Tema ”Kvinnlighet”

Förra månaden skrev jag kring temat ”Manlighet”. Det blev ett ganska mastigt inlägg där jag i princip demonterade hela begreppet kring vad som är manligt och kritiserade hela idén bakom det.

Kortfattat försökte jag förklara hur det vi kallar för manliga karaktärsdrag egentligen är något som härstammar från årtusenden tillbaka då dessa atributer fyllde viktigare funktioner, men att de manliga karaktärsdragen idag blivit högst ytliga. Jag föreslår att du går in och läser det då jag därigenom indirekt berättar hur jag ser även på det vi karaktäriserar som kvinnligt och det känns onödigt att upprepa mig alltför mycket.

Nu är det dags för mig och filmbloggnätverket ”Filmspanarna” att följa upp förra månadens ämne genom att skriva kring temat ”Kvinnlighet”!

Jag kan även rekommendera temainlägget ”Kvinnan på film” som jag publicerade i år på den internationella kvinnodagen, där jag ställer frågan ”kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig karaktär?”. Detta går att läsa här!

…

För att hävda min ståndpunkt tidigt kan jag ju enkelt uttrycka mig som så att jag klart och tydligt inte tycker att man genom rena normaliteter ska hävda att det finns typiskt kvinnliga funktioner som skiljer kvinna från man.

”Kvinnlighet” ska vara något som visar att personen i fråga är kvinna och inte man, vilket väl betyder att man inte kan ha dessa drag i sin person ifall man är just man?

Vi kan räkna upp typiska kännetecken människan ofta nämner som typiskt ”kvinnligt”, såsom annorlunda könsorgan, annorlunda kroppsform och förutsättningar för muskelväxt, tidigare mognadsförmåga, graviditetskompabilitet, menstruation, större bröst och amningsfunktioner, ljusare röstläge.

Även större känslighet, högre förmåga för omtanke, elegantare närvaro, större besatthet vid sitt utseende, sämre förmåga att köra motorfordon, större tendens att ta en position i bakgrunden och högre vilja att bilda familj. Samtliga dessa är attribut som är högst subjektiva och även om många vill få detta till typiskt kvinnliga kännetecken så är det inte det.

Detta är ”kvinnlighet” i ett nötskal. Fysiska attribut där vi konkret kan påstå att kvinnan fyller andra funktioner än mannen även idag. Eller? Nej, givetvis inte.

Det här är endast enligt många människor så kallade normer för vad som skiljer kvinnor från män, men män kan även dom ha dessa attribut utan att för den delen vara kvinnor och kvinnor kan utan tvekan sakna det ena och det andra av dessa attribut utan att för den delen upphöra att vara en kvinna. Detta eftersom vi förstorat dessa kännetecken själva i efterhand.

Saknar en kvinna förmågan att föda barn så är hon fortfarande kvinna. Saknar en kvinna ”funktionella” bröst så är hon fortfarande kvinna. Är en kvinna starkare än en man så är hon fortfarande ingen man. Kör hon bil exemplariskt – eller kanske snarare som en fartdåre, så är hon fortfarande inte en man. Och så vidare, i all oändlighet.

Innan jag tänkte mig för ville jag påstå att det kvinnliga könsorganet är det enda attributet som skiljer en kvinna från en man, men jag ångrade mig genom lite eftertanke.

Om vi leker med tanken att en kvinna har förlorat hela underkroppen från midjan och neråt men fortsätter leva sitt liv trots den förlusten, upphör hon då att vara kvinna? Hon har ju inte längre sitt könsorgan – det mest kritiska kännetecknet, kvar. Faktum är att hon inte skulle övergå till att bli en man heller, utan enligt min fysiska prioritetslista skulle hon bli ett ”ingenting”. Hon skulle vara könlös.

Så även om det finns kännetecken som kategoriserar kvinnor som annorlunda jämfört med män så är det högst subjektivt och subjektivitet tingar oss människor att enas genom en kollektiv kategorisering och detta gör oss förblindade och dummare som ras.

Jag är medveten om att min existensiella diskussion kan låta väldigt ”nazi-Mengele”-aktigt dömande och steril, men jag försöker endast konkretisera hur pass ytligt och enkelspårig vår kategorisering av män och kvinnor egentligen är.

Den enda funktionen den fyller är för att vi som människor ska veta vilka kön vi har så att vi kan fortplanta oss med varandra och fortsätta leva vidare som ras. Därav är könsorganet det kritiska kännetecknet och därför kategorierar vi oss som olika kön.

Vi kan endast ”vara” i våra egna ögon eller i andras ögon – och vi är nödvändigtvis inte samma sak i våra ögon som i andras.

De typiska, kvinnliga kännetecknen gör mannen trygg om vad han har kvinnan och kvinnan får i sin tur bekräftelse på att hon faktiskt är en kvinna, eller ”kvinnlig”. Väldigt simpelt, men sant.

…

Jag vill fortsätta det här inlägget med att fokusera mer på hur kvinnan porträtterats i filmens värld. Eller snarare hur hon brukar porträtteras. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från i våras då jag pratar om vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. Resten av mina argument blir därför ganska spontana och mer känslostyrda från och med nu.

”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJe!!!!!!” – Magnus Betnér (ståuppkomiker)

Precis så kan jag känna när jag ser kvinnor på film. Inte för att jag har något emot kvinnor, nej nej. Jag reagerar så eftersom de kvinnliga karaktärerna sällan är annat än normativa, ensidiga, underutvecklade eller underanvända skitkaraktärer. Western-genren är ju – framför allt, ett hopplöst exempel på hur kvinnan brukar skildras. Hushållerskor, hjälplösa jungfruar eller prostituerade, kort och gott.

Ofta eftersom kvinnor på film är skrivna av män, eller för att dom är skrivna av en kvinna som följer den normstruktur vi gemensamt byggt upp i våra samhällen. Mitt agg riktas särskilt mot den amerikanska filmkultur vi så ofta konsumerar, men även om det syns aningen mer där så finns det i hela världen.

Irritationen hos mig bubblar paradoxalt nog upp även när vi får se starka, kvinnliga karaktärer och dessa sedan hyllas just för att dom är starka kvinnor som kan visa att det går att vara ”stark” och ”kvinna” på en och samma gång i populärkulturen. Den här ilskan grundar sig i svartsjuka, men en svartsjuka jag kan förklara…

Publiken ser en kvinnlig karaktär som för ovanlighetens skull (tragiskt nog) visar fysisk styrka, eller sinnesstyrka, eller intelligens, eller arbetskompetens, eller som helt enkelt säger ifrån mot en roll hon blir placerad i. Publiken – särskilt den kvinnliga, jublar, hyllar och överöser med beröm.

Jag ser oftast fortfarande en väldigt enkel, okomplex och enkelspårig karaktär men som lyckades med just en sak väldigt bra. En ganska enkel karaktär att skriva just för att det är enkelt, men som hyllas för att den är ovanlig. Flickan i animerade filmen Brave (2012)

Hyllningarna behövs för att vi alla ska känna oss uppmuntrade att skriva fler starka kvinnoroller, men jag sitter ändå kvar i ett läge av skepticism då jag tycker att karaktärerna är alldeles för enkelt skrivna för att hyllas så pass mycket.

Vi är rent generellt alldeles för ovana med styrka hos en kvinnlig karaktär så pass att så fort vi ser ett tecken så lyfts det halvblint fram, trots att karaktären kan vara ganska fyrkantig eller trots att den brister längs med vägen.

…

Om vi istället lämnar hela ”stark kvinna på film”-snacket och går vidare till dom övriga kvinnorna i filmens värld – dom som inte porträtteras som starka utan får sägas vara mer av den gångna tidens standardisering? Hos dessa kan jag givetvis välja att inte bry mig (liksom manusförfattare ofta gjort känns det som), men jag kan inte undvika att bli störd och irriterad gång på gång som tur är.

En typisk standardkvinna på film är vacker, ofta exklusivt klädd, tänker på familjen och eftersträvar kärlek och förhållandet.

Har hon inte en pojkvän så kommer det bli hennes mål under filmens gång och märks det inte av särskilt tydligt så kommer ändå en obligatorisk kyss eller flört på slutet för att knyta ihop säcken. Givetvis blir hon räddad av en man också, för att understryka hur det ska vara.

Inget av det här är lika viktigt hos en manlig karaktär, men hos en kvinnlig karaktär är detta ”mallen” att utgå ifrån, för publikens trevnad och – som så ofta, för den manlige manusförfattarens ego.

Vi kan ju inte säga annat än att det är trevligt att se vackra kvinnor som tänker på sin familj och eftersträvar romantik eftersom vi själva gillar att se det. Allt leder tillbaka till vårt existentiella livsmål som vi undermedvetet programmerats till, om att hitta en bra partner, föda barn och uppfostra dem att fortsätta människans utveckling i nästa led.

Störningsmomentet i att hela tiden se detta porträtteras på film är dock förståeligt. Jag vill se balans, med andra karaktärer som vill något annat än det här och särskilt inte lika tydligt. Jag vill också se en balans där det inte bara är kvinnor som ska behöva ta den här bördan medan männen får frångå den familjära fortlevnadsprincipen.

Kvinnlighet är överskattat, övertydligt, överporträtterat och enformigt. Låt mig se något annat och låt mig slippa kategorisera det som något kvinnligt eller manligt. Lite mindre manssökande kvinnor som vill bli räddade, tack.

…

Kvinnliga karaktärer jag ofta irriterar mig på:

Film: The Princess Diaries
Årtal: 2001
Karaktär: Mia Thermopolis
Spelad av: Anne Hathaway

Varför karaktären är irriterande: Skolans ankunge tar av sig plugghästbrillorna och blir en vacker, omtyckt prinsessa.

…

Film: Superman
Årtal: 1978
Karaktär: Lois Lane
Spelad av: Margot Kidder

Varför karaktären är irriterande: Driftig kvinna som ändå storögt faller för ”den perfekte mannen” och underlägset överlåter sig åt att bli räddad. Till ytan vill hon dock inte erkänna det, för att på något sätt visa att hon har integritet eller nåt.

…

Film: High School Musical
Årtal: 2006
Karaktär: Gabriella Montez
Spelad av: Vanessa Hudgens

Varför karaktären är irriterande: Skolans pouläraste och duktigaste tjej paras ihop med skolans populäraste och duktigaste sportkille, som hon nöjer sig att stå i skuggan av.

…

Film: Transformers
Årtal: 2007
Karaktär: Mikaela Banes
Spelad av: Megan Fox

Varför karaktären är irriterande: En tuff brud på ytan som kan meka med bilar bättre än alla män, men på ytan är hon också en supermodell som exponeras som det i scen efter scen efter scen. Insidan då…? Fanns det ens någon sådan? Hon hinner också med att bli förälskad i den nördige pojken och uppfyller alla unga killars dröm på köpet.

…

Film: The Twilight Saga
Årtal: 2008-2012
Karaktär: Isabella Swan
Spelad av: Kristen Stewart

Varför karaktären är irriterande: Den kvinnliga outsidern får plötsligt två modellkillar hängandes efter sig som måste konkurera om hennes hjärta och hon måste välja vilken hon ska vara bunden till resten av sitt liv.

…

Filmkaraktärer som frångår normen för vad som är ”kvinnliga filmkaraktärer”:

Film: Network
Årtal: 1976
Karaktär: Diana Christensen
Spelad av: Faye Dunaway

Varför karaktären är intressant: Karriärsmanisk, känslolös kvinna som utnyttjar alla och får erektion av att snacka arbete. Människoliv är för henne endast bönder på ett schackbräde.

…

Film: Pippi Långstrump
Årtal: 1969
Karaktär: Pippi Långstrump
Spelad av: Inger Nilsson

Varför karaktären är intressant: En ung tjej som tar för sig utan hämningar på alla sätt och vis och dessutom är starkast av alla! Astrid Lindgren har en drös av intressant skrivna kvinnliga karaktärer men måste man välja en endaste så är Pippi given.

…

Film: Boys Don’t Cry
Årtal: 1999
Karaktär: Brandon Teena
Spelad av: Hilary Swank

Varför karaktären är intressant: En kvinna som känner sig mer som en man och därför lever i en manlig skepnad. Den klassiska frågan vi alla får ställa oss är ifall Brandon Teena bör ses som kvinna eller som man? Är det bristen på kvinnlighet som avgör det eller mängden manlighet hon visar – eller är det hon själv som avgör?

…

Glöm nu inte att läsa vad de andra filmspanarna har att säga om ”Kvinnlighet” på deras respektive bloggar! Det kommer jag själv göra. Kommentera också gärna då det här ämnet är betydligt större än vad som redan står skrivet och det är våra röster som förändrar, inte vår tystnad.

Flmr
Filmitch
Har du inte sett den (podcast)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Fiffis filmtajm

Filmkonst #2: Quentin Tarantinos stunder av förtäring in ‘glourious close-ups!

Filmskaparen Quentin Tarantino (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Jackie Brown, Kill Bill Vol. 1 & 2, Death Proof, Inglourious Basterds och Django Unchained) har alltid haft en fäbless för att visuellt och dialogmässigt vilja ”gotta” sig i mat när han skriver och fotar sina filmer.

Det är ett av många filmiska grepp som Tarantino har och som gör hans filmer till njutning utöver det vanliga. Att därför kalla dessa detaljrika nedslag i mat för filmkonst är enligt mig helt riktigt.

Grantland har sammansatt en gedigen lista med de 20 bästa matögonblicken i Tarantinos filmografi och jag föreslår att alla gottar sig i denna lista för att få en form utav överblick för vad jag talar om. Jag rekommenderar också av den anledningen nästan ännu mer att kolla in den ”video essay” jag gett plats åt längst ner i mitt inlägg.

Eftersom jag inte är helt mätt och tillfredställd kommer jag dock servera en egen, mer specifik lista där jag filmgastronomiskt preciserar mig till… ”Tarantinos stunder av förtäring in glourious’ close-ups!”

…

Big Kahuna Burger och sprite i Pulp Fiction (1994)

”Hamburgers! The cornerstone of any nutritious breakfast.” Samuel L. Jackson eliminerar en snabbmatsmeny med största möjliga precision två sekunder närbild av en slät, ljummen och handpressad hamburgare får mig att vilja rusa till McDonalds och köpa det billigaste i hamburgarväg de har – givetvis med en halvdrucken pappmugg sprite med sugrör! That should hit the spot…

…

Nachos i Death Proof (2007)

Stuntman Mikes nachotallrikslafsande har för evigt lämnat ett djupt avtryck hos mig och jag kan inte äta nachotallrik utan att tänka på Death Proof, och inte heller se Death Proof utan att vilja äta nachotallrik. Närbilden hänger i mungipan på Kurt Russell och han agerar ut själva definitionen av vällusten i att mätta långvarig hunger med god mat!

Jag har skrivit mer uttömmande kring nachoscenen i Death Proof i ett tidigare inlägg och jag föreslår att du läser det om du är sugen på mer.

…

Strudel i Inglourious Basterds (2009)

Hans Landa (Christoph Waltz) tycker inte att man kan avnjuta strudel utan en rejäl klick ”créme de la créme” och hans förkärlek skiner igenom både när han raljerar kring måltiden som när han äter den. Smaskande på film har sällan varit så påtagligt och effektivt för en filmscens känsla och här börjar verkligen fotograffirman Tarantino/Richardson visualisera deras filmdelikatesser som om det vore reklam.

…

Tappad öl i Django Unchained (2012)

Det första ögonblicket av öl i Tarantinos western-explosion Django Unchained är verkligen erotik på högsta nivå. Lägg särskilt märke till ljudarbetet i varje moment och du kommer att sukta efter öl per automatik hela dagen efter det.

…

Och slutligen frestar jag med en ganska poetisk ”video essay” som visar på hur i princip samtliga inslag av mat kan tolkas i Quentin Tarantinos filmer från Inglourious Basterds och bakåt i tiden.

Smaklig måltid!

Guilty Pleasure – med sikte på exploitationfilmens guldålder!

Filmbloggsammansvärjelsen kallad ”Filmspanarna” utlyste ett tema för medlemmar att skriva kring. Temat var ”Guilty pleasure”. I filmsammanhang kan man väl säga att det rör sig om filmer du borde skämmas över att gilla, men gör det ändå, typ.

Jag skäms nog egentligen inte över någon film jag gillar, men jag förstår poängen och vill istället prata om en hel drös filmer jag gillar – som jag i en kvalitativ värld inte borde gilla, men gör det för att de är så befriande och härliga att se.

Jag tänker på b-filmerna (filmens motsvarighet till vinylskivans mindre kvalitativa b-sida), exploitationfilmerna (filmer som väljer bort helheten för att istället väcka anstöt) – också kallade grindhousefilmerna (det skitiga biografhak som filmerna ofta visades på kallades för ”grindhouse”), som tack vare mildrade censurlagar hade en grönskande guldålder under 60-talet, 70-talet, samt en bit in på 80-talet!

Filmer utan ludd. Filmer utan press på sig att leverera, men det är alltid en fröjd när de gör det. De är så självsäkert dåliga att det blir kul – dessa filmens motsvarighet till burlesquekvinnor som både vill få publiken att skratta och rodna, med extremt bokstavliga titlar som Don’t Go In The House, Don’t Open The Window, Don’t Look In The Basement, Don’t Answer The Phone, Boss Nigger, Zombie och Blacula.

Av en grindhousefilm ska du veta exakt var du får, men ändå höja på ögonbrynen, skratta eller skrika åt det. Det är b-filmer, skräp, men det vet du redan och är därför beredd på vad du ger dig in på.

Min mosters man kallar det ”perversa filmer” och det är väl en ganska bra beskrivning från en utomstående synvinkel – perversionen sträcker sig dock över allt tills det är svårt att veta var den gränsen går. Och genreindelningen är aldrig så extrem och så extremt tydlig och som hos dessa filmer, så att alla fetischister ska stimuleras.

Du har Slasher films för skräckgalningen, Splatter films för blodnjutaren, Cannibal films för köttätaren, Sexploitation för nakendreglaren, Nunsploitation för nunndreglaren, Nazisploitation för nazidreglaren, Kung Fu films för Bruce Lee-wannaben, Drugsploitation för crackheadet, Women in prison filmsför – hör och häpna, både fängelsepervot och de kvinnliga rättighetskämparna.

Du har också Mondo films för det realismälskande tabufreaket, Monster films för monstersuckern, Occult films för djävulsdyrkaren, Biker films och Carsploitation för motorfantasten, Rape and revenge films för de våldsamt hämndlystna kvinnorna, Blaxploitation för personer som har tröttnat på att alla hollywoodhjältar är vita och Mockbustersför dem som inte fick nog av intrigerna i senaste blockbustern. Och. Så. Vidare.

Genrer som Spaghetti westerns och italienska kriminalthrillers – kallade Giallos, och inte minst Zombie films är dessutom några av de mest producerade inom fenomenet och ståtar till och med av några erkända guldkorn vad gäller kvalitet.

En gemensam nämnare är att exploitationfilmerna oftast producerades i Italien eller övriga Europa och sålde sedan ännu större pengar när de exporterades till drive-in- och nattbiograferna i USA.

Många är namnen som gjort sig en kritikerrosad karriär tack vare olika former av exploitation eller genom marknadsföring inom den kulturen. Amerikanen George A. Romero satte storartad spinn på karusellen med den första riktiga zombiefilmen och b-filmssuccén Night of the Living Dead år 1968 och efterföljde den med The Crazies, Dawn of the Dead, Day of the Dead och ännu fler klassiker.

Sergio Leone väckte en annan genre till liv från de döda – westerngenren, med sin Dollar-trilogi (Fistful of Dollars, For A Few Dollars More, The Good the Bad the Ugly) under 60-talet och spaghetti western regerade från och med då.

Wes Craven har några av de största, mest långlivade skräcksuccéerna från guldålderns dagar på sitt samvete då han gjorde The Last House on the Left och The Hills Have Eyes – innan han klev in i finrummet i och med A Nightmare on Elm Street-filmerna.

John Carpenter är dock snäppet värre inom rysargenren då han lyckades göra b-filmer med en oerhörd känsla och kvalitet trots riktigt låg budget. Filmer som

Assault on Precinct 13, Halloween, The Fog, The Thing och Escape From New York är odödliga klassiker och de behåller lågbudgetens charm samtidigt som de är inspirerande välgjorda!

Regissören Tobe Hooper byggde hela sin karriär på den ökända, stilbildande debutskräckisen The Texas Chainsaw Massacre. En b-film, inspelad på ren vilja och envishet ett ”sommarlov” i Texas med hans bekanta, men också ett mästerverk och en av mina favoritfilmer!

Russ Meyer – bland annat känd för Faster, Pussycat! Kill! Kill! och Beneath the Valley of the Ultra-Vixens blev mjukpornografins stjärnregissör med otaliga storbystade filmer – skrivna, producerade, regisserade, fotade och klippta av honom själv.

John Waters (Pink Flamingos, Multiple Maniacs) blev komedins svar på Andy Warhol med sin fäbless för att gå den äldre trygghetsgenerationen på nerverna till svimningsgränsen.

En annan b-filmsälskande filmskapare värd att nämna i sammanhanget är Troma Entertainments boss, Lloyd Kaufman, som införde enorm prestige i filmformens vilja att bringa skräpkultur med stil.

Roger Corman (producent till över 400 b-filmer) får väl ändå ses som b-filmernas och exploitationfenomenets kung på något sätt.

Den älskade anti-demonproducenten såg till att spela in minimibudgetfilmer med extrem effektivitet så att de kunde göra ännu fler filmer på den insparade tiden och han gjorde det med stor fantasi och passion.

Han uppfann ju indirekt fenomenet ”blockbuster” – storbudgetfilmer, genom att se till vad den revolutionerande hippieungdomen ville ha och sedan exponera det på bion, men fenomenet fick sedan se sig mer och mer utkonkurrerat när de större filmbolagen tog över utrymmet på biograferna.

Exploitationmarknaden förpassades istället till vhs-hyllan i hyrbutikerna när 80-talet passerade.

Jag måste rekommendera den nya dokumentären Corman’s World: Exploits of a Hollywood Rebel, för alla som blev lite mer nyfikna på karln, men framför allt eftersom dokumentären är fantastiskt inspirerande och gripande på sitt alldeles egna sätt.

De flesta av de filmskapare jag nämner ska givetvis inte blandas ihop med alla tusentals filmer som den här texten i första hand behandlar – filmerna som är så dåliga att man skrattar åt dem eller med dem, men faktumet att dessa herrar på sätt och vi föddes genom samma ”mamma” gör dem ändå viktiga att ta upp.

Guldålderns b-filmer och i synnerhet Roger Corman i egen hög person har dessutom satt ett extremt stort avtryck även på majoriteten övriga filmskapare. Många av de allra största inom mediet hade inte kommit där de är idag om det inte vore för denna era.

Quentin Tarantino hedrar ständigt dessa filmer i sina egna alster – inte minst double feature-spektaklet Grindhouse (Planet Terror och Death Proof) som han regisserade tillsammans med polaren Robert Rodriguez och följeslagarna Eli Roth, Rob Zombie och Edgar Wright.

Jack Nicholson, Robert De Niro, Francis Ford Coppola, Dennis Hopper, Martin Scorsese, Jonathan Demme och många därtill skolades in i branschen genom Roger Cormans b-produktioner och uttrycket ”Roger Corman Film School” används just för att beskriva betydelsen av lärandet genom att börja någonstans och vara produktiv med små medel för att sedan utvecklas genom just produktionerna. En metod som funkat betydligt bättre än filmskolor på betygsgrunder måste man säga!

Bara genom att uppleva dessa produktioner blir jag mer kreativ än om jag skulle detaljstudera de mest odödliga hollywoodklassikerna. Du kan sätta igång fantasin och kreativiteten något fruktansvärt om du gör något så pass enkelt som att blanda några av alla dessa genres med varandra och se vilken film det skulle utvecklas till – något som förtås hände mer och mer i just exploitation- och b-filmsfenomenet.

Just nu skulle jag till exempel vilja se en film med lättklädda, svarta brudar som tvingas kämpa tillsammans för att ta sig ur ett zombiefängelse – vem vet vad jag vill se imorgon?

Nu har jag dock snackat väldigt lite om mig själv och väldigt mycket om en väldigt stor del av filmhistorien endast för undervisningens skull – så kan vi ju inte ha det. Det finns uppenbarligen filmer i den här röran som är mer ”guilty pleasure” för mig än andra – filmer jag tänkte dela med mig av nu, för att kanske leda in en eller annan i samma fantastiskt dåliga värld (med betoning på fantastiskt) som jag stundtals lever i.

Filmerna jag väljer är filmer med den speciella, lättsamma, ”b-iga” tonen som gör att jag inte behöver ta dem på allvar alls men i gengäld ha en väldigt kul stund, vilket utesluter filmer som enbart är bra – med det sagt menar jag inte att alla filmerna är kalkoner. Vissa filmer får ett väldigt lågt betyg just eftersom den skalan snarare bygger på kvalitet, men med det inte sagt att filmen är mindre sevärd för det – snarare mer i de här fallen! Jag har försökt hålla mig till tio stycken, men vid det här laget vet du att det är toppen på det antagligen största filmiska isberget sedan Titanic sjönk till botten med lysena på.

Faster, Pussycat! Kill! Kill! (1965)

Russ Meyer är en av få regissörer i erotikbranchen som har kreativa ambitioner. Hans filmer är väl en slags mjukporr – inget att höja på ögonbrynen åt, men han gör det med en sådan glimt i ögat, med fantasi och med humor då att filmens handling och än mer händelser blir en fröjd att underhållas av!

Den här filmen har inspirerat Quentin Tarantino till exempelvis Death Proof och Kill Bill och det har länge varit snack om att han ska göra en remake av filmen.

Ett gäng minst sagt tuffa stripperskor tar lite semester i öknen med sina små vrålåk till bilar när de stöter på en åldrad krympling med en summa pengar i sin ägo. De bestämmer sig för att sno hans pengar, men först måste de blåsa hans två söner. Galenskap är bara förnamnet och kultstämpeln är tokhög! Bara titeln skriker ju ”se den”!!

Betyg:  7 av 10 Russ Meyerska höftnärbilder!

Sweden, Heaven and Hell / Svezia, inferno e paradisio (1968)

Sveriges befolkning har aldrig varit mer laglös än vad vi var i slutet av ”the swinging 60’s” – åtminstone om vi ska tro den här mondo-dokumentären från Italien. Jag behöver inte övertyga er mer att se den än vad den fantastiska berättarrösten i trailern ovanför redan gjort. Se den… eller dö…

”See the ‘Stockholm Strip’, were Sweden’s liberated youth – bored with sex (!), bored with drugs (!!), bored with life itself (!!!) – drop out… for good(!!!!)”

Betyg: 3 av 10 promiskuösa svenskor!

Vanishing Point (1971)

Den här filmen såg jag i samband med att Death Proof kom, då dom har en viss gnutta DNA ifrån varandra, minst sagt. Jag har nyligen införskaffat mig denna på blu-ray, vilket gör att jag nu kan uppleva allt sandstänk från bilens rivstarter och mullrandet från den stegrande V8:an samt allt hett knotter under huven därefter i glansig kvalitet.

Jag är inte ett dugg motorintresserad, så därför värderar jag högt när filmer kan göra mig trollbunden av något jag inte ens är intresserad av vanligtvis!

Den mytomspunne ungdomshjälten Kowalski ger sig ut på den amerikanska steppen med sin Dodge Challenger för att slå hastighetsrekord. Han slår vad om att han kan ta den från Colorado till Kalifornien på 15 timmar! Med sig på radio har han den legendariska radio-DJ:n ”Supersoul” och resan bjuder på många biljakter och ”lots of fun”!

Efter den här filmen ville alla ha en vit muskelbil av modellen Dodge Challenger. Och bilen fortsatte sättas på prov i Death Proof…

Betyg: 7 av 10 oslagbara Dodge Challengers!

Dracula’s Daughter / La Fille de Dracula (1972)

Jag hade kanske en ovanligt bra kväll när jag såg den här erotiska vampyrfilmen av kultregissören Jess Franco, men den har sannerligen en visuell elegans över sig vad gäller foto och… andra saker.

Tvåkanter med endast tjejer är väl obligatoriskt i en Jess Franco-rulle och när de dessutom är blodtörstiga vampyrer i ett vackert, gammalt slott i höstmiljö så blir det nästan för mycket av det goda till och med för mig. Minns jag rätt så var det fin musik också och en väldigt meditativ, tålmodig stämning och jag minns kanske inte så mycket av handlingen men väl några scener…

Betyg: 5 av 10 erotiska vampyrskor som konkurrerar ut Twilight-tonåringarnas åtrå för mänskligt kött alla dagar i veckan!

The Last House on the Left (1972)

Den här ”rape and revenge”-b-filmen av slasherkungen Wes Craven (A Nightmare on Elm Street, Scream) är en omtolkning av Ingmar Bergmans Jungfrukällan (1961)!

Filmen är väldigt grov – särskilt för sin tid men även nu, då den handlar om två 17-åriga tjejer som beger sig ut på ungdomsäventyr och springer på ett pundargäng som våldtar och närapå mördar dem båda. När pundargänget sedan åker vidare för att hitta någonstans att övernatta och för rum för natten hos en vänlig man och fru, så visar det sig att det är en av de våldtagna tjejernas föräldrar de bor hos!

Stämningen är både väldigt, väldigt obehaglig och David A. Hess  (r.i.p) briljerar som en av pundarna men framför allt med filmmusik som han också står för. Dock är filmen väldigt humoristisk när den inte borde vara det och det sänker filmen för mig, men den är sevärd trots allt.

Jag köpte en 3-disc-utgåva av filmen för några år sedan där det finns en bakom kulisserna-dokumentär som är väldigt sevärd. I den berättas det att stämningen på inspelningen var allt annat än harmonisk och att manuset egentligen var endast 30 sidor långt och till största del bestod av svordomar.

Betyg: 5 av 10 avbitna lemmar!

Thriller – A Cruel Picture / They Call Her One Eye (1973)

Bo Arne Vibenius premiärvisade den här mytomspunna, svenska ”rape and revenge”-filmen på självaste Cannes-festivalen, minsann!

Filmens huvudroll, FIB Aktuellt-utviksbruden Christina Lindberg, blev så populär där nere att de andra i filmteamet blev sura av all uppmärksamhet hon tog, sägs det, men filmen blev klimaxet på hennes karriär som världspopulär b-skådis och hon hade många kultrullar bakom sig.

I filmens spelar hon en stum, oskyldig brud som blir tillfångatagen av en charmerande, ondskefull man (spelad av legenden Heinz Hopf) som gör henne blind på ena ögat och tvingar henne att utnyttjas sexuellt gång på gång av ett flertal män. När hon lyckas bli fri skaffar hon en ögonlapp och förbereder för en gruvlig hämnd på dem som gjort henne illa!

Filmen är väldigt stilistisk – speciellt för att vara en svensk film, vilket är det som höjer filmen. Slow-motion och stilistiskt foto blandas med musik av självaste electro-ljudkonstnären Ralph Lundsten och sällan har svensk film varit så hård som i den här filmen. Faktumet att Christinas roll är stum gör att hon som skådespelerska endast behöver använda sitt kroppsspråk och det kan hon ju med råge… med den kroppen, höhöhö!

Quentin Tarantino har (igen) även influerats av denna b-film. En viss Kill Bill sägs av honom vara direkt influerad av denna och det är skäl nog för att se lite svensk filmhistoria som inte innehar namnet Bergman på omslaget.

Betyg: 5 av 10 punkterade ögonglober som sägs komma från en riktig, död människa!

Malibu High (1979)

Jag såg den här på en double feature-dvd med trailers och allt emellan – precis som en riktig grindhouseupplevelse ska vara!

Malibu High handlar om en revolterande problemtjej som bestämmer sig för att skita i skolan när sommaren närmar sig och istället sticker hon ut på nattklubb, går på gatan (väldigt.. hrrm… rebelliskt) och tar revansch på gamla pojkvänner som har behandlat henne som det fnask hon faktisk är.

Jag rekommenderar starkt det suveräna klippet ovanför som visar några riktigt hysteriska höjdpunkter, men det är långt ifrån allt och därför rekommenderar jag alla att leta upp den här filmen (finns på youtube för den late tror jag) och se den en tråkig kväll med några öl. Ungdomsfilmer var faan så mycket bättre förr!

Betyg: 2 av 10 rebelliska tonåringar med pistol!

House by the Cemetary (1981)

Lucio Fulci är en annan av b-filmens absolut största kungar och med sina splatter-drypande zombiefilmer ägde han scenen som han gjorde stor tillsammans med George A. Romero. Fulcis mest kända film är Zombie Flesh Eaters /Zombie /Zombi 2 (kärt barn har många namn) och The Beyond, men filmen jag fastnat allra mest för är denna, mer spöklika film.

Ett par med en liten son ska flytta in i ett gammalt hus vid en kyrkogård ute i ödemarken och givetvis börjar det hända mystiska saker – särskilt för den lilla sonen. I källaren ruvar det dessutom på en farlig hemlighet…

Fulcis patenterade, slafsiga zombieeffekter finns där men filmen bjuder framför allt på en mysruskig atmosfär tack vare den underbara miljön och det pianoklingande soundtracket som är bland det bästa i skräckfilmsmusikväg som gjorts!

Betyg: 7 av 10 spöklika flickor i fönstret!

Pieces (1982)

Till skillnad från Motorsågsmassakern satsar den här filmen enbart på att visa mer blod och lyckas bättre än sina föregångare i slasher-genren, så pass att den slaktar den mesta av konkurrensen från sin tid och även än idag.

Hostel-regissören och min personliga buddy-favorit, Eli Roth, älskar särskilt den här filmen och rekommenderade den genom ett filmklipp från mediabutiken Amoeba och jag blev nästan lika såld som honom på filmen.

Här är klippet med honom, där han berättar precis varför du borde se den och några ytterligare filmer. Se det! Se det! Se det!! Sjukt underhållande är bara förnamnet på hans beskrivningar.

Betyg: 3 av 10 blodiga vattensängsmassakrar!

Evil Dead 2 (1987)

Sam Raimi visste väl knappast vilken kultrulle han skapade när han gjorde den första Evil Dead-filmen ”på skoj” med sina polare 1981. Filmen var en långfilms-remake av hans kortfilm Within The Woods (1978).

Evil Dead 2 är i sin tur egentligen en endast ännu mer hejdlöst roligare och mindre seriösare remake av Evil Dead och kultlegenden och slapstick-geniet Bruce Campbell får bara ännu mer att göra i hejdlöshetens namn i huvudrollen. Han spelar en man som åker ut tillsammans med sina vänner till en stuga i skogen för att festa, men springer på demoniska andar när de hittar ”The Book of the Dead”.

Denna kanonfilm är bra både på riktigt och oseriöst vilket är ovanligt! Det är en av de roligaste filmer jag sett, dessutom. Slapstisk, skräck, skrik och fantastiskt underhållande effekter gör det här till den ultimata mysrullen för en skräckfilmskväll med kompisgänget, för ingen kan motstå ”The Evil Dead”…

Så… om du inte sett första Evil Dead – se den! Har du inte sett Evil Dead 2 – se den! Har du redan sett Evil Dead 2 – se den igen! Och igen, och igen, och igen, och igen och igen!!!

Betyg: 8 av 10 ursinniga motorsågsproteser!

Nu hoppas jag att jag lyckats få någon – om så bara för en kväll, att vilja sätta sig ner där hemma, ensam eller med en eller annan vän, och kolla några gamla, dammiga, raspiga b-filmer från exploitationfilmens guldålder – tiden då till och med dåliga filmer var bra!

Inget mer snack om att ”nej, jag ser inte filmer som är gjorda före jag föddes” för världen handlar inte om dig! Det är det här världen handlar om – att se film som får en att känna sig levande, samtidigt som man är lite nervig för att man ser något som känns så där lite småförbjudet.

Kolla in alla posters, läs alla taglines, se trailers, låt dig frestas och jag önskar dig lycka till med många trevliga, unika filmkvällar som du sent kommer glömma!

Här är övriga bloggare i Filmspanarna som skrivit om sina egna ”guilty pleasure” denna dag!

Allvarligt talat
Deny Everything
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Flickorna
Flmr filmblogg
Har du inte sett den?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Svartare än Noir
Syndare i Filmparadiset
The Velvet Café