Etikettarkiv: Emma Watson

Queer Top 20 | #11. The Perks of Being a Wallflower (2012)

Gästbloggare Christer Hedström listar sina 20 personliga favoriter inom queerfilm.


#11. The Perks of Being a Wallflower (2012)

The Perks of Being a Wallflower är en av årtiondets absolut bästa ungdomsfilmer. I huvudrollerna ser vi Logan Lerman, Emma Watson (självaste Hermione) och Ezra Miller. Charlie (Lerman) välkomnas i gänget av Sam (Watson) och hennes styvbror Patrick (Miller) när de inser att han inte har några vänner. Filmen handlar om dessa ungdomars vänskap och problem. Charlie har problem med sin mentala hälsa, Sam har problem med sin självbild och Patrick har problem med sin pojkvän. Filmen är baserad på en bok med samma namn av Stephen Chbosky från 1999.

Christer Hedström


Jag har också recenserat The Perks of Being a Wallflower. Min recension är från 2013.

Christers kompletta lista och övriga texter även jag bidrar med i månadstemat 31 dagar av Queer hittas här.

Queerfilmstemat representeras av filmer innehållandes karaktärer och/eller beteenden som utmanar heteronormen. Queer-teman som homosexualitet, bisexualitet och könsidentitet eller könsuttryck tas i någon mån upp. 

Annonser

Avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film: The Bling Ring, mer Only God Forgives och James Franco som James Dean

James Dean James Franco

”I don’t want to be just good. I want to be great.” – från James Dean (2001)

Hey! Lyssna gärna på avsnitt 6 av podcasten Popkultur Film, med Jonas Strandberg från sidan Popkultur.nu och mig som ”snackare” om filmnyheter, nya filmer vi sett och gamla filmer vi sett.

I detta avsnitt – kanske det bästa hittills (vilket åtminstone säger att vi är på rätt väg), pratar Jonas om Sofia Coppolas nya film The Bling Ring, som han har sett och som jag stämmer in på.

Vi fortsätter dessutom prata om Nicolas Winding Refns och Ryan Goslings nya film Only God Forgives, då även Jonas har sett den nu vilket gör att diskussionen blir lite mer ingående och – varning utlyses under avsnittet, lite mer spoilervänlig (mellan minut 19.39 och 23.46).

Vi avslutar som vanligt med en temafilm och den här veckan är det nytt tema, nämligen James Franco-tema! Den mångsysslande skådespelaren som bland annat synts till i Spider-Man-trilogin, i Pineapple Express och The Rise of the Planet of the Apes (2011), bland annat. Även ökänd för sin ”prestation” som oscarsvärd tillsammans med Anne Hathaway.

Den första James Franco-filmen vi pratar närmare kring är TV-dramabiografin James Dean, från 2001. Hur presterar Franco i sin mer eller mindre debutfilmroll som ingen mindre än skådislegenden James Dean (Rebel Without A Cause, East of Eden, Giant)?

Men sitt inte där som ett frågetecken utan lyssna istället för att ta reda på det! Finns på iTunes eller att ladda ner här.

I backspegeln #14: Vad kan Cannes bjuda på?

I-Backspegeln3

Först och främst vill jag rapportera att jag kommer börja min Peace & Love Film Festival-special under stundande vecka och att den första musikfilmrelaterade recensionen jag publicerar kommer vara om den fantastiska dokumentärfilmen The Devil and Daniel Johnston (2005). Den kommer lägligt särskilt då denne fantastiske artist som är Daniel Johnston uppträdde i Sverige under veckan och jag avundas verkligen dom som hade möjlighet att gå och se honom!

I podcasten Popkultur Film:s 3:e och senaste avsnitt pratade jag lite om honom och dokumentären och sade då att recensionen på The Devil and Daniel Johnston skulle dyka upp under veckan som gått. Jag har mycket saker i rullning just nu så därför kommer recensionen nästa vecka istället men jag kan inte rekommendera denna dokumentär nog då det är en av mina personliga favoritfilmer över huvud taget och Johnston är en av mina största inspirationskällor, så håll ögonen uppe.

Officiell Peace & Love Film Festival-bloggare från och med nu

Peace-Love-Film-Festival-header2

Jag är också numera den officiella Peace & Love Film Festival-bloggaren så det kommer givetvis mer filmfestivalrelaterat och musikfilmrelaterat på min blogg framöver.

Är det någon som är intresserad av att uppleva Peace & Love Film Festival (pågår 23-27 juni!) så uppmuntrar jag det verkligen och hänvisar till deras hemsida. De kommer bjuda på internationella kvalitetsfilmer, kortfilmer och filmprofiler kommer gästa Borlänge för att tala om filmskapande. Enligt mig är film och sommar en perfekt kombination och det tycker Peace & Love Film festival också.

Och på tal om festivaler…

10 filmer i Cannes att längta efter!

Cannes-festivalen är i full gång och jag följer den med barnsligt intresse. Det finns många intressanta filmer och filmskapare att hålla ögonen på och ”shortlista” inför framtiden när filmerna når den allmänhet vi vanliga människor oftast tillhör. Därför har jag listat de tio filmer jag är mest förväntansfull inför som visas – eller har visats, på Cannes Film Festival 2013. Det är en rad spännande filmer och kanske har du inte hört talas om alla och därför kan hitta något nytt att se fram emot…

10. Behind the Candelabra (Steven Soderbergh)

Behind the Candelabra

Steven Soderbergh (Sex, Lies and Videotape, Erin Brockovich, Traffic), försökte göra sitt drömprojekt till sin sista film, men ingen amerikansk filmstudio ville finansiera projektet då de var rädda för att filmen skulle bli ”too gay” för publiken. Till slut vände sig Soderbergh till TV-bolaget HBO som nappade och Soderberghs drömpfilmprojekt blev istället en TV-produktion i långfilmsformat. Michael Douglas ser otvivelaktigt ut att imponera i den verklighetsbaserade rollen som Liberace – den verklige pianisten och sångaren som gav uttrycket ”flamboyant” en innebörd. Matt Damon spelar Liberaces kontroversielle assistent, älskare, partner och adoptivson.

09. Inside Llewyn Davis (Joel & Ethan Coen)

inside-llewyn-davis-oscar-isaac

Bröderna Coen (Fargo, The Big Lebowski, No Country for Old Men) är tillbaka med en ganska grå berättelse om en folksångares försök att nå en artistkarriär på 60-talet i mytomspunna New York-området Grenwich Village. Utöver den härliga handlingen och att bland annat Drive-bekantingen Carey Mulligan har en roll som folksångarens före detta flickvän – som spelas av Oscar Isaac (som också var med i Drive och var pojkvän åt Mulligan även där), så gläds jag åt att stilen verkar dra åt finfina Barton Fink (1991), men med mer vardagsallvar och jag gillar den eventuella tonen.

08. Jeune & Jolie // Young & Beautiful (Francois Ozon)

JEUNE_ET_JOLIE_RVB

Ett porträtt av en 17-årig flicka under fyra årstider, som överger hennes oskuld för prostitution. Vissa kritiker har antytt om ett offerlöst karaktärsberättande och det lockar mig till att ta reda på mer om vad Francois Ozon (Swimming Pool) vill berätta. Vi har sett liknande historier förr, men då oftast i filmer som bagatelliserats som skräpkultur och exploatering.

07. The Immigrant (James Gray)

The Immigrant

Joaquin Phoenix är en nutida gigant inom skådespeleriet tack vare hans kompromisslösa inställning till sitt yrke och hans roller tål att väntas på. Efter originella praktprestationen i The Master (2012) är han nu tillbaka igen och återigen tillsammans med förbisedde regissören James Gray som han gjorde We Own the Night (2007) och Two Lovers (2008) med.

I The Immigrant återfinns dessutom oscarsmeriterade talangerna Jeremy Renner och Marion Cotillard, där den sistnämnda spelar en polsk emmigrant som tillsammans med hennes syster kommer till USA under 20-talet, men som snabbt hamnar i greppet på den charmige hallicken Bruno (spelad av Phoenix). Med risk för att handlingen inte ger något väldigt nytt på kartan och kanske särskilt för kvinnliga karaktärer i nöd (men vad vet jag?) så är jag beredd på en väldigt stabil film från Gray.

06. Only Lovers Left Alive (Jim Jarmusch)

Only Lovers Left Alive

Fantastiska Tilda Swinton och karismatiske Tom Hiddleston spelar förälskade vampyrer tillika rockmusiker, tillsammans med talangfulla Mia Wasikovska, småtrevlige Anton Yelchin och meriterade John Hurt. Detta regissat av Jim Jarmusch (Coffe and Cigarettes, Ghost Dog, Broken Flowers) är tillräckligt för att intressera mig och vi behöver ju alla stilla abstinensen efter att Twilight-sagan tagit slut, eller?

05. All Is Lost (J.C. Chandor)

all-is-lost-2013-robert-redford

J.C. Chandor gjorde ganska förbisedda men väldigt fina börsrasfilmen Margin Call år 2011, som oscarsnominerades för sitt manus. nu är han tillbaka med en väldigt olik berättelse om en ensam man som försvinner till havs. Mannen spelas av Robert Redford och att se honom i en större roll igen är givetvis trevligt. Att filmen sedan endast består av hans karaktär och dessutom inte ska innehålla någon dialog är dessutom mycket intressant. Den uppenbara vikten som då läggs vid det visuella och mer tänkvärda berättandet gör att det här kan bli något extra.

04. La Danza de Realidad // The Dance of Reality (Alejandro Jodorowsky)

Alejandro-Jodorowsky

Superkultfilmskaparen Alejandro Jodorowsky är tillbaka efter 23 års frånvaro med The Dance of Reality – en biografisk skildring av hans uppväxt i Chile. Frågan är hur pass ”straight forward” en bio-pic av Jodorowsky egentligen är och titeln verkar hinta om ett svar på den frågan. Det är ändå samme regissör som fick både finkulturalister och fulkulturalister att häpna med de surrealistiska filmerna El Topo och The Holy Mountain på 70-talet. Vill ni få en liten inblick i denne kreatör och inspiratör så kolla in denna intervju.

03. Jodorowsky’s Dune (Frank Pavich)

hrgigerdunev

Excentriske och fantasimaniske filmskaparen Alejandro Jodorowsky är också föremål för en dokumentär som visas i Cannes. Den skildrar hans arbete under 70-talet med att filmatisera Frank Herberts episka science fiction-roman Dune, men som aldrig blev genomfört på grund av filmprojektets omfattning. 1984 regisserade en annan excentrisk fantasifantast filmen, nämligen David Lynch, men på grund av att producenterna inte gav Lynch tillräckligt mycket kreativ frihet blev det ett fiasko både konstnärligt och kommersiellt.

Jodorowskys idéer var dock långt mer spektakulära. Han ville att filmen skulle vara 10-14 timmar, Salvador Dalí, Orson Welles och Mick Jagger skulle skådespela och Pink Floyd skulle göra musiken. H.R. Giger skulle ta fram filmens visuella design och Jodorowskys son tränade kampsport varje dag i två år för att inträda rollen som filmens huvudkaraktär. Av filmen blev det ingenting av, men förarbetet ynglade av sig i en rad andra projekt (Star Wars, Alien, Aliens, Blade Runner, Prometheus).

Manusförfattaren och multifilmmakaren Dan O’Bannion var specialeffektsdesigner på Jodorowskys Dune och när projektet föll ihop förlorade O’Bannion sina pengar, sitt hem och fick ett mentalt sammanbrott så pass allvarligt att han lades in för vård. Under denna tid skrev han 13 manus varav det sista blev klassiska filmen Alien (1979), där han slutligen fick lön för mödan med Dune-materialet. Sedermera skrev han också manuset till Total Recall (1990).

Alejandro Jodorowsky själv säger att arbetet med Dune förändrade hans liv och de första orden om denna dokumentär låter väldigt lovande och inspirerande. Jodorowsky är för övrigt en stor inspiration för filmskapare som just Lynch och inte minst filmnördregissören Nicolas Winding Refn som även medverkar i dokumentären.

02. Only God Forgives (Nicolas Winding Refn)

only-god-forgives-4

Danske auteuren Nicolas Winding Refn har gjort Pusher-trilogin (1996-2005), Bronson (2008) och framför allt übermysiga kultmästerverket Drive (2011). Han är ständigt intressant på alla filmiska plan. Ryan Gosling har gjort Half Nelson (2006), Lars and the Real Girl (2007), Drive (2011) och The Place Beyond the Pines (2013) och är filmvärldens kanske hetaste stjärna.

De har bägge varandra att tacka för mycket och nu är Winding Refn och Gosling tillbaka. I Bangkok, i gangstermiljö, med kampsport och inte minst Kristin Scott Thomas som Goslings dominerande mafiosomorsa. Denna gången står Winding Refn för manuset igen dessutom. Jag förväntar mig inte en ny Drive, men jag ser fram emot att känna hur Winding Refns stilism griper tag i mtt filmhjärta igen.

01. The Bling Ring (Sofia Coppola)

the-bling-ring-poster-trailerjpg

Sofia Coppola har alltid gjort intressanta filmer som känns välgjorda rakt igenom. The Virgin Suicides (1999) är något av en unik filmupplevelse och Lost in Translation (2003) en film jag klassar som en av de absolut bästa jag sett. I Marie Antoinette (2006) blev det lite för mycket skrapande på ytan trots att det var mycket det filmen gick ut på och i Nowhere (2010) började hon upprepa hennes tidigare berättarstruktur lite väl mycket.

Därför känns The Bling Ring extra trevlig då den sticker iväg åt ett annat håll karaktärsmässigt och stilmässigt, även om skildrandet av den ensamhet och sökandet efter ytligheter fortfarande i högsta grad finns kvar. Dessutom består skådespelarensemblen av nya, unga skådespelare med kloka rolltagaren Emma Watson i spetsen.

Att filmens teman dessutom skildrar dagens ungdom, kändishypen och internetfenomenets påverkan – detta trots att Coppola varken har facebook, twitter, kändislängtan eller är en aktiv del av ungdomen är klockrena anledningar till att längta efter The Bling Ring – årets heistfilm!

The Perks of Being a Wallflower (2012)

The-Perks-of-being-a-Wallflower-Poster-the-perks-of-being-a-wallflower-movie-32316540-600-866Genre: Uppväxtdrama, Skolskildring, Romantik
Regi: Stephen Chbosky
Manus: Stephen Chbosky
Längd: 102 min
Skådespelare: Logan Lerman, Emma Watson, Ezra Miller, Mae Whitman, Johnny Simmons, Kate Walsh, Dylan McDermott, Melanie Lynskey, Zane Holtz, Nina Dobrev, Paul Rudd, Reece Thompson, Brian Balzerini, Nicholas Braun, Joan Cusack, Adam Hagenbuch

Den introverte förstaårsstudenten Charlie introduceras av sina vänner Sam och Patrick till den komplicerade världen av droger, sex och förhållanden.

Ibland vet man vad man får när man slår på en film. Vad för känslosträngar den kommer rycka i och vad för känsloläge man behöver vara i för att tillåtas att bli berörd på just de här känslotrådarna. The Perks of Being a Wallflower blev precis en sådan film för mig personligen.

Det är en sån där vacker, smärtsam skildring av hur det är att genomgå milstolpen i ens uppväxt som kallas ungdomen, om hur vi alla, förr eller senare måste få känna på friheten och det fruktansvärda att konfrontera ungdomen som ett fall från hög höjd, utan fallskärm.

Förr eller senare måste vi alla göra hoppet – vissa fler gånger än andra, tills vi blir bekväma med vår situation och kanske till och med tröttnar på vad vi håller på med.

The Perks of Being a Wallflower 7

Filmer som på något speglar dessa milstolparna i oss själva, eller ännu bättre – får oss att hoppa, gör oss alltid lite yra efteråt. Som om någon har skakat om ens huvud och plockat fram de där sakerna som man nog visste fanns där långt inne någonstans, men som behövde en knuff för att falla upp till ytan. Som att få andas efter att ha varit under vattenytan väldigt länge.

Få filmer kan knuffa till mig så, men dom som kan det håller man alltid lite närmare om hjärtat och vårdar, oavsett vad cyniska ”been there, done that”-personer säger. För mig kvalificerar sig den här filmen bland dessa utvalda, tillsammans med filmer som Lost in Translation, Almost Famous, Farväl Falkenberg, Mammoth, Into the Wild, Darling, En Kärlekshistoria och Stand By Me. Flera av dem förekommer på min lista över underbara resor på film, som jag skrev förra veckan.

Dels finns det något magiskt i att skildra den ensamme, iakttagande personen, som huvudpersonen Charlie – en ”wallflower”. För vi alla har väl känt oss ensamma någon gång under vår uppväxt? Jag var ofta ensam, distanserad från dom jag gick i skolan med, men jag kände också igen mig själv som bäst just de stunder då jag var det.

The Perks of Being a Wallflower 4

Jag kände att jag växte innifrån och ut, medan världen rusade förbi runt omkring mig. Jag lärde mig vad tålmodig eftertänksamhet kan ge och ta, men mest ge. Medan andra såg ut att leva livet klamrade jag mig fast vid mina teorier om vad livet kunde vara. Varken den ena eller den andra vägen är definitiv, men vi måste välja den väg som tillåter oss att kännas oss gränslösa. En resa som Charlie går igenom.

Musik underlättar verkligen den känslan och det är inte raketforskning direkt. Skaparna av filmen har tagit fasta på det och ger oss ett väldigt fint blandband för att ackompanjera karaktärernas framfart. The Smiths, David Bowie, Nick Drake och andra guldkorn från det djupa 60- till början av 90-talet, långt före karaktärernas födelse. Visst känns det bekant och gjort, men det är väl även livet?

Det är något med den tidsåldern som passar så bra för uppväxtskildringar, för även om vi gräver fram musik från mer moderna tidsperioder rotar sig oftast även den musiken i vibrationerna från just emo-kulturen och punken från 60- till början av 90-talet. Då ska det också tilläggas att jag är född 1988, men känner ändå så. Den viktigaste epoken i musikhistorien ska givetvis även tonsätta den viktigaste epoken i varje persons eget liv. Så är det bara.

The Perks of Being a Wallflower 1

Filmen bygger inte oväntat på en roman men det som gör filmen smått unik är det att både manusadaptionen och filmregin är gjord av romanförfattaren själv, Stephen Chbosky! Han ligger sedan tidigare bakom TV-serien Jericho (2006-2008) och skrev även filmadaptionen av musikalen Rent (2005). Jag måste säga att jag är mycket imponerad av den bedriften även om jag inte har läst boken. Ett grepp som skulle vara kul att se mer av i filmvärlden, faktiskt.

Han har castat väldigt passande skådisar i de tre huvudrollerna. Logan Lerman känns helt genuin både i blick och i kroppsspråk som den introverte huvudrollspojken. Hans karaktärisering är helt naturligt inte originell, men han imponerar desto mer då han får sina ögonblick att göra mer av rollen än vad karaktärssorten brukar få i mer typiska filmer. Som berättarröst känns han dessutom väldigt äkta.

Det är också kul att se Emma Watson få spela ut mer i den jordnära rollen som orädde och fria – men inte ofelbara, ”Sam”. Jag är särskilt nöjd över det eftersom det är en Edie Sedgwick-aktig karaktärtyp och unga Watson är ju en kopia av just 60-talspartyikonen Sedgwick! Efter att ha sett Emma Watson anstränga sig i åtta Harry Potter-filmer för att över huvud taget ge sin karaktär mer än två uttryck så få hon här visa att registret sträcker sig längre än så.

The Perks of Being a Wallflower 17

Filmens stjärna och viktigaste behållning är dock Ezra Millers porträtt av homosexuelle inspiratören ”Patrick”. Den karisman och livsglädjen som han levererar ger filmen den energi som gör att den höjer sig över många andra i genren och enligt mig borde han ha oscarsnominerats för sitt briljanta skådespeleri! Karaktären har uppenbarligen fått ett eget liv jämfört med boken tack vare hans rolltolkning. Han är en fröjd att se och det är få förunnat att få se en sådan självsäker kraft på film. Det händer någon enstaka gång per år, max.

Det ska tilläggas att det här är samma kille som för ett år sedan skrämde skiten ur de flesta i rollen som den psykopatiska tonåringen i tragiska We Need To Talk About Kevin (2011). Då precis som nu var han oscarsvärdig och då har hans karriär knappt ens börjat. Viss John Cazale-varning där!

Vad gäller kritik mot filmen är den knapphändig, men den finns där. Upplösningen susar igenom väldigt fort och det krävs en del av tittaren för att inte tappa fokus på vad som egentligen händer, men den håller sig trots allt på rätt sida om repet. Vissa bikaraktärer är lite väl skrivna på näsan och vissa beslut hos karaktärerna tas väldigt förhastat, men tiden rusar förbi i filmen så på något sätt förstärker det också den känslan.

The Perks of Being a Wallflower 18

Varning för SPOILERS!!!

Dock stör jag mig på en liten detalj rörande filmens nyckelmoment. Dom definierade ögonblicken för karaktärerna när de åker bil genom tunneln är filmens finaste och klart mest magiska ögonblick, men jag retar mig på att Stephen Chblosky har valt en så pass klassisk låt som David Bowies ”Heroes” och trots det ändå låter karaktärerna vara helt ovetandes om vad det är för låt, så pass att de behöver över ett år på sig för att spåra låten som de hört på radio!

I romanen är det en betydligt mindre känd låt, nämligen Fleetwood Macs vemodiga ”Landslide”. så jag blir lite paff när karaktären Sam behandlar David Bowies kanske mest kända låt som om det vore en obskyr independentsingels b-sida. Men jag förstår ändå meningen med att spela ”Heroes” i vilket fall. För den himmelska känslan i scenen är det ett solklart låtval utan några invändningar alls från mig.

Slut på SPOILERS!!!

The Perks of Being a Wallflower 10

Men du kan inte gömma dig bakom kostymen av en cyniker när du ser en film som The Perks of Being a Wallflower, för då kommer du bara döma det som du går miste om. Det är som att äta något du älskade en gång i livet, men hålla för näsan samtidigt. Så vad än cynikern inom mig kan säga om The Perks of Being a Wallflower, så är det oavsett en fantastisk film som ger mig känslan att jag har upplevt saker och att jag fortfarande har saker att uppleva.

Tacka fan för den tid som flytt, men glöm inte bort den tid du ännu inte upplevt. Var gränslös så länge du kan, så ofta du kan, och kanske viktigast; Se till att lyssna på riktigt sjuhelsikes bra musik så att du, likt Pavlovs hundar, kan påminna dig själv om hur du känner dig när du är det.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost