott och plötsligt får han en idol, i form av nördtjejen i serietidningsbutiken, klockrent spelad av Ellen Page (Juno, Hard Candy, An American Crime).

Hon ska ha väldigt mycket credd för de rollerna hon tar är ofta i filmer som denna, där de flesta skulle avböja så fort de läst manuset av rädsla för att hamna i dålig dager, men hon prövar allt.

Framför allt är det dock Rainn Wilson som lyfter den här filmen, för hans spelar rollen på ett så pass allvarligt sätt att personen blir tragiskt verklig i scen efter scen och att han är en väldigt talangfylld skådis är det ingen tvivel om alls. Trots karaktärens våldsamma handlingar så finns sympatin för karaktären hela tiden där, på något sjukt sätt – inte enbart tack vare humorn som lättar upp de twistade scenerna.

En till som gör sin roll bra är gamle gode Kevin Bacon (Mystic River, The Woodsman, X-Men: First Class), som alltid. Han vet hur man spelar en självupptagen besserwisser utan och innan och man får som vanligt viljan att slå honom på trynet, samtidigt som man gillar honom just så som han är.

Flera svenskar har bidragit med musik till soundtracket, som Moneybrother och The Ark. Ellen Page sjunger också själv på ett av spåren. Dessutom finns filmmusikern Tyler Bates (Dawn of the Dead, 300, Halloween) med på ett hörn på vissa instrumentala stycken – antagligen tack vare hjälp från regissören James Gunns vän, Rob Zombie (House of 1000 Corspes, The Devil’s Rejects, Halloween). Rob Zombie har också guds röst i filmen – bokstavligt talat då alltså.

Regissören James Gunn gjorde innan denna film den relativt framgångsrika skräckiskomedin Slither (2006) och efter den här filmen är jag mycket glad över att kunna sätta ännu en genuin filmnörd på kartan över spännande regissörer som vet hur man gör underhållande, kreativa genrefilmer med en twist!

Rainn Wilsons prestation, samt att filmen inte blir en fattigare variant av Kick-Ass utan har något eget att komma med och i den bemärkelsen faktiskt överträffar Kick-Ass
Moralen i huvudkaraktärens budskap är klassiskt, men handlingarna är ganska skrämmande och risken finns att människor med skruvad moral inte fattar poängen

All Good Things (2010)

Genre: Verklighetsdrama, Relationsdrama, Krönika
Regi: Andrew Jarecki
Manus: Marcus Hinchey, Andrew Jarecki
Längd: 101 min
Skådespelare: Kirsten Dunst, Ryan Gosling, Frank Langella, Kristen Wiig, Philip Baker Hall, Michael Esper, Lily Rabe

David är son i en extremt förmögen familj som sysslar med fastigheter. Han träffar en dag Katie som kommer från väldigt enkla förhållanden. De gifter sig och bestämmer sig för att flytta till Vermonts landsbygd. Men Davids far lyckas till slut locka tillbaks honom till familjeföretaget i New York. Katie beslutar sig då för att ta tag i sina studier och deras äktenskap börjar nu knaka ordentligt i fogarna. David blir alltmer labil och snart måste Katie överväga att fly sitt eget äktenskap för att inte falla ner i en spiral av stagnerade drömmar.

Jag såg den här filmen för två dagar sedan som en del i ett litet Ryan Gosling-tema. Filmens mystiska handling tilltalade mig mycket, då goda karaktärer med ett mörkt förflutet väcker mitt engagemang. Dessutom är det regissören Andrew Jareckis första fiktionsfilm, efter att ha golvat mig med en av de – i mitt tycke, bästa dokumentärerna genom tiderna, Capturing The Friedmans (2003).

Filmen utspelar sig till en början i 70-talsmiljö, med en bleckmörk underton och de som börjar tänka på David Finchers Zodiak (2007) ser nog skaparnas förgrundsmall för denna film. Tankarna förs dock nästan ännu mer till Brian De Palma, även om den här filmen känns lite för konventionell i det visuella arbetet. Det hämmar dock knappast, för All Good Things har mer att ge än så.

Båda huvudrollerna, Kirsten Dunst (Virgin Suicides, Spider-Man, Marie Antoinette) och Ryan Gosling (The Notebook, Half Nelson, Drive) golvar mig direkt från första scenen tillsammans och kemin de har väcker stort hopp på filmen. En scen med bägge två på en balkong är extremt bra skådespeleri och berör mig mycket djupt. Filmen är värd att se för endast dessa små stunder.

Första halvan är den som är filmens absoluta styrka, då Dunsts och Goslings relation får mer plats, och 70/80-talsmiljön är väldigt välkonstruerad i klädval och ton på miljöerna. Veteranen Frank Langella (Frost/Nixon, The Ninth Gate) vet bättre än de flesta hur man spelar en genomkall, känslodödande gammal gubbe och gör det mer än stabilt i rollen som Goslings frånvarande far. Dunst är dock filmens utropstecken! Hon levererar rakt igenom och möjligen bortsett från Melancholia har jag aldrig sett henne så här bra. En sak är säker, hon förtjänar mer beröm för den här filmen definitivt!

Gosling är under majoriteten av filmen lysande, men under senare delen tappar han vad jag kan se engagemanget för rollen känns det som. Han känns på tok för ung i sin kroppshållning, enligt mig. Gosling och regissör Jarecki blev tydligen osams under filmens gång, vilket kanske kan vara en del av orsaken. I vilket fall ville inte Gosling ställa upp på promotion för filmen efteråt. Han hyllade Kirsten Dunsts insats men ville inte nämna något om sin egna prestation.

Filmen bygger alltså upp någonting lovande, men när fokuset försvinner från huvudkaraktärernas komplicerade men mycket realistiska kärleksrelation så försvinner den mest intressanta nerven med filmen. En annan gammal räv, Philip Baker Hall (Magnolia) dyker upp i filmen och ger den en gnutta liv, men det räcker ändå inte rent handlingsmässigt. Musiken i filmen känns intressant i sina stunder, men många gånger felplacerad då tempofylld spänningsuppbyggnad smattrar igång när underliggande atmosfär kunde ha varit ännu mer effektivt. Är det Jareckis ovana med fiktionell film som är problemet, tro?

Storyn baseras givetvis på verkliga händelser och likt Capturing The Friedmans är det vad karaktärerna döljer under det rentvättade samvetets svårtolkade yta som är kärnan, men ändå förlorar filmen sin verklighetskänsla rent känslomässigt för mig. Att filmen sedan avslutas utan att knyta ihop allting går ju att skylla på den verkliga utveckling som allt baseras på, men i en fiktionsfilm blir det ett större antiklimax än om Jarecki helt och hållet hade valt att göra en spekulerande dokumentär.

Filmen hade något på gång med idel bra skådespeleri, men tyvärr hann ljuset brinna ut lite för tidigt.

5/10

Fotnot: Denna recension har publicerats tidigare men på grund av bloggstrul gick den tydligen upp i rök så här är den igen.