Genre: Psykologisk thriller, Kriminaldrama, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 152 min
Skådespelare: Gary Oldman, Morgan Freeman, Michael Caine, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Christian Bale, William Fichtner, Anthony Michael Hall, Eric Roberts, Nestor Carbonell, Maggie Gyllenhaal, Ritchie Coster, Cillian Murphy, Chin Han, Monique Gabriela Curnen
Ett år har gått sedan händelserna i Batman Begins. Batman vill en gång för alla sätta stopp för brottsligheten i Gotham City och slår till mot maffians svagaste punkt, deras ekonomi.
Men när en psykopatisk skurk som går under namnet ”Jokern” dyker upp i Gotham får Batman, poliskommissarie James Gordon och den skarpe åklagaren Harvey Dent rikta sina blickar mot honom. Plötsligt dyker det upp döda människor i batmanliknande dräkter och jokerkort i hela Gotham.
Jokern väljer sina offer och skapar snabbt anarki bland Gothams maffiasläkten, där inte bara dessa, utan alla invånare tvingas vända sig emot varandra för att överleva Jokerns terror…
Med Batman Begins visade regissören Christopher Nolan att det fanns liv för Batman och trots att filmen inte var någon jättesuccé på bio så fick han erbjudandet om att göra en fortsättning. Hinten i Begins om att ”Jokern” skulle bli Batmans näste motståndare gav nog en hel del bensin på elden och efter ”mellanfilmen” The Prestige (2006) tog teamet Nolan, David S. Goyer och brorsan Jonathan Nolan tag i filandet på ett nytt Batman-kapitel.
Mycket riktigt blev den ikoniske skurken ”Jokern” Batmans motståndare. En karaktär som tidigare skildrats i Tim Burtons Batman (1989), då i skepnaden av legenden Jack Nicholson. Denna gång skulle den betydligt yngre, talangfulle skådespelaren Heath Ledger spela honom. Han hade tidigare gjort sig allmänt känd genom filmer som 10 Orsaker Att Hata Dig (1999), En Riddares Historia (2001), Brokeback Mountain (2005) och Casanova (2005).
En populär flickfavorit, type-castad i romantiska komedier med äventyrsinslag, men som hade större mål än så och ville helst ta sig ann svåra roller såsom de i Monster’s Ball (2001), Candy (2006), Bob Dylan-filmen I’m Not There (2007) och Brokeback Mountain-rollen, vilken han också oscarsnominerades för. Trots det såg jag mest Casanova-killen och var tveksam till valet av denne ”handsome boy”.
Jag vet att jag hellre såg Jack Nicholson reprisera rollen ännu en gång, då jag oroades över att den psykopatiske karaktären Jokern skulle bli en snygg karaktär som tjejer skulle attraheras av snarare än att visa den mörka sidan hos honom. Ett annat, på sätt och vis också redan utnyttjat val som jag hellre såg var Jim Carrey, i en mörkare, allvarligare tappning än den som ”Riddler” i tidigare Batman-sammanhang.
Inspirationen för The Dark Knight är frestande och värd att nämna. Nolan, Nolan och Goyer ska främst ha inspirerats av Frank Millers stilbildande The Dark Knight Returns – seriealbumet som förändrade Batman-tonen för all framtid, men framför allt den Gudfadern-influerade Jeph Loeb-deckaren The Long Halloween – den enligt mig både bästa och snyggaste Batman-historien, samt de två tidigaste berättelserna med Jokern, i de första Batman-serierna på 40-talet. Större delen av filmens händelser är skissade och omplacerade utefter dessa fyra Batman-storys.
Från The Dark Knight Returns togs främst temat kring kampen mellan Batman och Jokern och faktumet att Batman aldrig kan leva utan honom. Dödar Batman honom bryter han sitt eget löfte om att inte döda och låter han Jokern vinna bryter han också sitt eget löfte om att skydda Gotham.
Tre ytterligare inspirationskällor för just Joker-karaktären rimligen även vara The Killing Joke av samhällsuperserievärldens (!?) kung, Allan Moore (Watchmen, V for Vendetta), The Man Who Laughs av Ed Brubaker och dels Grant Morrisons Batman-serier. Dessa herrar valde att gå särskilt djupt in i Jokerns mörka själ och karaktären hade aldrig tidigare varit mer hotfull än i deras verk.
Heath Ledger hittade i sin tur inspiration från andra källor. I ett försök att hitta karaktären och komma så långt ifrån Jack Nicholsons rolltolkning som möjligt låste han in sig i en lägenhet i sex veckor där han bearbetade Jokerns psykologi. Han studerade karaktären Alex De Large i A Clockwork Orange (1971) och Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious bland annat. Det är inte omöjligt att en bit av Jack Nicholsons karaktär i The Shining (1980) även fanns i bakhuvudet.
Christopher Nolan har gång på gång gett sken av att han söker något originellt i sina filmer snarare än att upprepa sig, så det faktum att han över huvud taget regisserade ytterligare en Batman-film förvånade vissa. En del betydande skiftningar skedde dock jämfört med föregående film.
Nolan vidgade storleken på filmen och istället för att koncentrera berättelsen kring Bruce Wayne ännu en gång ges mer fokus åt Harvey Dent – en borgmästarkandiderande toppadvokat, samt Gothams nya fiende – Jokern själv.
Nolan införde även IMAX-formatet i fiktionsfilmvärlden, för att expandera filmen på alla sätt. Detta jätteduksformat kräver exklusiva filmkameror som tidigare endast använts i mastodontiska naturfilmer men Nolan såg hur dessa kunde utveckla filmmediet även inom spelfilmen och glassade på med dem i utvalda actionscener där stadsmiljön utnyttjades till fullo. Kamerorna var dock så tunga och högljudda att dialogscener fortfarande gav bäst resultat i standardfomrat, där ljudet kunde tas direkt från inseplningsplatsen.
Karaktäriseringen av staden Gotham är helt enligt Nolans intentioner därför på många sätt ”boostad” och vi får se mycket mer av de finare, centrala delarna i dagsljus, till skillnad från föregående film som mest utspelade sig i mörkagathörn. Batman korsar till och med landsgränsen – mycket just för att vi ska känna att universumet inte enbart består av den staden och att Gothams öde även ger avtryck i omvärlden.
Problem i vårt verkliga samhälle speglas tydligt i filmen, med ett folk i försvarsställning mot ett omänskligt hot som skapar obalans i maktens olika korridorer, likt det terrorhot som blivit en del av vår nutid. Det mest skrämmande är att Jokerns syfte med sina brott inte är att sno åt sig mer rikedomar än någon annan, utan att skaka om de mäktiga i staden och frambringa kaos. Precis samma taktik som bland annat terroristnätverket Al Qaida har utövat på västvärlden.
”Kaos” är filmens utpräglade tema, precis som ”rädsla” var det i Batman Begins. Och i en stad som tappar kontrollen och leds av kaos blir alla rädda. Därför blir det mer av ett globalt tema, betydligt större än den personliga berättelsen i föregående film.
Bruce Wayne och Batman blir som sagt lite av biroller i denna intrig som kontrast till den djupa karaktäriseringen vi redan fått i Batman Begins, men det gör mig ingenting då intrigen kring Harvey Dent är nog så gripande och den begåvade independentskådespelaren Aaron Eckhart (Thank You For Smoking) gör ett strålande jobb i skorna som Gothams nya hopp. Miljardären Wayne ser Dent mer och mer som en frälsare för Gotham – en verklig man som bekämpar brottsligheten utan mask och i dagsljus, med en tro på staden.
Han får snabbt smeknamnet ”The White Knight” för sin förmåga att skänka hopp åt den rädda stadsbefolkningen.
Det privata såväl som yrkesmässiga triangeldramat som utspelar sig mellan Harvey Dent, Bruce Wayne/Batman och Waynes barndomsvän, advokaten Rachel Dawes är rafflande. Rachel har insett att hon inte kan ha en relation med Bruce så länge han tvingas slåss för staden som Batman, och Bruce Wayne själv ser äntligen ett liv efter Batman när Dent skänker en tro på stadens stabilitet som Batman aldrig kan ge.
Detta drama når nästan Shakespeariska höjder och när dessutom Rachel blivit en mer kluven karaktär sedan förra filmen, i skepnaden av den luriga Maggie Gyllenhaal (Sherry Baby) så blir det inte mindre svårt att förutspå utgången.
Den speciella relationen mellan kommissare Jim Gordon fördjupas och problematiseras mer i The Dark Knight och det är rörande då Gary Oldman spelar den känsliga, godhjärtade karaktären så satans bra och dessutom ger det vibbar av det bästa från serierna – framför allt nämnda The Long Halloween, där även Harvey Dent får en stor roll då de liksom i denna ingår en pakt om att störta Gothams brottslighet. Fantastiskt vackert handlingsmässigt!
De få scenerna med Gordon tillsammans med sin familj är filmen verkliga hjärta – mer genuint rörande känslor har Nolan aldrig skapat på film varken förr eller senare.
Filmens snackis är dock Heath Ledger. Hans tragiska bortgång av en överdos slog ner som en bomb i filmvärlden. Filmens öde svävade i ovisshet för en stund, men eftersom rapporter kom om att Heath Ledger hade fullföljt inspelningen och dessutom efterbearbetningen stod det klart att The Dark Knight skulle bli hans sista fullföljda roll. En roll som spekulativt tog så mycket energi att den bidrog till hans försämrade psykiska hälsa och död. Samtidigt väckte det ett ännu större intresse för allmänheten att se hans sista, omtalade framträdande – och vilket framträdande sen!
Jag gillar egentligen inte hans hjälla röstläge (precis som många ogillar batmans basröst, haha!), men bortsett från den detaljen är han så underbart slingrig och osårbar i sin psykopatbubbla. Scenen när han hänger ut med huvudet genom bildörren och meditativt tar in vad han har orsakat staden är oslagbar filmkonst! Och scenen när han kommisarie Gordon blir befordrad och han plötsligt klappar händerna innifrån sin cell liksaså – dessutom spontan improvisation från Ledger trots att det känns så genialt ”skrivet”.
Det filmen hämmas lite av är den sista akten. Filmen förlöser sig där och går in i ett mer uppskruvat tempo där alla beslut tas väldigt snabbt. Jag har hört flera som anser att filmen blir lite för lång, men jag tycker att tiden flyger iväg och två och en halv timme har nästan aldrig gått så fort på film som i denna.
Dock är det just den här sista akten som jag tycker sker på lite för kort tid rent filmtittarmässigt och kunde varit längre, men framför allt hade jag sett att den snarare utspelat sig på flera dagar inom filmens tidsramar, för att handlingarna ska kännas mer befogade.
Trots den detaljen så är det en fantastisk, bombastisk (slut på Shaggy-recitationer där) actionfilm med politiska och moraliska teman som får mig att sitta på nålar och en helt annan typ av film än vad Batman Begins var. Till råga på det var min bioupplevelse av filmen en av de tre största jag haft i mitt liv. Christopher Nolan lyckades igen!
Det känslomässiga fokuset på de övriga invånarna i Gotham – Harvey Dent, kommisarie Gordon, Rachel Dawes, och den rörande kampen mot det allt mer hopplösa motståndet, samt kommentaren den ger på vår fixering vid kontroll av omvärlden, även om kontrollen inte nödvändigtvis har något konstruktivt att ge. Och så givetvis karaktären Jokern i skepnad av en briljerande Heath Ledger – hans karriärs kröning och emotionella, sista dans!
Jag saknar Bruce Wayne och Batman en aning, men alla kan inte få plats i en så pass massiv film. Slutet kunde få mer andrum för större kontrast mot det höga tempot i resten av filmen, men det är en smaksak och ingen större brist.
Absurd Cinema 
Du vet redan vad jag anser om filmen: Mycket bra men för lång. Ledgers version av Jokern är outstanding men likt dig var jag lite orolig när han blev castad. Lika orolig som när jag hörde om Hathaway som Catwoman 😉
Nicholson som jokern har jag aldrig gillat, men det kan bero på att jag egentligen tycker JN inte är en speciellt bra skådis.
Bra och intressant skrivet! Brubakers serie har jag faktiskt inte läst. Ska spanas in då han gör bra serier. Du har läst uppföljaren Dark Victory och Morrisons Batman? Om inte kan de rekommenderas.
Anne Hathaway som Catwoman är jag mer sanad inför ändå. Hon är ju en intressant skådespelare de gånger hon spelat utanför trygghetsgränserna även om hon skapat sig en Julia Roberts-stämpel. Karaktären Selina Kyle i Catwoman-skepnad tror jag kan bli svår att inte göra ostörbar (hon är ju en oneliner-person av stora mått) så Hathaway lär nog få en del kritik emot sig, men både hon och skildrandet av karaktären ser onekligen ra ut för min del.
Jag ogillar tjafset om att folk hellre vill ha en snyggare tjej med piska och latex. Nolans/Hathaways Catwoman känns mycket mer genomtänkt än Burtons tease-version och från de The Dark Knight Rises-trailers som kommit liknar Hathaway mycket mer karaktärens bästa stunder från serierna. Så jag tror på Hathaway. 🙂
Jag gillade Jack Nicholsons Joker mer förut, då jag nu mest ser Nicholson som har lekstuga och inte något djupare skådespeleri. Hade dock varit kul att se en yngre Nicholson gjort rollen. Honom som skådespelare gillar jag skarpt, men precis som med Nicolas Cage och Brad Pitt (som jag också gillar) så ser jag mest skådespelaren och inte karaktären, vilket gör det svårt att ranka honom.
Jag har inte läst Dark Victory ännu, men planerar ett inköp av den när ekonomin har stabiliserats. Har fått uppfattningen att den inte håller lika genomgående som The Long Halloween, men samtidigt spelar det inte så jättestor roll för mig då jag mest är sugen på att se mer av Catwoman-relationen (har Hush hemma nu) och jag gillar ju de deckaraktiga uppläggen som Jeph Loeb sysslar med.
Grant Morrisons Batman-serier har jag läst en del av (Arkham Asylum är ju ett måste), även om det finns mycket kvar av honom att utforska och utöver hans psyk-influenser så ju oftast tecknarstilen i hans berättelser snaskigt välpolerad. 🙂
Den här gillar jag mer än Batman Begins!
Det är riktigt synd att man inte kan se den på en IMAX-biograf i Sverige. Finns ju bara Cosmonova på Naturhistoriska Riksmuseet.
Ja, en av mina drömmar är definitivt att få se en sån här IMAX-film på en IMAX-biograf. Vad jag har förstått blossar de oftast upp standardfilmade filmer på IMAX-biografer och bara det är ju maffigt i sig, så att få uppleva riktig IMAX-bild måste vara häftigt!
Jag har för övrigt väldigt svårt att avgöra vilken av Batman Begins och The Dark Knight jag gillar mest. Just nu är det nog Begins, för Bales skådespeleri och den dramatiska Wayne-skildringen, men spänningen och nätet av bra saker i The Dark Knight är jäkligt bra det också. Och så Jokern på det. Omöjligt val (som med Star Wars, Paradise Lost och Sagan om Ringen) och därför bra att vi kan binda ihop allt till en trilogi snart. 🙂
Det trevliga med sista filmen är att den verkar kombinera det stora spektrat från The Dark Knight med den personliga Wayne/Batman-skildringen från Batman Begins, vilket är den perfekta stormen.
Jag är lite förvånad att du bara gav den en åtta 😉
The Dark Knight är en riktig höjdare tycker jag, speciellt efter sömnpillret Batman Begins. Visst är den lång men tiden bara svischar förbi. Heath Ledgers oscarsvinst var SÅ rätt och Aaron Eckhart har fått alldeles för lite cred för sitt presterande, däremot Christian Bale, där har vi en Batman jag personligen klarar mig bra utan.
På sätt och vis borde den få en 9:a lika gärna, men samtidigt kan jag inte välja vilken av den här och Batman Begins som är mest fulländad och den andra känns mer som en 8:a ändå. Det kan sluta med att jag höjer båda till 9:or och du frestar mig att göra det. 🙂
Du gillar inte Christian Bale alltså? Som skådis eller? För mig är det han, Sean Penn, Daniel Day-Lewis, Mark Ruffalo och Michael Fassbender man ska studera av dagens aktiva herrar om man vill bli en jävligt bra skådespelare. Det finns ju egentligen ingen skådespelare som offrat så mycket som Bale för sina roller och intensiteten i hans ansikte och ögon är något utan dess like. Han känns så psykiskt instabil i sina roller att jag nästan skulle vara rädd av att möta honom i verkligheten.
Drömrollen jag skulle vilja se honom i är ironiskt nog en romantisk film, för att se hur han agerar där. 😀
American Psycho, The Fighter, The Machinist, Batman Begins, Harsh Times – alla ligger högt på min lista över de senaste årens bästa rolltolkningar.
Nopps, jag är inget fan av Christian Bale och inte heller av Daniel Day-Lewis även om dom båda gör bra rollinsatser ibland men jag får liksom ingen feeling för dom….jag tycker liksom inte om dom.
Men då Batman oftast har mask så funkar Bale 😉
Det är nog för att du värdesätter charm före karaktär och eftersom ingen av dem spelar charmigt så är de mindre värda i dina ögon, tror jag? Charm är ju något vi oftast ser hos skådespelare i övrigt – till och med när rollerna är osympatiska, men båda dessa undviker sådana roller. 🙂
”Det filmen hämmas lite av är den sista akten. ” Skulle själv säga att första hälften är helt outstanding. Sen går den nedför, sakta men säkert.
Första hälften av filmen är helt klart min favoritdel, men du menar första hälften av sista akten eller?
.
.
.
SPOILER!
.
.
.
Angående sista akten: Jag tycker det skyndas lite med Two-Face-delen då han förändras och övertygas av Jokern så snabbt. Jag gillar dock spelet med de två färjorna och slutuppgörelsen mellan Two-Face, Batman, Gordon och hans familj är dock jättebra tycker jag. Däremot hade den gärna fått utspela sig som ett gisslandrama på flera dagar för att inte allt ska gå så fort. Speltiden på filmen behöver dock inte förlängas mer än kanske 15 minuter trots det.
.
.
.
SPOILER SLUT.
Menar första hälften av filmen. Efter det att Jokern har varit i arrest och förklarar att han har kidnappat ett par personer, så går filmen snabbt nedåt. Där tar det slut. Tror det är ungefär halva filmen, om inte lite till då.
Ok! Ja, jag tycker att efter att vändingen efter kidnappningen är lite svagare än det som storylinen byggt upp innan, just eftersom det givetvis händer stora förändringar med några karaktärer därifrån. Dock är det inte så att jag ogillar andra delen av filmen, men det finns grejer man kunde gjort på andra sätt och det kunde bli ännu lite bättre tror jag. Dock är det ju en 8/10-film av mig så den lider ju inte av faktiska problem i mina ögon ändå. 🙂
Du kan din Batman, det är helt uppenbart. Jag har också svårt att välja, vilken av BB och DK som är bäst. De har helt enkelt olika styrkor även om en av dem tyvärr inte är Batmanrösten 😉 Instämmer dock med kritikerna om att det blir lite för många slut i DK, avrundningen flyter inte lika sömlöst som det övriga berättandet. Bla tycker jag nog att inblandningen av Gordons familj blev onödigt mycket, den biten hade man definitivt kunnat skippa.
Ja, många slut på The Dark Knight är en bra beskrivning – den kunde varit lite mer sammanfogad möjligen. Jag tycker dock väldigt mycket om Gordon-karaktären och han är ju på sätt och vis huvudkaraktären tillsammans med Harvey Dent och Jokern, så jag tycker det är bra att bygga vidare på honom. Det är ju också för att få den mer närgågna känslohistorien även i andra delen, eftersom Dent och Rachel får mer fokus i första halvan, så Gordon blir nästa steg då.
Angående Batman-rösten i The Dark Knight vs Batman Begins så tycker jag också att de kunde skruvat ner basen lite där. Grejen är ju att Christian Bale får skit för det här men faktum är att han pratar precis som han gjorde i Batman Begins, men Christopher Nolan ville att de skulle lägga på mer effekt på rösten i efterredigeringen till The Dark Knight och därför låter han som han låter. Så allt är Christopher Nolans fel! 🙂 Även om han gör mycket rätt så ska han även ha kritik för det han gör fel, eftersom många klagar på rösten. 🙂