Etikettarkiv: Schizofreni

Exodus: Gods and Kings (2014)

Exodus-Gods-and-Kings-Poster-7Genre: Drama, Action, Äventyr
Produktionsland: Storbritannien, USA, Spanien
Manus: Adam Cooper, Bill Collage, Jeffrey Caine, Steven Zaillian
Regi: Ridley Scott
Längd: 142 min
Skådespelare: Christian Bale, Joel Edgerton, Aaron Paul, María Valverde, Sigourney Weaver, Ben Kingsley, Ben Mendelsohn, Indira Varma, John Turturro, Golshifteh Farahani, Dar Salim, Hiam Abbass, Kevork Malikyan, Tara Fitzgerald

En tolkning av berättelsen om Moses och hur han ledde de israelitiska slavarna ut ur Egypten. Moses och Ramses är söner till faraon Seti, som härskar över Egypten. Ramses är den naturlige tronarvingen då Moses är ett adoptivbarn, men Moses är den som besitter både det klokaste huvudet och största stridstalangen samt faderns tillit. När sanningen kommer fram att Moses är född som hebré och inte egyptier spricker bandet mellan bröderna och Moses kastas ut i öknen för att fortsätta sitt liv med döden runt fötterna, i ödemarken.

När Moses får kontakt med den Gud han alltid förnekat tar hans liv ytterligare en vändning och hans övertygelse leder honom tillbaka till samhället han kastades ut ifrån. Han måste befria hebréerna från deras liv i slaveri och jämna ut villkoren för hans folk. För att lyckas måste han övertyga sin bror, vilket är underlaget för en av de bibliska skrifternas mest episka kamp.

exodus-gods-and-kings-christian-bale-joel-edgerton

Jag tänker inte ödsla bokstäver på att förklara varför Exodus: Gods and Kings är relativt ointressant och blek i sitt varande som klassiskt drama mellan två bröder, som skådespel mellan flera i grunden skickliga aktörer samt som mastodontpackat actionäventyr av bibliska mått rent visuellt och tekniskt. Den ger ingenting som den inflammerade blockbusterkulturen inte redan gett oss dom senaste åren utan Ridley Scott (Alien, Thelma and Louise, Gladiator och Prometheus läs min recension samt ”second thoughts”) följer instruktionsboken väl men utan anledning att höja på ögonbrynen eller engagemanget inför filmen som filmisk underhållning.

Jag förväntade mig väldigt lite, men hoppades på en stabil rollprestation av Christian Bale (American Psycho, The Dark Knight Returns, American Hustle) som Moses och att få den klassiska och trevliga berättelsen från Gamla Testamentet återberättad på ett okej sätt för att åtminstone bli påmind om hur den var i stort. Jag kunde bocka av dessa förhoppningar och känner därför inte att jag blev blåst på konfekten. Visst hade jag hoppats på mer fokus i karaktärsdramat mellan filmens bröder Moses och Ramses, som tyvärr kändes väldigt statiska i sina karaktärslägen utan några riktiga växlingar. Moses var rak och beslutsam och Ramses var rak och beslutsam. Sällan var någon av dem tvivlande på samma vis som Russell Crowes och Joaquin Phoenixs brödraspel i Gladiator (2000), men jag förväntade mig inte heller någon ny sådan film så risken att det skulle göra mig besviken fanns aldrig riktigt där.

free-exodus-gods-and-kings-images

Jag tog däremot med mig ett par positiva överraskningar och det var ett budskap bortom det förväntade samt en uppfriskande vilja från Ridley Scotts sida att frångå religiösa förklaringar och istället förhålla sig opartisk till det mesta av religiösa värden för att istället fokusera på äventyret – och en mer cynisk slutsats av det, om man vill se det så.

I min umgängeskrets genom åren och även i olika texter på nätet har gamle Ridley Scott fått tagit emot en del återkommande kritik om att vara alldeles för kristet och religiöst insnöad i sitt skildrande av sina filmer. Jag har själv inte sett var det negativt kritiska i det ligger eller varför han ska belastas för att Gladiator kan ses som en biblisk berättelse oavsett om Maximus är Jesus, Moses eller någon annan eller varför dom kristna tolkningarna av Prometheus är negativ. Bibeln och andra religiösa berättelser är dom mest uråldriga och precis alla berättelser återanvänder dramaturgier och karaktärer från dessa uråldiga berättelser vare sig dom vill det eller inte. En berättelse eller karaktär går nämligen inte i stort att forma på något sätt som inte redan gjorts i dom uråldriga mytologierna. Det är just därför mytologier är så intressanta, för att dom innehåller skelettet för varje berättelse vi därefter fått höra i andra tappningar, kött och kläder.

exodus-gods-and-kings-DF-02676_rgb

Jag brukar inte förvänta mig extraordinära inlidningar av dessa historier och kanske är det därför jag i nio fall av tio kan bli minst lika underhållen av baksidesinformationen på en bok eller det urvattnade innehållet i en wikipedia-artikel, lika mycket som en detaljerad skildring av samma innehåll på flera timmars speltid eller textläsning.

I varje fall ler jag nästan lite ondskefullt över ironin att Ridley Scott i och med denna miljarddyra blockbusterpjäs lämnar den underhållningstörstande publiken otillfredställda likt publiken i hans Gladiator (2000), men samtidigt svarar på kritiken från dem som därefter trodde att han snöat in sig på Jesus och Bibeln. Han låter dem som osvikligt tror på gudar få behålla den tron om dom så gärna vill, men än mer låter han dem (inklusive jag själv) som valt att avstå tron på gudar att slappna av en aning och istället njuta av effektsökeriet (vilket jag enbart gjorde till måttlig grad) eller reflektera över dom mer existentiella frågorna bortom religionens lagar (vilket jag oväntat nog tog med mig av den här filmen).

Screen-Shot-2014-07-09-at-7.56.17-AM

Budskapet är inte att Gud existerar, ej eller att det finns något slags hopp varken för israeliter, judar eller människan som existerande varelse. Filmen undviker predikande och sentimentalitet och det ger enligt mig heder åt filmen. Istället är budskapet att hoppet för människan som en enad varelse är orimligt i det långa loppet – att människan behöver fly för att enas. För att fly krävs det en konflikt att fly ifrån och den paradoxala men ack så sanna slutsatsen blir därför att konflikter såsom krig och stundande undergång enar mer effektivt än den orimliga lösningen att människan skulle enas av en konfliktlös jord.

Människan som grupp leds lättare i krig än i fred och så länge människan är jordens mäktigaste varelse riktas kriget mot andra mänskliga grupper. Så en enad människogrupp är en krigande människogrupp men en krigande människogrupp delar samtidigt människan som helhet.

??????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Summan av kardemumman är att människans strävan efter en enad grupp blir just en strävan efter att bryta ned människan som enad grupp.  Mänsklighetens mest enade stund kommer otvekligt ske först när vi samlar oss inför den gemensamma undergången.

Angående Christian Bales uttalanden om Moses:

”I think the man was likely schizophrenic and was one of the most barbaric individuals that I ever read about in my life.” – Christian Bale

Christian Bale uttalade sig inför filmens premiär att Moses är en barbar utan dess like som förmodligen var schizofren. Eftersom Bale liksom mig saknar religiös tro är det inte svårt att hålla med angående Moses schizofrena drag – oavsett vilken skildring vi går efter. Han tror sig få meddelanden av den Gud han tidigare påstått inte finns och i just denna skildring visar sig Gud (eller Guds sändebud) vara en liten pojke.

christian-bale-and-joel-edgerton-exodus-gods-and-kings

Att Moses skulle vara en barbar är dock intressantare att reflektera vidare kring. Visst kan jag se honom  som lite ignorant mot sin fru och son som han lämnar i övertygelsen om att han fått kontakt med Gud och måste uträtta hans ärenden. Han är övertygad om att egypterna behöver genomgå deras plågor i Guds namn men det görs ändå i stegrande grymhet just eftersom Ramses brister i insikt i sin roll som allmäktig diktator snarare än på grund av Moses barbara sida. Moses uppmanar hebréerna att offra ett lamm per hushåll och måla blodet på deras dörrar. Där börjar det kännas ganska grymt om vi utgår från att han uppmanar detta på grund av sin schizofrena vanföreställning.

Exodus-Gods-And-Kings

Sedan ”lurar” han ut både tusentals hebréer och egyptiska soldater i röda havets öppnade gap i övertygelse om att det är Guds vilja och räddning. Ett tusental egypter dör på kuppen, men samtidigt hade dom åtminstone ett aktivt val att stanna kvar på torra land. Dock är det desto mer bisarrt att en besatt och schizofren Moses hade mage att mana ut hela sitt folk på det öppna havet då det (om vi utgår från att det skett vill säga) lika gärna hade kunnat gått ”åt helvete” för alla dessa människor om naturkrafterna stängde havet och slukade dem alla bara för att dom trodde på Moses hallucinationer.

Jag tycker ändå att stämplingen av Moses som en av dom mest barbariska människorna (som Christian Bale personligen läst om) är att ta i, även om han enligt sin egen utsago läst dom fyra största skrifterna om Moses utan och innan. Moses var trots allt förmodligen en sjuk människa, OM vi utgår från att Gud inte finns.

SYDSYDSYDs-halfSYDs-ghostSYDs-ghost

 

Filmspanarkollegan Fiffis Filmtajm har också recenserat Exodus: Gods and Kings och ger ett helt annat perspektiv på upplevelsen av filmen, som klår filmen i sig. Hennes recension hittas här.

Annonser

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Film & Musik: The Devil and Daniel Johnston (2005)

P&LFF-Film-Musik-header-GIF

Denna filmrecension är den första av ett en liten serie recensioner jag kommer att bjuda på i samarbete med Peace & Love Film Festival, som går av stapeln i Borlänge dagarna före – samt i samband med, den musikbaserade Peace & Love-festivalen.

Själva filmfestivalen kommer att bjuda på allt ifrån internationella långfilmer, kortfilmer av toppklass och midnattsvisningar utomhus i (förhoppningsvis) sommarsolnedgången. Allt som allt pågår filmfestivalen i 5 dagar och jag kommer även bevaka samtliga dagar av festivalen på plats!

the_devil_and_daniel_johnstonGenre: Dokumentär, Biografisk dokumentär, Musikdokumentär
Regi: Jeff Feuerzeig
Manus: Jeff Feuerzeig
Längd: 110 min

Daniel Johnston började spela in små kassetter hemma i Austin, Texas i början av 80-talet – kassetter som han gick runt på gatorna och gav bort till folk som ville ha.

Det ville allt fler, och trots att han lidit av manodepression sedan tidiga tonår och under sin karriär tillbringat flera perioder på mentalkliniker, har kultryktet bara vuxit. Alla från Sonic Youth och Butthole Surfers till Johnny Depp älskar honom. Ett av hans största fan var Kurt Cobain, som ofta syntes iförd en Daniel Johnston-T-shirt.

Här berättas historien om hans liv med hjälp av nytaget material, gamla konserter, hemvideor, intervjuer och framförallt Daniels musik.

Man pratar ofta om musikers känsla. Deras förmåga att beröra oss genom att presentera något känslosamt för oss. Sångerskor och sångare som bestiger höjder, träffar toner och rör en nerv med deras intränade sångtalang. Även instrumentalister plockar fram känslor när de stilar med inövade melodier, riff och solon.

I det här fallet talar vi om känslan som en slags professionalitet. Amadeus Mozart, Aretha Franklin, Elvis Presley och Adele  har och hade alla förmågan att plocka fram känslan på beställning. De är och var proffs.

1

Känslighet är något annat. Det kommer mycket genuinare, ömtåligare och uppfattas snarast som negativt. I en professionell värld får man inte vara känslig, utan måste lära sig att bemästra den och utnyttja den till sin fördel. Ta död på känsligheten och spela ut den som ett verktyg för att fylla en refräng eller ett crescendo.

Musikern Daniel Johnston är en rakt igenom genuin själ, som har lidit av bipolär störning, manodepressivitet och schizofreni sedan tonåren, men samtidigt gett sig den på att vara enastående kreativ. Han bemästrade aldrig sin känslighet, men trots – eller snarast tack vare det, lyckades han beröra mer än vad all professionalitet i världen skulle gett honom.

I sitt pojkrum spelade han i början på 80-talet in sin musik genom att spela in på en enkel kassettband-recorder. Hans sång var allt annat än professionell, hans tangentklinkande tog sig toner av ren och skär vilja och någon studiokvalitet gick inte att tala om. I all denna anti-perfektion sken det fram en oslipad diamant, med texter som berättade hans glädje och bekymmer i ofiltrerad enkelhet, klarhet och i slutändan med en genuitet som knappast existerar idag.

2

Jag upptäckte honom först genom låten ”Worried Shoes”, från albumet Yip/Jump Music (1981);

I made a mistake and I never forgot
I tied knots in the laces of
My worried shoes
And with every step that I’d take I’d remember my mistake
As I marched further and further away
In my worried shoes

3

Dokumentären The Devil and Daniel Johnston berättar hans fantastiska tillika sorgliga livshistoria på ett perfekt sätt. Hans person kommer fram i varje ögonblick och musiken är närvarande hela tiden.

Att se honom gå igenom allt som plötsligt möter honom på hans resa är så berörande att ögonen vattnas mer än en gång. Hur idolskapet fyller honom av värme, hur plötsligt folk från andra platser än hans egen känner till hans musik och hur hans föräldrar går igenom allt.

För hans faser av mani och dalar i beteendet måste vara särskilt påfrestande för en mor och far när det går att avläsa så pass tydligt. När hans pappa återberättar en resa dem emellan går det inte att hålla känslorna tillbaka.

Dokumentärens titel, ”The Devil and Daniel Johnston”, är minst sagt passande med tanke på de demoner hans har fått tampats mot under sitt liv och Johnstons tecknande av ständigt återkommande symbolkaraktärer gör den aspekten inte mindre intressant.

4

Grodan ”Jeremiah the Innocent” – som prydde kassettomslaget till albumet Hi, How are You (1983), är bara en av alla hans skapelser och också den mest kända då det var den som prydde t-shirten som Kurt Cobain hade under hela promotion-turnén för albumet Nevermind, 1991 och som lyfte upp Daniel Johnston till större höjder kommersiellt.

För mig är Daniel Johnston i sina mer hälsosamma stunder på samma nivå som hans artistiska likar Nick Drake, Brian Wilson (från Beach Boys) och självaste Bob Dylan. Den här dokumentären är kanske också den bästa musikdokumentär som har gjorts.

Det är en biografisk resa som lär oss någonting om kreativ frihet och hur ömtålig den är. Jag har sällan sett en mer konstnärligt inspirerande film än The Devil and Daniel Johnston, just efterom Johnston själv är en sån inspirerande person.

5

Men det är så mycket mer än bara en biografisk skildring av en artist.

Den skildrar en bipolär man med schizofreni, och manodepressivitet – en hård kamp med mediciner och personlighetsförändringar som aldrig kan ta slut. I min värld är det sådana som Johnston som förtjänar att kallas kreativa genier, just eftersom han visar vilken tunn gräns det är mellan kaos och frihet inom oss.

I avsnitt 52 av Alex & Sigges Podcast talar Sigge Eklund just om hur personer antingen är introverta eller extroverta och att den introverte i grunden är mer tillbakadragen och tystlåten, men har en betydligt större förmåga att känna av sina känslor. Den extroverte däremot är utåtriktad, syns och talar gärna, men har betydligt mindre förmåga att känna av känslovibbar inom sig och utom sig.

?????????????????????????????????????????

Varför nämner jag det här? På Filmtipsets kommentarsfält för The Devil and Daniel Johnston hittar jag en mängd kommentarer som förklarar den extroverte kan reagera på en känslig person som Daniel Johnston och den fria – oprofessionella, kreativitet han förmedlar. Om det enbart handlar om extrovert brist på känsla, känslighet och empatiförmåga eller om det i förlängningen bottnar i en avundsjuka låter jag vara osagt;

”Ett retard som varken kan sjunga eller spela gura, blä.” – Mastern

”Innan jag satte igång filmen var jag rädd att man här skulle spela på konstnärsmyten om det plågade geniet. Den rädslan besannades tyvärr. Ständiga stiliserade, ibland nästan fåniga, iscensättningar av det här ”kreativa ruset” som jag blivit så fruktansvärt trött på i alla konstnärsbiografier som någonsin gjorts. Den här vidriga respekten för den man skildrar som nästan närmar sig skoslickeri.” – Santa Claus

”verkligen ett geni, jobbar på donken med att torka bord och det utan att få sparken!! Wow, verkligen.” – Martain

”Och varför han promt skulle spela gitarr fick man aldrig svar på. Men som sagt, det var bisarrt att plötsligt se en apman stå och hänga.” – katwa

”vilket hemskt jävla porträtt av en människa, jag mår illa” – arthuro

7

Var Daniel Johnston befinner sig på introvert/extrovert-skalan är inte svårt att lista ut, och det är också där vi finner den sanna kreativiteten i slutändan. Daniel Johnston är i sig en uppmaning till alla där ute att släppa lös den fria kreativiteten i sin personlighet och inte anpassa sig till ett samhälle som anser att den vägen är udda, konstig och till och med fel.

Johnston förmedlar det ständigt i sin oputsade, genomärliga musik av total känslighet och kanske bäst i sången ”The Story Of An Artist”, från albumet Don’t Be Scared (1982);

Listen up and i’ll tell a story
about an artist growing old
Some would try for fame and glory
Others aren’t so bold
Everyone in friends and family
sayin ”Hey get a job
Why do you only do that only
Why are you so odd?
”We dont really like what you do
We dont think anyone ever will
It’s a problem that you have
and this problem’s made you ill”

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAlive