Etikettarkiv: Ben Kingsley

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus-Gods-and-Kings-Poster-7Genre: Drama, Action, Äventyr
Produktionsland: Storbritannien, USA, Spanien
Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian
Regi: Ridley Scott
Längd: 142 min
Skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, Aaron Paul, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Ben Mendelsohn, Indira Varma, John Turturro, Golshifteh Farahani, Dar Salim, Hiam Abbass, Kevork Malikyan, Tara Fitzgerald

En tolkning av berättelsen om Moses och hur han ledde de israelitiska slavarna ut ur Egypten. Moses och Ramses är söner till faraon Seti, som härskar över Egypten. Ramses är den naturlige tronarvingen då Moses är ett adoptivbarn, men Moses är den som besitter både det klokaste huvudet och största stridstalangen samt faderns tillit. När sanningen kommer fram att Moses är född som hebré och inte egyptier spricker bandet mellan bröderna och Moses kastas ut i öknen för att fortsätta sitt liv med döden runt fötterna, i ödemarken.

När Moses får kontakt med den Gud han alltid förnekat tar hans liv ytterligare en vändning och hans övertygelse leder honom tillbaka till samhället han kastades ut ifrån. Han måste befria hebréerna från deras liv i slaveri och jämna ut villkoren för hans folk. För att lyckas måste han övertyga sin bror, vilket är underlaget för en av de bibliska skrifternas mest episka kamp.

exodus-gods-and-kings-christian-bale-joel-edgerton

Jag tänker inte ödsla bokstäver på att förklara varför Exodus: Gods and Kings är relativt ointressant och blek i sitt varande som klassiskt drama mellan två bröder, som skådespel mellan flera i grunden skickliga aktörer samt som mastodontpackat actionäventyr av bibliska mått rent visuellt och tekniskt. Den ger ingenting som den inflammerade blockbusterkulturen inte redan gett oss dom senaste åren utan Ridley Scott (Alien, Thelma and Louise, Gladiator och Prometheus läs min recension samt ”second thoughts”) följer instruktionsboken väl men utan anledning att höja på ögonbrynen eller engagemanget inför filmen som filmisk underhållning.

Jag förväntade mig väldigt lite, men hoppades på en stabil rollprestation av Christian Bale (American Psycho, The Dark Knight Returns, American Hustle) som Moses och att få den klassiska och trevliga berättelsen från Gamla Testamentet återberättad på ett okej sätt för att åtminstone bli påmind om hur den var i stort. Jag kunde bocka av dessa förhoppningar och känner därför inte att jag blev blåst på konfekten. Visst hade jag hoppats på mer fokus i karaktärsdramat mellan filmens bröder Moses och Ramses, som tyvärr kändes väldigt statiska i sina karaktärslägen utan några riktiga växlingar. Moses var rak och beslutsam och Ramses var rak och beslutsam. Sällan var någon av dem tvivlande på samma vis som Russell Crowes och Joaquin Phoenixs brödraspel i Gladiator (2000), men jag förväntade mig inte heller någon ny sådan film så risken att det skulle göra mig besviken fanns aldrig riktigt där.

free-exodus-gods-and-kings-images

Jag tog däremot med mig ett par positiva överraskningar och det var ett budskap bortom det förväntade samt en uppfriskande vilja från Ridley Scotts sida att frångå religiösa förklaringar och istället förhålla sig opartisk till det mesta av religiösa värden för att istället fokusera på äventyret – och en mer cynisk slutsats av det, om man vill se det så.

I min umgängeskrets genom åren och även i olika texter på nätet har gamle Ridley Scott fått tagit emot en del återkommande kritik om att vara alldeles för kristet och religiöst insnöad i sitt skildrande av sina filmer. Jag har själv inte sett var det negativt kritiska i det ligger eller varför han ska belastas för att Gladiator kan ses som en biblisk berättelse oavsett om Maximus är Jesus, Moses eller någon annan eller varför dom kristna tolkningarna av Prometheus är negativ. Bibeln och andra religiösa berättelser är dom mest uråldriga och precis alla berättelser återanvänder dramaturgier och karaktärer från dessa uråldiga berättelser vare sig dom vill det eller inte. En berättelse eller karaktär går nämligen inte i stort att forma på något sätt som inte redan gjorts i dom uråldriga mytologierna. Det är just därför mytologier är så intressanta, för att dom innehåller skelettet för varje berättelse vi därefter fått höra i andra tappningar, kött och kläder.

exodus-gods-and-kings-DF-02676_rgb

Jag brukar inte förvänta mig extraordinära inlidningar av dessa historier och kanske är det därför jag i nio fall av tio kan bli minst lika underhållen av baksidesinformationen på en bok eller det urvattnade innehållet i en wikipedia-artikel, lika mycket som en detaljerad skildring av samma innehåll på flera timmars speltid eller textläsning.

I varje fall ler jag nästan lite ondskefullt över ironin att Ridley Scott i och med denna miljarddyra blockbusterpjäs lämnar den underhållningstörstande publiken otillfredställda likt publiken i hans Gladiator (2000), men samtidigt svarar på kritiken från dem som därefter trodde att han snöat in sig på Jesus och Bibeln. Han låter dem som osvikligt tror på gudar få behålla den tron om dom så gärna vill, men än mer låter han dem (inklusive jag själv) som valt att avstå tron på gudar att slappna av en aning och istället njuta av effektsökeriet (vilket jag enbart gjorde till måttlig grad) eller reflektera över dom mer existentiella frågorna bortom religionens lagar (vilket jag oväntat nog tog med mig av den här filmen).

Screen-Shot-2014-07-09-at-7.56.17-AM

Budskapet är inte att Gud existerar, ej eller att det finns något slags hopp varken för israeliter, judar eller människan som existerande varelse. Filmen undviker predikande och sentimentalitet och det ger enligt mig heder åt filmen. Istället är budskapet att hoppet för människan som en enad varelse är orimligt i det långa loppet – att människan behöver fly för att enas. För att fly krävs det en konflikt att fly ifrån och den paradoxala men ack så sanna slutsatsen blir därför att konflikter såsom krig och stundande undergång enar mer effektivt än den orimliga lösningen att människan skulle enas av en konfliktlös jord.

Människan som grupp leds lättare i krig än i fred och så länge människan är jordens mäktigaste varelse riktas kriget mot andra mänskliga grupper. Så en enad människogrupp är en krigande människogrupp men en krigande människogrupp delar samtidigt människan som helhet.

??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Summan av kardemumman är att människans strävan efter en enad grupp blir just en strävan efter att bryta ned människan som enad grupp.  Mänsklighetens mest enade stund kommer otvekligt ske först när vi samlar oss inför den gemensamma undergången.

Angående Christian Bales uttalanden om Moses:

”I think the man was likely schizophrenic and was one of the most barbaric individuals that I ever read about in my life.” – Christian Bale

Christian Bale uttalade sig inför filmens premiär att Moses är en barbar utan dess like som förmodligen var schizofren. Eftersom Bale liksom mig saknar religiös tro är det inte svårt att hålla med angående Moses schizofrena drag – oavsett vilken skildring vi går efter. Han tror sig få meddelanden av den Gud han tidigare påstått inte finns och i just denna skildring visar sig Gud (eller Guds sändebud) vara en liten pojke.

christian-bale-and-joel-edgerton-exodus-gods-and-kings

Att Moses skulle vara en barbar är dock intressantare att reflektera vidare kring. Visst kan jag se honom  som lite ignorant mot sin fru och son som han lämnar i övertygelsen om att han fått kontakt med Gud och måste uträtta hans ärenden. Han är övertygad om att egypterna behöver genomgå deras plågor i Guds namn men det görs ändå i stegrande grymhet just eftersom Ramses brister i insikt i sin roll som allmäktig diktator snarare än på grund av Moses barbara sida. Moses uppmanar hebréerna att offra ett lamm per hushåll och måla blodet på deras dörrar. Där börjar det kännas ganska grymt om vi utgår från att han uppmanar detta på grund av sin schizofrena vanföreställning.

Exodus-Gods-And-Kings

Sedan ”lurar” han ut både tusentals hebréer och egyptiska soldater i röda havets öppnade gap i övertygelse om att det är Guds vilja och räddning. Ett tusental egypter dör på kuppen, men samtidigt hade dom åtminstone ett aktivt val att stanna kvar på torra land. Dock är det desto mer bisarrt att en besatt och schizofren Moses hade mage att mana ut hela sitt folk på det öppna havet då det (om vi utgår från att det skett vill säga) lika gärna hade kunnat gått ”åt helvete” för alla dessa människor om naturkrafterna stängde havet och slukade dem alla bara för att dom trodde på Moses hallucinationer.

Jag tycker ändå att stämplingen av Moses som en av dom mest barbariska människorna (som Christian Bale personligen läst om) är att ta i, även om han enligt sin egen utsago läst dom fyra största skrifterna om Moses utan och innan. Moses var trots allt förmodligen en sjuk människa, OM vi utgår från att Gud inte finns.

SYDSYDSYDs-halfSYDs-ghostSYDs-ghost

 

Filmspanarkollegan Fiffis Filmtajm har också recenserat Exodus: Gods and Kings och ger ett helt annat perspektiv på upplevelsen av filmen, som klår filmen i sig. Hennes recension hittas här.

Shutter Island (2010)

Genre: Kriminalthriller, Psykologisk rysare
Regi: Martin Scorsese
Manus: Laeta Kalogridis
Längd: 138 min
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Mark Ruffalo, Ben Kingsley, Emily Mortimer, Michelle Williams, Max von Sydow, Patricia Clarkson, Jackie Earle Haley, Elias Koteas, John Carroll Lynch, Christopher Denham, Ted Levine, Ruby Jerins

Året är 1954, mitt under det brinnande Kalla kriget. Sheriff Teddy Daniels och hans nye partner Chuck Aule kallas till Shutter Island för att undersöka det osannolika försvinnandet av en kvinnlig massmördare som tycks ha rymt från ett låst rum på det ogenomträngliga Ashecliffe Hospital.

Omgivna av snokande psykiatriker och livsfarliga psykopater på en avlägsen, vindpinad ö förstår de båda poliserna snart att ön döljer något mer än en förvunnen patient…

Förord: Denna recension skrev jag 2010, precis efter att jag hade sett filmen på bio, men då filmen emellanåt är ruggig och passar hösttiden exemplariskt så får den en plats i årets halloween-tema. Förord slut.

När jag läste boken Shutter Island (Patient 67 på svenska) blev jag fängslad av den tunga atmosfären som författaren Dennis Lehane lyckades förmedla, samt hur en inre känsla smög sig på mer och mer.

När så Martin Scorsese skulle regissera filmen var förväntningarna lite mer höga än vanligt, blandat med en viss oro.

Filmen känns inte alls lång trots sina två timmar och arton minuter, och är du rädd för att avsnitt ur boken ska ha ratats så kan du sluta oroa dig – det enda som har valts bort är de mest logiska delarna.

Det är ganska skrämmande egentligen, hur filmen lyckas visualisera stora partier nästan exakt så som jag tänkte mig dem när jag läste boken.

Filmen löper dessutom efter samma nerv som boken och lyfter den sista delen efter att ha velat lite bortanför greppunkten. Den är lite sträv att ta till sig och jag kan tänka mig att målgruppen kommer vara ganska liten, men när handlingen lyfter så är det en fröjd att se.

Större delen av skådespelarensemblen imponerar aldrig på mig – trots utseendemässigt bra casting, men några ansikten övertygar. Max Von Sydow är – tillsammans med en ytterligare, den som blåser riktigt liv i sin karaktär och det är självklart kul att se gammelgubben visa vad skåpet ska stå, med yngre gubbar som Mark Ruffalo och framför allt Ben Kingsley runt sig.

Kingsley är som vanligt stabil och passar perfekt i rollen som mentalsjukhusets pådrivare. Även mycket kompetente Michelle Williams får några små tillfällen att glänsa i huvudkaraktärens återblickar och visar ytterligare en gång att hon kan briljera om materialet är bra.

Värt att nämna är också Ted Levines lilla men träffsäkra framträdande, där skådespeleriet är av högsta klass.

Men detta är ändå Leonardo DiCaprios film och han får en del tillfällen att spela ut sina bästa sidor och göra en bred prestation, trots den ganska härdade karaktären. Han kan ändra uttryck med små miner och sin röstton – han kräver inte manér för att vända sina mynt. Ibland blir det riktigt, riktigt bra!

Filmen bjuder på rent fantastiska utomhusmiljöer och med en naturell, kylig känsla utan att för den delen använda den så vanliga gråa tonen i fotot. Ölandskapet är något av det vackraste jag sett i naturväg på väldigt länge och det jag kommer se fram emot mest att återuppleva vid kommande visning.

Fotot av Oliver Stones, Quentin Tarantinos och Scorseses vapendragare Robert Richardson är en fröjd att se (vad kan man annars vänta sig av en Scorsese-film?) och bidrar med några riktiga delikatesser – bland annat i en intensiv avrättningsscen från 2:a världskriget.

Känslan av retrodeckare finns verkligen där genom filmen och när bilderna av Ruffalo och DiCaprio på båten på väg till ön visas så är det uppenbart att Scorsese har tagit influenser från den ”gamla goda tidens” filmteknik.

Jag förväntade mig att soundtracket – Scorseses vana trogen, skulle vara mer framträdande genom filmen, men den verkar i bakgrunden och gör det effektivt utan att dominera. Någon enstaka gång biter den verkligen tag, men hela tiden enhetligt och med en rispande känsla som får mig att tänka på Kubricks The Shining (några musikaliska spår från The Shining förekommer till och med i Shutter Island).

Shutter Island är en filmatisering som jag tycker lyckas motsvara förväntningarna från boken. Även om handlingen är ganska flytande så utmynnar det i ett fint hantverk och ett ganska udda sådant för att vara av Martin Scorsese. Den känns helt rätt i tiden för honom och jag är glad att det var just han som ville satsa på boken.

Mitt slutomdöme är preliminärt, för jag känner verkligen att jag måste se filmen minst en gång till innan jag kan vara rättvis, men det är definitivt ett steg i rätt riktning för Scorsese som regissör.

Efterord: Sedan jag skrev recensionen såg jag filmen ytterligare en gång på bio och även någon gång på dvd/blu-ray.

Filmen behåller betyget stabilt och tapar inte i sevärde av flera tittar. Det är en av mina favoritfilmer av Scorsese, även om den inte är lika fantastisk som exempelvis Taxi Driver (1976) och King of Comedy (1983), men väl i samma klass som Cape Fear (1991) vilken jag gillar skarpt.

Gillar du Film-noir och psykologiska rysare som The Shining (1980) och The Wicker Man (1973) så är i sådana fall Shutter Island ett måste.

Leonardo DiCaprios prestation i filmen är för mig dessutom hans bästa, tillsammans med den han gjorde som Howard Hughes i Scorseses The Aviator (2004).

Dock är ursprungsromanen (Patient 67 på svenska) av Dennis Lehane i en klass för sig och jag är nu allra mest sugen på att läsa om boken. Det kan vara den bästa romanen jag läst hittills faktiskt, och jag rekommenderar den för precis alla som inte sett filmen men även för dem som gjort det och gillade den.