Etikettarkiv: Sex

Orgier på film: Salò o le 120 giornate di Sodoma (1975)

filmspanarnaMånadens filmspanartema är ”Orgier” och trots att jag tvingats prioritera bort de senaste månadernas filmspanarteman måste jag givetvis vara med när det vankas ett ämne som detta. Det självklara underlaget för temat blev en klassisk publikdelare, Salò, eller Sodoms 120 Dagar – en sann orgie i sex, våld och förnedring från 1975. Missa inte heller min uppföljare till denna recension, där jag fördjupar mig kring  förhållandet mellan Saló och den modernare publikdelaren Twilight (2008).

Här är övriga filmspanarbloggares texter kring filmtemat ”Orgier”. Det ska bli kul att se vad andra filmälskare kan tänkas skriva om detta ämne…

Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Jojjenito
Filmitch
Flmr
Fiffis Filmtajm

salo-ou-les-120-journees-ii08-g

Artsy-Fartsy-header

coverGenre: Drama
Produktionsland: Italien, Frankrike
Manus: Pier Paolo Pasolini, Sergio Citti (efter en roman av Marquis de Sade)
Regi: Pier Paolo Pasolini
Längd: 116 min
Skådespelare: Paolo Bonacelli, Giorgio Cataldi, Umberto Paolo Quintavalle, Aldo Valletti, Caterina Boratto, Hélène Surgère, Sonia Saviange, Elsa De Giorgi, Ines Pellegrini, Antonio Orlando, Franco Merli, Antiniska Nemour, Dorit Henke, Sergio Fascetti, Bruno Musso

Salò kan sägas vara en film om vad människan hittar vid vägens ände i sökandet efter absolut makt, i kombination av absolut njutning. Den förklaras oftast ur perspektivet av att vara en kritik och ett hatbrev till fascismen. Om några människor fick absolut makt över massan är våldtäktsborgen i Salò enda sättet att få absolut utlopp för sin maktposition – maktens våld och våldets makt i total harmoni.

45fa6728fd38d2de6a8a1a9210d

Filmen är regisserad av den italienske poeten, filosofen, samhällskritikern, skribenten, författaren, fotografen och filmskaparen Pier Paolo Pasolini, som mördades under mystiska omständigheter när filmen var klar. Trots alla dessa fack han nu kategoriserats in i av mig är det också värt att nämna hans homosexualitet. Kontexten av alla dessa fack kan alltid uppmuntra till kontextläsande av hans film.

Salò, eller Sodoms 120 Dagar är baserad på romanen ”Les 120 journées de Sodome or l’école du libertinage”, skriven under 37 dagar av fångenskap på en 12 meter lång papyrusrulle av tidernas mest provocerande romanförfattare, den perverterade och intresseväckande fransmannen Marquis de Sade, år 1785. Pasolini har förflyttat berättelsen från den franska régencen under tidigt 1700-tal till en mer modern tidsålder, närmare bestämt till Andra världskrigets avslutning där den italienska fascismens elit skördade sina fält i samband med den stundande förlusten.

salo panties

Handlingen – ett förlopp utan egentligt dramaturgiska vändpunkter, toppar eller dalar, skildrar fyra stycken högt uppsatta fascistiska libertiner som kidnappat nio stycken pojkar och nio stycken flickor i omyndig ålder. Under fyra månader får dom leva ett fängslat liv i totalt undergiven diciplin med regelbundna, sexuella övergrepp. Alla förbjudna gränser överträds av fascisterna och inga regler får brytas av slavarna. Ett organiserat helvete på jorden har aldrig skildrats mer bokstavligt.

Frontal våldtäkt ratas för anal och oral sådan. Äldre män våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Äldre kvinnor våldtar flickor. Äldre kvinnor våldtar pojkar. Slavarna tvingas dricka fascisternas urin och äta deras bajs. Fascisterna ”föregår med gott exempel” genom att göra detsamma, för att visa slavarna hur naturlig deras nya vardag är och för att visa sin enorma obryddhet. Slavarna kläs av nakna i grupp och får krypa som hundar i koppel. Selektiva våldtäkter beskådas oftast i grupp. Dom tvingas dö tusen dödar. Fascisterna ser ett problem i att slavarna tycks gilla gråt och skrik framför skrattet så i ett försök att vänja slavarna mellan tortyrritualerna och locka dem till skratt, berättar en veteranprostituerad grafiska och detaljerade historier om hennes egna erfarenheter av total förudmjukelse.

225ca0d63b6ff2d24e7138385ae

Borgens president (spelad av Aldo Valetti) bär på ett ständigt skelögt leende ansikte som liksom slickar sig om munnen utan att någonsin göra det. Han visar stolt upp sitt analhål för att välkomna middagsgästerna och är den som njuter allra mest av maktens våldtäktsritualer med slavarna – den mest utsökta formen av fascism, som också uttrycks som den mest rena formen av anarki. Total frihet är omöjlig att nå i ett jämställt samhälle så för att nå anarkins totala frihet måste du först nå fascismens totala makt över omgivningen. Enligt fascismen är makt den enda sanna friheten, kort sagt. Denne presidents ansikte är den bild som tydligast fastnat på min näthinna från filmen, trots att den visar i stort sett alla övergrepp du kan tänka dig på ett mycket bokstavligt sätt. Intressant faktum, vill jag påstå.

Från ett intellektuellt samtal i Salò: ”Ni borde inse att ibland finns ingen glädje att hämta ur en kvinnas anus.”

Salo_image3

Till Salós brister hör ur mitt perspektiv vid en första reaktion att filmens (och filmens fascisters) nyttjande av förnedring är så jämngående att jag som åskådare ganska snart bli härdad, likgiltig och faktiskt uttråkad. Att detta skulle vara en brist vill jag dock egentligen inte säga, då denna reaktion från mig säger någonting ännu mer groteskt än filmens groteskheter i sig – det avslöjar hur vår intelligenta hjärna blir immun och passiv för intaget av våld efter att vi matats tillräckligt länge. Detta är i sig fascismens största triumfkort – att göra massan passiv för det destruktiva vilket i sin tur ger maktens folk ännu större möjlighet att avancera.

När det går att vända filmens kanske största svaghet till en sådan kritisk tanke så kan jag inte döma den för det. Dom upprörda reaktioner filmen väckte när den kom 1975 och än idag är därför intressanta. Har dessa personer en större aktiv vilja att stoppa budskap om vad strävandet och undergivenheten till makten leder oss till för form av destruktivitet, än att faktiskt stötta kritiken mot den? Uttrycker inte dessa personer egentligen en passivitet och därmed ett undergivet stöd inför makten genom att uttrycka en aktiv kritik mot maktens kritiker?

d50f761b7324

Oavsett – filmer från svunna tider må i stort ha slagits och överträffats gällande innehåll av våld och sex, men Pier Paolo Pasolinis Salò håller fortfarande tronen i förhållande till dagens filmer. Den visar hemskheter avskalat och i stora, överskådliga rum utan domdera särskilt med instrument som klippning och musik vad åskådaren ska känna. Jag får själv betrakta och bedöma hur jag ska tycka och relfektera över det jag ser, men det är inte en på något sätt våldsförhärligande film för det. Långt ifrån.

Det enda riktigt självklara sättet att bräcka Salò lär vara att göra en dokumentär remake, där handlingarna på dessa underåriga slavar utförs i verkligheten – kanske i form av en dokusåpa?

salo03

Trivia:

  • Den ursprungliga DVD-utgåvan från augusti 1998 av Salò från Criterion Collection, plockades bort från marknaden på grund av rättighetsskäl som inte godkänts av Pasolinis arvtagare. Denna dvd-utgåva med den utmärkande vita ringen runt skivans spinnhål var värderar runt 600 amerikanska dollar eller mer i nytt eller fint skick under tidigt 2000-tal. Detta gör denna DVD-utgåva till en av dom mest värdefulla – om inte DEN mest värdefulla, DVD-utgåvan genom tiderna. Dock sjönk värdet märkvärt särskilt efter att Criterion gav ut filmen i en nyare DVD- och blu-ray-utgåva för några år sedan. Bootleg-utgåvor cirkulerar dock fortfarande till samma priser som den ursprungliga DVD-utgåvans värde, vilket innebär att du får syna utgåvorna noga om du inte vill bli lurad vid ett eventuellt köp till din filmsamling.

salo

  • Är du intresserad av metaforer i filmberättande? Pier Paolo Pasolini har sagt att scenerna då slavarna tvingas äta bajs är en metafor för konsumtionskapitalism och den ständigt växande skräpmatskulturen.
  • Titeln ”Salò” härstammar från samhället med samma namn vid Garda-sjön i norra Italien, där filmen utspelas. För italienare förknippas platsen Salò som en påminnelse om det skräckvälde diktatorn Benito Mussolini och hans regim gjorde Italien till, där Salò fungerade som fascisternas huvudstad från 1943 fram till deras fall från makten, 1945. Platsen har särskild betydelse för Pier Paolo Pasolini personligen, eftersom hans egen bror dödades där.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhost

Se även filmrebellen John Waters (Pink Flamingos, Hairspray, Cry-Baby) ganska så mycket mer lättsamma introduktion samt samtal om Saló, här:




Annonser

Stereotypiskt sexiga karaktärer är (skräck)filmens största problem

Halloween-banner-20141

Det retade mig idag återigen. Den där brutalt störande klichén jag gång på gång ser i moderna skräckfilmer. Jag talar om den alldagliga karaktären porträtterad av den stereotypsnygga, amerikanska ”skådespelaren”. Jag spottar när jag ens nämner ordet skådespelare, för jag ser sällan något som är värdigt att kalla skådespeleri hos dessa personer.

Den mesiga, sexiga killen.
Den oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den tuffa, sexiga killen.
Den farliga, sexiga tjejen.
Den roliga, sexiga killen.
Den lite mindre oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den auktoritära, sexiga mannen.
Den moderliga, sexiga mamman.

Och så vidare. Inte så mycket fantasi när det kommer till karaktärernas karaktär, men kom ihåg – dom måste ha ett mått av sexighet annars är dom bortkastad potential. Skräckfilmspubliken är ung och deras pubertala drift måste tas vara på. Det här är verkligen inget speciellt för skräckgenren heller. ALLA filmer ska vara så här och det har alltid varit så, men det eskalerar hela tiden och det eskalerar alltid i händerna på talanglösa ”director-for-hire”-filmskapare.

2

Det är som att den förfärliga filmindustrin som formas från det glänsande Hollywood i väst har präglat sitt filmskapande efter Hugh Hefners Playboy-recept; du måste casta en orimligt sexig ”the girl next door” och/eller ”the boy next door” beroende på vilket kön publiken har mellan benen, för vi vill alla använda våra kön på en väldigt vanlig men otroligt sexdrypande ”granne” i vår egen ålder eller ännu hellre – yngre.

När jag ser film visar det här sig så ofta att jag får byta kläder dagligen av all spya jag tvingas utsöndra av denna intelligensutrotande smörja. Lösningen är inte heller barnsligt enkel. Det är inte alltid bara att spola dom vackra skådespelarna och ta dom som är verkligt alldagliga till utseendet eller mindre utseendemedvetna. Det är givetvis inte så att just den skaran alltid besitter den talang som skönhetsmodellerna så ofta saknar.

Problemet är såklart betydligt större. Den handlar om den globala skönhetshysterin och vår syn på våra egna liv. Vi tror att om vi söker ett jobb (i det här fallet en skådespelarroll) så är vi skyldiga att se anständiga ut. Ju hårdare konkurrensen är, ju viktigare är det att höja ribban för det bemötande vi ger och utseendet är en del av vår anständighet som hela tiden måste växa. Sociala jävla pissnormer.

CW-0089_DF-02291

I skådespelarbranschen – och Hollywood är skådespelarbranschens hänsynslösa mecka, är utseendet extra kritiskt då det är vad som syns i det visuella mediet som film och teater är. Vi tror att vi måste vara vackra för att bli accepterade. Är vi inte vackra måste vi åtminstone vara anständiga. Hetsen accelererar.

Bjud på dig själv! Visa mer hud! Visa mer bröst! Mer svällande muskler! Ansa kroppsbehåringen! Svanka mera! Puta med läpparna! Skrik!

Jag vill bara avbryta den här skönhetshysterin hos alla som vill bli skådespelare och jag vill slänga en spottloska i ansiktet på alla filmskapare och mäktiga producenter som väljer skådespelare utifrån deras utseenden som det vore prioritet 1.

Skådespelare är inga nakenmodeller eller porrstjärnor som exponerar deras kroppar som viktigaste gärning. Dom ska vara bra på att agera, skådespela och gå in i karaktärer skrivna med ord. Dom ska få dessa skrivna karaktärer att leva och om dessa karaktärers största bedrift redan på pappret är att vara vackra, snygga eller sexiga så vill jag skicka en spottloska på alla dessa skyldiga manusförfattare också.

3

Skräckfilmsgenren är den mest konventionella genren i filmhistorien. Den följer nästan alltid samma mönster och den finns till för att skrämmas och underhålla med skräckinfluenser. Det kommer sällan en skräckfilm som bjuder på något vi inte redan sett. Trots det är den begränsade storyn för mig inte det största problemet varken i skräck eller någon annan genre, för en dålig story kan fortfarande lyftas av karaktärer med verklig karaktär som porträtteras av talangfulla skådespelare.

En film som prioriterat vackra, snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan dock inte överträffa en film med helt vanliga skådespelare utan ”anständighet” men med sann karaktär. En film som prioriterar vackra snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan knappt ens överträffa en dålig story.

Om jag kunde få världen att ändra utseendehysterins ologiska, omvända prioritetsordning så skulle mycket förbättras (inte minst i film och skräckfilm), men tyvärr är det könet som har övermakten i den här frågan, oavsett vilket kön könet har.

Vi spelar alla med i det fördummande spelet. All film och dess skådespelare med behovet att gå minst plus minus noll har blivit Twilight och ingen tycks bry sig.

5

Hysteriska Trailers: Nekromantik (1988)

Denna lilla 80-talspärla (av tysken Jörg Buttgereithar ett särskilt skimmer över sig. Ett slags triangeldrama med romantiska undertoner och nekrofila övertoner som tog världen med storm när den dök upp ungefär, vid samma tid som jag föddes faktiskt.

Nekromantik (1988) följer en kille som rensar olycksplatser. Han tar hem ett lik till sig själv och sin fru för att dom ska kunna ”liva upp” deras sexliv tillsammans, men blir lite paff när hans fru börjar gilla liket mer än honom! Så kan det gå när man ska experimentera med det sexuella och resten av filmen är en slags moralkaka i klassisk gammaltysk anda. En sån där som slutar med nåt visdomsord som du förstår om du hängt med i berättelsen ungefär.

Genialiteten i trailern sitter i dom groteska bildvalen i harmoni med den… harmoniska musiken. Just musiken (sången heter ”Ménage à trois” av John Boy Walton) är något av det mest ljuvliga jag någonsin hört om jag är på mitt mer sentimentala humör – ett humör som är föga existerande.

Nekromantik PosterDom gulliga, handskrivna textskyltarna ger än känsla av personligt hantverk till en i övrigt ganska monotom trailer som inte avslöjar något av handlingen alls. Jag är så fruktansvärt glad att tittaren inte blir spoilad på handlingen för det här är verkligen en ”sån” film.

UTVÄRDERING:
Trailerröst: 0/5
Bildval: 4/5
Tempo: 3/5
Oneliners: 0/5
Löftesgrad: 5/5
B-känsla: 4/5

Totalt: 15 av 31 dagar av Halloween!

Övriga trailerrecensioner i serien:
HYSTERISKA TRAILERS: DEAD & BURIED (1981)
HYSTERISKA TRAILERS: BEYOND THE DARKNESS (1974)
HYSTERISKA TRAILERS: PIECES (1982)
HYSTERISKA TRAILERS: PORNO HOLOCAUST (1981)

Stockholm Filmfestival: La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 (2013)

Sthlm-Filmfestival-2013-header2La_vie_d'Adèle-poster-01Genre: Uppväxtsdrama, Relationsdrama, Romantik
Alternativ titel: Blue Is the Warmest Colour, Blå Är Den Varmaste Färgen – Kapitel 1 & 2, Adele: Chapters 1 & 2
Produktionsland: Frankrike
Regi: Abdellatif Kechiche
Manus: Abdellatif Kechiche, Ghalia Lacroix
Längd: 177 min
Skådespelare: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Aurélien Recoing, Catherine Salée, Benjamin Siksou, Mona Walravens, Alma Jodorowsky, Jérémie Laheurte, Anne Loiret, Benoît Pilot, Sandor Funtek, Fanny Maurin, Maelys Cabezon, Samir Bella

Vid 15 års ålder ifrågasätter inte Adele att en flicka går ut med pojkar. Hennes liv vänds dock upp och ner natten hon möter Emma, en ung kvinna med blått hår, som hjälper henne att upptäcka önskan att hävda sig själv som kvinna och som vuxen. Baserad på serieromanen Le Bleu est une couleur chaude av Julie Maroh från år 2010.

Jag roffade åt mig en sista minuten-biljett till det omtalade, guldpalmenbelönade franska dramat som enligt flera källor skulle innehålla hela 23 minuter långa (!) och explicita lesbiska sexscener (som om någon satt och tog tid med tidtagarur så fort det skulle till att gökas).

Jag minns när jag läste om den under Cannesfestivalen och hoppades att den skulle kamma hem högsta pris (vilket den sedan gjorde) på grund av den utmanande utformningen att dels ta upp homoteman, vara frikostig i sexskildrandet och dessutom vara hela tre timmar lång.

Dessa inslag ser man ju annars vanligtvis i små independentfilmer, porrfilmer samt episka blockbusters. Kul att göra en soppa av alltihop, tänkte jag.

Adele 13

Väl inne i salongen har jag inte mycket annat val än att sätta mig i mitten allra, allra längst fram på självaste Skandiabiografen. Jag sjönk ner i sätet, spände blicken på duken som vällde över framför mig. Jag bokstavligt talat lade upp mina fötter och ben på scengolvupphöjningen där framme.

Frankrikes ambassadör för Sverige stod ett par meter framför mig och sade några (läs; många) ord om hur viktig filmen är och sedan började den omtalade föreställningen.

Regissör för filmen är tunisisk-franske Abdellatif Kechiche (La Faute à Voltaire, Vénus Noire), med en resumé av mastiga filmer om social kamp på meritlistan. Han har särskilt varit i ropet sedan filmens succé i Cannes, då han av filmens huvudrollskådespelare utmålats som en sadistisk tyrann i registolen och relationen dem emellan verkar infekterad.

Jag märker snabbt att han har en fetish för munnar – eller läppar.

Adele 6

Nu kan det bero på att jag satt allra längst fram och karaktärernas munnar alltid låg mig närmare att fästa ögonen på än karaktärernas ögon – som vanligtvis är den punkt vi fäster blicken på, men närbilder vilar ständigt på framför allt huvudrollen Adèle Exarchopoulos barnsliga mun som sover, dräglar och röker cigaretter om vartannat.

Några personer på raden bakom mig reagerar gång på gång åt dom utstuderade bildvalen. När filmen ett par gånger dessutom fokuserar på några småbarns munnar så blir det lite obehagligt, faktiskt. Fotot är dock väldigt vackert rakt igenom, trots sin väldigt vardagliga estetik.

Men nog om det, för La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 – även kallad Blue is the Warmest Colour – också kallad Blå Är Den Varmaste Färgen, är ett starkt, välspelat och välbalanserat drama som tillåter sig att sträckas över längre tid och berätta mycket utan att någon gång förstöra känslan av att det verkligheten den skildrar och inte någon saga.

Bägge huvudrollerna – nämnde Exarchopoulos (Boxes, La Rafle, I Used To Be Darker) som titelrollen vi följer samt Léa Seydoux (La belle personne, Lourdes, Robin Hood, Midnight in Paris, Mission Impossible: Ghost Protocol, Grand Central m.fl.) som hennes kärleksintresse, är fenomenalt bra och hängivna sina roller.

Adele 10

Jag tycker dock att det är skevt att den som lyfts fram mest efter filmens succé är birollen och filmpampättlingen Léa Seydoux – genom andra filmerbjudanden och på posters, trots att Adèle Exarchopoulos både är huvudrollen och den som imponerar klart mest genom hela filmen.

Seydoux var dock en filmstjärna sedan tidigare i Frankrike så hiearkin var väl svår att rubba, anar jag. Hon har även en minimal roll i Quentin Tarantinos i Frankrike utspelande Inglourious Basterds (2009), i första scenen. På Cannesfestivalen fick dock bägge skådespelarna dela på ett specialpris för deras prestationer vilket känns allra mest rättvist.

Värt att nämna är att filmen baseras på ett seriealbum från 2010, av Julie Maroh. Inte en fläskig roman, inte en omtalad teaterpjäs, utan ett seriealbum (vars engelska titel är Blue Angel). Det är ytterligare någonting som gör filmens existens ännu lite mer speciell, med tanke på synen på serier som medium.

Berättelsen har i filmform inte något som jag kan känna borde ha lagts till eller tagits bort. Trots dom hela tre timmarna filmen håller på blir den aldrig tråkig eller långrandig.

Adele 4

Visst, sexscenerna håller på i flera minuter – så pass att det i en film med standardlängd hade klassat filmen som ett försök att göra lesbiskt mjukporr med handling, men genom att filmen är så pass omfattande så fyller även dom avslöjande, intima sexscenerna en funktion genom sin längd, då dom måste sätta ett bestående avtryck när dom väl upphör.

För filmens kärleksförhållande är just väldigt passionerat och sexdominerande, då filmens huvudkaraktär utforskar sin sexuella identitet. Eftersom det är en historia om henne, varför ska inte även vi ta del av utforskandet? En argumentation i fråga om sexscenerna kunde varit kortare eller mindre explicita är dock nyttig, oavsett vad man tycker.

Dramat är dock ingenting extraordinärt, trots alla stora ord filmen har fått. Visst, att uppskatta ett vardagsskildrande i tre timmar gör man inte varje dag, men dom gånger jag upplevt draman i massiv filmlängd (Fanny och Alexander, Once Upon a Time in America, Gudfadern-filmerna, riktigt bra TV-serier) så har jag även då suttit hänförd över den – likt en riktigt bra bok, omfattande upplevelsen jag varit med om.

Det jag försöker poängtera är att med tid kommer också djup, och med djup kommer helheten bli mer givande. Att filmen sedan skildrar homosexualitet är givetvis jättebra, men jag hyllar inte automatiskt filmen som om det vore slutet på Andra Världskriget för det.

Adele 11

Jag har sett starkare draman i år (The Place Beyond The Pines). Jag har sett starkare draman med kvinnliga huvudroller i år (Vi Är Bäst!). Jag har till och med sett starkare franska draman med kvinnor i huvudrollen som lär sig att växa upp och hitta sig själva i år (Jeunessese recension).

Trots det är La vie d’Adèle – chapitre 1 & 2 en film alla borde se – den håller från början ända till det kraftfulla slutet och jag är helt säker på att väldigt, väldigt få kommer bli besvikna. Filmens viktigaste kvalitet är i det

långa loppet att den kan inspirera och öppna upp människors traditionella syn. Det är inget konstigt med att vara homosexuell, bisexuell eller liknande. Det är inte farligt att berätta riktigt långa historier. Det är inte fel att filmatisera serier och det är inte fult att låta sex ta sin tid framför dina ögon.

Jag har dock hakat upp mig på regissör Kechiches fetish för munnar. Det kan vara något fel i hans munexploatering, men jag ska tänka på saken. 

Och några 23 minuter lesbiskt sex var det nog ändå inte riktigt, även om jag inte direkt satt där med tidtagaruret i min hand. Snarare 17-18 minuter. Men det får duga. 

Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg1Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2Sthlm-Filmfestival-betyg2
Bechdel-A-markt
Feministisk slutnot: Jag har sagt det mesta i recensionen, så övriga kommentarer är nästan överflödiga här och nu. Dock kan man poängtera den traditionella man/kvinna-relationen som karaktärerna Adéle och Emma har. Adéle är dock yngre, men hon får i mångt och mycket ta rollen som den traditionella kvinnan som låter sig ledas av den mer erfarne Emma. Hon arbetar på klassiskt vis, agerar nakenmodell och lagar mat, medan Emma hänger sig åt konsten och mer sofistikerade intressen, likt även mannens roll så ofta är i filmförhållanden. Bechdel-testet klarar den i vilket fall av – det behöver knappast tydliggöras.

Spring Breakers (2013)

spring-breakers-poster-1Genre: Drama, Äventyr, Satir
Regi: Harmony Korine
Manus: Harmony Korine
Längd: 94 min
Skådespelare: James Franco, Selena Gomez, Vanessa Hudgens, Ashley Benson, Rachel Korine, Gucci Mane, Heather Morris, Ash Lendzion, Emma Holzer, Josh Randall, Travis Duncan, Sidney Sewell, Thurman Sewell

Brit, Candy, Cotty och Faith drömmer om att åka på ”Spring Break”, amerikanska collegeungdomars årliga festvecka, men dom har inte råd. Tre av dem bestämmer sig för att råna en restaurang för att finansiera resan och snart är de på väg till Florida för att festa loss.

Efter att ha väntat på Spring Breakers i nästan ett år så satt jag äntligen i biosalongen för att se filmen. Min pilgrimsresa till Stockholms biografutbud blev av så att jag kunde se den efter att i månader ha haft filmens trailers ”ON REPEAT. Constant y’all”!

Filmen skulle från början inte visas på svenska biografer, men tack vare ett tryck från den underliga kombinationen av Harmony Korine-fans (där jag själv står), Vanessa Hudgens-fans och Selena Gomez-fans så ändrade sig SF och lyfte upp filmen på biograferna då dom märkte att det fanns ett intresse för detta amerikanska independentspektakel.

I den förvånansvärt fyllda salongen sitter jag tillsammans med ungdomar – mestadels tjejgäng, som precis måste ha fyllt 15 år eller nåt. Flera par – turturduvor som man brukar kalla det, håller om varandra i biografmörkret. Skratt och fnitter gör det till en märklig men väldigt passande inramning.

1

För är det något Spring Breakers är så är det en märklig upplevelse. Vissa har sett Spring Breakers som sexistisk och kvinnoobjektifierande med tama försök till feministiska intentioner, medan andra lyfter upp den som en suverän film ur feministisk synpunkt. Vad jag ställer mig i den debatten blir du förhoppningsvis klarare på längre ner i min text.

Filmskaparen bakom filmen – auteuren och personlige favoriten Harmony Korine, har gjort sig känd som den amerikanska independentfilmens ”L’enfant terrible”. Slår vi upp ordet i Oxford English Dictionary står det enligt följande;

L’enfant terrible (”terrible child”, also spelled enfant terrible); A child who embarrasses his elders by untimely remarks; transf. a person who compromises his associates or his party by unorthodox or ill-considered speech or behaviour; loosely, one who acts unconventionally.

3

Med filmer som Kids (1995), Gummo (1997), Mister Lonely (2007) och Trash Humpers (2009) har Harmony Korine verkligen gjort skäl för den beskrivningen av honom. Han har ett intresse för att skildra det amerikanska samhällets lortiga baksida, där det negativa lyser upp på ett skygglappslöst sätt men där även det vackra i det negativa skymtas.

Hans förebild är Terrence Malick och liksom honom använder Korine ett poetiskt, okronologiskt och meditativt berättande, fast med ett betyligt mer ”in your face” provokativt innehåll. Korine har själv beskrivit sitt berättarsätt som upplevelsen av att bläddra i ett fotoalbum. Hur varje bild i sig har någonting att berätta men där bilderna i följd och sammantaget inte nödvändigtvis behöver höra ihop enligt logisk eller kronologisk följd. Jag älskar den tanken.

”After 100 years, films should be getting really complicated. The novel has been reborn about 400 times, but it’s like cinema is stuck in the birth canal.”Harmony Korine

Spring Breakers är dock – jämfört med Korines tidigare filmer, en ganska kommersiell och lättsedd film. Nog för att den hyperventilerar i gälla färger, fruktansvärt snyggt guerillafoto och hysteriskt kreativt berättande, men Korine riktar ändå mycket medvetet sitt verk lite mer till den mer utmejslade målgrupp som kommer se filmen. Soundtracket består av Skrillex dubstep (inget kunde varit mer passande) och djupa toner från Cliff Martinez (Traffic, Drive, Contagion).

9

För första gången använder han sig av publicitetslockande namn i form av ”Disney-teen”-vågens Vanessa Hudgens (High School Musical, Sucker Punch), Selena Gomez (Wizards on Waverly Place, Project Princess Protection, Justin Biebers ex) och Ashley Benson (Days of Our Lives, Eastwick, Pretty Little Liars). Dessa tre är – tillsammans med hans fru, Rachel Korine (Mister Lonely), det unga tjejgänget som filmens handling följer.

Tillsammans sticker dom till Girls Gone Wild-kulturens mecka – Florida under den amerikanska skolföretelsen ”Spring Break”. Väl där träffar de på gangstern/rapparen Alien, spelad av den ohyggligt extremt mångsidige skådespelaren James Franco (Spider-Man-trilogin, Howl, Pineapple Express).

Karaktären ”Alien” är inspirerad av flertalet saker såsom hiphop-kulturen i stort, gangsta-kulturen, douchebag-kulturen, beach stoner-kulturen men mer personligen av den osignade underground-rapparen Dangeruss och även rapparen och MTV/Vice-fenomenet Riff Raff (även om Franco själv hävdar att hans skådespeleri är inspirerat av Dangeruss framför allt så är den sistnämnda en inspiration från Harmony Korines sida på manusstadiet).

4

James Franco gör en storstilad och absurd rolltolkning och jag hävdar bestämt att det här är hans bästa skådespeleri i karriären, möjligtvis tillsammans med rollen som James Dean (2001). Filmens andra utstickare är för mig Selena Gomez insats och karaktär, med det talande namnet ”Faith”.

Jag har på flera håll hört hur folk ifrågasätter Faiths funktion i filmen, vilket för mig är konstig kritik då jag tycker att hennes funktion är viktig och uppenbar. Hon är filmens samvete. Hon är kluven, naiv och ung i hennes agerande. Hon är kristen, vilket ger några väldigt intressanta aspekter och läskigt underhållande scener med sina gelikar.

”I’m starting to think this is the most spiritual place I’ve ever been.” – från Spring Breakers

Men framför allt är hon den som både ser det underbara och det skrämmande i det hon och hennes vänner står inför och visar samtidigt hur pass olika det går att se på hela situationen. Filmens Terrence Malick-doftande moment då hennes berättarröst reflekterar över det som händer är ljuvliga och med ett passande mörker som nog inte alla verkar ta till sig.

5

Tack vare hennes tro undviker hon att falla i nihilistiska mönster, men samtidigt får hennes tro ”Spring Break”-nihilismens ideologi att framstå som betydelsefull.

Det här är för mig filmens bästa ögonblick och tillfällen då Korine vidrör Malicks poetiska nivåer! Det är också i filmens kusliga och frikostiga poesi kring ”unga tjejer på farliga äventyr”-intrig som filmen är riktigt intressant, för filmen är – precis som Mister Lonely, mer en färgsprutande saga än en verklighetsskildring. I den sistnämnda hoppar ju nunnor från flygplan och överlever – bara en sådan sak.

Medan jag ser Brit, Candy, Cotty och Faiths öden drar jag svävande paralleller till The Wizard of Oz (1939) med temat att låta flickor fly till ett färgsprakande land och otydliga referenser till häxor, kungariken, skatter och Yellow Brick Road svischar förbi mina ög0n och mitt medvetande. Teorin jag har är väl inte ogrundad ändå? Visst syns ”den röda tegelvägen” till i filmen, på sitt eget vis?

6

Vilket ”lämpligt” sammanträffande att James Franco samtidigt som Spring Breakers gick upp på biograferna i USA också var aktuell med Oz the Great and Powerful (2013).

”I’m Alien. My real name is Al, but truth be told, I’m not from this planet.” – från Spring Breakers

Partyveckan i Florida kan ses som himmelriket eller den undergångslurande slutdestinationen från Apocalypse Now (1979) beroende på hur du vill se det. Oftast känns det som en härligt obekväm symbios mellan just dessa platser. Himmel som krockar med helvete. Som när jag på Naturhistoriska Museet som liten fick lägga handflatan på en platta som var både varm och kall samtidigt – det blev en obekväm, sällsam känsla.

Spring Breakers är destruktiv meditation och jag vill inte att det ska ta slut. Jag fascineras av den som jag fascineras av den tudelade känslan på den där plattan.

8

Härifrån följer SPOILERS fram till recensionens slut!!

Dels visar Harmony Korine det sjuka, förvridna och extrema som den amerikanska ungdomstraditionen ”Spring Break” är. Filmen skildrar detta med pompa och ståt, som en parfymdoftande motpol till det destruktiva som det rent konkret är. Kvinnor blir till lockbete i en ”Sodom och Gomorra”-häxkittel.

Sedan ger kvinnorna igen och tar tillbaka sitt förlorade paradis på ett sagolikt, våldsglorifierande sätt. Jämförelser med den vite mannen Quentin Tarantinos ”revenge of the slave”-film Django Unchained (2012) kan lätt dras, där det här istället är en man – Harmony Korine, som gör en ”revenge of the woman”-film.

Detta argument ska dock inte ta allt för stort utrymme i analysen av Spring Breakers, då jag i första hand inte ser det som någon feministisk film. Jag ser det snarare som Harmony Korines film om sin fascination för ungdomsspektaklet ”Spring Break”, som han exploaterar och sedan tar död på genom spektakulära former.

7

För Spring Breakers är en tänkvärd men framför allt spektakulär exploitationfilm. Korine använder ”revenge”-temat som ren inspirationskälla för att snarare utforska det fascinerande ämnet och landskapet som filmen rör sig i.

”I got Scarface. On repeat. SCARFACE ON REPEAT. Constant, y’all! I got Escape! Calvin Klein Escape! Mix it up with Calvin Klein Be. Smell nice? I SMELL NICE!” – från Spring Breakers

När Tarantino gjorde Inglourious Basterds (2009) var ”judarnas revansch mot nazismen” endast fröet som odlade en skog av färgrikt innehåll som träffar både kors och tvärs. När han gjorde Django Unchained var ”de svartas revansch mot slavägarna” exakt samma sak – en inspirationskälla för en mycket bredare karta.

Spring Breakers är – på ett plan, kvinnors revansch mot den nihilistiskt vidriga, objektifierade, drogromantiserade och sexförnedande kulturen som odlas bland unga tjejer och killar i bland annat Floridas ”Spring Break”-marker.

10

Destruktiv meditation med en upplyftande men fortfarande lika destruktiv pay-off. Som ett krig; det är trevligt att vara på den vinnande sidan, men med den minsta reflektion är det trevliga i situationen inte så värst trevligt egentligen.

Jag kan verkligen instämma i det bloggen Feed Me Films poängterar, vilket är en text alla bör läsa i sin helhet för att vidga vyerna kring filmen.

Spring Breakers är inte en feministisk film lika mycket som det är en film om feminism och hur vi tolkar den. Spring Breakers tvingar (om nu tittaren känner för att tänka så) tittaren att värdera, ifrågasätta och omvärdera vad som egentligen är feministisk film!

Är kvinnors hämnd feminism? Är kvinnor som tar kontroll feminism? Är kvinnor som vänder makten mot dem till sin egen fördel feminism? Är kontroll över sin sexuella roll feminism? Är kvinnor i bikini feminism? Är kvinnor med vapen feminism?

2

”Cinema sustains life. It captures death in its progress.”Harmony Korine

Om Harmony Korine är smart och beräknande medveten med hur han vill påverka den här debatten kan jag inte lova, men med hans tidigare filmiska intentioner, hans livsåskådning och mina föraningar om den här filmen i bakhuvudet så tycker jag att han visar det och lyckas – med dessa tankebanor i bakhuvudet, få oss att tänka till i den här debatten på ett mycket intressant sätt.

Som Robert Duvalls karaktär i Apocalypse Now njuter av doften från napalm då det luftar som seger, så njuter jag av Spring Breakers som film då det luktar effektfull provokation som öppnar för reflektion. För det är reflektionen som behövs i första hand, inte revanschen.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhost

Kvinnor ska inte titta på film!

true_romance-1

Som komplement till gårdagens inlägg på filmspanartemat ”Kvinnlighet” vill jag även tipsa om lite trångsynt läsning med de gemensamma nämnarna ”kvinnor” och ”film”. Passande va?

Johan Kransvik på herrmagasinet Moore listade nyligen 10 filmer du inte ska se tillsammans med en tjej på första dejten om du vill ligga med henne. En väldigt underhållande lista, men också en väldigt, väldigt, väldigt sexistisk lista på alla sätt och vis.

Min slutsats av artikeln är att kvinnor som över huvud taget hyser ett intresse av att ha sex med en man inte ska titta på film över huvud taget. Alla killar kan därför se till att inte visa film för första dejten, andra dejten eller någonsin.

Jag skulle kunna ta upp allt dåligt med den listan som Moore presenterar, men jag tycker att ”Sebastian” i artikelns kommentarsfält säger det mesta, så jag väljer att recitera honom istället;

”Jag har flera problem med den här listan:
1. Du lyckas att skriva förnedrande om både män och kvinnor samt homosexuella på de här korta sidorna och det är fan imponerande.
2. Du idiotförklarar kvinnor och gör dem till objekt som inte skulle kunna uppskatta sport, action, fantasy eller förstå handlingar i filmerna de ser.
3. Du förutsätter att alla män letar efter ngn att ligga med på tredje dejten.
4. Du framställer gay som ngt man ska skämmas över.
5. Jag skulle kunna fortsätta men skriver en sista grej. Du skriver inte ens den här listan som ett skämt utan som en allvarlig lista att följa. Detta är ngt av det mest bakåtsträvande jag läst och hoppas du kan förstå vad jag menar.”
För övrigt inser jag att den här veckan – eller åtminstone de kommande dagarna, ser ut att gå i kvinnlig linje. Utöver denna artikel och temainlägget om ”kvinnlighet” som publicerades igår så kommer även en lista på dom vackraste kvinnorna på film (efter grundlig research!) samt vankas det recensioner på färska filmerna Spring Breakers och The Bling Ring, där tjejer fyller en majoritet av filmens huvudkaraktärer.

Avsnitt 3 av podcasten Popkultur Film: The Devil and Daniel Johnston, Clerks 3, Cannes-doldisar och Fast Times at Ridgemont High

fast-times-at-ridgemont-high

”Relax, all right? My old man is a television repairman, he’s got this ultimate set of tools. I can fix it.” – från Fast Times at Ridgemont High (1982)

Jag vill pusha för det 3:e och bästa (borträknat alla ”ja”, ”jo” och ”nej” jag tvångsmässigt spyr ur mig) avsnittet av podcasten Popkultur – Film, som görs av Jonas Strandberg med mig som gäst och kan hittas på hans sida Popkultur.nu och givetvis på iTunes.

I denna episod teasar jag för den fantastiske mannen, musikern och levande legenden Daniel Johnston samt den nästan lika fantastiska dokumentären om honom, The Devil and Daniel Johnston (2005). Dessutom skummar vi Stålmannen-uppföljare, Clerks 3, Turtles-rebooten och droppar några aktuella Cannes-filmtips som verkar lite mer i skymundan.

Sist men inte minst pratar vi om high school-klassikern Fast Times at Ridgemont High (1982) – den tredje filmen i serien ”skolfilmcirkeln”.

Ni vet, filmen som Sean Penn (Last Man Standing, The Assassination of Richard Nixon, Milk) slog igenom med som pårökta surfarclownen Spicoli och en ung, oerfaren och begåvad Jennifer Jason Leigh (Dolores Claiborne, In the Cut, The Machinist) utforskar high school-sex som om det vore slalom.

I nästa avsnitt tar vi skolfilmcirkeln vidare och diskuterar Mean Girls!