Etikettarkiv: Genus

The Wolf of Wall Street (2013)

Wolf posterGenre: Biografi, Drama, Komedi
Produktionsland: USA
Regi: Martin Scorsese
Manus: Terence Winter
Längd: 180 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Jonah Hill, Matthew McConaughey, Margot Robbie, Ethan Suplee, Kyle Chandler, Cristin Milioti, Jean Dujardin, Shea Whigham, Rob Reiner, PJ Byrne, Jon Favreau, Joanna Lumley, Henry Zebrowski, Brian Sacca, Kenneth Choi, Barry Rothbart

filmspanarna

The Wolf of Wall Street är baserad på Jordan Belforts biografi, med samma namn, över sina år som skum aktiemäklare. Vi får följa hans resa upp i Wall Streets pengatorn med pengar, lyx, jetsetliv, sex och hårt partajande, men också förfallet med droger, värdepappersbedrägerier, banksektorkorruption, maffiainfiltration och fängelse.

Det här är en historia om missbruk. Inte vilket missbruk som helst, utan missbruket av den mäktigaste, lömska och farligaste drogen som går att få tag på; PENGAR.

Vi är alla beroende av den. Vi ifrågasätter inte det. Så har vi format världen. Många suktar efter den. Flera gör allt för den. Nästan alla vi känner offrar sina liv för denna drog. Oavsett hur mycket vi tuggar i oss den här drogen – låter den pumpa genom våra vener, så blir vi aldrig riktigt lyckliga. Det är drogens triumf.

Därifrån kan vi antingen trappa ner, eller trappa upp – på längden och höjden och bredden och mängden och blanda och experimentera tills vi prövat alla nya alternativ. Trappan ner måste vi ändå ta till slut, om det så är med missbruket eller med farväl till ovanjorden.

THE WOLF OF WALL STREET

Det jag gillade med filmen är hur Jordan Belforts och hans pengabrorsors pengamissbruk skildras under ytan av en massa andra begär, som det mer klassiska drogmissbruket. Det börjar som medicinering för att klara jobbet, för att fixa det andra missbruket, som är pengarna.

Ett annat begär är sexlusten, som även den introduceras som medicinering för att klara jobbet och fixa pengarna. När pengarna finns är det dags att mixa alla begär. Money, pussy and drugs får karusellerna att snurra och ju mer Jordan och hans vänner snurrar ju svårare blir det att kliva ut ur karusellen utan att känna att världen är väldigt långsam och ointressant.

Plötsligt är Karusellen av begär världen dom hör hemma i och har dom lärt sig något tillsammans så är det att man inte släpps in i karusellen om man inte är skoningslös mot alla lägre ställda varelser. Lägre klass, underordnade kollegor, konkurrenter, kvinnor. Till och med ens vänner hänger löst ifall man ska ha en chans att nå paradiset.

Det är djungelns lag och starkast vinner. Martin Scorsese (Raging Bull, King of Comedy, Shutter Island) demonstrerar detta träffsäkert ett flertal gånger genom att skicka blinkningar åt det djuriska beteendet likt det vi kan se på dokumentära bilder från djungeln, trots att det vi ser är människor som slåss om pengar. Vi har sett liknande grepp i Mean Girls (2004).

Wolf 17

Leonardo DiCaprio (What’s Eating Gilbert Grape, The Aviator) går loss ordentligt i den här filmen så pass att jag kan känna lukten av hans mjölksyra flera gånger och Jonah Hill (Superbad, Moneyball) gör liksom Matthew McConaughey (Surfer Dude, Mud) sitt bästa för att vara precis lika galna och okontrollerade. Dom spelar på toppen av deras förmågor i roller som ingen av dem direkt har spelat i förut och allt känns som ett hejdundrande kalas i takt med filmens hysteriska händelser.

Beteendena tonas inte ner det minsta och att se Scorsese göra en sån galen film utan några som helst spärrar är underbart, då filmskapare 40 år yngre än honom sällan skulle haft mage att regissera filmen så frisläppt. Att filmen sedan är ett hela tre timmar långt dramaepos märks inte för Scorsese skruvar upp allt så pass att det knappast kan kallas för drama. Det är nästan tal om biografisk actiondramedi vi talar om här!

Greppet att låta Belforts berättarröst löpa genom filmen med honom talandes i bild ger en satirisk ton som friskar upp hela filmen på ett kritiskt sätt. Berättarröst har varit ett grepp Scorsese använt bättre och mer kreativt än dom flesta genom hans karriär (Taxi Driver, Goodfellas) och här gör han återigen sitt allra bästa för att få den att LYFTA berättelsen och inte bara BERÄTTA den.

Ett märkligt favoritögonblick i filmen är (SPOILER, SPOILER!!) när Belfort sitter i räddningsbåten ute på stormigt, europeiskt vatten och glimtar ut genom skeppsfönstret, där han skådar ett stort flygplan som exploderar i luften. Hans räddningsplan, påstår han, som förlorade mot en fågel som flög in i en av motorerna. ”Såg någon det?” frågar han sig. Den drömska symboliken.

Wolf 5

Girigheten och det hänsynslösa beteendet som Scorsese skildrar genom Belforts liv har väckt reaktioner från ett läger som tycker att han romantiserar Jordan Belforts liv. Att han uppmuntrar åskådarna av filmen att hänsynslöshet är en ganska rolig metod för framgång.

Att man väl sällan kommer ha så kul som när man snortar kokain från en modellsnygg blondins bröst, beställer upp horor till arbetskamraterna och kastar sedelbuntar kring sig som om det var fågelfrön. Att Scorsese borde tagit tydligare ställning och att han inte skäms.

Problemet ligger hos betraktaren, för det Scorsese gör – gudskelov, är att berättar multimiljonbedragaren och Wall Streets varg (endast en av många) med neutrala ögon där det är upp till åskådaren att avgöra vad som känns fel och vad som känns rätt. Han döljer aldrig baksidan av NÅGOT mynt men om vi blundar för det sunda förnuftet eller saknar förmågan till självreflektion så ser vi givetvis ensidigt. Vilken sida vi då ser, ja det vet vi bäst själva.

En klok människa bör se moralen själva utan att behöva få den serverad för sig. I en bra historia behöver inte onda människor vara ensamma och olyckliga (Belfort) och besegras av goda människor som lever lyckliga just därför med en skatt som belöning (privatdetektiven). I en bra historia FINNS det inga GODA och ONDA människor för verkligheten är inte uppdelad så.

THE WOLF OF WALL STREET

Idag har Jordan Belfort lämnat fängelsestraffet och är framgångsrik föreläsare om hur man blir skicklig i säljarbranschen och människor av hans sort finns fortfarande i drivor på Wall Street och där uppe i toppen av pengapyramiden.

Är dom lyckligare än mig? Mår dom bättre? Eller snurrar deras karusell endast lite fortare medan dom för varje snurr bryr sig ännu lite mindre?

Vissa faller för det där livet The Wolf of Wall Street skildrar och deras begär är förmodligen mer mottagliga för missbruk. Dom kanske behöver läsa sagor för att tänka om men det kommer inte få dem att tänka längre. Vi andra, som använder vårt sunda förnuft, borde veta att det här är inte en film för dem.

filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg filmspanarna betyg8/10

Bechdel-A-märkt2
Feministisk slutnot: Det här är sannerligen inte en film som handlar om kvinnor. Kvinnornas roll är till största del att stilla männens sexuella begär eller att vara troféer av olika slag.

Filmen utspelas under 80- och 90-talet i flockar där det helt enkelt sällan rör sig starka kvinnor och gör dom det så är dom av samma sort som männen dom rör sig i samma flock som; begärslystna, egoistiska och ytliga. Jordan Belforts kvinnor räknas in där på olika nivåer.

Det finns en relativt överlägsen, äldre kvinna som ser igenom allting totalt med stor känsla och därför konfunderar herr Belfort. Hennes medverkan lyser igenom mycket i en film där i stort sett alla är vidriga – oavsett kön, på ett eller annat sätt. Jag tror nog inte filmen klarar bechdel-testet på riktigt heller, trots några (men ytterst få) kvinnliga karaktärer som möts med kläderna på i bakgrunden.

För nakna kvinnor i närbild och på håll flödar det av i ovanliga mängder. Filmen är fylld av strippor och…. ja, bortsett från en och annan fru så är det så många strippor att det blir en nästan jämn könsfördelning i filmen (höhö!).

Wolf 10

Det är lätt att utbrista ”FYFAN FÖR FILMENS FÖRNEDRING AV KVINNOR!!”, men jag tycker det här är helt rätt. Som sagt; varför skildra dessa mäns begär med skygglappar och utan denna form av kvinnoroller när det här är en skildring av egoistiska, giriga män som med glädje drunknar i deras egna begär?

Vill vi polera deras världsbild med lite starka kvinnokaraktärer och mindre lyxfnask så ljuger vi bara för oss själva och blundar för det egentliga budskapet. Vill vi ändra på verkligheten så måste vi LÄSA AV SYFTET med att visa skeva kvinnoporträtt och inte byta ut dem.

Tror du på den senare modellens tänk, tar bort stripptjoken och för in så lite som två hyggliga kvinnor i större roller så kommer denna film plötsligt bli ytterligare (enligt dina värderingar) en skev syn där män är svin och kvinnor är överlägsna, om du värderar det du ser så pass bokstavligt och direkt. Då är det här inte en film för dig heller.

Läs nu vad dom andra ”filmspanarna” runtom i filmbloggosfären har skrivit om The Wolf of Wall Street tillsammans med mig idag! Hur står den sig mot andra Scorsese-filmer? Är tongångarna negativa mot skildrandet av kapitalistiska orgier och nakna kvinnor? Och var det ens någon som tänkte på att denna film faktiskt replikerar ordet ”fuck” med olika böjningar flest gånger i filmhistorien (506 stycken!!)?!

Fredrik on film

Fripps filmrevyer

Har du inte sett den (podcast)

The Velvet Café

Jojjenito

Filmparadiset

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis filmtajm

Annonser

Tema ”Kvinnlighet”

Tema-Kvinnlighet

Förra månaden skrev jag kring temat ”Manlighet”. Det blev ett ganska mastigt inlägg där jag i princip demonterade hela begreppet kring vad som är manligt och kritiserade hela idén bakom det.

Kortfattat försökte jag förklara hur det vi kallar för manliga karaktärsdrag egentligen är något som härstammar från årtusenden tillbaka då dessa atributer fyllde viktigare funktioner, men att de manliga karaktärsdragen idag blivit högst ytliga. Jag föreslår att du går in och läser det då jag därigenom indirekt berättar hur jag ser även på det vi karaktäriserar som kvinnligt och det känns onödigt att upprepa mig alltför mycket.

Nu är det dags för mig och filmbloggnätverket ”Filmspanarna” att följa upp förra månadens ämne genom att skriva kring temat ”Kvinnlighet”!

Jag kan även rekommendera temainlägget ”Kvinnan på film” som jag publicerade i år på den internationella kvinnodagen, där jag ställer frågan ”kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig karaktär?”. Detta går att läsa här!

MSDGOWI EC001

För att hävda min ståndpunkt tidigt kan jag ju enkelt uttrycka mig som så att jag klart och tydligt inte tycker att man genom rena normaliteter ska hävda att det finns typiskt kvinnliga funktioner som skiljer kvinna från man.

”Kvinnlighet” ska vara något som visar att personen i fråga är kvinna och inte man, vilket väl betyder att man inte kan ha dessa drag i sin person ifall man är just man?

Vi kan räkna upp typiska kännetecken människan ofta nämner som typiskt ”kvinnligt”, såsom annorlunda könsorgan, annorlunda kroppsform och förutsättningar för muskelväxt, tidigare mognadsförmåga, graviditetskompabilitet, menstruation, större bröst och amningsfunktioner, ljusare röstläge.

Även större känslighet, högre förmåga för omtanke, elegantare närvaro, större besatthet vid sitt utseende, sämre förmåga att köra motorfordon, större tendens att ta en position i bakgrunden och högre vilja att bilda familj. Samtliga dessa är attribut som är högst subjektiva och även om många vill få detta till typiskt kvinnliga kännetecken så är det inte det.

Detta är ”kvinnlighet” i ett nötskal. Fysiska attribut där vi konkret kan påstå att kvinnan fyller andra funktioner än mannen även idag. Eller? Nej, givetvis inte.

Some-Like-It-Hot-marilyn-monroe-16478331-1171-900

Det här är endast enligt många människor så kallade normer för vad som skiljer kvinnor från män, men män kan även dom ha dessa attribut utan att för den delen vara kvinnor och kvinnor kan utan tvekan sakna det ena och det andra av dessa attribut utan att för den delen upphöra att vara en kvinna. Detta eftersom vi förstorat dessa kännetecken själva i efterhand.

Saknar en kvinna förmågan att föda barn så är hon fortfarande kvinna. Saknar en kvinna ”funktionella” bröst så är hon fortfarande kvinna. Är en kvinna starkare än en man så är hon fortfarande ingen man. Kör hon bil exemplariskt – eller kanske snarare som en fartdåre, så är hon fortfarande inte en man. Och så vidare, i all oändlighet.

Innan jag tänkte mig för ville jag påstå att det kvinnliga könsorganet är det enda attributet som skiljer en kvinna från en man, men jag ångrade mig genom lite eftertanke.

Om vi leker med tanken att en kvinna har förlorat hela underkroppen från midjan och neråt men fortsätter leva sitt liv trots den förlusten, upphör hon då att vara kvinna? Hon har ju inte längre sitt könsorgan – det mest kritiska kännetecknet, kvar. Faktum är att hon inte skulle övergå till att bli en man heller, utan enligt min fysiska prioritetslista skulle hon bli ett ”ingenting”. Hon skulle vara könlös.

Så även om det finns kännetecken som kategoriserar kvinnor som annorlunda jämfört med män så är det högst subjektivt och subjektivitet tingar oss människor att enas genom en kollektiv kategorisering och detta gör oss förblindade och dummare som ras.

linda-mulher

Jag är medveten om att min existensiella diskussion kan låta väldigt ”nazi-Mengele”-aktigt dömande och steril, men jag försöker endast konkretisera hur pass ytligt och enkelspårig vår kategorisering av män och kvinnor egentligen är.

Den enda funktionen den fyller är för att vi som människor ska veta vilka kön vi har så att vi kan fortplanta oss med varandra och fortsätta leva vidare som ras. Därav är könsorganet det kritiska kännetecknet och därför kategorierar vi oss som olika kön.

Vi kan endast ”vara” i våra egna ögon eller i andras ögon – och vi är nödvändigtvis inte samma sak i våra ögon som i andras.

De typiska, kvinnliga kännetecknen gör mannen trygg om vad han har kvinnan och kvinnan får i sin tur bekräftelse på att hon faktiskt är en kvinna, eller ”kvinnlig”. Väldigt simpelt, men sant.

d-is-for-dirty-dancing

Jag vill fortsätta det här inlägget med att fokusera mer på hur kvinnan porträtterats i filmens värld. Eller snarare hur hon brukar porträtteras. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från i våras då jag pratar om vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. Resten av mina argument blir därför ganska spontana och mer känslostyrda från och med nu.

”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJe!!!!!!”Magnus Betnér (ståuppkomiker)

Precis så kan jag känna när jag ser kvinnor på film. Inte för att jag har något emot kvinnor, nej nej. Jag reagerar så eftersom de kvinnliga karaktärerna sällan är annat än normativa, ensidiga, underutvecklade eller underanvända skitkaraktärer. Western-genren är ju – framför allt, ett hopplöst exempel på hur kvinnan brukar skildras. Hushållerskor, hjälplösa jungfruar eller prostituerade, kort och gott.

Ofta eftersom kvinnor på film är skrivna av män, eller för att dom är skrivna av en kvinna som följer den normstruktur vi gemensamt byggt upp i våra samhällen. Mitt agg riktas särskilt mot den amerikanska filmkultur vi så ofta konsumerar, men även om det syns aningen mer där så finns det i hela världen.

Flashdance_011Pyxurz

Irritationen hos mig bubblar paradoxalt nog upp även när vi får se starka, kvinnliga karaktärer och dessa sedan hyllas just för att dom är starka kvinnor som kan visa att det går att vara ”stark” och ”kvinna” på en och samma gång i populärkulturen. Den här ilskan grundar sig i svartsjuka, men en svartsjuka jag kan förklara…

Publiken ser en kvinnlig karaktär som för ovanlighetens skull (tragiskt nog) visar fysisk styrka, eller sinnesstyrka, eller intelligens, eller arbetskompetens, eller som helt enkelt säger ifrån mot en roll hon blir placerad i. Publiken – särskilt den kvinnliga, jublar, hyllar och överöser med beröm.

Jag ser oftast fortfarande en väldigt enkel, okomplex och enkelspårig karaktär men som lyckades med just en sak väldigt bra. En ganska enkel karaktär att skriva just för att det är enkelt, men som hyllas för att den är ovanlig. Flickan i animerade filmen Brave (2012)

Hyllningarna behövs för att vi alla ska känna oss uppmuntrade att skriva fler starka kvinnoroller, men jag sitter ändå kvar i ett läge av skepticism då jag tycker att karaktärerna är alldeles för enkelt skrivna för att hyllas så pass mycket.

Vi är rent generellt alldeles för ovana med styrka hos en kvinnlig karaktär så pass att så fort vi ser ett tecken så lyfts det halvblint fram, trots att karaktären kan vara ganska fyrkantig eller trots att den brister längs med vägen.

brave-merida-hi-res

Om vi istället lämnar hela ”stark kvinna på film”-snacket och går vidare till dom övriga kvinnorna i filmens värld – dom som inte porträtteras som starka utan får sägas vara mer av den gångna tidens standardisering? Hos dessa kan jag givetvis välja att inte bry mig (liksom manusförfattare ofta gjort känns det som), men jag kan inte undvika att bli störd och irriterad gång på gång som tur är.

En typisk standardkvinna på film är vacker, ofta exklusivt klädd, tänker på familjen och eftersträvar kärlek och förhållandet.

Har hon inte en pojkvän så kommer det bli hennes mål under filmens gång och märks det inte av särskilt tydligt så kommer ändå en obligatorisk kyss eller flört på slutet för att knyta ihop säcken. Givetvis blir hon räddad av en man också, för att understryka hur det ska vara.

Inget av det här är lika viktigt hos en manlig karaktär, men hos en kvinnlig karaktär är detta ”mallen” att utgå ifrån, för publikens trevnad och – som så ofta, för den manlige manusförfattarens ego.

28568_kill_bill

Vi kan ju inte säga annat än att det är trevligt att se vackra kvinnor som tänker på sin familj och eftersträvar romantik eftersom vi själva gillar att se det. Allt leder tillbaka till vårt existentiella livsmål som vi undermedvetet programmerats till, om att hitta en bra partner, föda barn och uppfostra dem att fortsätta människans utveckling i nästa led.

Störningsmomentet i att hela tiden se detta porträtteras på film är dock förståeligt. Jag vill se balans, med andra karaktärer som vill något annat än det här och särskilt inte lika tydligt. Jag vill också se en balans där det inte bara är kvinnor som ska behöva ta den här bördan medan männen får frångå den familjära fortlevnadsprincipen.

Kvinnlighet är överskattat, övertydligt, överporträtterat och enformigt. Låt mig se något annat och låt mig slippa kategorisera det som något kvinnligt eller manligt. Lite mindre manssökande kvinnor som vill bli räddade, tack.

Kvinnliga karaktärer jag ofta irriterar mig på:

still-of-anne-hathaway,-chris-pine-and-andrew-callum-in-the-princess-diaries-2--royal-engagement

Film: The Princess Diaries
Årtal: 2001
Karaktär: Mia Thermopolis
Spelad av: Anne Hathaway

Varför karaktären är irriterande: Skolans ankunge tar av sig plugghästbrillorna och blir en vacker, omtyckt prinsessa.

superman-1978-lois-lane-and-superman

Film: Superman
Årtal: 1978
Karaktär: Lois Lane
Spelad av: Margot Kidder

Varför karaktären är irriterande: Driftig kvinna som ändå storögt faller för ”den perfekte mannen” och underlägset överlåter sig åt att bli räddad. Till ytan vill hon dock inte erkänna det, för att på något sätt visa att hon har integritet eller nåt.

5193e30bdee1555682

Film: High School Musical
Årtal: 2006
Karaktär: Gabriella Montez
Spelad av: Vanessa Hudgens

Varför karaktären är irriterande: Skolans pouläraste och duktigaste tjej paras ihop med skolans populäraste och duktigaste sportkille, som hon nöjer sig att stå i skuggan av.

Tema Kvinna still-of-megan-fox-in-transformers

Film: Transformers
Årtal: 2007
Karaktär: Mikaela Banes
Spelad av: Megan Fox

Varför karaktären är irriterande: En tuff brud på ytan som kan meka med bilar bättre än alla män, men på ytan är hon också en supermodell som exponeras som det i scen efter scen efter scen. Insidan då…? Fanns det ens någon sådan? Hon hinner också med att bli förälskad i den nördige pojken och uppfyller alla unga killars dröm på köpet.

Twilight-Bluray-kristen-stewart-14755168-1920-1080

Film: The Twilight Saga
Årtal: 2008-2012
Karaktär: Isabella Swan
Spelad av: Kristen Stewart

Varför karaktären är irriterande: Den kvinnliga outsidern får plötsligt två modellkillar hängandes efter sig som måste konkurera om hennes hjärta och hon måste välja vilken hon ska vara bunden till resten av sitt liv.

Filmkaraktärer som frångår normen för vad som är ”kvinnliga filmkaraktärer”:

diana-2

Film: Network
Årtal: 1976
Karaktär: Diana Christensen
Spelad av: Faye Dunaway

Varför karaktären är intressant: Karriärsmanisk, känslolös kvinna som utnyttjar alla och får erektion av att snacka arbete. Människoliv är för henne endast bönder på ett schackbräde.

xoqmBPLO3kd02uWCyz8MVvO7DlO

Film: Pippi Långstrump
Årtal: 1969
Karaktär: Pippi Långstrump
Spelad av: Inger Nilsson

Varför karaktären är intressant: En ung tjej som tar för sig utan hämningar på alla sätt och vis och dessutom är starkast av alla! Astrid Lindgren har en drös av intressant skrivna kvinnliga karaktärer men måste man välja en endaste så är Pippi given.

4ce2fa6c97ef89333d339dc8be49676e

Film: Boys Don’t Cry
Årtal: 1999
Karaktär: Brandon Teena
Spelad av: Hilary Swank

Varför karaktären är intressant: En kvinna som känner sig mer som en man och därför lever i en manlig skepnad. Den klassiska frågan vi alla får ställa oss är ifall Brandon Teena bör ses som kvinna eller som man? Är det bristen på kvinnlighet som avgör det eller mängden manlighet hon visar – eller är det hon själv som avgör?

Glöm nu inte att läsa vad de andra filmspanarna har att säga om ”Kvinnlighet” på deras respektive bloggar! Det kommer jag själv göra. Kommentera också gärna då det här ämnet är betydligt större än vad som redan står skrivet och det är våra röster som förändrar, inte vår tystnad.

Flmr
Filmitch
Har du inte sett den (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

filmspanarna bred

Kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig filmkaraktär?

Tema-Kvinnan-pa-Film

Den Internationella Kvinnodagen går mot sitt slut. En dag som är till för att uppmärksamma kvinnorna och flickorna i världen, eftersom deras ställning sällan varit och – fortfarande sällan är, på samma villkor som för männen och pojkarna i samma värld.

Visst är det synd att det ska behöva inrättas en dag på året för att vissa ska ta steg framåt för en mer jämlik värld, men hellre en dag då alla kan enas för kvinnors rätt och vissa reagerar, än 365 dagar på året då många fler reagerar men få förändringar sker.

Jag kände att jag ville ta denna dag till mitt förfogande för att dela med mig av några mycket intressanta och tänkvärda artiklar om kvinnliga karaktärer på film.

Tema Kvinna Pulp-Fiction-uma-thurman-5876887-1280-800

Artiklarna är hämtade från olika källor och årtal, men jag har i flera år reflekterat kring vad dom tar upp och velat dela med mig till alla som liksom jag känner att kvinnans roll på film alltför ofta är underanvänd, åsidosatt, endimensionell och skriven efter ”den manliga manualen”.

De manliga karaktärerna prioriteras och skildras betydligt mer färgrikt, just eftersom traditionen inom film varit att filmerna skrivits av män och för männens skull.

Det har därför – särskilt eftersom kvinnans roll ”i verkligheten” har normkritiserats från generation till generation, funnits olika tillvägagångsätt att skildra starka kvinnokaraktärer på film.

(Quvenzhané Wallis), (Amber Henry), (Jonshel Alexander), (Kaliana Brower)

Det intressanta är dock att det givetvis inte finns någon enkel formel för vad som är en ”stark, kvinnlig karaktär”. Är hon stark fysiskt? Eller är hon mentalt stark? Hon kanske är både och? Eller är en stark fru, en stark mamma eller en ”manlig kvinna” också en stark kvinna?

Kan en stark, kvinnlig filmkaraktär undvika att vara manlig, mamma, fru, älskarinna, fysiskt stark och mentalt stark men ändå vara en stark, kvinnlig karaktär? Handlar allt om offerrollens vara eller icke vara?

Om vi reflekterar kring saken – med de tre artikellänkarna som komplement och reflektivt bränsle, är jag övertygad om att alla kommer att ha lärt sig något de inte redan visste om kvinnans roll på film och dessutom ha ett enkelt svar, ett komplicerat svar eller inget svar alls på mitt eget inläggs frågeställning.

Tema Kvinna 8IeSjhaQ6HNeRB7U1NAH21dD3Rr

Sträva inte alltid efter svar utan tillåt dig att sväva iväg i reflektion och du kommer utveckla din syn på allt du ser och inte ser. Till alla som ser män och kvinnor på ett sätt och är nöjd med det; Bra, du har tänkt! Men sluta inte där som om du har hittat det slutliga svaret.

Med allt detta Coelho-aktiga raljerande avklarat för alla trångsynta, inskränkta, tveksamma, osäkra, förlikade, bittra, självsäkra, revolterande, arga och glada människor (och även alla ni andra) så hoppas jag att ni orkar gräva er ner i de desto imer intressanta artiklarna, fundera och förhoppningsvis se kvinnliga karaktärer på film på ett mer reflektivt och i slutändan konstruktivt sätt!

Och saknar ni det som ni anser är en stark, kvinnlig filmkaraktär så uppmuntrar jag verkligen till att skapa den själva, oavsett hur svag den är.

Tema Kvinna premios-critica-chicago-2012-L-oX_edp

Jag uppmanar också till diskussion kring det som artiklarna tar upp!

Är exempelvis Megan Foxs karaktär i Transformers en stark, kvinnlig karaktär på något sätt? Är Ripley i Alien-filmerna den ultimata, starka kvinnokaraktären på film? Är den kanske största svagheten med starka kvinnokaraktärer på film just faktumet att de inte tillåts vara svaga? Vilken är den bästa, kvinnliga karaktären som inte skildras utifrån en offerroll?

Skriv! Eller tänk åtminstone. Det är det minsta jag kan begära…

Why Strong Female Characters are Bad for Women (från http://www.overthinkingit.com)

Female Character Flowchart (från http://www.overthinkingit.com)

Common Issues with Strong Female Characters (från gruppen Female Ass-Kickershttp://www.fanpop.com)

I backspegeln #6: Boy meets ”Girls”

I-Backspegeln

När det kommer till TV-serier har jag aldrig orkat intressera mig på samma sätt som i princip alla andra i min ålder har.

Dels är jag väldigt kritiskt mot det system en TV-serie måste bygga kring, med en noggrann dramaturgisk struktur som går att se igenom och som bryter illusionen av något genuint intressant. Dels handlar det om att jag har alldeles för mycket intressant film att se för att hinna med att hänge mig åt TV-serier samtidigt och min perfektionism tvingar mig att antingen börja se en TV-serie från första till sista säsong, eller inte alls.

Att en TV-serie då av naturen brukar vattnas ur efter några säsonger innebär att jag är tvungen att bli beroende av något som riskerar att gå utför och det går – om jag ska vara extremt kritisk, att jämställa med ett missbruk. Jag har dock övervägt att se många intressanta TV-serier, för det vet jag ju att det finns.

Jag vill se Firefly (står förmodligen näst på tur), Breaking Bad, The West Wing, The Wire, Six Feet Under, Sopranos, True Blood, Game of Thrones, The Killing, Homeland, Mad Men och några till, men jag kan inte ta det steget eftersom jag vet hur många filmer jag kan se på samma tid som det tar att se samtliga säsonger som någon av dessa.

Girls 2f97ebqfhmblbeff

Nu har jag dock hittat en något otippad TV-serie som motiverar mig att offra min tid, hör och häpna! Mina feministiska intressen har intresserat mig för att granska den nya HBO-utgivna succéserien Girls, som precis påbörjat sin andra säsong i USA just nu.

Jag ska inte säga att lockelsen till Girls enbart beror på mitt intresse för skildrandet av kvinnor i film och TV. Det spelar också in att serien hittills består av endast drygt en säsong på blott 10 avsnitt – och att varje avsnitt är på den för en dramaserie väldigt okonventionella längden 30 minuter, vilket är en sitcom-längd snarare än dramaseriens dryga 40 minuter. Ett intressant grepp för en TV-formatsskeptiker!

Dock har TV-seriens kvinnliga prägel fått mig att fastna för den på allvar. Girls har blivit uppmärksammat som ett slags hipster-fenomen och TV-seriens skapare – Lena Dunham, är en blott 26-årig kvinna som dessutom producerar den, skriver den, regisserar den och spelar huvudrollen i den. Hon har lyckats med många, ganska anmärkningsvärda mål skulle man kunna säga. Judd Apatow (The 40-Year Old Virgin, Knocked Up, Funny People) har hjälpt Lena Dunham att producera TV-serien.

girls-tv-series-image-1

Girls skildrar livet för fyra tjejkompisar i 20-årsåldern som bor i New York. Där får de erfara det unga livets alla prövningar och äventyr från ett mer vardagligt perspektiv, skulle man kunna säga. Händelserna bygger till stor del på Lena Dunhams egna erfarenheter och iakttagelser från sin generation och även om det är en hel del humor så finns det också mycket allvar och fokus kring högst mänskliga bekymmer för både kvinnor och män i övre ungdomen som tas upp.

Avlägsna är kvinnorna i klackar som maniskt eftersträvar ett modellutseende, som lever i hollywood-glassig lyx och bråkar om lika puckade modellkillar med pengaskrikande kavajer för att eftersträva ett familjeliv i lyx. För mig är det lätt att tänka på Girls som en mer human, realistisk Sex and the City (som möter Gossip Girl) och med drag av bekymmershumoristen Woody Allens orädsla för att sväva ut i vardagens grubblerier på ett personligt och ohämmat sätt. Girls är självkritiskt dramaberättande som både är livsbejakande och jobbigt att se. TV-serien går igenom fasaden och in under huden.

Igenkänningen är hög för mig personligen då även jag är en berättare i 25-årsåldern som svävar i livspunkten då jag vill ut och uppleva nya utmaningar och komma någon vart med sin karriär, men svävar i ovissheten över när jag över huvud taget ska få ett jobb eller ha råd med en bostad. Den där ovissheten över att livet kan dela sig i ett vägskäl och ta helt olika vändningar beroende på hur pass mycket du står upp för vem du är och vågar vara för din omgivning.

girls-season-2-episode-1-lena-dunham

Jag understryker här att jag trots allt är en man, vilket visar att kvinnors problem kan locka även ”0ss andra” och skildras på ett bredare plan än vad som ryms inom familjelivets klichérenoverade väggar.

Att dessutom få en lite mer ärlig bild av kvinnliga karaktärer och deras sätt att leva och se på livet borde ju inte vara främmande att se i fiktion, men det är det och det bekräftar nyskaparstämpeln som Girls har fått. Det ska bli intressant att se hur pass bra eller dåligt Dunham och Co. tacklar potentialen som finns i denna TV-produktion.

Lena Dunham var även en av manusförfattarna till en av förra årets personliga indie-favoriter för min del, nämligen relationsdramat Nobody Walks (2012), som jag verkligen rekommenderar. Jag är dock inte helt förälskad i Lena Dunham som person, men ska följa hennes kommande projekt med intresse och fascineras över om det kommer bli lättare eller svårare för henne att sätta kvinnlig kreativitet på kartan i TV- och filmvärlden i framtiden.

a_4x-horizontal

Jag tycker dock att hon vek ned sig i och med de foton som den extremt överskattade ”hipster-fotografen” Terry Richardson tog av henne för ett fotouppdrag nyligen.

En kvinna som henne hoppas jag ska kunna se igenom hans fotografiska grepp och göra något intressantare än att posera med baddräkt i en registol och det spelar ingen roll om de leker med en mer ”down to earth” version av den kvinnliga modellbilden eller inte. Jag hoppas inte hon tog bilderna för att hon är imponerad av honom, men jag är tyvärr osäker på det.

En viktig person är hon i vilket fall och jag håller tummarna för att fler ska inspireras av hennes framsteg i branschen. Här under är några läsvärda Lena Dunham-citat:

”At my age, no one is married, no one has kids, no one has a career.”

”I always say that you can divide the world into two kinds of women, those who are attracted to Adam and those who aren’t.”

”…the idea that the feminism conversation could be cool again and not just feel like some granola BS is so exciting to me.”

”I seriously consider television to be the people’s medium. Like the idea of seeing your parents naked or having somebody go down on you and worrying about whether you smell or worrying about whether your body is weird or what goes across the face of a person who’s supposed to be experiencing pleasure but isn’t — those are things I’d love to normalize on TV.”

”None of my actions have ever sort of been motored by the search for a husband or wondering if I was going to have a family someday or wanting to live in a really great house or thinking it would be really great to have a diamond.”

I spåkulan: David Dencik som Thomas Quick i kommande dramasatsning

Quick1

Förra helgen snackade jag med en bekant om hur bra det skulle vara om svenske skådespelaren David Dencik (En Soap, Tinker Tailor Soldier Spy, War Horse, En Kongelig Affære, Call Girl) kunde få en ny, stor huvudroll där han får chans att visa sin enorma skicklighet på åtminstone i närheten av samma sätt som han gjorde i rollen som John Ausonius i den fantastiska miniserien Lasermannen, 2005.

Precis som i resten av världen så är det inte de skickligaste skådisarna som får huvudrollerna inom film och TV, utan det är dom som både har talang och något slags filmstjärneutseende som får rollerna – helt enligt samma modell som den filmbloggaren RebeccaMode + Film kritiserade hollywood för, angående att kvinnliga filmkaraktärer alltid porträtteras av modellsnygga skådisar.

Quick7Manliga skådisar har betydligt fler roller att kämpa om och det är en stor, stor fördel gentemot kvinnorna, men när det gäller huvudroller brukar inte ens gammal, hederlig ”karaktär” vara tillräckligt.

Där behövs det en naturskön man (Bradley Cooper, Will Smith, Shanning Tatum, Matthew McConaughey, Tom Cruise, Alexander Skarsgård) som antingen kan visa blyg oskuld (Zac Efron, Andrew Garfield, Matt Damon, Ryan Gosling, Leonardo DiCaprio, Richard Gere, Bill Skarsgård)  eller självsäker ”alfahanne”-attityd (Daniel Craig, George Clooney, Denzel Washington, John Hamm, Brad Pitt, Stellan Skarsgård).

En fjärde, manlig huvudrollstyp är den så typiske ”mystiske mannen” – älskad av alla! Han besitter alla ovanstående karaktärsdrag – naturskön, blyg oskuld och alfahanne  i ett och samma paket (James Dean, Marlon Brando, Johnny Depp, Robert Pattinson)!

Precis som för kvinnliga skådisar är det viktigt att den manliga huvudrollen väcker tankar hos publiken i stil med ”han vill jag vara!”, ”så vill jag se ut!”, ”han vill jag hänga med!” eller ”han vill jag erövra!”.

Att vara kort, rund, stirrig, tjock, tunnhårig, ha alternativt utseende eller tillhöra en minoritet som inte överensstämmer med herrarna ovanför är svagheter i branschen ifall du vill nå bärande roller inom film – både utomlands som i Sverige. Då krävs det extrem talang som redan bevisats, extrem popularitet (som inte kommer om man inte gjort sig ett namn) eller roller som är skapade efter en minoritetsmall.

David Dencik är överlägsen Mikael Persbrandt, Joel Kinnaman, familjen Skarsgård och alla de andra, men eftersom han inte ser ut som den typiska ”moviestar-snyggkillen” eller ”den snygga killen ‘next door” så får han inte lika många stora huvudroller som dem utan han får visa sin talang i små roller här och där istället, vilket han alltid gör magnifikt.

Nu i veckan kom då äntligen svaret på min önskan, då det presenterades att Dencik – Sveriges skickligaste skådis, ska spela mordmytomanen Sture Bergwall/Thomas Quick i en kommande dramasatsning om honom! Han samlar på sig ytterligare en ökänd mördarkaraktär med allvarliga, psykiska problem på sitt CV och rollen är som klippt och skuren för honom! Utseendemässigt har de flera likheter (särskilt på äldre dagar) och den komplexa person som Quick besitter finns det nog bara en skådespelare i hela Sverige som kan bemästra på ett trovärdigt och inte alltför överspelande sätt, nämligen Dencik.

Quick

Han har själv kämpat för att få spela Sture Bergvall/Thomas Quick i flera år och fixade därför rättigheterna till Hannes Råstams suveräna, avslöjande bok om hur han avslöjade rättsskandalen kring Quicks typ 40 morderkännanden – Fallet Thomas Quick: att skapa en seriemördare (2012). Detta är boken som den kommande dramasatsningen kommer bygga på, och någon kommer därför också spela den långe, stilige och lugnt skicklige utredande journalisten Hannes Råstam.

Han är den givne andra, bärande rollen eftersom det är han som genom noggranna, tålmodiga privatutredningar och genom fleråriga och personliga samtal med Sture Bergwall lyckas se den fatala masspsykosen som ligger bakom rättsfallsskandalen kring Thomas Quicks alla morderkännanden.Quick11

Hur utredare, brottsoffer, advokater på bägge sidor i fallen och hela svenska folket kunde låta sig inbillas att Thomas Quick var mördaren i dussin och åter dussin av ouppklarade mord, vilket gjorde honom till Sveriges förste seriemördare och i det långa loppet – en av världens mest fasanfulla och unika seriemördare genom tiderna.

Hannes Råstam ligger bakom en majoritet av SVT-programmet Uppdrag Granskning:s största avslöjanden – inklusive Thomas Quick-specialen som sändes 2008 och vände totalt på inställningen till Quicks bekännanden.

Den omfattande boken som skildrar Råstams arbete med att berätta sanningen om Quick – den bok som dramasatsningen nu kommer bygga på, var hans sista livsgärning och den publicerades först efter hans död, med stora lovord av press (och Leif GW Persson, som nämner boken som det bästa du kan läsa i svensk kriminalväg, vare sig det gäller deckarromaner eller realistisk prosa).

Quick8

Under arbetet med den fantastiska Quick-boken gick Hannes Råstam, i september 2011, ut med att han hade cancer i levern och bukspottkörteln. Hannes Råstam – grävande journalistisk mästare, jazzmusiker och entusiast från Göteborg, avled den 12 januari i år.

Om jag tillåts spekulera kring vem som skulle kunna spela honom;Quick9

Claes Ljungmark – Enligt mig det perfekta valet, om han lyckas anpassa frisyren efter Råstams korta snagg. Ljungmark har samma lugna framtoning, en talang för tillbakadraget, sparsmakat karaktäriserande och rätt bakgrund, med guldbaggeklassade prestationer bakom sig. Åldern fungerar också alldeles utmärkt. Mitt förstahandsval!

Kjell Berqvist – Han påminner om Råstam utseendemässigt och att se Bergqvist spela en karaktär med ett återhållsamt lugn kan ta fram nya kvaliteter i hans skådespeleri, samtidigt som castingen kan bli helt fel ifall ”Kjelle” vill köra sin beprövade karaktärsstil.

Thomas Von Brömssen – Utseendemässigt behöver han snagga sig och kanske är han lite för gammal också, men han har åtminstone göteborgsdialekten som han delar med Hannes Råstam, samt flera bra rollprestationer bakom sig.

Stefan Sauk – Utseendemässigt väldigt passande, men skådespelarmässigt helt fel personlighetstyp. Dock imponerade han på nya, oväntade sätt när han spelade en ängslig och snäll pappa i nya miniserien Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, så jag vill inte räkna ut honom helt och hållet.

Torkel Pettersson – För ung egentligen, men en skicklig skådespelare och ganska lik i utseendet. Har visat att han kan ändra sin dialekt inför roller tidigare, men spelar bäst tafatta karaktärer så det här skulle bli en rejäl utmaning.

Det är synd att Mikael Marcimain (regissör till just Lasermannen, Upp Till Kamp och nu senast, Call Girl) är knuten till andra projekt, för jag hade så gärna sett honom ta hand om Quick-satsningen också.

Quick10

I ett projekt som detta krävs en känsla för realism, en intressant och okonventionell visualitet och klippning, psykologisk skicklighet i framförandet och en vilja att utforma ett gediget och oslätstruket manus över flera timmar. Att kunna hoppa fram och tillbaka i tiden utan att det känns som en kopia av något från hollywood. Precis det som Marcimain lyckades med genom Lasermannen.

Jag bor ju själv i staden mittemellan Falun (där Quick växte upp) och Säter (där han suttit i sluten mentalvård hela sitt vuxna liv) så han har funnits nära till hands på flera sätt för mig personligen. Största utmaningen för David Dencik – och det som jag lär hålla extra vaksamhet på när projektet spelats in, är för honom att få till Sture Bergwalls/Thomas Quicks grova dalmål. Dialektskådespeleri är ju inte direkt lika vanligt förekommande inom svenskt skådespeleri.

I Dencik har man i vilket fall den perfekte mannen för rollen som Bergvall/Quick och jag ser fram emot resultatet av den här dramasatsningen oerhört!