Exodus: Gods and Kings (2014)

Genre: Drama, Action, Äventyr
Produktionsland: Storbritannien, USA, Spanien
Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian
Regi: Ridley Scott
Längd: 142 min
Skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, Aaron Paul, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Ben Mendelsohn, Indira Varma, John Turturro, Golshifteh Farahani, Dar Salim, Hiam Abbass, Kevork Malikyan, Tara Fitzgerald

En tolkning av berättelsen om Moses och hur han ledde de israelitiska slavarna ut ur Egypten. Moses och Ramses är söner till faraon Seti, som härskar över Egypten. Ramses är den naturlige tronarvingen då Moses är ett adoptivbarn, men Moses är den som besitter både det klokaste huvudet och största stridstalangen samt faderns tillit. När sanningen kommer fram att Moses är född som hebré och inte egyptier spricker bandet mellan bröderna och Moses kastas ut i öknen för att fortsätta sitt liv med döden runt fötterna, i ödemarken.

När Moses får kontakt med den Gud han alltid förnekat tar hans liv ytterligare en vändning och hans övertygelse leder honom tillbaka till samhället han kastades ut ifrån. Han måste befria hebréerna från deras liv i slaveri och jämna ut villkoren för hans folk. För att lyckas måste han övertyga sin bror, vilket är underlaget för en av de bibliska skrifternas mest episka kamp.

Jag tänker inte ödsla bokstäver på att förklara varför Exodus: Gods and Kings är relativt ointressant och blek i sitt varande som klassiskt drama mellan två bröder, som skådespel mellan flera i grunden skickliga aktörer samt som mastodontpackat actionäventyr av bibliska mått rent visuellt och tekniskt. Den ger ingenting som den inflammerade blockbusterkulturen inte redan gett oss dom senaste åren utan Ridley Scott (Alien, Thelma and Louise, Gladiator och Prometheus – läs min recension samt ”second thoughts”) följer instruktionsboken väl men utan anledning att höja på ögonbrynen eller engagemanget inför filmen som filmisk underhållning.

Jag förväntade mig väldigt lite, men hoppades på en stabil rollprestation av Christian Bale (American Psycho, The Dark Knight Returns, American Hustle) som Moses och att få den klassiska och trevliga berättelsen från Gamla Testamentet återberättad på ett okej sätt för att åtminstone bli påmind om hur den var i stort. Jag kunde bocka av dessa förhoppningar och känner därför inte att jag blev blåst på konfekten. Visst hade jag hoppats på mer fokus i karaktärsdramat mellan filmens bröder Moses och Ramses, som tyvärr kändes väldigt statiska i sina karaktärslägen utan några riktiga växlingar. Moses var rak och beslutsam och Ramses var rak och beslutsam. Sällan var någon av dem tvivlande på samma vis som Russell Crowes och Joaquin Phoenixs brödraspel i Gladiator (2000), men jag förväntade mig inte heller någon ny sådan film så risken att det skulle göra mig besviken fanns aldrig riktigt där.

Jag tog däremot med mig ett par positiva överraskningar och det var ett budskap bortom det förväntade samt en uppfriskande vilja från Ridley Scotts sida att frångå religiösa förklaringar och istället förhålla sig opartisk till det mesta av religiösa värden för att istället fokusera på äventyret – och en mer cynisk slutsats av det, om man vill se det så.

I min umgängeskrets genom åren och även i olika texter på nätet har gamle Ridley Scott fått tagit emot en del återkommande kritik om att vara alldeles för kristet och religiöst insnöad i sitt skildrande av sina filmer. Jag har själv inte sett var det negativt kritiska i det ligger eller varför han ska belastas för att Gladiator kan ses som en biblisk berättelse oavsett om Maximus är Jesus, Moses eller någon annan eller varför dom kristna tolkningarna av Prometheus är negativ. Bibeln och andra religiösa berättelser är dom mest uråldriga och precis alla berättelser återanvänder dramaturgier och karaktärer från dessa uråldiga berättelser vare sig dom vill det eller inte. En berättelse eller karaktär går nämligen inte i stort att forma på något sätt som inte redan gjorts i dom uråldriga mytologierna. Det är just därför mytologier är så intressanta, för att dom innehåller skelettet för varje berättelse vi därefter fått höra i andra tappningar, kött och kläder.

Jag brukar inte förvänta mig extraordinära inlidningar av dessa historier och kanske är det därför jag i nio fall av tio kan bli minst lika underhållen av baksidesinformationen på en bok eller det urvattnade innehållet i en wikipedia-artikel, lika mycket som en detaljerad skildring av samma innehåll på flera timmars speltid eller textläsning.

I varje fall ler jag nästan lite ondskefullt över ironin att Ridley Scott i och med denna miljarddyra blockbusterpjäs lämnar den underhållningstörstande publiken otillfredställda likt publiken i hans Gladiator (2000), men samtidigt svarar på kritiken från dem som därefter trodde att han snöat in sig på Jesus och Bibeln. Han låter dem som osvikligt tror på gudar få behålla den tron om dom så gärna vill, men än mer låter han dem (inklusive jag själv) som valt att avstå tron på gudar att slappna av en aning och istället njuta av effektsökeriet (vilket jag enbart gjorde till måttlig grad) eller reflektera över dom mer existentiella frågorna bortom religionens lagar (vilket jag oväntat nog tog med mig av den här filmen).

Budskapet är inte att Gud existerar, ej eller att det finns något slags hopp varken för israeliter, judar eller människan som existerande varelse. Filmen undviker predikande och sentimentalitet och det ger enligt mig heder åt filmen. Istället är budskapet att hoppet för människan som en enad varelse är orimligt i det långa loppet – att människan behöver fly för att enas. För att fly krävs det en konflikt att fly ifrån och den paradoxala men ack så sanna slutsatsen blir därför att konflikter såsom krig och stundande undergång enar mer effektivt än den orimliga lösningen att människan skulle enas av en konfliktlös jord.

Människan som grupp leds lättare i krig än i fred och så länge människan är jordens mäktigaste varelse riktas kriget mot andra mänskliga grupper. Så en enad människogrupp är en krigande människogrupp men en krigande människogrupp delar samtidigt människan som helhet.

Summan av kardemumman är att människans strävan efter en enad grupp blir just en strävan efter att bryta ned människan som enad grupp.  Mänsklighetens mest enade stund kommer otvekligt ske först när vi samlar oss inför den gemensamma undergången.

Angående Christian Bales uttalanden om Moses:

”I think the man was likely schizophrenic and was one of the most barbaric individuals that I ever read about in my life.” – Christian Bale

Christian Bale uttalade sig inför filmens premiär att Moses är en barbar utan dess like som förmodligen var schizofren. Eftersom Bale liksom mig saknar religiös tro är det inte svårt att hålla med angående Moses schizofrena drag – oavsett vilken skildring vi går efter. Han tror sig få meddelanden av den Gud han tidigare påstått inte finns och i just denna skildring visar sig Gud (eller Guds sändebud) vara en liten pojke.

Att Moses skulle vara en barbar är dock intressantare att reflektera vidare kring. Visst kan jag se honom  som lite ignorant mot sin fru och son som han lämnar i övertygelsen om att han fått kontakt med Gud och måste uträtta hans ärenden. Han är övertygad om att egypterna behöver genomgå deras plågor i Guds namn men det görs ändå i stegrande grymhet just eftersom Ramses brister i insikt i sin roll som allmäktig diktator snarare än på grund av Moses barbara sida. Moses uppmanar hebréerna att offra ett lamm per hushåll och måla blodet på deras dörrar. Där börjar det kännas ganska grymt om vi utgår från att han uppmanar detta på grund av sin schizofrena vanföreställning.

Sedan ”lurar” han ut både tusentals hebréer och egyptiska soldater i röda havets öppnade gap i övertygelse om att det är Guds vilja och räddning. Ett tusental egypter dör på kuppen, men samtidigt hade dom åtminstone ett aktivt val att stanna kvar på torra land. Dock är det desto mer bisarrt att en besatt och schizofren Moses hade mage att mana ut hela sitt folk på det öppna havet då det (om vi utgår från att det skett vill säga) lika gärna hade kunnat gått ”åt helvete” för alla dessa människor om naturkrafterna stängde havet och slukade dem alla bara för att dom trodde på Moses hallucinationer.

Jag tycker ändå att stämplingen av Moses som en av dom mest barbariska människorna (som Christian Bale personligen läst om) är att ta i, även om han enligt sin egen utsago läst dom fyra största skrifterna om Moses utan och innan. Moses var trots allt förmodligen en sjuk människa, OM vi utgår från att Gud inte finns.

 

Filmspanarkollegan Fiffis Filmtajm har också recenserat Exodus: Gods and Kings och ger ett helt annat perspektiv på upplevelsen av filmen, som klår filmen i sig. Hennes recension hittas här.

Moneyball (2011)

Genre: Drama, Sport
Regi: Bennett Miller
Manus: Steven Zaillian, Aaron Sorkin
Längd: 133 min
Skådespelare: Brad Pitt, Jonah Hill, Philip Seymour Hoffman, Robin Wright, Chris Pratt, Kathryn Morris, Tammy Blanchard, Glenn Morshower

Den verklighetsbaserade historien om baseball-laget Oakland Athletics general manager Billy Beanes försök att gå emot konventionerna och med hjälp av scoutingassistenten Peter Brand bygga laget genom ett matematiskt system.

Filmer som skildrar sportsliga prestationer är verklighetsbaserade, förutsägbara, slätstrukna, patriotiska, sentimentala och väldigt sällan originella. Det är samma historia om och om igen och på grund av allt detta den kanske minst ”creddiga” filmgenren. Det finns guldkorn genom tiderna som lyckats genomföra alla dessa komponenter tillräckligt bra för att ändå sticka ut bland mängden, genom att fokusera på något annat än just sporten i sig, exempelvis starka relationer, och därigenom nått även de som annars kanske skulle struntat i filmen just för att det är en sportfilm (The Fighter är ett bra exempel).

Moneyball gör något jag anser vara mycket skickligt, eftersom den ger en ny synvinkel utan att släppa fokus från sporten i sig. Filmen följer en GM (general manager) – Billy Beane (spelad av Brad Pitt), som från sitt kontor försöker hitta nyckeln till vinst för laget i sitt hjärta. Laget är ekonomiskt sett ett bottenlag och detta i en sportvärld där pengar fått en dominerande nyckelroll och det mest ekonomiskt välbärgade laget är det som i slutändan når prestationer. I sin trävan efter att hitta en alternativ nyckel till pengar stöter han på en ung, ekonomiskolad kille vid namn Peter Brand (Jonah Hill), som förespråkar att man med matematiska ekvationer kan räkna ut exakt rimlighet för vilka spelare laget behöver och på så sätt bygga ett mer effektivt lag än det dyraste topplaget någonsin kan åstadkomma.

En intressant men i teorin en väldigt insnöad, vetenskaplig film med stor risk att gå i fällan att bli för svårförståelig och tungt informativ kring det som filmen bygger på, så jag var naturligtvis skeptisk. Filmen fick bra gehör vid sin premiär och jag såg trailern. Mina förväntningar blev efter det ännu lägre då jag fick bilden av att filmen är en sentimentalt amerikansk film om ”loserns revansch” men där losern är en snygg, ung, driven manager spelad av de senaste 20 årens kanske snyggaste skådespelare och medföljande Kevin Costner-komplex på köpet, vilket spontant känns som helt fel väg att gå för att skildra en ”loser”.

Mina förväntningar sänktes rejält, men så läste jag att filmens manus var skrivet av inga mindre än manusmästarna Steven Zaillian (Schindler’s List, Mission Impossible, Gangs of New York, American Gangster, The Girl with the Dragon Tattoo) och Aaron Sorkin (A Few Good Men, The West Wing, The Social Network) – den förstnämnda känd för att bearbeta ofilmbara mastodonthistorier till komprimerade, fantastiska manus och den andra känd för att få enorma mängder informativ dialog att bli tv-seriens/filmens mest underhållande beståndsdel.

Plötsligt såg även jag Moneyball i ljuset av detta istället och det blev ett på alla möjliga plan utmanande projekt för två av manusbranschens största guldkalvar. Detta fick mig att sätta klorna i filmen med nytt intresse.

Resultatet är precis det hyllningarna ger sken av. En manusprestation i klass med The Social Network, som på många sätt levereras mot normerna då vi inte alls får följa en renhjärtad, snygg, charmig ledare med vacker fru som mot alla odds kämpar mot ”de stora killarna”. Det vi istället får följa är en snygg, empatiskt distanserad skitstövel som kör över sina undersåtar och har allmänt svårt att tygla sina instängda känslor men som åtminstone försöker dölja detta för sin 12-åriga dotter som bortsett från laget är den enda han vågar öppna upp sig inför, åtminstone i ett slutet rum.

Som nödvändig kontrast får vi även följa den överviktiga, unge ”nybörjarpraktikanten” som tvingas konfrontera en värld av människor med oket att han bedömer dem genom matematik på en datorskärm och inte genom personlighet och laganda. Denna karaktär har förändrats under manusprocessen och kan ses som Sorkins förtjänst till historien. Zaillian skrev först en version av manuset för åratal sedan men när den verkliga karaktären som Jonah Hill baseras på valde att skrivas ut ur historien kom Aaron Sorkin in och utöver magnifik dialogbearbetning även omskapade karaktären till en mer identifierbar person som kompletterar Brad Pitts mindre sympatiska karaktär perfekt.

Zaillian får gissningsvis särskilt krediteras filmens välfungerande berättarlinje trots att den rör sig i relativt nya miljöer, samt att karaktären som Pitt spelar trots alla klavertramp ändå blir en sympatisk karaktär som jag kan känna igen mig mycket i. Ett utmärkt exempel på att det är bristerna som gör en karaktär identifierbar snarare än fördelarna då vi alla nog har lättare att identifiera oss med personers brister och snedsteg. Dock krävs det en skicklig författare för att få till det och det har den här filmen inte en, utan två utav.

Filmen har många flera minnesvärda scener med smått klassiska repliker som kommer bli citerade. Moneyball har också en spännande stämning som fick mig att glömma bort dramaturgiskt analyserande vissa stunder. Trots de pråliga korridorerna har filmen också en jordnärhet få filmer uppnår, samt ett behagligt tempo och fantastiskt skådespeleri från första till sista aktör. Jag har i min recension hittills ägnat större delen av recensionen till att hylla det som står på pappret och inte hur det utförs i praktiken, men tro mig när jag säger att Brad Pitt gör en helgjuten, realistiskt rörande insats och överglänser båda sina jämförbara prestationer i Babel och Se7en, så för mig är den här filmen Brad Pitts största stund som skådespelare och han förtjänar att prisas för den.

Han är dock inte ensam att sticka ut lite extra då ”nördskådisen” Jonah Hill (Superbad, Cyrus) gör en rörande och imponerande gestaltning även han, då han känns helt naturlig som osäker, nervös nörd i en obekväm värld långt bort från skolmiljön han vant sig vid. Det är på sätt och vis synd att han gjort en så imponerande viktminskning sedan Moneyball spelades in, för efter den här filmen lär hans karaktär gå hem hos en ny skara människor, men alla måste vi ju gå vidare mot nya utmaningar.

I all briljans filmen ger håller jag nästan på att glömma att min egna favoritskådis – Philip Seymour Hoffman, spelar lagets enträgne men känslosamme tränare och trots ett fåtal minuter totalt i filmen så gör han ännu en unik rollprestation värdig en oscarsnominering för sin extrema effektivitet. Han kan göra en enkel handrörelse och karaktären blir plötsligt känslomässigt greppbar på ett helt nytt sätt och det kallar jag enorm skicklighet värd att belönas för om och om igen.

Det var dessutom först efter att jag sett filmen som jag läste att regissören heter Bennett Miller – samme man som fängslade mig genom sin enormt vackra och atmosfäriska debutfilm Capote (med Seymour Hoffman i den oscarsbelönade huvudrollen) och med endast dessa två filmer i bagaget har han en resumé få kan matcha och massiv potential att kunna bli en framtida storregissör!

Från början jobbade faktiskt Steven Soderbergh (Traffic, Ocean’s Eleven, Erin Brockovich) med den här filmen, men jag är glad att det blev Miller för det märks att filmen var en tuff nöt att knäcka när Soderberghs intention var att göra filmen intressant genom dokumentärintervjuer och en så stor dos humor och lättsamhet att publiken skulle glömma all information filmen är tvungen att ge. Intressant men som tur var fick filmen en annan utgång.

Jag hoppas verkligen att fler där hemma trotsar sina fördomar mot filmen Moneyball och ser den, för det är antagligen 2011 års bäst adapterade film i sin briljans att inte smita från huvudämnet och även om framför allt The Descendants och Hugo är prestigefyllda filmer så ser jag gärna att Moneyball tar hem en statyett den 26 februari.

8/10