Genre: Komedi, Western, Parodi Produktionsland: USA Manus: Tim Herlihy, Adam Sandler Regi: Frank Coraci
Längd: 119 min Skådespelare: Adam Sandler, Rob Schneider, Taylor Lautner, Jorge Garcia, Terry Crews, Luke Wilson, Nick Nolte, Julia Jones, Steve Zahn, Nick Swardson, Will Forte, Lavell Crawford, Danny Trejo, Harvey Keitel, Saginaw Grant, Jon Lovitz, David Spade, John Turturro
En berättelse om en vit man som efter att ha kommit bort som liten pojke har vuxit upp i en apachestam och fått namnet White Knife. En dag dyker hans biologiska pappa upp, en ökänd revolverman vid namn Frank Stockburn som visar sig ha skulder på 50 000 dollar. White Knife upptäcker snart att han har fem halvbröder och de bestämmer sig för att göra gemensam sak av att samla ihop pengarna för att rädda sin far.
Är det här resultatet av att rida på vågen av The Hateful Eight och The Revenant? En ensemblewesternkomedi med Adam Sandler i huvudrollen och Nick Nolte som Nick Nolte med hatt. Legenden Harvey Keitel (Mean Streets, Bad Lieutenant) är också med. Hur kunde han acceptera det? Nog för att han och Nolte inte lär erbjudas särskilt intressanta roller längre generellt, men är det här det enda gångbara alternativet dom får till att knappt vara med alls blir jag ledsen.
Men jag får nog bedöma dem på samma vis som nästnämnde man. Taylor Lautner från Twilight-sagan är utan tvekan filmens behållning, då han visar underbar distans till sig själv i rollen som en utvecklingshandikappad, dreglande gummibjörnsredneck. Fantastisk prestation i en annars gyttjedjup film fylld av piss och gul majonäs.
Och kolla på speltiden – 119 minuter?! Det är verkligen slöseri på resurser att låta en sån här lam komedi vara längre än 80-90 min. Filmens budget ligger på 60 miljoner dollar. Värt att nämna är att det är Netflix som producerat den. Ris till dem för det.
1 – Manus
2 – Skådespelare
1 – Stämning
2 – Foto
2 – Musik
———-
8 – Totalt
Det retade mig idag återigen. Den där brutalt störande klichén jag gång på gång ser i moderna skräckfilmer. Jag talar om den alldagliga karaktären porträtterad av den stereotypsnygga, amerikanska ”skådespelaren”. Jag spottar när jag ens nämner ordet skådespelare, för jag ser sällan något som är värdigt att kalla skådespeleri hos dessa personer.
Den mesiga, sexiga killen. Den oskuldsfulla, sexiga tjejen. Den tuffa, sexiga killen. Den farliga, sexiga tjejen. Den roliga, sexiga killen. Den lite mindre oskuldsfulla, sexiga tjejen. Den auktoritära, sexiga mannen. Den moderliga, sexiga mamman.
Och så vidare. Inte så mycket fantasi när det kommer till karaktärernas karaktär, men kom ihåg – dom måste ha ett mått av sexighet annars är dom bortkastad potential. Skräckfilmspubliken är ung och deras pubertala drift måste tas vara på. Det här är verkligen inget speciellt för skräckgenren heller. ALLA filmer ska vara så här och det har alltid varit så, men det eskalerar hela tiden och det eskalerar alltid i händerna på talanglösa ”director-for-hire”-filmskapare.
Det är som att den förfärliga filmindustrin som formas från det glänsande Hollywood i väst har präglat sitt filmskapande efter Hugh Hefners Playboy-recept; du måste casta en orimligt sexig ”the girl next door” och/eller ”the boy next door” beroende på vilket kön publiken har mellan benen, för vi vill alla använda våra kön på en väldigt vanlig men otroligt sexdrypande ”granne” i vår egen ålder eller ännu hellre – yngre.
När jag ser film visar det här sig så ofta att jag får byta kläder dagligen av all spya jag tvingas utsöndra av denna intelligensutrotande smörja. Lösningen är inte heller barnsligt enkel. Det är inte alltid bara att spola dom vackra skådespelarna och ta dom som är verkligt alldagliga till utseendet eller mindre utseendemedvetna. Det är givetvis inte så att just den skaran alltid besitter den talang som skönhetsmodellerna så ofta saknar.
Problemet är såklart betydligt större. Den handlar om den globala skönhetshysterin och vår syn på våra egna liv. Vi tror att om vi söker ett jobb (i det här fallet en skådespelarroll) så är vi skyldiga att se anständiga ut. Ju hårdare konkurrensen är, ju viktigare är det att höja ribban för det bemötande vi ger och utseendet är en del av vår anständighet som hela tiden måste växa. Sociala jävla pissnormer.
I skådespelarbranschen – och Hollywood är skådespelarbranschens hänsynslösa mecka, är utseendet extra kritiskt då det är vad som syns i det visuella mediet som film och teater är. Vi tror att vi måste vara vackra för att bli accepterade. Är vi inte vackra måste vi åtminstone vara anständiga. Hetsen accelererar.
Bjud på dig själv! Visa mer hud! Visa mer bröst! Mer svällande muskler! Ansa kroppsbehåringen! Svanka mera! Puta med läpparna! Skrik!
Jag vill bara avbryta den här skönhetshysterin hos alla som vill bli skådespelare och jag vill slänga en spottloska i ansiktet på alla filmskapare och mäktiga producenter som väljer skådespelare utifrån deras utseenden som det vore prioritet 1.
Skådespelare är inga nakenmodeller eller porrstjärnor som exponerar deras kroppar som viktigaste gärning. Dom ska vara bra på att agera, skådespela och gå in i karaktärer skrivna med ord. Dom ska få dessa skrivna karaktärer att leva och om dessa karaktärers största bedrift redan på pappret är att vara vackra, snygga eller sexiga så vill jag skicka en spottloska på alla dessa skyldiga manusförfattare också.
Skräckfilmsgenren är den mest konventionella genren i filmhistorien. Den följer nästan alltid samma mönster och den finns till för att skrämmas och underhålla med skräckinfluenser. Det kommer sällan en skräckfilm som bjuder på något vi inte redan sett. Trots det är den begränsade storyn för mig inte det största problemet varken i skräck eller någon annan genre, för en dålig story kan fortfarande lyftas av karaktärer med verklig karaktär som porträtteras av talangfulla skådespelare.
En film som prioriterat vackra, snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan dock inte överträffa en film med helt vanliga skådespelare utan ”anständighet” men med sann karaktär. En film som prioriterar vackra snygga och sexiga karaktärer framför realism eller djup kan knappt ens överträffa en dålig story.
Om jag kunde få världen att ändra utseendehysterins ologiska, omvända prioritetsordning så skulle mycket förbättras (inte minst i film och skräckfilm), men tyvärr är det könet som har övermakten i den här frågan, oavsett vilket kön könet har.
Vi spelar alla med i det fördummande spelet. All film och dess skådespelare med behovet att gå minst plus minus noll har blivit Twilight och ingen tycks bry sig.
Förra månaden skrev jag kring temat ”Manlighet”. Det blev ett ganska mastigt inlägg där jag i princip demonterade hela begreppet kring vad som är manligt och kritiserade hela idén bakom det.
Kortfattat försökte jag förklara hur det vi kallar för manliga karaktärsdrag egentligen är något som härstammar från årtusenden tillbaka då dessa atributer fyllde viktigare funktioner, men att de manliga karaktärsdragen idag blivit högst ytliga. Jag föreslår att du går in och läser det då jag därigenom indirekt berättar hur jag ser även på det vi karaktäriserar som kvinnligt och det känns onödigt att upprepa mig alltför mycket.
Nu är det dags för mig och filmbloggnätverket ”Filmspanarna” att följa upp förra månadens ämne genom att skriva kring temat ”Kvinnlighet”!
Jag kan även rekommendera temainlägget ”Kvinnan på film” som jag publicerade i år på den internationella kvinnodagen, där jag ställer frågan ”kan en svag kvinna vara en stark kvinnlig karaktär?”. Detta går att läsa här!
…
För att hävda min ståndpunkt tidigt kan jag ju enkelt uttrycka mig som så att jag klart och tydligt inte tycker att man genom rena normaliteter ska hävda att det finns typiskt kvinnliga funktioner som skiljer kvinna från man.
”Kvinnlighet” ska vara något som visar att personen i fråga är kvinna och inte man, vilket väl betyder att man inte kan ha dessa drag i sin person ifall man är just man?
Vi kan räkna upp typiska kännetecken människan ofta nämner som typiskt ”kvinnligt”, såsom annorlunda könsorgan, annorlunda kroppsform och förutsättningar för muskelväxt, tidigare mognadsförmåga, graviditetskompabilitet, menstruation, större bröst och amningsfunktioner, ljusare röstläge.
Även större känslighet, högre förmåga för omtanke, elegantare närvaro, större besatthet vid sitt utseende, sämre förmåga att köra motorfordon, större tendens att ta en position i bakgrunden och högre vilja att bilda familj. Samtliga dessa är attribut som är högst subjektiva och även om många vill få detta till typiskt kvinnliga kännetecken så är det inte det.
Detta är ”kvinnlighet” i ett nötskal. Fysiska attribut där vi konkret kan påstå att kvinnan fyller andra funktioner än mannen även idag. Eller? Nej, givetvis inte.
Det här är endast enligt många människor så kallade normer för vad som skiljer kvinnor från män, men män kan även dom ha dessa attribut utan att för den delen vara kvinnor och kvinnor kan utan tvekan sakna det ena och det andra av dessa attribut utan att för den delen upphöra att vara en kvinna. Detta eftersom vi förstorat dessa kännetecken själva i efterhand.
Saknar en kvinna förmågan att föda barn så är hon fortfarande kvinna. Saknar en kvinna ”funktionella” bröst så är hon fortfarande kvinna. Är en kvinna starkare än en man så är hon fortfarande ingen man. Kör hon bil exemplariskt – eller kanske snarare som en fartdåre, så är hon fortfarande inte en man. Och så vidare, i all oändlighet.
Innan jag tänkte mig för ville jag påstå att det kvinnliga könsorganet är det enda attributet som skiljer en kvinna från en man, men jag ångrade mig genom lite eftertanke.
Om vi leker med tanken att en kvinna har förlorat hela underkroppen från midjan och neråt men fortsätter leva sitt liv trots den förlusten, upphör hon då att vara kvinna? Hon har ju inte längre sitt könsorgan – det mest kritiska kännetecknet, kvar. Faktum är att hon inte skulle övergå till att bli en man heller, utan enligt min fysiska prioritetslista skulle hon bli ett ”ingenting”. Hon skulle vara könlös.
Så även om det finns kännetecken som kategoriserar kvinnor som annorlunda jämfört med män så är det högst subjektivt och subjektivitet tingar oss människor att enas genom en kollektiv kategorisering och detta gör oss förblindade och dummare som ras.
Jag är medveten om att min existensiella diskussion kan låta väldigt ”nazi-Mengele”-aktigt dömande och steril, men jag försöker endast konkretisera hur pass ytligt och enkelspårig vår kategorisering av män och kvinnor egentligen är.
Den enda funktionen den fyller är för att vi som människor ska veta vilka kön vi har så att vi kan fortplanta oss med varandra och fortsätta leva vidare som ras. Därav är könsorganet det kritiska kännetecknet och därför kategorierar vi oss som olika kön.
Vi kan endast ”vara” i våra egna ögon eller i andras ögon – och vi är nödvändigtvis inte samma sak i våra ögon som i andras.
De typiska, kvinnliga kännetecknen gör mannen trygg om vad han har kvinnan och kvinnan får i sin tur bekräftelse på att hon faktiskt är en kvinna, eller ”kvinnlig”. Väldigt simpelt, men sant.
…
Jag vill fortsätta det här inlägget med att fokusera mer på hur kvinnan porträtterats i filmens värld. Eller snarare hur hon brukar porträtteras. Jag hänvisar återigen till mitt inlägg från i våras då jag pratar om vad som egentligen är en stark kvinnlig karaktär på film. Resten av mina argument blir därför ganska spontana och mer känslostyrda från och med nu.
”NEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEJJJJe!!!!!!” – Magnus Betnér (ståuppkomiker)
Precis så kan jag känna när jag ser kvinnor på film. Inte för att jag har något emot kvinnor, nej nej. Jag reagerar så eftersom de kvinnliga karaktärerna sällan är annat än normativa, ensidiga, underutvecklade eller underanvända skitkaraktärer. Western-genren är ju – framför allt, ett hopplöst exempel på hur kvinnan brukar skildras. Hushållerskor, hjälplösa jungfruar eller prostituerade, kort och gott.
Ofta eftersom kvinnor på film är skrivna av män, eller för att dom är skrivna av en kvinna som följer den normstruktur vi gemensamt byggt upp i våra samhällen. Mitt agg riktas särskilt mot den amerikanska filmkultur vi så ofta konsumerar, men även om det syns aningen mer där så finns det i hela världen.
Irritationen hos mig bubblar paradoxalt nog upp även när vi får se starka, kvinnliga karaktärer och dessa sedan hyllas just för att dom är starka kvinnor som kan visa att det går att vara ”stark” och ”kvinna” på en och samma gång i populärkulturen. Den här ilskan grundar sig i svartsjuka, men en svartsjuka jag kan förklara…
Publiken ser en kvinnlig karaktär som för ovanlighetens skull (tragiskt nog) visar fysisk styrka, eller sinnesstyrka, eller intelligens, eller arbetskompetens, eller som helt enkelt säger ifrån mot en roll hon blir placerad i. Publiken – särskilt den kvinnliga, jublar, hyllar och överöser med beröm.
Jag ser oftast fortfarande en väldigt enkel, okomplex och enkelspårig karaktär men som lyckades med just en sak väldigt bra. En ganska enkel karaktär att skriva just för att det är enkelt, men som hyllas för att den är ovanlig. Flickan i animerade filmen Brave (2012)
Hyllningarna behövs för att vi alla ska känna oss uppmuntrade att skriva fler starka kvinnoroller, men jag sitter ändå kvar i ett läge av skepticism då jag tycker att karaktärerna är alldeles för enkelt skrivna för att hyllas så pass mycket.
Vi är rent generellt alldeles för ovana med styrka hos en kvinnlig karaktär så pass att så fort vi ser ett tecken så lyfts det halvblint fram, trots att karaktären kan vara ganska fyrkantig eller trots att den brister längs med vägen.
…
Om vi istället lämnar hela ”stark kvinna på film”-snacket och går vidare till dom övriga kvinnorna i filmens värld – dom som inte porträtteras som starka utan får sägas vara mer av den gångna tidens standardisering? Hos dessa kan jag givetvis välja att inte bry mig (liksom manusförfattare ofta gjort känns det som), men jag kan inte undvika att bli störd och irriterad gång på gång som tur är.
En typisk standardkvinna på film är vacker, ofta exklusivt klädd, tänker på familjen och eftersträvar kärlek och förhållandet.
Har hon inte en pojkvän så kommer det bli hennes mål under filmens gång och märks det inte av särskilt tydligt så kommer ändå en obligatorisk kyss eller flört på slutet för att knyta ihop säcken. Givetvis blir hon räddad av en man också, för att understryka hur det ska vara.
Inget av det här är lika viktigt hos en manlig karaktär, men hos en kvinnlig karaktär är detta ”mallen” att utgå ifrån, för publikens trevnad och – som så ofta, för den manlige manusförfattarens ego.
Vi kan ju inte säga annat än att det är trevligt att se vackra kvinnor som tänker på sin familj och eftersträvar romantik eftersom vi själva gillar att se det. Allt leder tillbaka till vårt existentiella livsmål som vi undermedvetet programmerats till, om att hitta en bra partner, föda barn och uppfostra dem att fortsätta människans utveckling i nästa led.
Störningsmomentet i att hela tiden se detta porträtteras på film är dock förståeligt. Jag vill se balans, med andra karaktärer som vill något annat än det här och särskilt inte lika tydligt. Jag vill också se en balans där det inte bara är kvinnor som ska behöva ta den här bördan medan männen får frångå den familjära fortlevnadsprincipen.
Kvinnlighet är överskattat, övertydligt, överporträtterat och enformigt. Låt mig se något annat och låt mig slippa kategorisera det som något kvinnligt eller manligt. Lite mindre manssökande kvinnor som vill bli räddade, tack.
Varför karaktären är irriterande: Skolans ankunge tar av sig plugghästbrillorna och blir en vacker, omtyckt prinsessa.
…
Film: Superman Årtal:1978 Karaktär: Lois Lane Spelad av: Margot Kidder
Varför karaktären är irriterande: Driftig kvinna som ändå storögt faller för ”den perfekte mannen” och underlägset överlåter sig åt att bli räddad. Till ytan vill hon dock inte erkänna det, för att på något sätt visa att hon har integritet eller nåt.
Varför karaktären är irriterande: Skolans pouläraste och duktigaste tjej paras ihop med skolans populäraste och duktigaste sportkille, som hon nöjer sig att stå i skuggan av.
…
Film: Transformers Årtal:2007 Karaktär: Mikaela Banes Spelad av: Megan Fox
Varför karaktären är irriterande: En tuff brud på ytan som kan meka med bilar bättre än alla män, men på ytan är hon också en supermodell som exponeras som det i scen efter scen efter scen. Insidan då…? Fanns det ens någon sådan? Hon hinner också med att bli förälskad i den nördige pojken och uppfyller alla unga killars dröm på köpet.
…
Film: The Twilight Saga Årtal: 2008-2012 Karaktär:Isabella Swan Spelad av: Kristen Stewart
Varför karaktären är irriterande: Den kvinnliga outsidern får plötsligt två modellkillar hängandes efter sig som måste konkurera om hennes hjärta och hon måste välja vilken hon ska vara bunden till resten av sitt liv.
…
Filmkaraktärer som frångår normen för vad som är ”kvinnliga filmkaraktärer”:
Varför karaktären är intressant: Karriärsmanisk, känslolös kvinna som utnyttjar alla och får erektion av att snacka arbete. Människoliv är för henne endast bönder på ett schackbräde.
Varför karaktären är intressant: En ung tjej som tar för sig utan hämningar på alla sätt och vis och dessutom är starkast av alla! Astrid Lindgren har en drös av intressant skrivna kvinnliga karaktärer men måste man välja en endaste så är Pippi given.
Varför karaktären är intressant: En kvinna som känner sig mer som en man och därför lever i en manlig skepnad. Den klassiska frågan vi alla får ställa oss är ifall Brandon Teena bör ses som kvinna eller som man? Är det bristen på kvinnlighet som avgör det eller mängden manlighet hon visar – eller är det hon själv som avgör?
…
Glöm nu inte att läsa vad de andra filmspanarna har att säga om ”Kvinnlighet” på deras respektive bloggar! Det kommer jag själv göra. Kommentera också gärna då det här ämnet är betydligt större än vad som redan står skrivet och det är våra röster som förändrar, inte vår tystnad.
Det här inlägget är min personliga kartläggning kring precis det som titeln antyder. Vem blir näste Agent 007, när väl Daniel Craig lägger agentskorna på hyllan som det ju ryktas om både av och till?
Inlägget gör jag i samarbete med Ladbrokes, som har en finfin Bond bettinglista på vilka skådespelare som har bäst odds för att bli näste Bond, James Bond!
Jag tänkte vara lite alternativ och tänka mer utanför ramarna med mina kandidater som näste Bond-skådespelare. Kriteriet jag har är att skådespelaren ska vara brittisk och svårare än så behöver det inte vara.
…
Michael Fassbender
För mig är det inget snack om saken att stilige, elegante, gentlemannabrittiske, varme, kallhamrade, talangfyllde och briljante britten Michael Fassbender är optimal som näste skådespelare att spela James Bond efter Daniel Craig. Han har precis allt som krävs och mer än så.
Problemet är dock att även om tanken är kittlande så vill jag inte se honom i rollen just för att han har betydligt mer att hämta genom att fortsätta vara majestätiskt bra i alla andra, bättre och mer komplexa filmroller han kan ta. Men ändå.
…
Robert Pattinson
Twilight-vampyren är en underskattad skådespelare med ambitioner och som är bra på att välja sina filmprojekt. Han vann över mig på samma sida med Remember Me (2010) och har sedan dess även övertygat i Water for Elephants (2011) och samarbetat med David Cronenberg i Cosmopolis (2011), mellan Twilight-varven.
Nu är vampyrtänderna bortplockade och eftersom han är av brittisk härkomst skulle ju rollen som kvinnotjusande, iskall och smygande agent vara som en promenad i parken. En ung James Bond skulle ge en ny fräschör och Agent 007 skulle få ett gäng yngre tjejer på köpet direkt. Om James Bond ska bli mer ”hip” så är Pattinson ett intressant kort, helt klart. James Bond Jr. kanske…
…
Pete Doherty
Den extrembohemiske Libertines– och Babyshambles-sångaren Pete Doherty har skådespelat förut (i filmen Confession of a Child of the Century). Lek med tanken att han skulle ta sig ann rollen som Agent 007. Han kommer givetvis färga av i princip hela sin personlighet på karaktären eftersom han ändå inte är någon erfaren skådespelare.
Från och med Petes inträde så räcker det inte längre med dry martinis oavsett hur dom är tillfixade. Tyngre grejer är beställda innan du hinner säga ”rehab”. Bond kommer vara en verklig libertin, tungt heroinberoende men också väldigt poetisk. James Bond kommer visa några sidor vi inte sett förut, minst sagt!
…
Daniel Day Lewis
Vår tids antagligen störste method acting-skådespelare må vara 55 år (!) redan, men visst kan han väl klämma ur sig några Bond-filmer i rad om han ändå spelar samma karaktär flera gånger om. Det skulle vara så satans värt det bara för att se gamle Daniel ägna ett år åt att gå in i karaktären på heltid.
Han kommer skriva in sig under hemlig identitet i Storbritanniens riktiga underättelsetjänst, åka till jordens alla resmål, erövra jordens alla skönheter och givetvis rädda jordklotet från verklighetens världsantagonister. Därefter är han redo. Det kan bli hans magnum opus i skådespelarväg och han kommer göra mycket nytta på vägen!
…
Daniel Radcliffe
Han kommer alltid bli ihågkommen som ”Harry Potter-skådisen”. Han kommer alltid vara en liten pojke med ängslig blick och ganska ensidigt skådespeleri. Han vill ju dock givetvis tvätta av sig trollkarlskostymen och faktiskt bli bemött som en riktig man. Han nöjer sig inte med att leva vidare på Potter-pengar.
Hur ska han då gå till väga för att ta steget bort från sin bakgrund? Genom att byta en franchise mot en annan och sadla om till James Bond såklart! Det kan vara det enda utvägen, tragiskt nog och han kommer ge sig jädrans på att ta den chansen. Agent dubbelnolla med vilsen blick och snällt bemötande, träd fram…
…
Russell Brand
De flesta är överens om att James Bond i Roger Moores skepnad var en stora lustigkurren som hela tiden hade en räv bakom örat. Detta kan tas ett steg längre genom att låta Storbritanniens längsta och mest långhårige clown – Russel Brand, spela Bond. Varför helt enkelt inte löpa hela linan ut och omvandla Bond-franshisen till en musikal när man ändå är igång och låt då filmens karaktärer framföra varje films Bond-låt tillsammans när det är som mest spännande.
Richard Curtis (Blackadder, Four weddings and a Funeral, Notting Hill) regisserar för att ge första filmen lite mysig Love Actually-feeling. Amanda Seyfried kan vara en skönsjungande Bond-brud och John Travolta kan göra ett nytt karriärslyft som den store Bond-skurken. Hugh Grant spelar M och Rowan Atkinson är givetvis Q och slår därmed John Cleeses version vad gäller fumlighet med hästlängder.
…
Sacha Baron Cohen
Ett alternativ ifall inte Russell Brand vill ”branda” sig som Bond-skådis är att helt enkelt casta Ali G/Borat/Brüno/The Dictator-galningen Sasha Baron Cohen i rollen och låta allt i övrigt göras enligt planerna.
Han om någon är nog redo att bära en ny karaktär på sina axlar efter att ha gått i ungefär samma fotspår tidigare, men samtidigt visa abmitioner att ta sig ann lite mer seriösa roller (Sweeney Todd, Hugo, Les Misérables). Märk noga att jag poängterade ”lite” mer seriösa roller. James Bond är nog alldeles lagom allvarligt för honom.
…
Cate Blanchett
Om vi nu ska ta ut svängarna lite så är det ju inte mer än rätt att ha en kvinnlig skådespelare att spela Agent 007! Mitt förslag är Cate Blanchett, då hon har en kallhamrad närvaro, är stensäker i sina karaktärer och klär dessutom väldigt bra i kostym.
Hon är lite äldre än den typiske Bond-skådisen… fast vänta nu, det är hon inte alls. Hon är inte ens 44 år och det är ju snarast en standardålder för Bond. Kvinnor och besattheten vid ålder spelar mig inte oväntat ett spratt.
Men visst vore det intressant att vända på James Bond-rollen, så att Bond är en egotrippad kvinna med rätt att döda och som får alla män på fall, men inte utan att luska fram något som kan få henne att fullfölja hennes farliga uppdrag på samma gång. Hon är hårdast av dem alla, i alla lägen och alla män vill vara som henne. Livsfarlig, svart och vit och alltid steget före de gangstermoguler hon besegrar.
Jag har särskilt Blanchetts insats som agent i filmen Hanna (2011) i bakhuvudet när jag försöker fantisera hur hon skulle vara som Bond. Seriöst så vill jag verkligen se det här göras, just seriöst också men väldigt medvetet!
…
Simon Pegg
Visst kommer alla James Bond-nördar att bli glada om vår käre Bond faktiskt spelades av en riktig nörd? Simon Pegg – med meriter som både zombiedödare (Shaun of the Dead), supercop (Hot Fuzz) och agentassistent (Mission Impossible 3-4) har dessutom det som krävs i bagaget för att kvalificeras för uppdraget som hemlig agent i rikets tjänst.
Edgar Wright kan regissera honom och vi kommer paradoxalt nog få den mest adrenalinfulla berg-och-dal-banan till Bond-film med dessa herrar i kanoten!
…
Sean Connery
Gamle Sir Connery har hunnit bli 82 år gammal vid det här laget och lade skådespeleriet på hyllan för åratal sedan, men visst skulle det vara mysigt att se den ultimate agent 007 (enligt många) göra comeback som en väldigt, väldigt pensionerad agent med rätt att döda?
Bond-franchisen har ju lyckats föryngra sig med de senaste filmerna, så hur ska man över huvud taget kunna ta detta vidare in i framtiden? Genom att föråldra franschisen så klart!
Föreställ er en enormt gubbsjuk Bond anstränga sig för att över huvud taget erövra de yngre bond-brudarna eller ens vara i tillstånd att köra sina bilar. Ålderskrämporna 007 hade i Skyfall är rena barnleken jämfört med vad en mer än 80-årig Connery skulle få.
…
Thomas Turgoose
Ingen brittisk skådespelare är väl mer brittisk än This Is England-grabben? När jag visualiserar en typisk britt så är det ganska precis honom jag ser. Eftersom James Bond är bland det mest brittiska som finns så tycker jag att det är dags att karaktären spelas av en riktig britt!
Därför lägger jag min röst på Thomas Turgoose som en mer rultig, blek, ”fish and chips”-ätande och mer arbetagrabb-kompatibel Bond, James Bond. Det riktiga jobbet görs på gatan om det så står ”hemlig agent” eller ”byggarbetare” i CV:t och det vet unge herr Turgooses gestaltning allt om.
Årets Biografmassaker award – för ”det mest oväntade bioögonblicket” går (ursäkta den extremt svarta humorn) till…
”The point of no return”-ögonblicket i The Twilight Saga: Breaking Dawn – part 2!
Jag gick in till den avslutande filmen i Twilight-serien med hjumma förväntningar och en inte så värst stor entusiasm. För över ett år sedan hade jag – tro det eller ej, läst sista Twilight-boken av ren nyfikenhet, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta mig.
Då sker det oförväntade, och hela min värld skakas om så pass att jag inombords är på väg att krypa ihop i fosterställning och gömma mig.
Filmen tar plötsligt oanade vändningar och ett kvinnligt Twilight-fan i biosalongen skriker – i ren och skär schock, ut hennes reaktion på filmens oväntade händelse!!! Adrenalinet isar i min kropp – mest givetvis av hennes plötsliga vrål, men även jag själv blir tagen av stundens allvar! Jag skriker inte, men inombords isar kylan av att ha varit med om en adrenalindos som efter en ”nära döden”-upplevelse!
En starkare och mer plötsligt reaktion har jag aldrig upplevt i en biograf – någonsin, och hur hemskt det än är måste jag dela med mig av detta trauma då det slår det mesta från 2012.
Det ska sägas att filmen i sig ska ha en hel del beröm för att den genom mycket välgenomtänkt och kreativt manusbearbetande och filmiskt skildrande av den litterära förlagan lyckas skapa så pass omtumlande twister, så pass att den driver fram skräcken hos en überhärdad skräckfilmsentusiast som mig.
Twilight må vara tonårsromantiskt glidmedel stundtals, men fenomenet kan väcka oerhört starka reaktioner av alla möjliga slag.
Genre: Komedi, Western, Parodi
Absurd Cinema 