Plats 13 på min lista över de allra vackraste kvinnorna (inom film) innehas av svenska skådespelerskan Alicia Vikander, född 1988 (samma år som jag) och är 24 år gammal. Hon har bland annat medverkat i Tomas Alfredsons julkalender En Decemberdröm (2005) och i TV-såpan Andra Avenyn (2007-2008), men det var med långfilmsdebuten Till Det Som Är Vackert (2010) hon slog igenom och vann en Guldbagge för ”Bästa kvinnliga huvudroll”, 21 år gammal.
Efter det har hon gjort den omfattande produktionen Kronjuvelerna (2011) med Bill Skarsgård och Björn Gustafsson och fått en överraskande stark utlandskarriär tack vare huvudrollen som drottning i Danmarks oscarsnominerade kostymdrama En kongelig affære(2012) och en biroll i kostymdramat Anna Karenina (2012) av Joe Wright och med Keira Knightley och Jude Law i huvudrollerna.
Framöver syns hon i kommande filmer som Seventh Son (2013) tillsammans med Jeff Bridges och Julianne Moore, i Son of a Gun (2014) med Ewan McGregor, i Hotell(2014) mot min favorit David Dencik samt i Julian Assange-filmen The Fifth Estate (2013) tillsammans med Benedict Cumberbatch, Laura Linney och Stanley Tucci.
Anledningen till att jag valt henne? Hennes mjuka utseende, bruna drag och rådjursgenomgoda blick. Dessutom har hon en lovande skådespelarkarriär med bra rollval där hon hunnit visa sin talang redan. En önskan är att få se henne i mer varierade projekt än kostymdramet där hon spelar snäll, ung och oskuldsfull.
Hennes kommande projekt lovar i alla fall delvis nya sidor då hon kommer spela i mer aktuell tidsperiod, men förhoppningsvis får vi se mer av hennes cyniska, arga och onda sidor i framtiden.
Trivia 1: Alicia Vikander kommer ursprungligen från Göteborg och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder på Göteborgsoperan, men är utbildad i Stockholm.
Trivia 2: Alicia Vikander utbildade sig på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm mellan åren 2004-2007 och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder.
Trivia 3: År 2010 tilldelades Alicia Vikander utmärkelsen ”Rising Star” på Stockholm Film Festival och 2011 fick hon dessutom utmärkelsen som en av europeisk films ”Shooting Stars” av European Film Promotion.
Efter att bloggnätverket Filmspanarna – inklusive jag, temaskrev om ”kvinnlighet” i veckan blev jag lite sugen på att göra en klassiskt ytlig topplista där jag presenterar de vackraste kvinnorna jag sett på film. De flesta är skådespelerskor, medan ett par stycken verkar inom andra områden men tack vare att de gjort någon enstaka filmroll så får de snålskjuts på listan ändå, för jag mår inte bra om jag lämnar dem utanför.
Jag inser själv hur utseendeexponerande den här listan faktiskt är (haha), men blev för frestad för att inte göra den och framför allt för att göra klart för mig själv vad jag faktiskt tycker kring ämnet. Det är ju trots allt en självkännedom det också, att veta var man står i valet av ljust eller mörkt hår, ljus eller mörk hy, smal eller kurvig, stora eller små (?) ögon, välkomnande eller farlig aura – och så vidare.
Det intressanta som jag tar med mig är hur pass mycket personligheten och värdet av varje kvinnas yrke och intressen som faktiskt spelade in i hur jag värderade deras yta.
Brooke Adams (Days of Heaven, The Dead Zone) fick tyvärr inte plats på listan, så hon får presenteras här istället.
Ju mer imponerad jag var av deras insida och ju närmare jag kunde relatera till den, ju högre värderade jag deras utsida kan man verkligen säga. Karaktären och ännu mer själen är ju trots allt det som ger utseendet det bestående värdet. Därför är det här inte helt och hållet en ranking av kroppar utan även av människor. Fokuset ligger dock förstås på utseendet.
Den andra insikten jag fick av denna redogörelse är skillnaden av att beundra ett aktuellt utseende, jämfört med att beundra ett utseende från en svunnen tid. Det finns något ohämmat och oblygt i påståendet att en kvinna med många årtionden på nacken en gång var mycket, mycket vacker där en kvinna från ens egen tid känns mer komplicerad och möjligen lite för verklig att uttryckligen beundra utseendemässigt.
Nu har jag i alla fall fått det sagt. Jag hoppas ni ursäktar mig, för i 13 kommande inlägg delar jag barnsligt entusiastiskt med mig av de kvinnor vars utseenden jag dyrkar. Trevlig… åskådning?
Som komplement till gårdagens inlägg på filmspanartemat ”Kvinnlighet” vill jag även tipsa om lite trångsynt läsning med de gemensamma nämnarna ”kvinnor” och ”film”. Passande va?
Min slutsats av artikeln är att kvinnor som över huvud taget hyser ett intresse av att ha sex med en man inte ska titta på film över huvud taget. Alla killar kan därför se till att inte visa film för första dejten, andra dejten eller någonsin.
Jag skulle kunna ta upp allt dåligt med den listan som Moore presenterar, men jag tycker att ”Sebastian” i artikelns kommentarsfält säger det mesta, så jag väljer att recitera honom istället;
”Jag har flera problem med den här listan: 1. Du lyckas att skriva förnedrande om både män och kvinnor samt homosexuella på de här korta sidorna och det är fan imponerande. 2. Du idiotförklarar kvinnor och gör dem till objekt som inte skulle kunna uppskatta sport, action, fantasy eller förstå handlingar i filmerna de ser. 3. Du förutsätter att alla män letar efter ngn att ligga med på tredje dejten. 4. Du framställer gay som ngt man ska skämmas över. 5. Jag skulle kunna fortsätta men skriver en sista grej. Du skriver inte ens den här listan som ett skämt utan som en allvarlig lista att följa. Detta är ngt av det mest bakåtsträvande jag läst och hoppas du kan förstå vad jag menar.”
För övrigt inser jag att den här veckan – eller åtminstone de kommande dagarna, ser ut att gå i kvinnlig linje. Utöver denna artikel och temainlägget om ”kvinnlighet” som publicerades igår så kommer även en lista på dom vackraste kvinnorna på film (efter grundlig research!) samt vankas det recensioner på färska filmerna Spring Breakers och The Bling Ring, där tjejer fyller en majoritet av filmens huvudkaraktärer.
Förra månaden skrev jag kring temat ”Manlighet”. Det blev ett ganska mastigt inlägg där jag i princip demonterade hela begreppet kring vad som är manligt och kritiserade hela idén bakom det.
Kortfattat försökte jag förklara hur det vi kallar för manliga karaktärsdrag egentligen är något som härstammar från årtusenden tillbaka då dessa atributer fyllde viktigare funktioner, men att de manliga karaktärsdragen idag blivit högst ytliga. Jag föreslår att du går in och läser det då jag därigenom indirekt berättar hur jag ser även på det vi karaktäriserar som kvinnligt och det känns onödigt att upprepa mig alltför mycket.
Nu är det dags för mig och filmbloggnätverket ”Filmspanarna” att följa upp förra månadens ämne genom att skriva kring temat ”Kvinnlighet”!
Jag kan även rekommendera temainlägget ”Kvinnan på film” som jag publicerade i år på den internationella kvinnodagen, där jag ställer frågan ”kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig karaktär?”. Detta går att läsa här!
…
För att hävda min ståndpunkt tidigt kan jag ju enkelt uttrycka mig som så att jag klart och tydligt inte tycker att man genom rena normaliteter ska hävda att det finns typiskt kvinnliga funktioner som skiljer kvinna från man.
”Kvinnlighet” ska vara något som visar att personen i fråga är kvinna och inte man, vilket väl betyder att man inte kan ha dessa drag i sin person ifall man är just man?
Vi kan räkna upp typiska kännetecken människan ofta nämner som typiskt ”kvinnligt”, såsom annorlunda könsorgan, annorlunda kroppsform och förutsättningar för muskelväxt, tidigare mognadsförmåga, graviditetskompabilitet, menstruation, större bröst och amningsfunktioner, ljusare röstläge.
Även större känslighet, högre förmåga för omtanke, elegantare närvaro, större besatthet vid sitt utseende, sämre förmåga att köra motorfordon, större tendens att ta en position i bakgrunden och högre vilja att bilda familj. Samtliga dessa är attribut som är högst subjektiva och även om många vill få detta till typiskt kvinnliga kännetecken så är det inte det.
Detta är ”kvinnlighet” i ett nötskal. Fysiska attribut där vi konkret kan påstå att kvinnan fyller andra funktioner än mannen även idag. Eller? Nej, givetvis inte.
Det här är endast enligt många människor så kallade normer för vad som skiljer kvinnor från män, men män kan även dom ha dessa attribut utan att för den delen vara kvinnor och kvinnor kan utan tvekan sakna det ena och det andra av dessa attribut utan att för den delen upphöra att vara en kvinna. Detta eftersom vi förstorat dessa kännetecken själva i efterhand.
Saknar en kvinna förmågan att föda barn så är hon fortfarande kvinna. Saknar en kvinna ”funktionella” bröst så är hon fortfarande kvinna. Är en kvinna starkare än en man så är hon fortfarande ingen man. Kör hon bil exemplariskt – eller kanske snarare som en fartdåre, så är hon fortfarande inte en man. Och så vidare, i all oändlighet.
Innan jag tänkte mig för ville jag påstå att det kvinnliga könsorganet är det enda attributet som skiljer en kvinna från en man, men jag ångrade mig genom lite eftertanke.
Om vi leker med tanken att en kvinna har förlorat hela underkroppen från midjan och neråt men fortsätter leva sitt liv trots den förlusten, upphör hon då att vara kvinna? Hon har ju inte längre sitt könsorgan – det mest kritiska kännetecknet, kvar. Faktum är att hon inte skulle övergå till att bli en man heller, utan enligt min fysiska prioritetslista skulle hon bli ett ”ingenting”. Hon skulle vara könlös.
Så även om det finns kännetecken som kategoriserar kvinnor som annorlunda jämfört med män så är det högst subjektivt och subjektivitet tingar oss människor att enas genom en kollektiv kategorisering och detta gör oss förblindade och dummare som ras.
Jag är medveten om att min existensiella diskussion kan låta väldigt ”nazi-Mengele”-aktigt dömande och steril, men jag försöker endast konkretisera hur pass ytligt och enkelspårig vår kategorisering av män och kvinnor egentligen är.
Den enda funktionen den fyller är för att vi som människor ska veta vilka kön vi har så att vi kan fortplanta oss med varandra och fortsätta leva vidare som ras. Därav är könsorganet det kritiska kännetecknet och därför kategorierar vi oss som olika kön.
Vi kan endast ”vara” i våra egna ögon eller i andras ögon – och vi är nödvändigtvis inte samma sak i våra ögon som i andras.
De typiska, kvinnliga kännetecknen gör mannen trygg om vad han har kvinnan och kvinnan får i sin tur bekräftelse på att hon faktiskt är en kvinna, eller ”kvinnlig”. Väldigt simpelt, men sant.
…
Jag vill fortsätta det här inlägget med att fokusera mer på hur kvinnan porträtterats i filmens värld. Eller snarare hur hon brukar porträtteras. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från i våras då jag pratar om vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. Resten av mina argument blir därför ganska spontana och mer känslostyrda från och med nu.
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJe!!!!!!” – Magnus Betnér (ståuppkomiker)
Precis så kan jag känna när jag ser kvinnor på film. Inte för att jag har något emot kvinnor, nej nej. Jag reagerar så eftersom de kvinnliga karaktärerna sällan är annat än normativa, ensidiga, underutvecklade eller underanvända skitkaraktärer. Western-genren är ju – framför allt, ett hopplöst exempel på hur kvinnan brukar skildras. Hushållerskor, hjälplösa jungfruar eller prostituerade, kort och gott.
Ofta eftersom kvinnor på film är skrivna av män, eller för att dom är skrivna av en kvinna som följer den normstruktur vi gemensamt byggt upp i våra samhällen. Mitt agg riktas särskilt mot den amerikanska filmkultur vi så ofta konsumerar, men även om det syns aningen mer där så finns det i hela världen.
Irritationen hos mig bubblar paradoxalt nog upp även när vi får se starka, kvinnliga karaktärer och dessa sedan hyllas just för att dom är starka kvinnor som kan visa att det går att vara ”stark” och ”kvinna” på en och samma gång i populärkulturen. Den här ilskan grundar sig i svartsjuka, men en svartsjuka jag kan förklara…
Publiken ser en kvinnlig karaktär som för ovanlighetens skull (tragiskt nog) visar fysisk styrka, eller sinnesstyrka, eller intelligens, eller arbetskompetens, eller som helt enkelt säger ifrån mot en roll hon blir placerad i. Publiken – särskilt den kvinnliga, jublar, hyllar och överöser med beröm.
Jag ser oftast fortfarande en väldigt enkel, okomplex och enkelspårig karaktär men som lyckades med just en sak väldigt bra. En ganska enkel karaktär att skriva just för att det är enkelt, men som hyllas för att den är ovanlig. Flickan i animerade filmen Brave (2012)
Hyllningarna behövs för att vi alla ska känna oss uppmuntrade att skriva fler starka kvinnoroller, men jag sitter ändå kvar i ett läge av skepticism då jag tycker att karaktärerna är alldeles för enkelt skrivna för att hyllas så pass mycket.
Vi är rent generellt alldeles för ovana med styrka hos en kvinnlig karaktär så pass att så fort vi ser ett tecken så lyfts det halvblint fram, trots att karaktären kan vara ganska fyrkantig eller trots att den brister längs med vägen.
…
Om vi istället lämnar hela ”stark kvinna på film”-snacket och går vidare till dom övriga kvinnorna i filmens värld – dom som inte porträtteras som starka utan får sägas vara mer av den gångna tidens standardisering? Hos dessa kan jag givetvis välja att inte bry mig (liksom manusförfattare ofta gjort känns det som), men jag kan inte undvika att bli störd och irriterad gång på gång som tur är.
En typisk standardkvinna på film är vacker, ofta exklusivt klädd, tänker på familjen och eftersträvar kärlek och förhållandet.
Har hon inte en pojkvän så kommer det bli hennes mål under filmens gång och märks det inte av särskilt tydligt så kommer ändå en obligatorisk kyss eller flört på slutet för att knyta ihop säcken. Givetvis blir hon räddad av en man också, för att understryka hur det ska vara.
Inget av det här är lika viktigt hos en manlig karaktär, men hos en kvinnlig karaktär är detta ”mallen” att utgå ifrån, för publikens trevnad och – som så ofta, för den manlige manusförfattarens ego.
Vi kan ju inte säga annat än att det är trevligt att se vackra kvinnor som tänker på sin familj och eftersträvar romantik eftersom vi själva gillar att se det. Allt leder tillbaka till vårt existentiella livsmål som vi undermedvetet programmerats till, om att hitta en bra partner, föda barn och uppfostra dem att fortsätta människans utveckling i nästa led.
Störningsmomentet i att hela tiden se detta porträtteras på film är dock förståeligt. Jag vill se balans, med andra karaktärer som vill något annat än det här och särskilt inte lika tydligt. Jag vill också se en balans där det inte bara är kvinnor som ska behöva ta den här bördan medan männen får frångå den familjära fortlevnadsprincipen.
Kvinnlighet är överskattat, övertydligt, överporträtterat och enformigt. Låt mig se något annat och låt mig slippa kategorisera det som något kvinnligt eller manligt. Lite mindre manssökande kvinnor som vill bli räddade, tack.
Varför karaktären är irriterande: Skolans ankunge tar av sig plugghästbrillorna och blir en vacker, omtyckt prinsessa.
…
Film: Superman Årtal:1978 Karaktär: Lois Lane Spelad av: Margot Kidder
Varför karaktären är irriterande: Driftig kvinna som ändå storögt faller för ”den perfekte mannen” och underlägset överlåter sig åt att bli räddad. Till ytan vill hon dock inte erkänna det, för att på något sätt visa att hon har integritet eller nåt.
Varför karaktären är irriterande: Skolans pouläraste och duktigaste tjej paras ihop med skolans populäraste och duktigaste sportkille, som hon nöjer sig att stå i skuggan av.
…
Film: Transformers Årtal:2007 Karaktär: Mikaela Banes Spelad av: Megan Fox
Varför karaktären är irriterande: En tuff brud på ytan som kan meka med bilar bättre än alla män, men på ytan är hon också en supermodell som exponeras som det i scen efter scen efter scen. Insidan då…? Fanns det ens någon sådan? Hon hinner också med att bli förälskad i den nördige pojken och uppfyller alla unga killars dröm på köpet.
…
Film: The Twilight Saga Årtal: 2008-2012 Karaktär:Isabella Swan Spelad av: Kristen Stewart
Varför karaktären är irriterande: Den kvinnliga outsidern får plötsligt två modellkillar hängandes efter sig som måste konkurera om hennes hjärta och hon måste välja vilken hon ska vara bunden till resten av sitt liv.
…
Filmkaraktärer som frångår normen för vad som är ”kvinnliga filmkaraktärer”:
Varför karaktären är intressant: Karriärsmanisk, känslolös kvinna som utnyttjar alla och får erektion av att snacka arbete. Människoliv är för henne endast bönder på ett schackbräde.
Varför karaktären är intressant: En ung tjej som tar för sig utan hämningar på alla sätt och vis och dessutom är starkast av alla! Astrid Lindgren har en drös av intressant skrivna kvinnliga karaktärer men måste man välja en endaste så är Pippi given.
Varför karaktären är intressant: En kvinna som känner sig mer som en man och därför lever i en manlig skepnad. Den klassiska frågan vi alla får ställa oss är ifall Brandon Teena bör ses som kvinna eller som man? Är det bristen på kvinnlighet som avgör det eller mängden manlighet hon visar – eller är det hon själv som avgör?
…
Glöm nu inte att läsa vad de andra filmspanarna har att säga om ”Kvinnlighet” på deras respektive bloggar! Det kommer jag själv göra. Kommentera också gärna då det här ämnet är betydligt större än vad som redan står skrivet och det är våra röster som förändrar, inte vår tystnad.
Absurd Cinema 