Etikettarkiv: Utseende

Alla feminister är horor #11: Könskrig och könsfred på röda mattor

Prousit-header

Vi är för många som är PK-hämmade. Vi vågar inte uttrycka att kvinnor kan påverka problemet med ojämlikhet mellan könen tillsammans med män för att ändra den kulturella strukturen. Vi vågar inte tänka att kvinnor också kan göra något. Det är politiskt inkorrekt att lägga något som helst ansvar på kvinnor oavsett motiv. För många är för rädda att se jämlikhet som något som bägge sidor löser tillsammans. PK-normen är att det är män som ska ta ansvar, inte människor. Vi är rädda att om vi lägger något som helst ansvar på kvinnan att ändra den ojämlika könsnormen, kommer det uppfattas som att vi avsäger mannen ansvar. Som att det är fråga om skuld och ansvarsfördelning för att lösa ett gemensamt problem. Läggs det ansvar på en kvinna likväl som en man riskerar det att ses som frånskjutande av ansvar.

Som att det är ett krig om ställning som avgörs genom att en sida i gruppen ska ge upp, när balansen egentligen uppstår genom gemensamt strävande mellan könen, tillsammans i symbios. Inga sidor ska passiviseras utan alla sidor ska förenas så att skillnaderna blir mindre och vi lyckas se att dom skilda sidorna egentligen är samma helhet. Alla är en ”del” i helheten, för ingen är en del utan alla är helheten.

Jag lyssnade på senaste avsnittet av podcasten Till Slut Kommer Någon Att Skratta (TSKNAS) igår. Avsnittet heter #AskHerMore och en halvtimme in eller så tar dom upp Oscarsgalan och debatterar kring faktumet att kvinnliga skådespelare på galatillställningar av pressfolket får frågor som berör deras utseende och klädsel, medan manliga skådespelare får desto mer frågor om deras skådespelaryrke och saker som inte har med utseendet att göra. Aron Flam presenterar ett sätt att se på problemet och hur det kan minska, som övriga i avsnittet – Soran Ismail, Linnea Wikblad och Petter Bristav, inte håller med om. Jag blev intresserad av att skriva av mig lite kort kring detta, då jag fann det frustrerande för mitt konstruktiva tänkande att Aron Flams åsikt inte fick något stöd eller ens förstods. Därför vill jag i princip repetera vad Aron Flam sade för att på något vis göra det konstruktiva i det mer konkret…

Lyssna gärna på diskussionen för att få underlaget till min utveckling. Avsnittet går att lyssna på här.

249DCC6600000578-0-image-a-23_1421041361883

På tillställningar där människor klär upp sig är kulturen just att kvinnor klär sig för att bedömas för utseendet, medan män klär sig anonymt för att det kulturellt inte läggs fokus på deras utseende. Däri ligger det konkreta problemet. Därför är det lika självklart att kvinnor förändrar kulturen som fokuserar på deras utseende från deras håll, precis som att exempelvis pressfolk förändrar deras kultur att uppmärksamma kvinnor för utseende men inte män. Eller att män förändrar den kultur som formats kring mäns fördelar i den. Slutar kvinnor att upprätthålla fokuset på deras utseende och mannen ökar fokuset på deras utseende kommer det konkreta problemet i det här fallet att förändras genom jämlikhet. Kulturens fokus på kvinnors utseende framför allt annat kommer inte lösas på röda mattor och festliga tillställningar, men det kommer förändra förutsättningarna för det större problemet på sikt.

Givetvis ligger det största personliga arbetet hos den manskultur som skapat och upprätthåller ojämlikhet framför den kvinnokultur som finner sig och formas in i den, men förändringen sker inte från ett håll utan från alla samtidigt, eftersom vi alla är en del av helheten.

Det jag menar är alltså att kulturella problem mellan olika grupper löses mellan grupperna, inte av den ena eller den andra. I fallet feminism löses det mellan män OCH kvinnor, eller män OCH kvinnor OCH alla som är inblandade, inte antingen eller. Men alldeles för många är PK-hämmade och ser det som att förändringen enbart vilar i EN grupps händer. Att en enda tårtbit förändrar hela tårtan.

Människor har sådana problem när det kommer till problemlösning hela tiden – en inbillad bild av ett splittrat ställningskrig där det gäller att EN sida måste ge upp för att den andra ska kunna avancera, när allt handlar om förändring genom att förändra TILLSAMMANS. Vi är alltid en helhet oavsett vad vi inbillar oss.

Vi kommer inte framåt i utvecklingen genom att backa eller avancera gentemot någon annan, utan att harmonisera. Tillsammans, inte till nackdel för helhetens bästa. Genom att se vår del i helheten, vad den andra förlorar när jag tar och vad den andra får när jag ger, ser vi samspelet i helheten och fokus riktas från oss själva och mot den större enheten vi flyter omkring genom. Det är självklart att feminism är en jämlikhetsideologi. Den yttersta utgångspunkten ligger i att förändra underläget kvinnor generellt har i kulturen jämfört med män, men det ska inte vara så svårt att förstå att den ideologin eftersträvar grundläget jämlikhet för alla, inte mer makt åt kvinnor på bekostnad av män. Feminism är mer jämfördelad maktbalans mellan könen, på bekostnad av obalansen.

Och trots att du eftersträvar det riskerar du att missuppfattas, då människor är hämmade av missuppfattningen att vi utkämpar ytliga ställningskrig. Alltför få vågar ifrågasätta gemensamma, tyst överenskomna antaganden om hur kulturen drivs. Rädslan att uppfattas som att du frångår den ansedda Politiska Korrektheten (PK) är ett handikapp för gemensam, konstruktiv förändring. Harmonin. Var inte rädd för vad folk ska tycka, om dina intentioner är goda och öppna.

Är DET det mest konkreta jag uttryckt genom detta är det här ordbajsandet alltid något.

Annonser

Stereotypiskt sexiga karaktärer är (skräck)filmens största problem

Halloween-banner-20141

Det retade mig idag återigen. Den där brutalt störande klichén jag gång på gång ser i moderna skräckfilmer. Jag talar om den alldagliga karaktären porträtterad av den stereotypsnygga, amerikanska ”skådespelaren”. Jag spottar när jag ens nämner ordet skådespelare, för jag ser sällan något som är värdigt att kalla skådespeleri hos dessa personer.

Den mesiga, sexiga killen.
Den oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den tuffa, sexiga killen.
Den farliga, sexiga tjejen.
Den roliga, sexiga killen.
Den lite mindre oskuldsfulla, sexiga tjejen.
Den auktoritära, sexiga mannen.
Den moderliga, sexiga mamman.

Och så vidare. Inte så mycket fantasi när det kommer till karaktärernas karaktär, men kom ihåg – dom måste ha ett mått av sexighet annars är dom bortkastad potential. Skräckfilmspubliken är ung och deras pubertala drift måste tas vara på. Det här är verkligen inget speciellt för skräckgenren heller. ALLA filmer ska vara så här och det har alltid varit så, men det eskalerar hela tiden och det eskalerar alltid i händerna på talanglösa ”director-for-hire”-filmskapare.

2

Det är som att den förfärliga filmindustrin som formas från det glänsande Hollywood i väst har präglat sitt filmskapande efter Hugh Hefners Playboy-recept; du måste casta en orimligt sexig ”the girl next door” och/eller ”the boy next door” beroende på vilket kön publiken har mellan benen, för vi vill alla använda våra kön på en väldigt vanlig men otroligt sexdrypande ”granne” i vår egen ålder eller ännu hellre – yngre.

När jag ser film visar det här sig så ofta att jag får byta kläder dagligen av all spya jag tvingas utsöndra av denna intelligensutrotande smörja. Lösningen är inte heller barnsligt enkel. Det är inte alltid bara att spola dom vackra skådespelarna och ta dom som är verkligt alldagliga till utseendet eller mindre utseendemedvetna. Det är givetvis inte så att just den skaran alltid besitter den talang som skönhetsmodellerna så ofta saknar.

Problemet är såklart betydligt större. Den handlar om den globala skönhetshysterin och vår syn på våra egna liv. Vi tror att om vi söker ett jobb (i det här fallet en skådespelarroll) så är vi skyldiga att se anständiga ut. Ju hårdare konkurrensen är, ju viktigare är det att höja ribban för det bemötande vi ger och utseendet är en del av vår anständighet som hela tiden måste växa. Sociala jävla pissnormer.

CW-0089_DF-02291

I skådespelarbranschen – och Hollywood är skådespelarbranschens hänsynslösa mecka, är utseendet extra kritiskt då det är vad som syns i det visuella mediet som film och teater är. Vi tror att vi måste vara vackra för att bli accepterade. Är vi inte vackra måste vi åtminstone vara anständiga. Hetsen accelererar.

Bjud på dig själv! Visa mer hud! Visa mer bröst! Mer svällande muskler! Ansa kroppsbehåringen! Svanka mera! Puta med läpparna! Skrik!

Jag vill bara avbryta den här skönhetshysterin hos alla som vill bli skådespelare och jag vill slänga en spottloska i ansiktet på alla filmskapare och mäktiga producenter som väljer skådespelare utifrån deras utseenden som det vore prioritet 1.

Skådespelare är inga nakenmodeller eller porrstjärnor som exponerar deras kroppar som viktigaste gärning. Dom ska vara bra på att agera, skådespela och gå in i karaktärer skrivna med ord. Dom ska få dessa skrivna karaktärer att leva och om dessa karaktärers största bedrift redan på pappret är att vara vackra, snygga eller sexiga så vill jag skicka en spottloska på alla dessa skyldiga manusförfattare också.

3

Skräckfilmsgenren är den mest konventionella genren i filmhistorien. Den följer nästan alltid samma mönster och den finns till för att skrämmas och underhålla med skräckinfluenser. Det kommer sällan en skräckfilm som bjuder på något vi inte redan sett. Trots det är den begränsade storyn för mig inte det största problemet varken i skräck eller någon annan genre, för en dålig story kan fortfarande lyftas av karaktärer med verklig karaktär som porträtteras av talangfulla skådespelare.

En film som prioriterat vackra, snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan dock inte överträffa en film med helt vanliga skådespelare utan ”anständighet” men med sann karaktär. En film som prioriterar vackra snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan knappt ens överträffa en dålig story.

Om jag kunde få världen att ändra utseendehysterins ologiska, omvända prioritetsordning så skulle mycket förbättras (inte minst i film och skräckfilm), men tyvärr är det könet som har övermakten i den här frågan, oavsett vilket kön könet har.

Vi spelar alla med i det fördummande spelet. All film och dess skådespelare med behovet att gå minst plus minus noll har blivit Twilight och ingen tycks bry sig.

5

De allra vackraste kvinnorna (inom film) #13: Alicia Vikander

Kvinnor-Top-11

Plats 13 på min lista över de allra vackraste kvinnorna (inom film) innehas av svenska skådespelerskan Alicia Vikander, född 1988 (samma år som jag) och är 24 år gammal. Hon har bland annat medverkat i Tomas Alfredsons julkalender En Decemberdröm (2005) och i TV-såpan Andra Avenyn (2007-2008), men det var med långfilmsdebuten Till Det Som Är Vackert (2010) hon slog igenom och vann en Guldbagge för ”Bästa kvinnliga huvudroll”, 21 år gammal.

Efter det har hon gjort den omfattande produktionen Kronjuvelerna (2011) med Bill Skarsgård och Björn Gustafsson och fått en överraskande stark utlandskarriär tack vare huvudrollen som drottning i Danmarks oscarsnominerade kostymdrama En kongelig affære (2012) och en biroll i kostymdramat Anna Karenina (2012) av Joe Wright och med Keira Knightley och Jude Law i huvudrollerna.

Framöver syns hon i kommande filmer som Seventh Son (2013) tillsammans med Jeff Bridges och Julianne Moore, i Son of a Gun (2014) med Ewan McGregor, i Hotell (2014) mot min favorit David Dencik samt i Julian Assange-filmen The Fifth Estate (2013) tillsammans med Benedict Cumberbatch, Laura Linney och Stanley Tucci.

Anledningen till att jag valt henne? Hennes mjuka utseende, bruna drag och rådjursgenomgoda blick. Dessutom har hon en lovande skådespelarkarriär med bra rollval där hon hunnit visa sin talang redan. En önskan är att få se henne i mer varierade projekt än kostymdramet där hon spelar snäll, ung och oskuldsfull.

Hennes kommande projekt lovar i alla fall delvis nya sidor då hon kommer spela i mer aktuell tidsperiod, men förhoppningsvis får vi se mer av hennes cyniska, arga och onda sidor i framtiden.

alicia-vikander-uk-premiere-anna-karenina-02 - Kopia

Trivia 1: Alicia Vikander kommer ursprungligen från Göteborg och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder på Göteborgsoperan, men är utbildad i Stockholm.

a-royal-affair-image01 - Kopia

Trivia 2: Alicia Vikander utbildade sig på Kungliga Svenska Balettskolan i Stockholm mellan åren 2004-2007 och har en musikalbakgrund sedan tidig ålder.

Alicia-Vikander-1 - Kopia

Trivia 3: År 2010 tilldelades Alicia Vikander utmärkelsen ”Rising Star” på Stockholm Film Festival och 2011 fick hon dessutom utmärkelsen som en av europeisk films ”Shooting Stars” av European Film Promotion.

De allra vackraste kvinnorna (inom film) – Top 13

Kvinnor-Top-11

Efter att bloggnätverket Filmspanarna – inklusive jag, temaskrev om ”kvinnlighet” i veckan blev jag lite sugen på att göra en klassiskt ytlig topplista där jag presenterar de vackraste kvinnorna jag sett på film. De flesta är skådespelerskor, medan ett par stycken verkar inom andra områden men tack vare att de gjort någon enstaka filmroll så får de snålskjuts på listan ändå, för jag mår inte bra om jag lämnar dem utanför.

Jag inser själv hur utseendeexponerande den här listan faktiskt är (haha), men blev för frestad för att inte göra den och framför allt för att göra klart för mig själv vad jag faktiskt tycker kring ämnet. Det är ju trots allt en självkännedom det också, att veta var man står i valet av ljust eller mörkt hår, ljus eller mörk hy, smal eller kurvig, stora eller små (?) ögon, välkomnande eller farlig aura – och så vidare.

Det intressanta som jag tar med mig är hur pass mycket personligheten och värdet av varje kvinnas yrke och intressen som faktiskt spelade in i hur jag värderade deras yta.

DoH_388 - Kopia

Brooke Adams (Days of Heaven, The Dead Zone) fick tyvärr inte plats på listan, så hon får presenteras här istället.

Ju mer imponerad jag var av deras insida och ju närmare jag kunde relatera till den, ju högre värderade jag deras utsida kan man verkligen säga. Karaktären och ännu mer själen är ju trots allt det som ger utseendet det bestående värdet. Därför är det här inte helt och hållet en ranking av kroppar utan även av människor. Fokuset ligger dock förstås på utseendet.

Den andra insikten jag fick av denna redogörelse är skillnaden av att beundra ett aktuellt utseende, jämfört med att beundra ett utseende från en svunnen tid. Det finns något ohämmat och oblygt i påståendet att en kvinna med många årtionden på nacken en gång var mycket, mycket vacker där en kvinna från ens egen tid känns mer komplicerad och möjligen lite för verklig att uttryckligen beundra utseendemässigt.

Nu har jag i alla fall fått det sagt. Jag hoppas ni ursäktar mig, för i 13 kommande inlägg delar jag barnsligt entusiastiskt med mig av de kvinnor vars utseenden jag dyrkar. Trevlig… åskådning?

1. ?
2. ?
3. ?
4. ?
5. ?
6. ?
7. ?
8. ?
9. Jessica Alba
10. Sherilyn Fenn
11. Jane Birkin
12. Imogen Poots
13. Alicia Vikander