Originaltitel: I aionia epistrofi tou Antoni Paraskeva
Produktionsland: Grekland, Tjeckien
Genre: Drama
Regi: Elina Psikou
Manus: Elina Psikou
Längd: 88 min
Skådespelare: Christos Stergioglou, Maria Kallimani, Yorgos Souxes, Theodora Tzimou, Syllas Tzoumerkas, Lena Giaka, Vasilis Dimitroulias
När kommersiell television sjösattes i Grekland på 80-talet var Antonis ett av ansiktena utåt. Numera är han en föredetting som ingen bryr sig om. Hans comebacklängtan får honom att iscensätta sin egen kidnappning och fly till en vinterstängd hotellresort, men väl där utsätts hans sårade ego för hjärnspöken.
The Eternal Return of Antonis Paraskevas är något av en grekisk, lågmäld men virrig blandning mellan Avalon och The Shining skulle man kunna säga.
Filmen är regisserad av Elina Psikou och det här är hennes första film, men hon har en betydligt mer gedigen bakgrund som assisterande regissör och producent.
Filmen följer enbart en person och det är den livströtte men oroväckande skönt oberäknelige TV-programledaren Antonis Paraskevas. Han skulle kunna offra ett finger bara för att det faller honom in, typ.
Allt centreras kring honom och hans ensamma vardag på ett ödsligt hotell och övrigt liv cirkulerar endast i periferin – i hans yttre, grumliga sfär. Det blir svårt att veta vad som är fantasi och vad som är verklighet i det läget, då vi endast har Antonis egna upplevelser att referera till och förlita oss på. Det är ett skönt obehagligt läge som filmtittare.
Huvudkaraktären spelas av grekiske Christos Stergioglou och han gör sin lågmälda figur bra och uppoffrande utan att egentligen glänsa.
Han vandrar omkring i det tomma hotellet där han ser ut att återupprepa sina kockuppvisningar från TV om och om igen vilket mest verkar få honom ur leda. Då och då tar han en lång promenad ute i det fria, helt solo. Väldigt fridfullt, men väldigt dött och det skapar stämning.
Kopplingen som jag vill göra till Avalon har med att jag ständigt för tankarna till Johannes Brost liknande prestation i den filmen, samt att bägge har den där svävande Cinéma Vérité-känslan men där drömska, David Lynch-aktiga inslag då och då färgar den grått vardagliga tillvaron. Minns den underbara discoscenen i just Avalon.
Men ännu en gång – för andra gången hittills av två på Stockholm Filmfestival 2013, sitter jag och väntar på en payoff som i mångt och mycket uteblir. Bristen på slut i The Eternal Return of Antonis Paraskevas säger dock något om huvudkaraktärens utveckling, men det gör också utvecklingen i själva filmen mer ”onödig” att se.
Det känns ett flertal gånger som att repetitiva sekvenser hade klippts ner vilket i ögonblicken gör mig lite kritisk, men när filmen är över är jag nog ganska glad att upprepningar uteblev då dom inte hade gjort mycket för filmens slutpoäng ändå.
Filmen är i slutändan en intressant idé som utvecklas till… inte så värst mycket, tyvärr. Visst, den kommenterar indirekt Greklands ekonomiska kollaps genom varslande TV-bilder där filmens huvudperson presenterar Greklands övergång till den nya valutan Euro, men jag drar inga större egna slutsatser utifrån det.
The Eternal Return of Antonis Paraskevas sätter avtryck men hade kunnat blivit något ännu bättre.
Samtidigt leker jag med idén i mitt huvud och hittar en viktig dimension som hade kunnat vända totalt på myntet för mig personligen. Jag funderade på ifall om huvudkaraktären i filmen var en grekisk TV-profil även i verkligheten och därigenom i princip spelade en alternativ inkarnation av sig själv i en absurd, förvriden verkliget.
Så verkar dock inte vara fallet, men tänk ifall exempelvis H:r Landshövding– och Hassel – Privatspanarna-regissören och Cinéma Vérité-romantikern Måns Månsson (som fotade Avalon) gjorde en svensk variant av den här filmen, med – och jag har sagt det förr, Malou von Sivers i huvudrollen som sig själv!
Hon hade varit perfekt, med en liknande persona som Antonis; före detta TV-stjärna, numera äldre, avdankad och stundtals väldigt hånad.
Filmen hade fått en helt ny dimension av intresse hos mig och jag hade förmodligen förlåtit allt vad story heter om jag fick uppleva en sån underbart absurd film! Det är dock något jag bara kan drömma om…
Absurd Cinema 