Etikettarkiv: David S. Goyer

I backspegeln #8: Fyra nyanser av vemod att uppleva under 2013

I-Backspegeln

På nätterna, när jag inser att jag håller mig kvar vid datorn alldeles för sent för att orka se en hel film, då brukar jag leta igenom Youtube efter nya filmtrailers och se om jag får upp temperaturen för kommande filmer jag väntat på, aldrig hört talas om eller kanske inte ens tänkt se.

Det här kan lätt hålla på till in på småtimmarna och efteråt har jag en hel uppskö av filmer att vänta med spänning på. Att se trailers är dock ingen självklarhet för en hel del människor.

Det finns många som undviker att se dom då de vill vara ”blanka” när de väl ser filmen och inte bli lurade av vad trailern visar dem och lurar dem till att tro.

Min erfarenhet från mig själv och andra är dock snarare att risken med att undvika trailers innan man ser en film antingen gör att man över huvud taget inte behåller något nämnvärt intresse för filmen och kanske till och med avvaktar med att se den, men ännu mer att man istället skapar sig en egen fantasi i huvudet om vad filmen kommer vara för något på förhand.

När man sedan väl ser filmen kritiserar man den för att den inte var som man förväntade sig – detta trots att det är ens eget fel på grund av förväntningarna man skapat på egna grunder.

Det här är också anledningen till att inte se trailers, men enligt mig blir missförstånden om vad det är för typ av film lika många oavsett vilken metod som följs. Trailers kan dock intressera betydligt mer effektivt än vad det opåverkade sinnet kan och därför kan jag inte hålla mig borta från dem ens om jag egentligen vill det.

I förra kapitlet av ”I backspegeln” gick jag igenom trailers till filmer som jag ser extra mycket fram emot år 2013. En skräckfilm (The Lords of Salem), ett folkmusikerdrama (Inside Llewyn Davis) och en exploitationfilm (Spring Breakers).

Jag fortsätter på det temat eftersom det finns ytterligare några filmer som jag längtar till lite mer än andra under detta år…

The Place Beyond the Pines (2013, Derek Gianfrance)

the place beyond the pines posterDerek Gianfrance – filmskaparen bakom det melankoliska relationsdramat Blue Valentine (2010) är tillbaka och återigen med briljante Ryan Gosling (Half Nelson, Lars and the Real Girl, Drive) i huvudrollen!

Denna film känns dock ganska annorlunda från den improvisatoriska Blue Valentine och trailern får inledningsvis filmen att kännas som en inofficiell ”Drive 2”, fast med Gosling på motorcykel. Första känslan blir därför aningen tudelad.

Andra halvan hintar dock om att före detta dokumentärfilmaren Gianfrance återigen kommer fokusera på det lågmälda vemodet som han är så bra på och jag får fina, sällsamma vibbar av denna skildring om småstadsfamiljer som balanserar på gränsen i en tid av desperation.

Trevligt att få se Ryan Gosling i en independentartad produktion igen också, med en spännande roll. Gosling kan inte nog hyllas och det räcker att han yttrar en sprucken replik för att klumpen ska växa som en ballong i magen på mig.

För att inte tala om alla granskog, som alltid är min nyckel till att nå meditativ extas…

To The Wonder (2012, Terrence Malick)

To the Wonder posterÄven om jag ser To The Wonder som en slags ”mellanfilm” för min favoritpoet Terrence Malick (Badlands, The Thin Red Line, The New World) så är det ändå (tillsammans med Spring Breakers) den film jag ser allra mest fram emot hittills 2013!

Jag är en av dem som lyckades ta till mig den otroliga upplevelsen som The Tree of Life (2011) är och uppskatta Malicks dialoglösa, poetiska och hypervisuella stil till fullo. Satan vilken fin film det är!

Att To the Wonder fortsätter på den vägen och dessutom verkar ha flest likheter med Malicks bästa film Days of Heaven (1978) gör att ganska stora förhoppningar ändå finns där för mig.

En filmskapare som med några få bilder och lite musik kan få mig att se grumligt på grund av tårar endast tack vare trailern är verkligen en speciell berättare.

Trailern till den här filmen är bättre än de flesta filmer jag sett från 2012 och för försdta gången gör Malick en film som grundar sig i nutid har man läst på om Malick kan man också anan vad filmens händelser är inspirerade av.

Ska bli kul att se vad Ben Affleck har att göra i en Malick-film också…

Man of Steel (2013, Zack Snyder)

man_of_steelJag behöver inte gå in alltför mycket på den nya ”Stålmannen”-rebooten, som utvecklats och produceras tillsammans med Christopher Nolan (Memento, Inception) och David S. Goyer (Dark City, Blade-trilogin, Batman Begins), som även ligger bakom ”Läderlappen”-rebooten The Dark Knight-trilogin.

Stålmannen som karaktär i ett modernt samhälle känns inte särskilt fräscht. Jag har inte särskilt höga förväntningar på Man of Steel just därför och inte ens Zack Snyder (Dawn of the Dead, 300, Watchmen) som regissör fick mig att ändra min åsikt, då hans senaste, Sucker Punch, var ointelligent, ytligt filmskapande utan någon känslomässigt tyngd.

När sedan teasern och trailern för Man of Steel kom höjdes plötsligt mina förväntningar rejält och är det istället en film som jag kommer se fram emot att få uppleva, för att se om känslan från dessa trailers är representativ för själva filmen.

I så fall kommer filmen ha en betydligt mer mänsklig karaktärsfokus och beröra större existensiella teman för att matcha den gamla ”larger than life”-fantastiken som Stålmannen som karaktär är.

Luktar lite som ”Stålmannen i regi av Terrence Malick”. Visuell poesi, ensamhet på jorden och en sons relation till sina fädrer.

Sedan är jag spänd på vad den superba favoritskådisen Michael Shannon (Revolutionary Road, Take Shelter, The Ice-Man) kan göra i rollen som antagonisten Zod, med den realismbetonade wiben i bakfickan.

Den korta sekunden då han skymtas i trailern ger mig – som så ofta med Shannon, rysningar. Frågetecknet är dock hur Stålmannen ska dölja sin identitet som Clark Kent i en mer realistiskt nedtonad film.

Endast ”hipsterbågar” är väl lite i underkant?

Mud (2013, Jeff Nichols)

mudJeff Nichols slog igenom med det nedtonade, fantastiska psykologiska dramat Take Shelter för drygt ett år sedan. Filmens tema och innehåll klickade direkt för mig, men efter att ha sett om filmen för någon månad sedan är jag till och med beredd att kalla det en av mina personliga favoritfilmer någonsin.

Ett flertal element såsom tempot, det dialogfattiga socialberättandet, det suveräna ljudarbetet och Jessica Chastains (The Tree of Life, The Help, Zero Dark Thirty) och framför allt nämnda Michael Shannons skådespel gör filmen superb för mig!

Nu är så Jeff Nichols snabbt på banan igen, med en film som visades redan i Cannes för ett år sedan och då hymlades det om framför allt Matthew McConaugheys (The Lincoln Lawyer, Magic Mike, Killer Joe) prestation i titelrollen som brottslingen ”Mud” – en man på rymmen, som söker skydd längs med en flod vid ett litet amerikanskt samhälle.

Där knyter han kontakten med två unga pojkar, samtidigt som ortsbefolkningen börjar engagera sig för att finna den farlige brottslingen.

Handlingen är klockren på pappret och jag är mycket spänd på att se Nichols kreativitet sätta färg på den. De två pojkarna ser ut att göra riktigt bra karaktäriseringar och en av dem spelade dessutom i nämnde Terrence Malicks The Tree of Life (2011), så det ska bli kul att se vad han kan göra mer.

Dessutom dyker det stora utropstecknet bakom Take Shelter – Michael Shannon, upp i en biroll, vilket bygger på hans fina samarbete med regissör Nichols då han även spelade en av huvudrollerna i Jeff Nichols TV-film Shotgun Stories (2007).

Trailern för Mud ger mig sköna rysningar och även om den inte kan nå upp till samma nivå som Take Shelter så ser jag fram emot den oerhört tack vare Jeff Nichols, handlingen och den pånyttfödde Matthew McConaughey!

Annonser

I spåkulan: The Dark Knight Rises (2012)

Den 25 juli kommer Christopher Nolans avslutande del i hans trilogi om Batman ha premiär. Batman Begins (2005) och The Dark Knight (2008) avslutas med The Dark Knight Rises.

Åtta år har gått sedan Harvey Dent ”mördats” av Batman och stadens befolkning vänt sig emot honom. Gotham City har befunnit sig i fredstid, men nu måste en förtidspensionerad Bruce Wayne återigen iklä sig rollen som The Dark Knight, när en fruktad brottsling vid namn Bane planerar att skaka om Gotham för evigt.

Delar av inspirationen till nya The Dark Knight Rises verkar främst komma från serieberättelserna Knightfall-sagan (där Bane möter Batman för första gången och försvagar hans redan dåliga fysiska form genom att släppa lös Arkham-fångarna i Gotham och tvinga Batman till utbrändhet), No Man’s Land (där Gotham drabbas av en jordbävning och stängs ute från omvärlden vilket gör att maktbalansen mellan lagen och kriminaliteten förändras markant) och The Dark Knight Returns (där Batman återvänder efter tio års pension för att ge sina sista krafter åt Gotham).

”When Gotham is ashes, you have my permission to die.”

Bane ser sannerligen ut att bli en kraftfullare fiende än någonsin för Gotham – ett mentalt, fysiskt och intelligensmässigt oöverträffat hot. Han för sig som en revolutionär Che Guevara-general med en hel armé av undersåtar och hans mål – att rasera Gotham, skapa revolution och krossa deras hopp, Batman, känns mer genomförbart än någonsin tidigare.

Tom Hardy (Bronson, Warrior, Tinker Tailor Soldier Spy) spelar Bane och han är en mycket talangfull skådespelare med en frustande ambitionsnivå. Jag darrar lika mycket av skräck som förtjusning över att se karaktären Bane omtolkas i hans och Christopher Nolans tappning.

Hardy agerar som en karaktär där ögonen är allt som syns i hans ansikte och en totalt omställd röst, men det är tillräckligt för honom att förmedla en sådan kraftfull ondska med sin blick och kroppsspråk. Det var precis de kvaliteterna som dessutom gjorde hans prestation i Warrior så förvånansvärt bra. Och den där isolerade Bane-rösten är så märkligt skrämmande att Darth Vader låter som en barnvakt i jämförelse. Bane låter inte som en människa – han låter som ett reptilliknande djur som lärt sig tala vårt språk.

Bane har en fascinerande historia i seriealbumen. Där är Bane en karibisk legend – en man som föddes i ett råbarkat, smutsigt fängelse och uppfostrade sig på egen hand mitt ibland de hemska, livstidsdömda fångarna där inne.

En återkommande mardröm om en jättelik fladdermus hemsökte honom om nätterna. Hans beslutsamhet att övervinna alla hinder fick honom att träna mer än alla andra, läsa all visdom som fängelset försåg honom med och att bli den mest fruktade och mäktigaste varelse innanför fängelsets murar.

Han blir försökskanin för ett experiment där hans kropp pumpas med ett medel som gör hans muskler omänskligt starka (något som dock inte förekommer i Nolans Batman-universum).

När berättelserna går om en fredlös stad vid namn Gotham City, som likt fängelset styrs av brottslingar vilka tar sin makt genom fruktan, så blir han lockad att höra mer. När han frågar vem som är den mest fruktade och får svaret ”Batman” så är det som en profetia för honom. Han måste besegra sin innersta fruktan genom att ta över ”fängelset” Gotham och besegra den jättelika fladdermusen.

Bane är för övrigt den enda moståndaren till Batman som har lyckats besegra honom, i och med att han lyckades bryta en försvagad Batmans ryggrad i Knightfall-sagan – givetvis en klassisk händelse i seriernas universum.

Den skepnad av karaktären vi såg i 90-talsfilmen Batman and Robin (1997) är ett patetiskt, skrattretande exempel på en av Batmans allra mest intressanta antagonister – en man endast driven av sitt tävlingsinriktade maktbegär och inte av pengar, rädsla, anarki eller för andras skull. Dock är hans metoder väldigt extrema.

”You should be as afraid of him as I am.”

Anne Hathaway (The Princess Diaries, Brokeback Mountain, Rachel Getting Married) spelar den lömska Selina Kyle – en kvinna som vandrar mellan ”de goda” och ”de onda” och går under täckmanteln ”Catwoman”, för viljan att alltid gå den väg som passar henne bäst för stunden. Enligt manusförfattaren Jonathan Nolan nämns hon ändock aldrig under namnet Catwoman under filmens gång, vilket var precis min spådom och förhoppning.

Dock är hon en för passande karaktär från serierna för att inte få en plats i det optimala Batman-universumet då hon säger väldigt mycket om vem Batman själv egentligen är och vilken värld de lever i.

Skeptikerna har oroats över valet av den glada Anne Hathaway i rollen som Catwoman, men av trailers och mig att döma verkar hon ha viljan att övertyga alla skeptiker med ett annorlunda rollval,  på liknande vis som Heath Ledger och Aaron Eckhart gjorde med deras roller i The Dark Knight, liksom Liam Neeson och Christian Bale i Batman Begins.

”Do you think this is gonna last? There’s a storm coming, Mr. Wayne. You and your friends better batten down the hatches, because when it hits, you’re all gonna wonder how you ever thought you could live so large and leave so little for the rest of us.”

Intressanta, talangfulla skådespelarnamn som Marion Cotillard, Joseph Gordon-Lewitt, Matthew Modine och Juno Temple är några av de nya ansikten som dyker upp i The Dark Knight Rises och vi ser återigen bland annat Michael Caine, Gary Oldman, Morgan Freeman och givetvis Christian Bale i titelrollen som Bruce Wayne, alias The Dark Knight.

Storslagenheten både vad gäller intrig och action i den här filmen är enorm – som om inte föregående film var rafflande nog både vad gäller motstånd och dramatik. Den här gången verkar det dock vara omöjligt för Bruce Wayne att hålla låg profil och luta sig tillbaka då han aldrig varit mer personligt insnärjd  Gothams öde än så här.

”You are as precious to me as you were to your own mother and father. I swore to them that I would protect you, and I haven’t.”

Avslutningsvis; Här är den senaste och mäktigaste trailern för The Dark Knight Rises, som hade premiär på MTV Movie Awards i helgen…

Nu får jag ta lugnande! Så här peppad inför en film har jag inte varit sedan Inglourious Basterds år 2009 – om ens någonsin i mitt liv.

Jag har som många andra väntat med spänning i fyra år och de senaste månaderna har jag befunnit mig i en Batman-bubbla och stillat abstinensen med att se de gamla filmerna, läst de gamla seriealbumen samt köpt nya, lyssnat på relaterade podcasts och spelat relaterade tv-spel.

Den 25 juli avslutas legenden och det känns som att självaste tideräkningen börjar om efter det!

”Let the games begin!”

The Dark Knight (2008)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminaldrama, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 152 min
Skådespelare: Gary Oldman, Morgan Freeman, Michael Caine, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Christian Bale, William Fichtner, Anthony Michael Hall, Eric Roberts, Nestor Carbonell, Maggie Gyllenhaal, Ritchie Coster, Cillian Murphy, Chin Han, Monique Gabriela Curnen

Ett år har gått sedan händelserna i Batman Begins. Batman vill en gång för alla sätta stopp för brottsligheten i Gotham City och slår till mot maffians svagaste punkt, deras ekonomi.

Men när en psykopatisk skurk som går under namnet ”Jokern” dyker upp i Gotham får Batman, poliskommissarie James Gordon och den skarpe åklagaren Harvey Dent rikta sina blickar mot honom. Plötsligt dyker det upp döda människor i batmanliknande dräkter och jokerkort i hela Gotham.

Jokern väljer sina offer och skapar snabbt anarki bland Gothams maffiasläkten, där inte bara dessa, utan alla invånare tvingas vända sig emot varandra för att överleva Jokerns terror…

Med Batman Begins visade regissören Christopher Nolan att det fanns liv för Batman och trots att filmen inte var någon jättesuccé på bio så fick han erbjudandet om att göra en fortsättning. Hinten i Begins om att ”Jokern” skulle bli Batmans näste motståndare gav nog en hel del bensin på elden och efter ”mellanfilmen” The Prestige (2006) tog teamet Nolan, David S. Goyer och brorsan Jonathan Nolan tag i filandet på ett nytt Batman-kapitel.

Mycket riktigt blev den ikoniske skurken ”Jokern” Batmans motståndare. En karaktär som tidigare skildrats i Tim Burtons Batman (1989), då i skepnaden av legenden Jack Nicholson. Denna gång skulle den betydligt yngre, talangfulle skådespelaren Heath Ledger spela honom. Han hade tidigare gjort sig allmänt känd genom filmer som 10 Orsaker Att Hata Dig (1999), En Riddares Historia (2001), Brokeback Mountain (2005) och Casanova (2005).

En populär flickfavorit, type-castad i romantiska komedier med äventyrsinslag, men som hade större mål än så och ville helst ta sig ann svåra roller såsom de i Monster’s Ball (2001), Candy (2006), Bob Dylan-filmen I’m Not There (2007) och Brokeback Mountain-rollen, vilken han också oscarsnominerades för. Trots det såg jag mest Casanova-killen och var tveksam till valet av denne ”handsome boy”.

Jag vet att jag hellre såg Jack Nicholson reprisera rollen ännu en gång, då jag oroades över att den psykopatiske karaktären Jokern skulle bli en snygg karaktär som tjejer skulle attraheras av snarare än att visa den mörka sidan hos honom. Ett annat, på sätt och vis också redan utnyttjat val som jag hellre såg var Jim Carrey, i en mörkare, allvarligare tappning än den som ”Riddler” i tidigare Batman-sammanhang.

Inspirationen för The Dark Knight är frestande och värd att nämna. Nolan, Nolan och Goyer ska främst ha inspirerats av Frank Millers stilbildande The Dark Knight Returns – seriealbumet som förändrade Batman-tonen för all framtid, men framför allt den Gudfadern-influerade Jeph Loeb-deckaren The Long Halloween – den enligt mig både bästa och snyggaste Batman-historien, samt de två tidigaste berättelserna med Jokern, i de första Batman-serierna på 40-talet. Större delen av filmens händelser är skissade och omplacerade utefter dessa fyra Batman-storys.

Från The Dark Knight Returns togs främst temat kring kampen mellan Batman och Jokern och faktumet att Batman aldrig kan leva utan honom. Dödar Batman honom bryter han sitt eget löfte om att inte döda och låter han Jokern vinna bryter han också sitt eget löfte om att skydda Gotham.

Tre ytterligare inspirationskällor för just Joker-karaktären rimligen även vara The Killing Joke av samhällsuperserievärldens (!?) kung, Allan Moore (Watchmen, V for Vendetta), The Man Who Laughs av Ed Brubaker och dels Grant Morrisons Batman-serier. Dessa herrar valde att gå särskilt djupt in i Jokerns mörka själ och karaktären hade aldrig tidigare varit mer hotfull än i deras verk.

Heath Ledger hittade i sin tur inspiration från  andra källor. I ett försök att hitta karaktären och komma så långt ifrån Jack Nicholsons rolltolkning som möjligt låste han in sig i en lägenhet i sex veckor där han bearbetade Jokerns psykologi. Han studerade karaktären Alex De Large i A Clockwork Orange (1971) och Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious bland annat. Det är inte omöjligt att en bit av Jack Nicholsons karaktär i The Shining (1980) även fanns i bakhuvudet.

Christopher Nolan har gång på gång gett sken av att han söker något originellt i sina filmer snarare än att upprepa sig, så det faktum att han över huvud taget regisserade ytterligare en Batman-film förvånade vissa. En del betydande skiftningar skedde dock jämfört med föregående film.

Nolan vidgade storleken på filmen och istället för att koncentrera berättelsen kring Bruce Wayne ännu en gång ges mer fokus åt Harvey Dent – en borgmästarkandiderande toppadvokat, samt Gothams nya fiende – Jokern själv.

Nolan införde även IMAX-formatet i fiktionsfilmvärlden, för att expandera filmen på alla sätt. Detta jätteduksformat kräver exklusiva filmkameror som tidigare endast använts i mastodontiska naturfilmer men Nolan såg hur dessa kunde utveckla filmmediet även inom spelfilmen och glassade på med dem i utvalda actionscener där stadsmiljön utnyttjades till fullo. Kamerorna var dock så tunga och högljudda att dialogscener fortfarande gav bäst resultat i standardfomrat, där ljudet kunde tas direkt från inseplningsplatsen.

Karaktäriseringen av staden Gotham är helt enligt Nolans intentioner därför på många sätt ”boostad” och vi får se mycket mer av de finare, centrala delarna i dagsljus, till skillnad från föregående film som mest utspelade sig i mörkagathörn. Batman korsar till och med landsgränsen – mycket just för att vi ska känna att universumet inte enbart består av den staden och att Gothams öde även ger avtryck i omvärlden.

Problem i vårt verkliga samhälle speglas tydligt i filmen, med ett folk i försvarsställning mot ett omänskligt hot som skapar obalans i maktens olika korridorer, likt det terrorhot som blivit en del av vår nutid. Det mest skrämmande är att Jokerns syfte med sina brott inte är att sno åt sig mer rikedomar än någon annan, utan att skaka om de mäktiga i staden och frambringa kaos. Precis samma taktik som bland annat terroristnätverket Al Qaida har utövat på västvärlden.

”Kaos” är filmens utpräglade tema, precis som ”rädsla” var det i Batman Begins. Och i en stad som tappar kontrollen och leds av kaos blir alla rädda. Därför blir det mer av ett globalt tema, betydligt större än den personliga berättelsen i föregående film.

Bruce Wayne och Batman blir som sagt lite av biroller i denna intrig som kontrast till den djupa karaktäriseringen vi redan fått i Batman Begins, men det gör mig ingenting då intrigen kring Harvey Dent är nog så gripande och den begåvade independentskådespelaren Aaron Eckhart (Thank You For Smoking) gör ett strålande jobb i skorna som Gothams nya hopp. Miljardären Wayne ser Dent mer och mer som en frälsare för Gotham – en verklig man som bekämpar brottsligheten utan mask och i dagsljus, med en tro på staden.

Han får snabbt smeknamnet ”The White Knight” för sin förmåga att skänka hopp åt den rädda stadsbefolkningen.

Det privata såväl som yrkesmässiga triangeldramat som utspelar sig mellan Harvey Dent, Bruce Wayne/Batman och Waynes barndomsvän, advokaten Rachel Dawes är rafflande. Rachel har insett att hon inte kan ha en relation med Bruce så länge han tvingas slåss för staden som Batman, och Bruce Wayne själv ser äntligen ett liv efter Batman när Dent skänker en tro på stadens stabilitet som Batman aldrig kan ge.

Detta drama når nästan Shakespeariska höjder och när dessutom Rachel blivit en mer kluven karaktär sedan förra filmen, i skepnaden av den luriga Maggie Gyllenhaal (Sherry Baby) så blir det inte mindre svårt att förutspå utgången.

Den speciella relationen mellan kommissare Jim Gordon fördjupas och problematiseras mer i The Dark Knight och det är rörande då Gary Oldman spelar den känsliga, godhjärtade karaktären så satans bra och dessutom ger det vibbar av det bästa från serierna – framför allt nämnda The Long Halloween, där även Harvey Dent får en stor roll då de liksom i denna ingår en pakt om att störta Gothams brottslighet. Fantastiskt vackert handlingsmässigt!

De få scenerna med Gordon tillsammans med sin familj är filmen verkliga hjärta – mer genuint rörande känslor har Nolan aldrig skapat på film varken förr eller senare.

Filmens snackis är dock Heath Ledger. Hans tragiska bortgång av en överdos slog ner som en bomb i filmvärlden. Filmens öde svävade i ovisshet för en stund, men eftersom rapporter kom om att Heath Ledger hade fullföljt inspelningen och dessutom efterbearbetningen stod det klart att The Dark Knight skulle bli hans sista fullföljda roll. En roll som spekulativt tog så mycket energi att den bidrog till hans försämrade psykiska hälsa och död. Samtidigt väckte det ett ännu större intresse för allmänheten att se hans sista, omtalade framträdande – och vilket framträdande sen!

Jag gillar egentligen inte hans hjälla röstläge (precis som många ogillar batmans basröst, haha!), men bortsett från den detaljen är han så underbart slingrig och osårbar i sin psykopatbubbla. Scenen när han hänger ut med huvudet genom bildörren och meditativt tar in vad han har orsakat staden är oslagbar filmkonst! Och scenen när han kommisarie Gordon blir befordrad och han plötsligt klappar händerna innifrån sin cell liksaså – dessutom spontan improvisation från Ledger trots att det känns så genialt ”skrivet”.

Det filmen hämmas lite av är den sista akten. Filmen förlöser sig där och går in i ett mer uppskruvat tempo där alla beslut tas väldigt snabbt. Jag har hört flera som anser att filmen blir lite för lång, men jag tycker att tiden flyger iväg och två och en halv timme har nästan aldrig gått så fort på film som i denna.

Dock är det just den här sista akten som jag tycker sker på lite för kort tid rent filmtittarmässigt och kunde varit längre, men framför allt hade jag sett att den snarare utspelat sig på flera dagar inom filmens tidsramar, för att handlingarna ska kännas mer befogade.

Trots den detaljen så är det en fantastisk, bombastisk (slut på Shaggy-recitationer där) actionfilm med politiska och moraliska teman som får mig att sitta på nålar och en helt annan typ av film än vad Batman Begins var. Till råga på det var min bioupplevelse av filmen en av de tre största jag haft i mitt liv. Christopher Nolan lyckades igen!

Det känslomässiga fokuset på de övriga invånarna i Gotham – Harvey Dent, kommisarie Gordon, Rachel Dawes, och den rörande kampen mot det allt mer hopplösa motståndet, samt kommentaren den ger på vår fixering vid kontroll av omvärlden, även om kontrollen inte nödvändigtvis har något konstruktivt att ge. Och så givetvis karaktären Jokern i skepnad av en briljerande Heath Ledger – hans karriärs kröning och emotionella, sista dans!
Jag saknar Bruce Wayne och Batman en aning, men alla kan inte få plats i en så pass massiv film. Slutet kunde få mer andrum för större kontrast mot det höga tempot i resten av filmen, men det är en smaksak och ingen större brist.

Batman Begins (2005)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminalfilm, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 140 min
Skådespelare: Christian Bale, Michael Caine, Morgan Freeman, Katie Holmes, Cillian Murphy, Liam Neeson, Ken Watanabe, Gary Oldman, Tom Wilkinson, Rutger Hauer, Mark Boone Junior, Linus Roache

Bruce Wayne – ende sonen i miljardärfamiljen Wayne, blir vittne till hur hans föräldrar kallblodigt skjuts ner i en gränd av en rånare, efter ett operabesök. Han ger då ett tyst löfte om att konfrontera den ondska som han själv blivit utsatt för. Han är trött på att se ett korrumperat Gotham City och söker sig till ninjan Ra’s Al-Ghul för träning och vägledning.

När han kommer tillbaka till Gotham City är staden i ett värre skick än någonsin med korruption och organiserad brottslighet sida vid sida med självaste polisen. Han bestämmer sig då för att bli brottslingarnas värsta mardröm och inspirerad av sina egna mardrömmar tar han skepnaden av det han fruktar mest. Han blir den mörka vålnaden – en tyst väktare, en vakande beskyddare, en mörk riddare. På gatorna går plötsligt ryktena om ”The Batman”.

Åtta år hade gått sedan den senaste Batman-filmatiseringen – Batman and Robin (1997), innan Batman Begins äntrade biograferna.

Tim Burton väckte 1989 ett stort filmintresse för karaktären i och med den första stora filmsatsningen – Batman. Han regisserade med lika stor framgång även uppföljaren, Batman Returns (1992) och till skillnad från tv-serien med Adam West och Burt Ward 30 år tidigare hade Burtons filmer en gothisk, mörk stil som både hedrade serietidningskällan, samtidigt som han antog en mer seriös ton inspirerad av serieförfattaren/tecknaren Frank Millers revival av karaktären i serietidningarna, som hade givit Batman betydligt mer djup och allvar sedan karaktärens mer sorglösa period före 80-talets mitt och bakåt.

Tim Burton må ha ingett en mörkare känsla i sin Batman-tolkning, men allt grundades egentligen i gothisk, visuell yta, då karaktäriseringen fortfarande var endimensionell och skildrandet mestadels av det lustiga slaget.

Joel Schumacher tog sedan över ”manteln” efter Burton och regisserade de kommande två Batman-filmerna, Batman Forever (1995) och nyss nämnda Batman and Robin. Dessa filmer behöll Burtons gothiska stil men gjordes ännu mer med glimten i ögat och för den lättsamma actionunderhållningens skull. Det är kanske svårt att föreställa sig nu, men innan Batman Begins hade denna legendariska serietidningskaraktär på film gått från en humorfylld tv-serie fylld av slapstickhumor och oneliners, till en stilistisk mörk nytändning på bioduken och tillbaka till en ganska lättsam fars med mycket action och spektakulära skurkar, helt utan egentligt utrymme för något djupare allvar.

Regissören Christopher Nolan hade före denna film gjort sig ett hett namn med den stiliserade filmen Memento (2000) och remaken på norska filmen Insomnia (2002), där han visat prov på ett intresse för en mörk stil med en tydligt, psykologisk ton. När han tog sig ann Batman ingick han tillsammans med manusförfattaren David S. Goyer (som dessförinnan författat Dark City och Blade-trilogin) en tydlig vision.

Goyer skrev ett mer verklighetsförankrat, nutidsanpassat manus, där handlingen skulle fokusera mer på Bruce Waynes resa på ett personligt, psykologiskt plan, snarare än genom actionbetonade möten med välkända superskurkar. Influenserna hämtade dem mestadels från Frank Miller (återigen) och hans banbrytande seriealbum Batman: Year One (1989).

Resultatet blev en film tydligt kretsat kring ett tema – rädsla. Stilen bär tydliga drag av en modern ”film-noir” där berättelsen centreras enbart kring huvudkaraktären och antagonisten blir rädslan i sig självt, snarare än en fysisk skurk. Det spelar längre ingen roll vem som vinner det fysiska slagsmålet – det är rädslan som måste övervinnas.

Vi får därför följa Bruce Waynes psykologiska kamp mot sina inre demoner och hjälplösheten han känt sedan hans föräldrars bortgång, och hur allt detta leder till skapelsen av hans brottsbekämpande persona. Skurkarna är inte mer än brickor i hans kamp. Den talangfulle barn-skådisen Christian Bale castades i rollen som Bruce Wayne, efter succén med American Psycho (2000) och The Machinist (2004).

Det Bale bidrar med till karaktären är en helt ny sida, då den vanligtvis så fyrkantige miljardären Wayne tillika Howard Hughes-liknande playboy-mannen får en obrydd yta fylld av en ynglings otålighet, men i hans blick ser vi hans inre ångest och brännmärken efter den sorg hans ensamma uppväxt kantats av.

Bales totala hängivelse åt rollen hade visat sig i hans tidigare två senaste succéer och han drog inte ner på inställningen här. Hans ansiktsuttryck skriker stundtals på hjälp. Man måste se det för att förstå hur pass mycket han evolverar rollen åt det djupare, mer känslomässiga hållet. Bruce Wayne blir plötsligt den intressanta karaktären och inte Batman.

Att dessutom se Liam Neeson (Schindler’s List, Rob Roy, Taken) i en ovanlig skepnad, i rollen som den beslutsamme och komplexe Rha’s Al-Ghul-lärlingen Henri Ducard, är en av filmens små höjdpunkter och han får verkligen den svårtacklade rollen att komma till sin fulla rätt. Risken är även här att en mindre skicklig skådis går in och gör rollen pasticheartad, men Neeson gör mig inte det minsta besviken.

Genidragen slutar inte där. Nolan plockar in tv-älsklingen Katie Holmes (Dawson’s Creek) i rollen som den idealistiske advokaten Rachel – en nära barndomsvän till Wayne som växt upp och bekämpar brottsligheten enligt lagboken – en lagbok som olyckligtvis alltid är anpassningsbar sedan maffian fått överläget i hiearkin. Hon har en viktig åsiktsosämja gentemot en av sina psykiatrikerkollegor, kallt och skickligt spelad av Cillian Murphy (28 Days Later).

Det karaktären – och inte minst Holmes gestaltning hjälper till, är att visa en rättvis men oskuldsfull och rakryggad kvinna, totalt ren från sexuell åtrå och på det sättet änglalik. Som ett sista tecken på att godheten finns kvar hos dem som tror. I Gothams hopplösa tillvaro lyckas en sådan karaktär ge något genuint istället för fejkade förhoppningar. Hon blir Bruce Waynes positiva ledstjärna, men samtidigt en känslomässig risk på det personliga planet.

På hans sida finns också en annan idealist – kommissarie James Gordon, briljant spelad av Gary Oldman (Sid & Nancy, Bram Stoker’s Dracula, Leon). Denne man är den enda hederliga polisen som finns kvar i Gotham City och precis som Wayne och Rachel känner han sig ganska ensam i rollen som fredstroende. Han ser dock en oväntad strimma hopp i och med ryktena om att en maskerad brottsbekämpare vakar i natten.

Den fenomenale Tom Wilkinson stjäl dessutom en av filmens bästa scener i rollen som Gothams mäktigaste maffiaboss – Carmine Falcone. Scenen symboliserar tydligt hur pass insnärjat Gotham har blivit den senaste tiden, när en poliskommisarie kan vandra in i gangstrarnas samlingsplats utan att någon ens tittar åt han håll.

Batman har dock två närmare medarbetare som vet mer om honom än några andra. Bruce Waynes trogna butler Alfred, som tagit han om honom sedan han var liten och blivit som en fosterfar till Wayne. Veterangentlemannen Michael Caine spelar honom och även här får karaktären tack vare Sheen samt mycket välskrivet manus en flerdimensionell äkthet som inte utnyttjats lika centralt i de tidigare filmerna, där han mest varit Waynes kostymklädda maskot.

Den andra viktiga personen i Batmans inre krets är Wayne Enterprises teknikutvecklare, Lucius Fox (stabilt spelad av Morgan Freeman). Denna karaktär har saknats i tidigare filmatiseringar och det han tillför är en logisk källa till Batmans högteknologiska utrustning.

Denna gång har den visuella skönheten fått stå tillbaka för verklighetstrogna uppfinningar som med spelbara odds skulle gå att skapa även i vår värld för rätt kostnad – något miljardären Bruce Wayne inte behöver oroa sig nämnvärt för. Hela den realistiska biten har Nolan verkligen lyckats förmedla.

Varför rabblar jag då upp all dessa biroller så pass konsekvent. Jo, för att alla dem trots sitt relativt lilla utrymme lyckas bli skildrade så rikt och med så mycket bidragande till den stora handlingen. Tillsammans med den realistiska tonen utgör den rika karaktäriseringen filmens största triumfkort och det är anledningen till filmens storhet.

Batman Begins banbrytande för den så kallade ”superhjälte-genren” då den i och med just realism och karaktärisering innehar kvaliteter personer som vanligtvis inte ser denna typen av film kan uppskatta väldigt mycket. Den tjänar ett större, mer komplext syfte än sina konkurrenter.

Filmen banade väg för en ny våg av serietidningsfilmatiseringar – och Christopher Nolan var inte färdig med sagan om Batman.

Nolan lyfter upp Batman och Bruce Wayne från lättsamhetens grav och placerar honom i en realistisk, hopplös framtid där Bruce Waynes levnadsöde är lätt att förstå och ta till sig på ett seriöst plan.
Slutet kunde dras ännu mer till sin spets och inte vara över så hastigt, men det gör snarare att jag snabbt vill se nästkommande film.