Genre: Uppväxtdrama, Skolskildring, Romantik
Regi: Stephen Chbosky
Manus: Stephen Chbosky
Längd: 102 min
Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller, Mae Whitman, Johnny Simmons, Kate Walsh, Dylan McDermott, Melanie Lynskey, Zane Holtz, Nina Dobrev, Paul Rudd, Reece Thompson, Brian Balzerini, Nicholas Braun, Joan Cusack, Adam Hagenbuch
Den introverte förstaårsstudenten Charlie introduceras av sina vänner Sam och Patrick till den komplicerade världen av droger, sex och förhållanden.
Ibland vet man vad man får när man slår på en film. Vad för känslosträngar den kommer rycka i och vad för känsloläge man behöver vara i för att tillåtas att bli berörd på just de här känslotrådarna. The Perks of Being a Wallflower blev precis en sådan film för mig personligen.
Det är en sån där vacker, smärtsam skildring av hur det är att genomgå milstolpen i ens uppväxt som kallas ungdomen, om hur vi alla, förr eller senare måste få känna på friheten och det fruktansvärda att konfrontera ungdomen som ett fall från hög höjd, utan fallskärm.
Förr eller senare måste vi alla göra hoppet – vissa fler gånger än andra, tills vi blir bekväma med vår situation och kanske till och med tröttnar på vad vi håller på med.
Filmer som på något speglar dessa milstolparna i oss själva, eller ännu bättre – får oss att hoppa, gör oss alltid lite yra efteråt. Som om någon har skakat om ens huvud och plockat fram de där sakerna som man nog visste fanns där långt inne någonstans, men som behövde en knuff för att falla upp till ytan. Som att få andas efter att ha varit under vattenytan väldigt länge.
Få filmer kan knuffa till mig så, men dom som kan det håller man alltid lite närmare om hjärtat och vårdar, oavsett vad cyniska ”been there, done that”-personer säger. För mig kvalificerar sig den här filmen bland dessa utvalda, tillsammans med filmer som Lost in Translation, Almost Famous, Farväl Falkenberg, Mammoth, Into the Wild, Darling, En Kärlekshistoria och Stand By Me. Flera av dem förekommer på min lista över underbara resor på film, som jag skrev förra veckan.
Dels finns det något magiskt i att skildra den ensamme, iakttagande personen, som huvudpersonen Charlie – en ”wallflower”. För vi alla har väl känt oss ensamma någon gång under vår uppväxt? Jag var ofta ensam, distanserad från dom jag gick i skolan med, men jag kände också igen mig själv som bäst just de stunder då jag var det.
Jag kände att jag växte innifrån och ut, medan världen rusade förbi runt omkring mig. Jag lärde mig vad tålmodig eftertänksamhet kan ge och ta, men mest ge. Medan andra såg ut att leva livet klamrade jag mig fast vid mina teorier om vad livet kunde vara. Varken den ena eller den andra vägen är definitiv, men vi måste välja den väg som tillåter oss att kännas oss gränslösa. En resa som Charlie går igenom.
Musik underlättar verkligen den känslan och det är inte raketforskning direkt. Skaparna av filmen har tagit fasta på det och ger oss ett väldigt fint blandband för att ackompanjera karaktärernas framfart. The Smiths, David Bowie, Nick Drake och andra guldkorn från det djupa 60- till början av 90-talet, långt före karaktärernas födelse. Visst känns det bekant och gjort, men det är väl även livet?
Det är något med den tidsåldern som passar så bra för uppväxtskildringar, för även om vi gräver fram musik från mer moderna tidsperioder rotar sig oftast även den musiken i vibrationerna från just emo-kulturen och punken från 60- till början av 90-talet. Då ska det också tilläggas att jag är född 1988, men känner ändå så. Den viktigaste epoken i musikhistorien ska givetvis även tonsätta den viktigaste epoken i varje persons eget liv. Så är det bara.
Filmen bygger inte oväntat på en roman men det som gör filmen smått unik är det att både manusadaptionen och filmregin är gjord av romanförfattaren själv, Stephen Chbosky! Han ligger sedan tidigare bakom TV-serien Jericho (2006-2008) och skrev även filmadaptionen av musikalen Rent (2005). Jag måste säga att jag är mycket imponerad av den bedriften även om jag inte har läst boken. Ett grepp som skulle vara kul att se mer av i filmvärlden, faktiskt.
Han har castat väldigt passande skådisar i de tre huvudrollerna. Logan Lerman känns helt genuin både i blick och i kroppsspråk som den introverte huvudrollspojken. Hans karaktärisering är helt naturligt inte originell, men han imponerar desto mer då han får sina ögonblick att göra mer av rollen än vad karaktärssorten brukar få i mer typiska filmer. Som berättarröst känns han dessutom väldigt äkta.
Det är också kul att se Emma Watson få spela ut mer i den jordnära rollen som orädde och fria – men inte ofelbara, ”Sam”. Jag är särskilt nöjd över det eftersom det är en Edie Sedgwick-aktig karaktärtyp och unga Watson är ju en kopia av just 60-talspartyikonen Sedgwick! Efter att ha sett Emma Watson anstränga sig i åtta Harry Potter-filmer för att över huvud taget ge sin karaktär mer än två uttryck så få hon här visa att registret sträcker sig längre än så.
Filmens stjärna och viktigaste behållning är dock Ezra Millers porträtt av homosexuelle inspiratören ”Patrick”. Den karisman och livsglädjen som han levererar ger filmen den energi som gör att den höjer sig över många andra i genren och enligt mig borde han ha oscarsnominerats för sitt briljanta skådespeleri! Karaktären har uppenbarligen fått ett eget liv jämfört med boken tack vare hans rolltolkning. Han är en fröjd att se och det är få förunnat att få se en sådan självsäker kraft på film. Det händer någon enstaka gång per år, max.
Det ska tilläggas att det här är samma kille som för ett år sedan skrämde skiten ur de flesta i rollen som den psykopatiska tonåringen i tragiska We Need To Talk About Kevin (2011). Då precis som nu var han oscarsvärdig och då har hans karriär knappt ens börjat. Viss John Cazale-varning där!
Vad gäller kritik mot filmen är den knapphändig, men den finns där. Upplösningen susar igenom väldigt fort och det krävs en del av tittaren för att inte tappa fokus på vad som egentligen händer, men den håller sig trots allt på rätt sida om repet. Vissa bikaraktärer är lite väl skrivna på näsan och vissa beslut hos karaktärerna tas väldigt förhastat, men tiden rusar förbi i filmen så på något sätt förstärker det också den känslan.
Varning för SPOILERS!!!
Dock stör jag mig på en liten detalj rörande filmens nyckelmoment. Dom definierade ögonblicken för karaktärerna när de åker bil genom tunneln är filmens finaste och klart mest magiska ögonblick, men jag retar mig på att Stephen Chblosky har valt en så pass klassisk låt som David Bowies ”Heroes” och trots det ändå låter karaktärerna vara helt ovetandes om vad det är för låt, så pass att de behöver över ett år på sig för att spåra låten som de hört på radio!
I romanen är det en betydligt mindre känd låt, nämligen Fleetwood Macs vemodiga ”Landslide”. så jag blir lite paff när karaktären Sam behandlar David Bowies kanske mest kända låt som om det vore en obskyr independentsingels b-sida. Men jag förstår ändå meningen med att spela ”Heroes” i vilket fall. För den himmelska känslan i scenen är det ett solklart låtval utan några invändningar alls från mig.
Slut på SPOILERS!!!
Men du kan inte gömma dig bakom kostymen av en cyniker när du ser en film som The Perks of Being a Wallflower, för då kommer du bara döma det som du går miste om. Det är som att äta något du älskade en gång i livet, men hålla för näsan samtidigt. Så vad än cynikern inom mig kan säga om The Perks of Being a Wallflower, så är det oavsett en fantastisk film som ger mig känslan att jag har upplevt saker och att jag fortfarande har saker att uppleva.
Tacka fan för den tid som flytt, men glöm inte bort den tid du ännu inte upplevt. Var gränslös så länge du kan, så ofta du kan, och kanske viktigast; Se till att lyssna på riktigt sjuhelsikes bra musik så att du, likt Pavlovs hundar, kan påminna dig själv om hur du känner dig när du är det.
Absurd Cinema 