Etikettarkiv: Jack Nicholson

The Missouri Breaks (1976) eller: Marlon Brando lever loppan på landet

Marlon Brando gjorde comeback efter tre år borta från filmvärlden. Jack Nicholson hade nyss vunnit en oscar för Gökboet och fick här chansen att göra film tillsammans med förebilden, under regi av fristilade Bonnie and Clyde-regissören Arthur Penn. En inspelning full av lärdomar och udda upptåg en svunnen sommar. 

Tom Logan är en hästtjuv. På dom stora fälten i Missouri bor ranchägaren David Braxton. Han har hästar och en dotter, värda att stjäla. Braxton har dock just anlitat Lee Clayton – en ökänd ”regulator”, för att spåra och döda dom härjande hästtjuvarna, en efter en. 

Övriga texter i månadstemat 30 dagar av Western hittas här.


Marlon Brando fick distans till skådespelarkarriären efter Last Tango in Paris 1972. Den rollen fick honom att ge allt och efteråt ville han aldrig mer gå så långt och offra så mycket för att prestera inom sitt yrke. Skådespeleri skulle vara lek och kul, inte ren utblottning in i dom mörkaste skrymslen av ens psyke. Han pensionerade sig, 48 år gammal med en oslagbar karriär bakom sig, för att fokusera på det som fick honom att må bra och fylla ett syfte i livet. Drygt tre år senare kom han tillbaka som skådespelare, för att tillsammans med grannen Jack Nicholson spela en åldrad yrkesmördare i filmrevisionisten Arthur Penns The Missouri Breaks.

Och lekstuga var verkligen vad Marlon hade. Han fick fria händer att utforma rollen hur han ville. Det bidde en minst sagt excentrisk figur. Han ser ut som att han ridit genom hela den amerikanska historien och råffat åt sig diverse paltor efter vägen. Han talar med en svårlokaliserad brytning som kommer och går lite som han känner för.  Han är en oerhört intelligent, kulturellt bildad och skicklig mördare som ibland får för sig att klä sig som en gammal dam. Han skjuter människor som små ynkliga liv och han tycker om att jaga med ett märkligt spjutkors. Ett vapen som Marlon – en skicklig knivkastare i sina yngre dagar, alltid undrat varför det inte förekommit oftare som kastvapen i den mänskliga utvecklingen.

Han började här på allvar använda sin omtalade improvisationsteknik, där replikerna istället för att övas in skulle läsas upp från små, gömda ”cue cards” skymda för kameran. Där han istället för att fokusera på att imitera repliker på papper skulle ägna sitt uttryck åt att improvisera friskt för att ge scenen mer liv. Marlon improviserade fram nya repliker från tagning till tagning om allt från filosofiska utläggningar till ren komedi, så friskt att Arthur Penn anställde en stenografisk nedtecknare som kunde skriva ned hans improvisationspoesi. Den var för fascinerande för att både skapas och gå förlorad i stunden.

Det kan nog för vissa låta som att Marlon var svårhanterlig och rörde till strukturen för Penn och övriga inblandade, men Penn har beskrivit upplevelsen som en fröjd och Jack Nicholson sade att Marlon var en fröjd för alla att samarbeta med och from som ett lam. Jack Nicholson erkände dock att han några gånger blev frustrerad när Marlon mitt i tagningarna glimtade ner på sina replikkort istället för på honom. Manusförfattaren Thomas McGuane var dock lite bitter över att hans manus använts som improvisationsunderlag snarare än ideal – särskilt då han själv önskade regissera manuset från början.

Och Jack Nicholson då? Han spelar sin huvudroll som kriminell charmör sympatiskt och så där nedtonat som han inte alltid är. Han är huvudroll, men han spelar verkligen i bakgrunden av Brandos färgstarka biroll. Harry Dean Stanton och Randy Quaid är några andra skådisar som gör sitt för att lyfta denna klart behagliga och realistiska men samtidigt klart udda vardagswestern av den amerikanska ”Nya Vågen”-stilen. Den övergår tack vare Marlon Brandos närvaro realism och blir mer ”handen i fickan”-existensiell. Jag gillar också särskilt unga Kathleen Lloyd som här filmdebuterade i rollen som den framåtandande Jane Braxton. Men dom känns alla skostorlekar mindre i Brandos närvaro. Som att dom alla är där som åskådare av deras förebild medan han likt en katt lurigt leker med dom som små möss, på sin egenkomponerade semester på landet, i sin hemnatur.

Jag upplever verkligen Brandos närvaro här och i filmerna han sedermera gjorde som lek och det bör vara en självklarhet. Du behöver inte spela komedi för att leka fram ditt agerande. Du behöver inte slita ur dina inälvor för att övertyga din publik. Jag högaktar Marlons distanserade och mindre egofokuserade sätt att ta sig ann skådespeleriet efter insikterna från ”Paris”. Jack berättade i sin memoriamessä efter Marlon Brandos död 2004 (läs den!) att Marlon förmodligen hade roligare under inspelningen av The Missouri Breaks än i någon annan film han spelade in.

Noteringar:

  • John Williams gör musiken och det är ett både fint och lite annorlunda ”score” som lyfter filmen.

Betyg:
3 – Atmosfär
3– Dramaturgi
3 – Dialog
4 – Skådespelare
3 – Produktionsdesign (mise-en-scène – scenografi, yta, tempo)
3 – Foto
4 – Musik
3 – X-faktor (det där obeskrivbara som håller genom tid och rum)
4 – Lekfullhet (experimentiell lust)
3 – Omtittningsvärde
————
33/50 – Totalt


Annonser

Batman (1989)

Genre: Drama, Spännning, Action, Superhjältefilm
Regi: Tim Burton
Manus: Sam Hamm, Warren Skaaren
Längd: 126 min
Skådespelare: Jack Nicholson, Kim Basinger, Michael Keaton, Pat Hingle, Billy Dee Williams, Jack Palance, Tracey Walter, Michael Gough, Christopher Fairbank, William Hootkins, Robert Wuhl, Jerry Hall

Staden Gotham firar 200 år och en blek person med ett mördande leende ser sin chans att utnyttja firandet till sin egen fördel. Den ende som tycks kunna stoppa honom är den förlorade stadens mystiske brottsbekämpare – Batman.

Tim Burton (Edward Scissorhands, Ed Wood, The Nightmare Before Christmas) fick chansen att göra den första, seriösa filmatiseringen på den klassiska serietidningskaraktären Batman, som hade fått en ”revival” i slutet av 80-talet efter Frank Millers (Sin City, Daredevil, 300) klassiska seriealbum, The Dark Knight Returns.

Ett seriealbum som lyfte fram en mörk, brutal och cynisk miljö för Batman-karaktären att leva i. Burton tog nytta av denna vuxnare stil och talade om att hans filmatisering skulle utformas efter Millers seriealbum och Alan Moores (Watchmen, V for Vendetta, From Hell) serienovell, The Killing Joke. Ett stort steg mot den Batman vi känner igen idag om man tänker på att världen före 1989 i rörliga bilder endast var bekanta med den slapstick-artade, komiskt medvetna tv-serien som gick på 60-talet.

I Tim Burtons tolkning är Gotham City en rökig, mörk stad med retrostil på bilar och målade bakgatukulisser som från en klassisk Hollywood-film. Burton måste ha inspirerats väldigt mycket av de visuella framtidsvisioner man kunde se i serietidningar och filmer under noir-perioden från 50-talet och bakåt – framför allt Fritz Langs visionära Metropolis (1927) återkommer i mitt huvud.

De kyrkliga, monumentala byggnaderna ser helt rätt ut och får mig att tänka på en framtida motsvarighet till vad Rom var under sin storhetstid. Att dessutom låta filmens final utspela sig i Gotham Chatedral är riktigt bra genomtänkt.

Burtons kärlek till den farsartade tv-serien om Batman finns dock även den med i hans mörkare tolkning. Bifigurer bär ofta karikatyrutseenden av samma stil som i tv-serien och de äldre serieteckningarna, men framför allt är filmens och Batmans huvudfiende – Jokern, väldigt färggrann och matchandes med Cesar Romeros karaktärisering av honom i nämnda tv-serie.

Egentligen kan det faktiskt snarare vara en direkt avbildning av karaktärens färgsprakande utstyrsel från serietidningarna som Burton vill åt i första hand, men faktumet att han inte tonat ner karaktären utan behållit de extrema kännetecknen gör att han ändå fortsätter i tv-seriens spår dräktmässigt där.

Det trevligaste Burton gör är ändå att låta den beryktade, extremt meriterade galningen Jack Nicholson (Chinatown, One Flew Over The Cuckoo’s Nest, The Shining) spela Jokern, trots hans kroppshydda och ålder, vilket hintar ytterligare om djärvheten i The Dark Knight Returns. Det ultimata hade varit att se en Nicholson i åldern han var i tio år tidigare, typ vid The Shining-perioden, men Nicholson är alltid Nicholson.

Det känns som att han fått fritt spelrum att improvisera – ett smart drag för att kunna karaktärisera en galen man, och stundtals får gamle Jack frispel! Han känns inte alls regisserad och agerar på ett hejdlöst sätt som hade varit svårt att lyckas med på samma sätt genom skrivet manus.

Det kan dock sägas att det fortfarande är skådespelaren och personligheten Jack Nicholson jag ser snarare än en djup karaktärisering, medan Heath Ledgers med sin senare insats i The Dark Knight (2008) helt och hållet förvandlades till karaktären ”The Joker”.

Ett särskilt problem med Tim Burton har alltid varit hans fattiga intresse för starka kvinnokaraktärer. Kontrasten mellan kvinna och man är ständigt väldigt stor i Burtons värld, på gott och ont. Den kvinnliga motspelerskan är väldigt ofta stereotypt målad efter något som måste vara hans kvinnoideal – en blond, änglalik, ung kvinna som helst vill falla i armarna på den manlige hjälten och visar mindre och mindre intresse vid att utvecklas till en självständig figur. En slags ”anti-femme fatale”.

Detta märks särskilt i Batman och det har jag stört mig på sedan tidig ålder. Den mycket begåvade Kim Basingers (L.A. Confidential, 8 Mile) karaktär ”Vicki Vale” är en hårt arbetande journalist som axlat sig fram i sitt yrke – så långt allt gott hos feministkåren, men så fort hon känner lukten av miljardären Bruce Wayne tyr hon sig direkt till honom och när det hettar till blir hon väldigt vek.

Hennes rum är beklätt med vita väggar, spetsgardiner och täcken, med nallebjörnar och gulliga prydnader. Kontrasten mellan henne och den ”mörka” läderlappen samt världen de lever i blir därför väldigt stor, men inte till hennes fördel vill jag påstå. Jag menar inte att en stark kvinnokaraktär inte ska vara feminin och sakna ömma punkter, men att falla så lätt som hon gör för hiearkin är just det, att falla för lätt.

Vad som sedan är ännu värre är att hennes manlige journalistkollega framställs som en simpel antagonist i hennes ögon, trots att han mer än någon är den kritiske, slitande murveln som råkar vara kär i henne och ogillar Bruce Waynes playboy-yttre – det om någon är ju filmens idealist! Men nej nej, han behandlas av henne som någon som vill förstöra hennes rikemans-crush och där sjunker både hon och Burton ännu längre ner för mig. Lägg märke till det här nästa gång du ser filmen och du har ett uppslag till en ny bok i feministanalys.

Annars är Tim Burtons första Batman-film en kompakt och trevlig filmatisering som saknar det riktiga djupet som gör att filmen får ett bestående intryck av riktig kvalitet i mitt huvud. Filmen är mörk, men till största del bara ytligt och med all förkärlek till klassisk charm som Burton har så går hans Batman inte att mäta sig med Christopher Nolans både djupa och mörka tolkning som kom drygt 15 år senare. Burton väljer dock att spara mycket på Bruce Waynes bakgrund då tanken var att – vad jag förmodar, behålla mystiken kring honom och Batman.

Det märks också att Burton inte regisserade filmen för actionscenernas skull då dessa är ganska lama och stillsamma. Han har också skurit bort karaktären ”Kommisarie Gordon” (spelad av Pat Hingle) nästan helt och det lilla jag ser är endast en fet, bister man utan mer karaktärsdjup än så, när de faktiskt kunde göra filmen lite mindre slätstruken och blanda in honom minst lika mycket som i Nolans filmer.

Veteranen Jack Palance dyker också upp i en mindre roll som maffiaboss och han kan spela vidriga, oljiga typer på ren rutin med sina antagonistdagar inom western-genren bakom sig!

Burton bygger dessutom upp inför potentiella uppföljare genom att låta den karismatiske skådespelaren Billy Dee Williams (Lando Calrissian från Star Wars!) spela ”Harvey Dent” och det är modigt att han väljer en mörkhyad skådespelare spela karaktären som blir ”Two-Face”, men Aaron Eckhart personifierade ändå honom i Nolans senare version.

Michael Keaton är ett annat djärvt drag på skådespelarfronten, för hans insats som Bruce Wayne/Batman är trevlig och sympatisk i de rätta stunderna, trots att hans kortväxta utseende inte är det mest klockrena för karaktären. Tim Burton blev dock övertygad om att han skulle spela huvudrollen efter att han glänst kolossalt i den andra, udda titelrollen som ”Beetlejuice” i Burtons film med samma namn ett år tidigare.

Mitt favoritögonblick i filmen är när Keaton visar sina kvalitéer i rollen som Bruce Wayne då karaktären vill avslöja för Vicki Vale att han är Batman. Han försöker förklara att ”han har en annan sida”, men fastnar gång på gång vid de orden. Där når filmen upp vid samma djupa karaktärisering som Nolan och skådespelaren Christian Bale lyckas så fenomenalt med i de senaste filmerna!

Tim Burtons Batman är en ljummen och trivsam skildring som kunde ha gått djupare men som samtidigt bjuder på en hel del ytlig och lekfull kreativitet.

 Burtons förkärlek till gothisk visualitet och film noir. Dragen från den mer klassiska Batman-perioden. Burtons mod i castingen.
 För slätstuket. Avsaknaden av det där djupet som Nolan lyckades med trots att han också hade mer av de ytligare intrigerna dessutom. Skeva karaktärsporträtt är dock filmens botten – framför allt hos journalistduon.

The Dark Knight (2008)

Genre: Psykologisk thriller, Kriminaldrama, Action
Regi: Christopher Nolan
Manus: Jonathan Nolan, Christopher Nolan, David S. Goyer
Längd: 152 min
Skådespelare: Gary Oldman, Morgan Freeman, Michael Caine, Heath Ledger, Aaron Eckhart, Christian Bale, William Fichtner, Anthony Michael Hall, Eric Roberts, Nestor Carbonell, Maggie Gyllenhaal, Ritchie Coster, Cillian Murphy, Chin Han, Monique Gabriela Curnen

Ett år har gått sedan händelserna i Batman Begins. Batman vill en gång för alla sätta stopp för brottsligheten i Gotham City och slår till mot maffians svagaste punkt, deras ekonomi.

Men när en psykopatisk skurk som går under namnet ”Jokern” dyker upp i Gotham får Batman, poliskommissarie James Gordon och den skarpe åklagaren Harvey Dent rikta sina blickar mot honom. Plötsligt dyker det upp döda människor i batmanliknande dräkter och jokerkort i hela Gotham.

Jokern väljer sina offer och skapar snabbt anarki bland Gothams maffiasläkten, där inte bara dessa, utan alla invånare tvingas vända sig emot varandra för att överleva Jokerns terror…

Med Batman Begins visade regissören Christopher Nolan att det fanns liv för Batman och trots att filmen inte var någon jättesuccé på bio så fick han erbjudandet om att göra en fortsättning. Hinten i Begins om att ”Jokern” skulle bli Batmans näste motståndare gav nog en hel del bensin på elden och efter ”mellanfilmen” The Prestige (2006) tog teamet Nolan, David S. Goyer och brorsan Jonathan Nolan tag i filandet på ett nytt Batman-kapitel.

Mycket riktigt blev den ikoniske skurken ”Jokern” Batmans motståndare. En karaktär som tidigare skildrats i Tim Burtons Batman (1989), då i skepnaden av legenden Jack Nicholson. Denna gång skulle den betydligt yngre, talangfulle skådespelaren Heath Ledger spela honom. Han hade tidigare gjort sig allmänt känd genom filmer som 10 Orsaker Att Hata Dig (1999), En Riddares Historia (2001), Brokeback Mountain (2005) och Casanova (2005).

En populär flickfavorit, type-castad i romantiska komedier med äventyrsinslag, men som hade större mål än så och ville helst ta sig ann svåra roller såsom de i Monster’s Ball (2001), Candy (2006), Bob Dylan-filmen I’m Not There (2007) och Brokeback Mountain-rollen, vilken han också oscarsnominerades för. Trots det såg jag mest Casanova-killen och var tveksam till valet av denne ”handsome boy”.

Jag vet att jag hellre såg Jack Nicholson reprisera rollen ännu en gång, då jag oroades över att den psykopatiske karaktären Jokern skulle bli en snygg karaktär som tjejer skulle attraheras av snarare än att visa den mörka sidan hos honom. Ett annat, på sätt och vis också redan utnyttjat val som jag hellre såg var Jim Carrey, i en mörkare, allvarligare tappning än den som ”Riddler” i tidigare Batman-sammanhang.

Inspirationen för The Dark Knight är frestande och värd att nämna. Nolan, Nolan och Goyer ska främst ha inspirerats av Frank Millers stilbildande The Dark Knight Returns – seriealbumet som förändrade Batman-tonen för all framtid, men framför allt den Gudfadern-influerade Jeph Loeb-deckaren The Long Halloween – den enligt mig både bästa och snyggaste Batman-historien, samt de två tidigaste berättelserna med Jokern, i de första Batman-serierna på 40-talet. Större delen av filmens händelser är skissade och omplacerade utefter dessa fyra Batman-storys.

Från The Dark Knight Returns togs främst temat kring kampen mellan Batman och Jokern och faktumet att Batman aldrig kan leva utan honom. Dödar Batman honom bryter han sitt eget löfte om att inte döda och låter han Jokern vinna bryter han också sitt eget löfte om att skydda Gotham.

Tre ytterligare inspirationskällor för just Joker-karaktären rimligen även vara The Killing Joke av samhällsuperserievärldens (!?) kung, Allan Moore (Watchmen, V for Vendetta), The Man Who Laughs av Ed Brubaker och dels Grant Morrisons Batman-serier. Dessa herrar valde att gå särskilt djupt in i Jokerns mörka själ och karaktären hade aldrig tidigare varit mer hotfull än i deras verk.

Heath Ledger hittade i sin tur inspiration från  andra källor. I ett försök att hitta karaktären och komma så långt ifrån Jack Nicholsons rolltolkning som möjligt låste han in sig i en lägenhet i sex veckor där han bearbetade Jokerns psykologi. Han studerade karaktären Alex De Large i A Clockwork Orange (1971) och Sex Pistols-medlemmen Sid Vicious bland annat. Det är inte omöjligt att en bit av Jack Nicholsons karaktär i The Shining (1980) även fanns i bakhuvudet.

Christopher Nolan har gång på gång gett sken av att han söker något originellt i sina filmer snarare än att upprepa sig, så det faktum att han över huvud taget regisserade ytterligare en Batman-film förvånade vissa. En del betydande skiftningar skedde dock jämfört med föregående film.

Nolan vidgade storleken på filmen och istället för att koncentrera berättelsen kring Bruce Wayne ännu en gång ges mer fokus åt Harvey Dent – en borgmästarkandiderande toppadvokat, samt Gothams nya fiende – Jokern själv.

Nolan införde även IMAX-formatet i fiktionsfilmvärlden, för att expandera filmen på alla sätt. Detta jätteduksformat kräver exklusiva filmkameror som tidigare endast använts i mastodontiska naturfilmer men Nolan såg hur dessa kunde utveckla filmmediet även inom spelfilmen och glassade på med dem i utvalda actionscener där stadsmiljön utnyttjades till fullo. Kamerorna var dock så tunga och högljudda att dialogscener fortfarande gav bäst resultat i standardfomrat, där ljudet kunde tas direkt från inseplningsplatsen.

Karaktäriseringen av staden Gotham är helt enligt Nolans intentioner därför på många sätt ”boostad” och vi får se mycket mer av de finare, centrala delarna i dagsljus, till skillnad från föregående film som mest utspelade sig i mörkagathörn. Batman korsar till och med landsgränsen – mycket just för att vi ska känna att universumet inte enbart består av den staden och att Gothams öde även ger avtryck i omvärlden.

Problem i vårt verkliga samhälle speglas tydligt i filmen, med ett folk i försvarsställning mot ett omänskligt hot som skapar obalans i maktens olika korridorer, likt det terrorhot som blivit en del av vår nutid. Det mest skrämmande är att Jokerns syfte med sina brott inte är att sno åt sig mer rikedomar än någon annan, utan att skaka om de mäktiga i staden och frambringa kaos. Precis samma taktik som bland annat terroristnätverket Al Qaida har utövat på västvärlden.

”Kaos” är filmens utpräglade tema, precis som ”rädsla” var det i Batman Begins. Och i en stad som tappar kontrollen och leds av kaos blir alla rädda. Därför blir det mer av ett globalt tema, betydligt större än den personliga berättelsen i föregående film.

Bruce Wayne och Batman blir som sagt lite av biroller i denna intrig som kontrast till den djupa karaktäriseringen vi redan fått i Batman Begins, men det gör mig ingenting då intrigen kring Harvey Dent är nog så gripande och den begåvade independentskådespelaren Aaron Eckhart (Thank You For Smoking) gör ett strålande jobb i skorna som Gothams nya hopp. Miljardären Wayne ser Dent mer och mer som en frälsare för Gotham – en verklig man som bekämpar brottsligheten utan mask och i dagsljus, med en tro på staden.

Han får snabbt smeknamnet ”The White Knight” för sin förmåga att skänka hopp åt den rädda stadsbefolkningen.

Det privata såväl som yrkesmässiga triangeldramat som utspelar sig mellan Harvey Dent, Bruce Wayne/Batman och Waynes barndomsvän, advokaten Rachel Dawes är rafflande. Rachel har insett att hon inte kan ha en relation med Bruce så länge han tvingas slåss för staden som Batman, och Bruce Wayne själv ser äntligen ett liv efter Batman när Dent skänker en tro på stadens stabilitet som Batman aldrig kan ge.

Detta drama når nästan Shakespeariska höjder och när dessutom Rachel blivit en mer kluven karaktär sedan förra filmen, i skepnaden av den luriga Maggie Gyllenhaal (Sherry Baby) så blir det inte mindre svårt att förutspå utgången.

Den speciella relationen mellan kommissare Jim Gordon fördjupas och problematiseras mer i The Dark Knight och det är rörande då Gary Oldman spelar den känsliga, godhjärtade karaktären så satans bra och dessutom ger det vibbar av det bästa från serierna – framför allt nämnda The Long Halloween, där även Harvey Dent får en stor roll då de liksom i denna ingår en pakt om att störta Gothams brottslighet. Fantastiskt vackert handlingsmässigt!

De få scenerna med Gordon tillsammans med sin familj är filmen verkliga hjärta – mer genuint rörande känslor har Nolan aldrig skapat på film varken förr eller senare.

Filmens snackis är dock Heath Ledger. Hans tragiska bortgång av en överdos slog ner som en bomb i filmvärlden. Filmens öde svävade i ovisshet för en stund, men eftersom rapporter kom om att Heath Ledger hade fullföljt inspelningen och dessutom efterbearbetningen stod det klart att The Dark Knight skulle bli hans sista fullföljda roll. En roll som spekulativt tog så mycket energi att den bidrog till hans försämrade psykiska hälsa och död. Samtidigt väckte det ett ännu större intresse för allmänheten att se hans sista, omtalade framträdande – och vilket framträdande sen!

Jag gillar egentligen inte hans hjälla röstläge (precis som många ogillar batmans basröst, haha!), men bortsett från den detaljen är han så underbart slingrig och osårbar i sin psykopatbubbla. Scenen när han hänger ut med huvudet genom bildörren och meditativt tar in vad han har orsakat staden är oslagbar filmkonst! Och scenen när han kommisarie Gordon blir befordrad och han plötsligt klappar händerna innifrån sin cell liksaså – dessutom spontan improvisation från Ledger trots att det känns så genialt ”skrivet”.

Det filmen hämmas lite av är den sista akten. Filmen förlöser sig där och går in i ett mer uppskruvat tempo där alla beslut tas väldigt snabbt. Jag har hört flera som anser att filmen blir lite för lång, men jag tycker att tiden flyger iväg och två och en halv timme har nästan aldrig gått så fort på film som i denna.

Dock är det just den här sista akten som jag tycker sker på lite för kort tid rent filmtittarmässigt och kunde varit längre, men framför allt hade jag sett att den snarare utspelat sig på flera dagar inom filmens tidsramar, för att handlingarna ska kännas mer befogade.

Trots den detaljen så är det en fantastisk, bombastisk (slut på Shaggy-recitationer där) actionfilm med politiska och moraliska teman som får mig att sitta på nålar och en helt annan typ av film än vad Batman Begins var. Till råga på det var min bioupplevelse av filmen en av de tre största jag haft i mitt liv. Christopher Nolan lyckades igen!

Det känslomässiga fokuset på de övriga invånarna i Gotham – Harvey Dent, kommisarie Gordon, Rachel Dawes, och den rörande kampen mot det allt mer hopplösa motståndet, samt kommentaren den ger på vår fixering vid kontroll av omvärlden, även om kontrollen inte nödvändigtvis har något konstruktivt att ge. Och så givetvis karaktären Jokern i skepnad av en briljerande Heath Ledger – hans karriärs kröning och emotionella, sista dans!
Jag saknar Bruce Wayne och Batman en aning, men alla kan inte få plats i en så pass massiv film. Slutet kunde få mer andrum för större kontrast mot det höga tempot i resten av filmen, men det är en smaksak och ingen större brist.