Etikettarkiv: Maggie Gyllenhaal

P&LFF 2014: Frank (2014)

Frank_hugeGenre: Absurt drama, dramedi
Produktionsland: Storbritannien, Irland
Manus: John Rosnosn, Peter Straughan
Regi: Leonard Abrahamson
Längd: 95 min
Skådespelare: Michael Fassbender, Domhnall Gleeson, Maggie Gyllenhaal, Scoot McNairy, Carla Azar, François Civil, Tess Harper, Hayley Derryberry

Jon är en wannabe-musiker som inser att han tagit sig vatten över huvudet när han hakar på ett excentriskt indieband, lett av det enigmatiske jättehuvudet ”Frank”.

Jag har blivit extremt besatt av Syd Barrett det här året. Grundaren av det visionära bandet Pink Floyd. Galet geni. ”Crazy diamond”, kallad. Jag ser honom i det mesta jag tar mig för att utforska eftersom han ger den inspiration i livet jag alltid söker.

När jag ser den brittiska, (i dagens tid intetsägande ordet så håll i er) verklighetsinspirerade musikfilmen Frank av Lenny Abrahamson (Adam & Paul, What Richard Did) är det inte så mycket karaktärerna jag ser, eller handlingen, utan historien om Syd Barrett fast förklädd i en annan, lite mer disneylandsförpackad kostym.

Vad gäller skildringen överträffar i detta fall dikten verkligheten och det var också dom inblandade förgrundsfigurernas avsikt, med verklighetens ”Frank” i spetsen. Googla honom! En originell konstnär värd den uppmärksamhet han kan få.

Det är med andra ord en film som dansar helt efter min pipa i och med budskapet om att hänge sig åt det kompromisslösa skapandet för att inte förlora sitt ständigt växande hjärta i det ständigt växande konventionssamhället.

F_Feb1_0138

Trots det blir filmen mest som ett äggskal runt den kärnan och berör mig mer indirekt snarare än direkt. Jag ser allt filmen står för och förmedlar, men hade jag inte redan haft det bagage som jag har hade den inte nått ända fram – tror jag. Den skrapar mer på ytan än att verkligen dyka ner i innebörden av kreativ frihet rent känslomässigt men eftersom det redan ligger i mitt sprudlande intresse hittar jag ändå mycket konstruktivt att grubbla över.

Domhnall Gleeson (About Time, Harry Potter and the Deathly Hallows: Part II, Star Wars: Episode VII) som spelar filmens huvudkaraktär är en kämpande musiker som inte riktigt hittat öppningen där dom hisnande idéerna kommer ut. Han håller sig strukturerad och är mer av en teknisk människa än en kreativ.

Han ser dock en öppning när han får kontakt med titelkaraktären Franks minst sagt experimentiella åskknall till band. Gleesons roll blir därför av förklarliga skäl sällan särskilt omvälvande eller överraskande men givetvis sympatisk. Benämningen ”straight guy” har nog aldrig förr varit mer given om jag säger så.

F_Jan28_0197

Frank däremot… En excentrisk artist med gigantiskt huvud av papier maché och kreativitet så oregelbunden att den sticker iväg till platser få ens haft en tanke på att besöka. Han gömmer alltså sin identitet i det där stora huvudet och det är han som för mig blir en underbar, alternativ karikatyr av kreativa galningar som Syd Barrett, Roky Erickson och Daniel Johnston. Karaktärsarken är talande för sprudlande människor som närmar sig sitt schizofrena genombrott och personliga förfall.

Mycket intressant och inte desto mindre eftersom hans bandmedlemmar alla består av excentriska personligheter. Tyvärr blir dom övriga väldigt bleka och uttryckslösa i jämförelse med Frank – men inte enbart därför, då dom oavsett kunde ha fått lite mer att säga än vad dom fick. I ett lite mer ordinärt sammanhang hade vem som helst av dem stuckit ut, men givetvis sökte dom sig till någon som kunde sätta ribban ännu lite högre för dem.

Maggie Gyllenhaal (Secretary, The Dark Knight, Sherrybaby) spelar en av dessa och hon gör det som alltid mycket bra trots lite utrymme och får till och med titeln ”bandets egen Syd Barrett”. Jag skulle snarare kalla henne för bandets Sadie Mae Glutz, om något.

F_Feb5_0141

Frank själv spelas av Michael Fassbender (Shame, 12 Years a Slave, Hunger), som är en av högst ett par få skådespelare som jag håller högst av dagens nu aktiva. Hans rollval är definitivt originellt och också ett ganska passande val då jag alltid beundrat hans högst aktiva och speciella kroppsspråk. Framför allt kul att se honom i… åtminstone någon slags humor.

Filmen är nämligen lite för seriös för att räknas som komedi. Absurd dramedy i ett grått, brittiskt lager skulle jag nog kalla det. Jag minns inte ens om den tog vid i Storbritannien eller USA men rent stämningsmässigt hade den betydligt mer av det förstnämnda.

I och med att Michael Fassbenders ansikte är dolt får han agera desto mer med kroppen och rösten och kommer inte heller upp i den rent känslomässiga klass som han vanligtvis gör, åtminstone inte lika ofta. Prestationen är oavsett klanderfri och även om flera hade kunnat spela hans roll hade nog få eller ens någon gjort det direkt bättre. Jag hoppas han fortsätter ännu mer åt komedihållet i framtiden.

IMG_6354

Filmen är som helhet ändå en kreativ knuff att tänka längre vad gäller just kreativitet, men knuffen är ganska långsam, avvaktande och inte så plötslig som den hade kunnat vara. Jag hade önskat lite mer blixtar och dunder. Lärdomen finns dock ändå där; att aldrig styra kreativiteten åt ett håll som enbart handlar om bekräftelse utan behålla riktningen mot den kreativa kärnan i sig.

Kreativitet är i sig betydligt mycket mer intressant kraft än all bekräftelse eller berömmelse i världen och Frank statuerar ett viktigt exempel.

BetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelAliveBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhostBetygReelGhost

Annonser

The Dark Knight (2008)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminaldrama, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 152 min
Skådespelare: Gary Oldman, Morgan Freeman, Michael Caine, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Christian Bale, William Fichtner, Anthony Michael Hall, Eric Roberts, Nestor Carbonell, Maggie Gyllenhaal, Ritchie Coster, Cillian Murphy, Chin Han, Monique Gabriela Curnen

Ett år har gått sedan händelserna i Batman Begins. Batman vill en gång för alla sätta stopp för brottsligheten i Gotham City och slår till mot maffians svagaste punkt, deras ekonomi.

Men när en psykopatisk skurk som går under namnet ”Jokern” dyker upp i Gotham får Batman, poliskommissarie James Gordon och den skarpe åklagaren Harvey Dent rikta sina blickar mot honom. Plötsligt dyker det upp döda människor i batmanliknande dräkter och jokerkort i hela Gotham.

Jokern väljer sina offer och skapar snabbt anarki bland Gothams maffiasläkten, där inte bara dessa, utan alla invånare tvingas vända sig emot varandra för att överleva Jokerns terror…

Med Batman Begins visade regissören Christopher Nolan att det fanns liv för Batman och trots att filmen inte var någon jättesuccé på bio så fick han erbjudandet om att göra en fortsättning. Hinten i Begins om att ”Jokern” skulle bli Batmans näste motståndare gav nog en hel del bensin på elden och efter ”mellanfilmen” The Prestige (2006) tog teamet Nolan, David S. Goyer och brorsan Jonathan Nolan tag i filandet på ett nytt Batman-kapitel.

Mycket riktigt blev den ikoniske skurken ”Jokern” Batmans motståndare. En karaktär som tidigare skildrats i Tim Burtons Batman (1989), då i skepnaden av legenden Jack Nicholson. Denna gång skulle den betydligt yngre, talangfulle skådespelaren Heath Ledger spela honom. Han hade tidigare gjort sig allmänt känd genom filmer som 10 Orsaker Att Hata Dig (1999), En Riddares Historia (2001), Brokeback Mountain (2005) och Casanova (2005).

En populär flickfavorit, type-castad i romantiska komedier med äventyrsinslag, men som hade större mål än så och ville helst ta sig ann svåra roller såsom de i Monster’s Ball (2001), Candy (2006), Bob Dylan-filmen I’m Not There (2007) och Brokeback Mountain-rollen, vilken han också oscarsnominerades för. Trots det såg jag mest Casanova-killen och var tveksam till valet av denne ”handsome boy”.

Jag vet att jag hellre såg Jack Nicholson reprisera rollen ännu en gång, då jag oroades över att den psykopatiske karaktären Jokern skulle bli en snygg karaktär som tjejer skulle attraheras av snarare än att visa den mörka sidan hos honom. Ett annat, på sätt och vis också redan utnyttjat val som jag hellre såg var Jim Carrey, i en mörkare, allvarligare tappning än den som ”Riddler” i tidigare Batman-sammanhang.

Inspirationen för The Dark Knight är frestande och värd att nämna. Nolan, Nolan och Goyer ska främst ha inspirerats av Frank Millers stilbildande The Dark Knight Returns – seriealbumet som förändrade Batman-tonen för all framtid, men framför allt den Gudfadern-influerade Jeph Loeb-deckaren The Long Halloween – den enligt mig både bästa och snyggaste Batman-historien, samt de två tidigaste berättelserna med Jokern, i de första Batman-serierna på 40-talet. Större delen av filmens händelser är skissade och omplacerade utefter dessa fyra Batman-storys.

Från The Dark Knight Returns togs främst temat kring kampen mellan Batman och Jokern och faktumet att Batman aldrig kan leva utan honom. Dödar Batman honom bryter han sitt eget löfte om att inte döda och låter han Jokern vinna bryter han också sitt eget löfte om att skydda Gotham.

Tre ytterligare inspirationskällor för just Joker-karaktären rimligen även vara The Killing Joke av samhällsuperserievärldens (!?) kung, Allan Moore (Watchmen, V for Vendetta), The Man Who Laughs av Ed Brubaker och dels Grant Morrisons Batman-serier. Dessa herrar valde att gå särskilt djupt in i Jokerns mörka själ och karaktären hade aldrig tidigare varit mer hotfull än i deras verk.

Heath Ledger hittade i sin tur inspiration från  andra källor. I ett försök att hitta karaktären och komma så långt ifrån Jack Nicholsons rolltolkning som möjligt låste han in sig i en lägenhet i sex veckor där han bearbetade Jokerns psykologi. Han studerade karaktären Alex De Large i A Clockwork Orange (1971) och Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious bland annat. Det är inte omöjligt att en bit av Jack Nicholsons karaktär i The Shining (1980) även fanns i bakhuvudet.

Christopher Nolan har gång på gång gett sken av att han söker något originellt i sina filmer snarare än att upprepa sig, så det faktum att han över huvud taget regisserade ytterligare en Batman-film förvånade vissa. En del betydande skiftningar skedde dock jämfört med föregående film.

Nolan vidgade storleken på filmen och istället för att koncentrera berättelsen kring Bruce Wayne ännu en gång ges mer fokus åt Harvey Dent – en borgmästarkandiderande toppadvokat, samt Gothams nya fiende – Jokern själv.

Nolan införde även IMAX-formatet i fiktionsfilmvärlden, för att expandera filmen på alla sätt. Detta jätteduksformat kräver exklusiva filmkameror som tidigare endast använts i mastodontiska naturfilmer men Nolan såg hur dessa kunde utveckla filmmediet även inom spelfilmen och glassade på med dem i utvalda actionscener där stadsmiljön utnyttjades till fullo. Kamerorna var dock så tunga och högljudda att dialogscener fortfarande gav bäst resultat i standardfomrat, där ljudet kunde tas direkt från inseplningsplatsen.

Karaktäriseringen av staden Gotham är helt enligt Nolans intentioner därför på många sätt ”boostad” och vi får se mycket mer av de finare, centrala delarna i dagsljus, till skillnad från föregående film som mest utspelade sig i mörkagathörn. Batman korsar till och med landsgränsen – mycket just för att vi ska känna att universumet inte enbart består av den staden och att Gothams öde även ger avtryck i omvärlden.

Problem i vårt verkliga samhälle speglas tydligt i filmen, med ett folk i försvarsställning mot ett omänskligt hot som skapar obalans i maktens olika korridorer, likt det terrorhot som blivit en del av vår nutid. Det mest skrämmande är att Jokerns syfte med sina brott inte är att sno åt sig mer rikedomar än någon annan, utan att skaka om de mäktiga i staden och frambringa kaos. Precis samma taktik som bland annat terroristnätverket Al Qaida har utövat på västvärlden.

”Kaos” är filmens utpräglade tema, precis som ”rädsla” var det i Batman Begins. Och i en stad som tappar kontrollen och leds av kaos blir alla rädda. Därför blir det mer av ett globalt tema, betydligt större än den personliga berättelsen i föregående film.

Bruce Wayne och Batman blir som sagt lite av biroller i denna intrig som kontrast till den djupa karaktäriseringen vi redan fått i Batman Begins, men det gör mig ingenting då intrigen kring Harvey Dent är nog så gripande och den begåvade independentskådespelaren Aaron Eckhart (Thank You For Smoking) gör ett strålande jobb i skorna som Gothams nya hopp. Miljardären Wayne ser Dent mer och mer som en frälsare för Gotham – en verklig man som bekämpar brottsligheten utan mask och i dagsljus, med en tro på staden.

Han får snabbt smeknamnet ”The White Knight” för sin förmåga att skänka hopp åt den rädda stadsbefolkningen.

Det privata såväl som yrkesmässiga triangeldramat som utspelar sig mellan Harvey Dent, Bruce Wayne/Batman och Waynes barndomsvän, advokaten Rachel Dawes är rafflande. Rachel har insett att hon inte kan ha en relation med Bruce så länge han tvingas slåss för staden som Batman, och Bruce Wayne själv ser äntligen ett liv efter Batman när Dent skänker en tro på stadens stabilitet som Batman aldrig kan ge.

Detta drama når nästan Shakespeariska höjder och när dessutom Rachel blivit en mer kluven karaktär sedan förra filmen, i skepnaden av den luriga Maggie Gyllenhaal (Sherry Baby) så blir det inte mindre svårt att förutspå utgången.

Den speciella relationen mellan kommissare Jim Gordon fördjupas och problematiseras mer i The Dark Knight och det är rörande då Gary Oldman spelar den känsliga, godhjärtade karaktären så satans bra och dessutom ger det vibbar av det bästa från serierna – framför allt nämnda The Long Halloween, där även Harvey Dent får en stor roll då de liksom i denna ingår en pakt om att störta Gothams brottslighet. Fantastiskt vackert handlingsmässigt!

De få scenerna med Gordon tillsammans med sin familj är filmen verkliga hjärta – mer genuint rörande känslor har Nolan aldrig skapat på film varken förr eller senare.

Filmens snackis är dock Heath Ledger. Hans tragiska bortgång av en överdos slog ner som en bomb i filmvärlden. Filmens öde svävade i ovisshet för en stund, men eftersom rapporter kom om att Heath Ledger hade fullföljt inspelningen och dessutom efterbearbetningen stod det klart att The Dark Knight skulle bli hans sista fullföljda roll. En roll som spekulativt tog så mycket energi att den bidrog till hans försämrade psykiska hälsa och död. Samtidigt väckte det ett ännu större intresse för allmänheten att se hans sista, omtalade framträdande – och vilket framträdande sen!

Jag gillar egentligen inte hans hjälla röstläge (precis som många ogillar batmans basröst, haha!), men bortsett från den detaljen är han så underbart slingrig och osårbar i sin psykopatbubbla. Scenen när han hänger ut med huvudet genom bildörren och meditativt tar in vad han har orsakat staden är oslagbar filmkonst! Och scenen när han kommisarie Gordon blir befordrad och han plötsligt klappar händerna innifrån sin cell liksaså – dessutom spontan improvisation från Ledger trots att det känns så genialt ”skrivet”.

Det filmen hämmas lite av är den sista akten. Filmen förlöser sig där och går in i ett mer uppskruvat tempo där alla beslut tas väldigt snabbt. Jag har hört flera som anser att filmen blir lite för lång, men jag tycker att tiden flyger iväg och två och en halv timme har nästan aldrig gått så fort på film som i denna.

Dock är det just den här sista akten som jag tycker sker på lite för kort tid rent filmtittarmässigt och kunde varit längre, men framför allt hade jag sett att den snarare utspelat sig på flera dagar inom filmens tidsramar, för att handlingarna ska kännas mer befogade.

Trots den detaljen så är det en fantastisk, bombastisk (slut på Shaggy-recitationer där) actionfilm med politiska och moraliska teman som får mig att sitta på nålar och en helt annan typ av film än vad Batman Begins var. Till råga på det var min bioupplevelse av filmen en av de tre största jag haft i mitt liv. Christopher Nolan lyckades igen!

Det känslomässiga fokuset på de övriga invånarna i Gotham – Harvey Dent, kommisarie Gordon, Rachel Dawes, och den rörande kampen mot det allt mer hopplösa motståndet, samt kommentaren den ger på vår fixering vid kontroll av omvärlden, även om kontrollen inte nödvändigtvis har något konstruktivt att ge. Och så givetvis karaktären Jokern i skepnad av en briljerande Heath Ledger – hans karriärs kröning och emotionella, sista dans!
Jag saknar Bruce Wayne och Batman en aning, men alla kan inte få plats i en så pass massiv film. Slutet kunde få mer andrum för större kontrast mot det höga tempot i resten av filmen, men det är en smaksak och ingen större brist.